För ett par veckor sedan var jag inne på Arbetsförmedlingen vid Vågmästareplatsen i Göteborg, för att få ut ett papper som jag var tvungen att redovisa tillArbetsmarknadstorget vars kontor ligger på andra sidan leden.
Arbetsmarknadstorget (ett sånt jävla namn! Det är inget torg, och det är ingen arbetsmarknad där – bara förnedring av arbetslösa) är en avknoppning från socialtjänsten och är tänkt att vara en kommunikationscentral mellan Arbetsförmedlingen och socialkontoret, för att underlätta kommunikationen mellan myndigheterna och de arbetslösa. Åtminstone var det så det presenterades för mig närjag flyttades över dit. 
Det märkligaste är att det inte existerar någon som helst kommunikation mellan myndigheterna – på grund av sekretess, har de förklarat. Så de har skapat ett extra kontor för att underlätta en obefintlig kommunikation. Och jag tvingas gå mellan tre olika kontor i mina kontakter med myndigheterna. Men det skapar förstås arbete …

Väl framme på Af tog jag en nummerlapp och satte mig att vänta i det öde kontorslandskapet. Det är gigantiska ytor de har till sitt förfogande, och det är en skrämmande ogästvänlig och stelt byråkratisk miljö de har skapat. På något sätt är det ganska talande för myndigheternas syn på sina ”kunder”.
Vi arbetslösa är egentligen bara ett problem som skall hanteras. Vi är bara ”kunder”när det passar myndigheterna, för hade de verkligen sett oss som”kunder” så hade de gjort om den ogästvänliga, byråkratiskt sterila miljön till en mysig mötesplats, med café, tidningar och en trevlig personal som gav service med ett leende.
Jag känner mig aldrig som ”kund” när jag besöker Af, inte ens de gånger jag får ett vänligt bemötande; för att jag skall kunna känna mig som en ”kund” krävs det att de som handhar mitt ärende känneratt de har ett serviceyrke. Det gör förmodligen ytterst få avAf-personalen.
Arbetsnormen har redan degraderat oss arbetslösa till en förtryckt grupp som tvingas ge upp vår integritet och frihet för att få pengar till det nödvändigaste. Den djupt liggande synen på arbetslösa som en tärande grupp, är inget som ett aldrig så väl intränat serviceleende kan sudda ut.

Nå, efter tjugofem minuters väntan var det min tur. Damen bakom disken tog mitt körkort och loggade in. Hon konstaterade snabbt att jag inte var inskriven alls. Jag korrigerade henne och berättade att jag skrev in mig själv som arbetssökande i maj 2017, och att jag sedan dess haft regelbunden kontakt med Af.
Jodå, det stämde, medgav hon efter lite tjafsande. Fast jag hade blivit utskriven i februari 2014, ur det åtgärdsprogram som jag nu behövde ett intyg om att jag är inskriven i, menade hon som satt med all information på skärmen framför sig. Men det var fel på något sätt, förklarade hon, och skrev ut det begärda intyget. Jag tackade för mig och gick belåten därifrån, eftersom det gått så smärtfritt.
På vägen ner tittade jag närmare på intyget, och upptäckte att det inte var för mig, utan en helt annan person – med personnummer, adress och allt. Den som vet det minsta om hur lätt det är att genomföra bedrägerier med dessa uppgifter, förstår att det är rätt allvarligt.

Jag tvärvände och gick upp igen, gick direkt till damen som ”hjälpt” mig och visade papperet:
”Ursäkta, men jag fick fel papper. Det här är inte mitt namn.”
”Oj då! Förlåt, kom genast med här så ska jag skriva ut rätt papper”, svarade hon och tog det felaktiga.
När hon ställde sig vid datorn och loggade in igen, frågade jag:

”Är inte det rätt allvarligt att lämna ut fel uppgifter?”
”Jo, förlåt. Det var slarvigt.”
”Men ska du inte göra någon form av avvikelse-anmälan då?”
”Jo, det kan jag göra om du vill”,svarade hon undvikande.
”Ja, det vill jag”, svarade jag.

Men jag tänkta att det är själva fan att hon ens har mage att fråga – jag vet att de är skyldiga att rapportera alla såna händelser.
Men jag släppte det.

Jag fick istället träffa ”min”arbetsförmedlare. ”Min” – trots att vi aldrig haft någon kontakt tidigare. ”Min” arbetsförmedlare kallade mig till ett möte i våras, men ställde in det på grund av sjukdom. Efter det har jag varit den som stått för all kontakt med Af. På 17 månader har jag inte fått någon som helst hjälp att finna några jobb, få kontakt med arbetsgivare, eller ens att diskutera de”aktivitetsrapporter” som jag tvingas skicka in för att få pengar till mat och hyra. Att det aldrig är någon som läser dessa rapporter, eller kollar om de stämmer, visar att det egentligen handlar om ett förtryck; en meningslös maktdemonstration för att sätta press på arbetslösa.

Det visade sig att jag alls inte hade skrivits in i den begärda gruppen, eftersom de på Af hade gjort ett misstag. Jag hade inte gjort något fel, men ändå kände jag pressen av att socialkontoret kan neka mig försörjningsstöd på grund av Af:s misstag. Detta trots att jag är inskriven på”Arbetsmarknadstorget” som ska underlätta kontakten mellanmyndigheterna … Jag bad således min arbetsförmedlare ringa till socialsekreteraren och förklara situationen, och hon lovade att göra det, men kunde inte påverka något beslut.
Byråkrati håller många människor i arbete –men hur står människor ut med att spendera dagarna med ”bullshit jobs”?
Nå, det löste sig den gången, och jag fick pengar ännu en månad i det cyniska lotteri ”välfärden” blivit.

Så var jag idag återigen tvungen att besöka Arbetsförmedlingen och denna sterila, ogästvänliga miljö,för att lämna ett papper de begärt in. När jag sitter och väntar på min tur så ser jag hur damen från förra besöket sitter bakom sin dator och pratar med en klient som tvingas stå eftersom det inte finns någon stol för ”kunderna” som kommer till hennes skrivbord. I det öppna kontorslandskapet är det inget problem att höra vad samtalet handlar om. ”Kunden” har tydligen inte följt reglerna, och har därför blivit avstängd från ersättning i fyrtiofem dagar.

Man kan ju tycka att om Af hade haft en personal som såg sig som en servicepersonal för ”kunder” så hade de, för att skydda ”kundens” integritet, kunnat ta en sådan diskussion i ett avskilt kontor.
Jag hörde brottstycken, och tänkte att mannen skulle nu bli utan inkomst i fyrtiofem dagar.
Är det ett proportionerligt ”straff”? Måste man straffas ytterligare som arbetslös? Är det inte straff nog att tvingas leva på existensminimum, om man nu inte har någon A-kassa?
Även om man är arbetslös behöver man äta och betala hyra. Och själva sättet systemet hjärtlöst straffar sina ”kunder” så snart man gör ett misstag, avslöjar hur tomt kundbegreppet egentligen är.
Nyspråk.
Naturligtvis är behandlingen beroende på vilken handläggare man har – det finns massor med bra människor även inom Af som gör ett bra jobb. Som inte straffar arbetslösa, utan förmedlar jobb och ger service. Men även de arbetar i ett förtryckande och hjärtlöst system.

Jag drog mig till minnes händelsen två veckor tidigare, när damen bakom skärmen hade gjort ett misstag: Jag frågade mig om hon verkligen skrivit någon rapport?
När det väl blev min tur fick jag en annan handläggare, en bit ifrån den första. Efter mitt egentliga ärende så förklarade jag att hennes kollega vid mitt förra besök hade begått ett allvarligt fel, och att jag ville ha en kopia på avvikelse-rapporten från den händelsen. Jag pekade på den aktuella handläggaren, som hade hört min förfrågan och nu lade sig i samtalet:
”Du kan komma hit så kan vi prata om det”, sade hon.
Plötsligt var det tydligen viktigt att ärendet inte hördes för långt, tänkte jag och stod trotsigt kvar vid min disk och förklarade:
”Du lämnade ut en annan persons uppgifter till mig, och det är allvarligt. Du sa att du skulle lämna in en avvikelserapport, och jag vill ha en kopia på den”, sade jag med hög röst så alla i lokalen skulle höra.
”Ja, men jag pratade med min chef, och han sa att eftersom jag hade tagit tillbaka den så var det inte så allvarligt så jag behövde inte skriva den”, svarade hon snabbt.
”Det var inte du som tog tillbaka papperet, det var jag som kom tillbaka med det”, replikerade jag och fortsatte:
”Om din chef sagt att det inte skall rapporteras så vill jag ha ett intyg på det, som underlag för en JO-anmälan.”
Nu lät hon uppgiven när hon svarade:
”Cheferna är inte här idag, men om du kommer på torsdag eftermiddag så ska jag prata med honom på förmiddagen …”
”Tack!”, ropade jag. ”Ni är så jävla snabba att stänga av folk som inte följer reglerna, och jag vill se att Ni är lika angelägna om att följa reglerna själva”, svarade jag.
”Vi ses på torsdag!” tillade jag och gick.

Det ska bli intressant att se vad jag får för förklaring på torsdag.
Och ännu mer intressant att se om jag kommer att straffas på något sätt?

Kommentarer

Jo, jag följde upp det, efter lång tid förvisso.
Först glömde jag bort det och när jag kom på det kändes det inte så angeläget.
Men när de skickade en varning till mig, för ett fel som de begått så gick jag dit och begärde att få träffa en chef. Det fick jag, och det blev ett långt samtal om bemötande, service, varningar – och om avvikelserapporten som aldrig lämnades in.
Chefen tog min berättelse på fullt allvar och tackade för den, och lovade att följa upp det.
Men jag släppte det där. Det gäller att välja sina strider – och nu väntar nya.

Lämna ett svar