Idag har jag varit och storhandlat. Förr har jag alltid storhandlat på stormarknadskedjan Nakumatt vid Prestige – en kort resa med en matatu. Men Nakumatt har gått i konkurs och vägen har dragits om så jag känner inte ens igen mig vid Prestige. Istället får man fortsätta några minuter till för att komma till Yaya Center. Under lågtrafik kostar resan bara 20 Ksh – knappt två kronor. Men under rusningstrafik – eller när det regnar – kostar det dubbelt. Men då tar det också längre tid eftersom det alltid blir ”jam” – trafikstockning – så på något sätt ligger det någon form av logik i det. Chaufförerna hinner inte köra lika många turer, så då måste de ta igen det med en högre taxa istället. När det är som värst i trafiken går det fortare att gå, och då är det de som tar apostlahästarna som ”tjänar mest” och kommer fram först.

Min mathylla börjar se hygglig ut. Kaffe från Sverige (Tack Hasse!) är väl egentligen lite skämmigt när man befinner sig i ett av de länder som producerar bland de bästa kaffebönorna i världen. Honung från Kenya förstås, liksom teerna.

Men idag tog jag en Uber. Det är billigare att åka Uber här än vad det är att åka kollektivtrafik i Stockholm. Resan kostade en knapp tjuga, eller 210 Ksh – tio gånger så mycket som resan med matatu. Fast när jag brukade ta taxi från Prestige till Ayany brukade jag få betala 300 för en betydligt kortare resa, så nog pressar Uber priserna. Man får vara generös med dricks för det är vad många chaufförer lever på, mer eller mindre. Jag har nu talat med ett tiotal Uberförare som har berättat om hur det fungerar. De flesta tycker Uber är bra, för de får körningar hela tiden. Jag har även träffat en kvinna som kört taxi i tio år och Uber i två, och henne skall jag göra en intervju med, och försöka sälja.

Dagens chaufför, Peter, var en trevlig man som just slutat sitt vanliga jobb för dagen, och jag var hans första kund på hans andra jobb. Det visade sig att han är en head hunter för ett företag som arbetar med AI för att förbättra jobb-matchning, för att företagare ska anställa rätt personer. Jag passade på att fråga om de behöver en ”media professional”, och berättade att jag jobbat för TV-kanalen Zuku tidigare, när jag blev rugbyfotograf för några månader.
(Jag blir så förundrad själv över vilka konstiga platser och situationer jag befunnit mig i! Det låter helt galet, som om det vore en skruvad roman – men det är jag och mitt liv! Hur är det möjligt?! Jag är ju bara … jag. Och så råkar jag ramla in i allt möjligt …)
Nå. Jag berättade att jag känner till vilken status det är att ha en mzungu-fotograf vid exempelvis bröllop, och eftersom jag försöker få ett jobb för att stanna permanent i Kenya, så kanske han och jag kan hjälpa varandra. Peter verkade förtjust och tog mitt visitkort och lovade kolla in min profil och mina bilder på Facebook, och maila mig sen. Vem vet, det kanske öppnar sig möjligheter? Jag har ju ingen aning om vilka kontakter han har.
Som sista utväg ska jag kolla med TV-bolagen här i Nairobi – men det är inget jag vill egentligen; att hora runt i kommersiell skräp-TV är inget som lockar. Är jag för kräsen? Nej, jag tar ansvar för min karma.

Men nu var jag på väg hem från Yaya Center, med mina matkassar fyllda till brädden. Äntligen ska jag kunna börja laga mat på allvar igen. Jag har ätit grillad kyckling med friterad potatis – Bhajias. Om ni inte vet vad det är och aldrig ätit det kan det rekommenderas. Det finns massor med recept på nätet.
Men nu är jag mätt på dessa potatisar. Nu ska jag börja med en riktig frukost i morgon; ägg och bacon, på en rostad brödskiva! Sån vardagslyx kan jag sakna ibland, trots att jag istället har den mest underbara frukt till frukost. Nu köpte jag passionsfrukt också, både gul och brun. För nio av de bruna, de som vi är vana att se i Sverige, fick jag betala sju kronor. Det är mindre än priset för en i Sverige. Men andra saker kostar. Olivoljan är dyr – men nödvändig i ett kök; över hundratjugo kronor för 750 ml. Glassen är frestande i värmen, men för dyr; minst dubbla priset mot i Sverige.
Men nu är mitt kök rustat så jag klarar mig ett tag. Sjuhundra kronor kostade det mig, vilket är en förmögenhet för mina grannar. Jag måste sätta upp en gardin i köksfönstret så att jag inte provocerar med mina, för området oerhört exklusiva vanor. Förutom att det kan väcka avund, kan det också locka tjuvar om de får intrycket av att jag har mycket pengar.

En vän, Sly, varnades av askarin – vakten – vid min grind; de hade haft säkerhetsproblem, så nu var alla tvungna att visa legitimation. En mzungu före mig hade tagit in många gäster, och någon av dem hade tipsat thugs – kriminella – om att det fanns mycket värdeföremål i hans hus. Så under en regnig natt hade thugs tagit sig in på området – dånet från regnet som studsar mot alla plåttak i området dränker alla andra ljud. Sedan hade de brutit sig in i huset där mzungun bodde, och han hade haft två kvinnor på besök som båda blev grupp-våldtagna. Så efter det är alla tvungna att legitimera sig när de kommer, hade askarin sagt till Sly.
Mig har de inte varnat, tvärtom har de försäkrat att det är så säkert här. Fast det var förstås för att de ville att jag skulle hyra in mig här.

Chefen för gatans askaris – vakter – är en kraftig kvinna som brukar sitta vid grinden dagtid. Hon har några yngre män som sköter säkerheten nattetid. Men hon är den som sköter showen. När Mbuthia kom första gången för att hjälpa mig flytta in, så frågade hon vad han skulle där att göra.
”Flytta in åt en mzungu”, svarade Mbuthia och fick komma in. Men senare, när jag var i lägenheten och han skulle komma, stoppade askari-bossen honom och sade att han vart tvungen att legitimera sig. Mbuthia är en ”rastafari” – och gikuyu; dubbelt misstänkt i ett område som domineras av luhyas. Jag var tvungen att berätta för henne att Mbuthia är min kollega, curator och vän, och att han har en egen nyckel till mitt hus. Hon såg närmast chockad ut; hur kunde en mzungu lita på en rasta?! Jag förklarade att Mbuthia i flera års tid hade tagit hand om mitt hem i line W utan problem, så vad skulle det vara för skillnad här. Hon såg sur ut, men accepterade mitt beslut utan vidare gruff. Jag tror hon är lite rädd för mig. Men till Kevo sade hon att den där mzungun skulle inte bli långvarig – han tar in för mycket löst folk, löd budskapet. Vi får väl se.

”Hey, rasta!”
Mbuthia är van att bli tilltalad så.

När jag frågar Mbuthia om hur seriös ”rasta” han är, svarar han att han gillar grundideologin; respektera naturen, inte döda och så vidare. Men han är inte ”hard core rasta”, som de religiösa rastafaris kallas. Det finns såna här också; i Makina finns exempelvis en Rasta Ken, berättar Mbuthia. Det är en sudanes som blivit en sorts profet för rastas i Nairobi. När ”de riktigt troende” varit i väst – ”i Babylon” – måste de ”renas” av en profet, som i en ceremoni rensar bort alla dåliga energier. Rasta Ken brukar ibland komma till studion, berättar Mbuthia, och då är det närmast lite otäckt för han har med sig två stora livvakter som går omkring med stora vandringsstavar som de brukar stöta i golvet, medan Ken ryar och skriker åt alla att de skall sluta röka cigaretter och dricka alkohol – det är syndfyllt enligt sanna ”rastas”.
Rasta Ken brukar också leda pilgrimsresor till fots till det heliga landet Etiopien, till området Shashamane. Det är ett område som skänktes till världens rastafaris av den tidigare etiopiske ledaren Haile Selassie. Det är också känt för sin fina Shash – marijuana av bästa kvalitet – vilket också är en av orsakerna till att rastas missionerar dit.
Men Mbuthia skulle aldrig göra en sådan fotvandring och är alltså bara en ”rastafari light”, konstaterar jag och möts av ett förläget skratt.

Det är tacksamt att torka tvätten ute. Även om kläderna är så våta att det droppar av dem så blir de torra på ett par timmar. Solen är skoningslös mitt på dagen. Notera hur skuggan ligger rakt under tvätten.

Vädret. Man kan inte skriva för svenskar utan att berätta om vädret. Nu är det heta dagar. Temperaturen smyger upp över trettio grader varje dag, och middagssolen fullkomligt pressar en mot marken om man vågar sig ut. Då jag sällan kommer ut på morgonen eller ens förmiddagen, brukar jag oftast sitta inne och skriva mitt på dagen. Men hur mycket jag än skriver känns det som om jag inte hinner med att skriva ned den som jag ändå hinner vara med om.
Idag kom Mbuthia vid elvasnåret – vi hade nämligen bestämt att vi skulle ha ett projektmöte klockan tio. Gomba, Kevo, Tola och Kwaru skulle också komma, men de uteblev av någon orsak. Men jag är luttrad, så jag blir inte upprörd över sånt längre. Vi får väl ta det i morgon istället …
Dessutom hade jag och Mbuthia ett så intressant samtal att det inte gjorde något att det inte blev något möte. Han har saknat någon som han kan diskutera djupare filosofiska frågor med, för det är ingen i studion som är lika påläst och bildad som honom. Det uppstod en konflikt mellan honom och Greenman för över ett år sedan, den som han annars kunnat dryfta djupare ämnen med. Så nu saknar båda någon att tala med.

”Kuja, kuja!” – Kom! Kom!
Så fick jag se några av de första steg denna nya lilla människa får ta på sin förhoppningsvis långa och angenäma jordevandring.

På eftermiddagen gick jag ut med min kamera och satte mig att titta på grannbarnen när de lekte. Ett av de större barnen höll tålmodigt på att lära den minste att gå, och som jag satt där fick jag se vad som antagligen var bland den lilla människans första steg genom ett förhoppningsvis långt och lyckligt liv. Jag känner mig så harmonisk och lycklig för det mesta när jag är här, och extra glad när jag märker hur många vänner jag har här. Men såna här små vardagsögonblick som jag får vara med om är väl ändå grädden på moset. Jag fick ett par fina bilder på de första stegen.

Nu har det regnat ett par nätter. Korta skurar – men oerhört kraftiga. I min förra lägenhet, mitt örnnäste, hade jag betongtak, så där hördes bara dånet från alla plåttaken runt omkring, och de låg alla lägre än min lägenhet. Även där var det ett skapligt dån när det kom såna regnskurar. Men det är ingenting mot att bo direkt under plåttaket, när mina ännu rätt tomma rum fungerar som resonanskammare! Det går under såna skurar inte föra ett samtal med mindre än att man ropar till varandra, så det är inte konstigt att alla thugs – kriminella – samlas och gör räder hemma hos folk under dessa regnväder: Ingen hör deras framfart.
Nu börjar snart regnsäsongen – i april börjar det och sen regnar det friskt genom maj, juni och in i juli, och då är det kallt här. Efter kenyanska mått mätt alltså. Nairobi ligger på 1800 meters höjd, och det gör att temperaturen faller snabbt om kvällarna. På nätterna kan det smyga ned under tio grader, och det är kallt i en stad där bostäderna saknar uppvärmning. Täckjackor, mössor och vantar är alls inte ovanliga här. Maasaiernas filtar är varma, och väldigt vanliga här. Jag ska skicka ut någon vän att köpa en åt mig, så att jag får den till ett rimligt pris. Som mzungu blir priset tre, fyra gånger så högt om jag försöker köpa en på exempelvis Maasai Market. När de mer ihållande regnen börjar blir det fuktigt och kallt i bostäderna, och det känns som om tvätten aldrig torkar riktigt.
Men det är samma tid som det börjar bli riktigt behagligt i Sverige, så kan jag fortsätta leva mitt ”dubbelliv” några år till är jag tacksam. Drömmen är att starta en demokratisk skola, eller en SOLE -self organized learning entity. Nu har vi åtminstone den teknik som kan utgöra grunden för en sån utbildningsverksamhet.

”Yohan! I’m telling you! It’s totally crazy up there! I just payed 40 bob for this bag! Papyrus! It’s natural! It’s environmental friendly!”
Soundboy kom med den här shoppingväskan av papyrus som han betalat motsvarande fyra svenska kronor för. Om man målar och lackar den så kan den nog bli både snygg och hållbar.

Nu har jag fyra datorer stående har på ”service” i ett rum med fördragna gardiner, och ett antal läsplattor som skall fixas. Det är Soundboy som hjälper till med datorer och sånt. Han är en riktig tekniknörd, men pålitlig och hjälpsam. Det var naturligtvis Mbuthia som presenterade mig för Soundboy för många år sedan, efter det är han en ständigt uppdykande gäst som kommer förbi bara för att berätta hur långt han har cyklat, eller kört bil – och att det var ”totally crazy!” Det är nämligen det mesta i Mohammeds liv – när han berättar.
”Yohan! You should come and see! It’s totally crazy up there! There’s nothing to see there! Just bush and sand, nothing! And it’s hot! And no water! It’s totally crazy! You should come and see; there’s nothing!”
Det finns ingen annan som med ett sån inlevelse och patos kan försöka övertyga en om att komma och titta på – ingenting! Man måste höra honom för att riktigt förstå hans inlevelse när han talar, men jag försäkrar; det är underhållande. I små doser.
Och samtidigt är han fantastisk med teknik. Jag fick ett femtontal läsplattor från Kvillehyllan i Göteborg, men de var så tunga att jag bara fick med mig sex av dem den här gången. Alla var trasiga – gick inte ladda, stängde ned sig själva, eller saknade lösenord. Men Soundboy har tydligen lyckats öppna en, fixa det krånglande batteriet, hacka programmet och har installerat ett program som gör plattan som ny igen. Och har han bara fixat en, så går det lätt att upprepa det på alla de andra, säger han. Jag har inte sett resultatet ännu – bara skickat pengar när han har behövt köpa saker eller betala anda vänner som hjälper honom. Det är nästan rörande – han skickar ett mess och berättar att han måste betala killen som hjälpte honom med programvaran; ”så skicka 400!”. Det motsvarar alltså inte fullt fyrtio kronor, så det är inga överpriser direkt.

Mitt hem är ännu rätt tomt. Jag är flegmatiskt lagd och gör mig ingen brådska i onödan. Nu har jag givit Mbuthia i uppdrag att måla våra möbler; han flyttar ju in sitt kontor hos mig, så lite kan jag kräva i gengäld. Han fick fyrtio kronor till färg vilket han också köpte. Men han ställde den i ett låst skåp i M2:s studio, och olyckligtvis råkade Vincent få ett skyltmålningsuppdrag just den dagen, så han – pank i vanlig ordning – snodde den färg som fanns, med löfte (till den som låste upp skåpet) om att återgälda den. Det som återgäldades var en liten skvätt av den ljusblå färg som nu skämmer mina möbler. Men det är bara grundfärg, säger Mbuthia. Nu försöker han få tillbaka färgen han köpte. Under tiden står min säng ute. Jag har inte vågat ta in den eftersom jag hade bugs i den i min förra lägenhet. Och de små djävlarna är otroligt svåra att ta död på. Deras ägg kan visst överleva länge, så jag tar inga risker. Under tiden sover jag på en tjock madrass på golvet. Men jag är ju inte så kräsen när det gäller sånt.

Annars är vatten och el de enda problemen här. Jag blev lovad vatten dygnet runt, men det var ett löfte som saknade täckning. Det kommer förvisso en stril dygnet runt, för det mesta. Men det är ofta inte nog tryck för att få vattnet upp i den tank som står ovanför duschen. Och under dagtid måste jag dela vattnet med mina grannar, via en kran på utsidan av mitt hus. När den är öppen har jag inget vatten i köket. Och öppen är den mest hela dagarna.

Vatten, ett ständigt problem i Nairobi. Det är en av de huvudstäder i världen som hotas av akut vattenbrist.

Hyresvärden, Samuel, kom i fredags för att lyssna till mina klagomål. Han inledde med en lång harang och hur de är goda kristna som välkomnar mig till området, och de är så glada att ha mig här. Sedan försökte han förklara att han inte kunde rå för att det var så lågt vattentryck att det inte räcker för att fylla tanken. Jag kontrade med att jag betalar 1500 shilling extra för att jag skulle ha vatten dygnet runt.
”Nu visar det sig att jag inte alls har det”, sade jag tjurigt. ”Nu måste jag ändå köpa vatten, så jag föreslår att vi genast sänker hyran med de 1500 som jag betalar extra.”
”Men du köper ju inte vatten för 1500”, försökte Samuel.
”Jaså! Men det var ju 1500 extra som jag skulle betala extra för att det finns vatten dygnet runt!”, utbrast jag.
Då släppte han genast ämnet, reste sig upp och gick till duschen och bad mig vrida på kranen. Jag gjorde det varvid han utbrast: ”You see! You have water! You can shower!”
Jag förklarade att jag varit utan vatten i fyra dagar; grannarna har tagit allt vatten under dagarna, och nattetid har det varit så lågt tryck att det inte orkat upp i tanken.
Samuel förklarade att det var allmänningens vatten; att alla hade rätt till vattnet.
”Men jag betalar ju extra för vattnet, och jag får inget!”, försökte jag igen.
”Som goda grannar måste vi lösa den här situationen”, förklarade Samuel – trots att han och hans fru bor i Jamhuri, och inte alls berörs av ”grannproblemet”.
”Visst,” jag är beredd att låta grannarna fortsätta ta vatten, precis som jag kommer att göra. Men då sänker vi hyran med de 1500 som jag betalar extra för vattnet”, försökte jag.
”Will find a solution”, svarade Samuel undvikande, och gick ut för att tala med grannarna.
Efter en lång stund kom han tillbaka med beskedet att han nu talat med grannarna och att de förstår situationen, och de beklagar att du inte har något vatten. Men de är beredda att kompromissa; de tar bara vatten på dagarna – på nätterna är allt vatten ditt.
Suck. Det han hade kommit fram till var alltså att det skall fortsätta precis som förut – att jag inte har vatten, och att grannarna tar allt vatten på dagarna.
Sly, som råkade städa och tvätta hos mig när Samuel kom, var ute och pratade med grannarna, och de hade tydligen sagt att Samuel bara kom för att distrahera mig; det var hans fru, Margreth, som bar byxorna i den familjen. Men det var väl inte riktigt sant.

Den magiska dosa som gör att jag får någon elektricitet i mina kablar.

Mitt andra ärende med Samuel rörde elmätaren.
Det är en tingest som sitter inne i mitt kök, med en skärm som visar elförbrukningen i siffror. Jag kan själv betala i förväg genom M-PESA-systemet – en kenyansk version av Swish, men som funnits tio år längre än den svenska motsvarigheten. Varje mätare har ett unikt nummer, och när jag laddar upp pengar på mitt elkonto så anger jag det numret, hur mycket jag vill köpa – och swish så ökar antalet el-enheter i min mätares fönster. Ju mer ström jag förbrukar, desto snabbare sjunker antalet enheter i min mätares fönster.
Jag förklarade för Samuel att det går cirka tre, fyra gånger så mycket ström som det borde göra. ”Jag misstänker att mätaren är riggad på något sätt.”
Samuels reaktion var misstänkt lugn. Han påstod att det var omöjligt för det var en mätare från Kenya Power, och den gick minsann inte att fiffla med. Hans reaktion fick mig genast att misstänka att han var medveten om att elnätet är riggat och att jag tvingas betala mer än jag borde. Men han lovade att hämta en elektriker från Kenya Power som skulle kolla att allt var okey med min mätare.

När Samuel väl återkom senare samma eftermiddag, var det med en annan man i släptåg. Denne presenterade sig som Hesborn och uppgavs vara elektrikern från Kenya Power. Men han kom knappast för att kontrollera någon mätare, utan bara för att försäkra mig om att man inte kan fuska med mätaren. Han förklarade det jag redan visste, men inte det jag inte vet. Oavsett hur många enheter min mätare visar, så larmar den när jag sätter på vattenkokaren eller när kompressorn till kylskåpet slår på, och det börjar blinka ”Bypass” i fönstret på mätaren. Jag fick ingen förklaring till det fenomenet, eller vad Bypass innebär: Allt Hesborn sade var att det betydde att jag förbrukar mer ström. Jaha. Så det går åt mer el när fler eldrivna saker kopplas in?! Tack för den upplysningen! Men varför piper det och börjar blinka bypass ibland när jag inte har någon strömförbrukning alls? Det fick jag inget svar på – men man behöver inte vara någon Sherlock för att förstå att det antagligen är någon annans eldrivna saker som kopplas in – på mitt nät.
Hesborn visade ingen legitimation; jag frågade heller inte efter någon, vilket jag senare ångrade. Jag fick hans namn och telefonnummer däremot, men att han inte svarar när jag ringer ökar inte direkt förtroendet för denna ”elektriker”.

Samtidigt gäller det att sätta problemen i perspektiv; om de lurar mig på el och vatten under de två månader jag har kvar innan jag skall flyga tillbaka till Sverige, så kommer det totalt att röra sig om några hundralappar. Jag har råd att låta mig bli lurad.
Men det känns så … orättvist! Jag blir lurad och särbehandlad på grund av min hudfärg – någonting som jag absolut inte har någon makt över. Men samtidigt blir jag också positivt särbehandlad på grund av samma hudfärg, så det är dubbelt. Men inget av det känns okey för mig.
Men det får mig att kunna bättre förstå den frustration alla flyktingar och invandrare i Sverige som ständigt diskrimineras på ett negativt sätt i Sverige och andra västländer; hur illa skall det inte kännas för dem.
Att resa och se sig om i världen vidgar ens perspektiv.
Och att bo här gör mig lycklig.

Tack för att du läst så här långt. Det är för dig jag skriver.

Vill du vara med och stödja riktigt fri journalistik från en journalist som du inte kan köpa – för jag skriver vare sig du stödjer mig eller inte – så får du gärna Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.


Lämna ett svar