För en gångs skull steg jag upp med solen. Jag var så trött igår att jag somnade före midnatt – det är ytterst ovanligt. Men det innebar också att jag vaknade före sex. Klockan halv sju njöt jag redan mitt kaffe, när Mbuthia kom upp. Han sov i ”sitt kontor” i ett av mina rum. Tänk att jag redan fått en inneboende!
Den första nyheten jag möttes av var att Toi Market brunnit i natt – det är en kvadratkilometer stor loppmarknad där man kunnat köpa allt möjligt. Nästan hela området har brunnit ned, och är en rykande askhög idag. Nu ska vi strax dit för att spela in en trailer för det projekt jag ska driva här, så jag väntar på att Kevo ska höra av sig.

Pinchez Shop, där Pinchez fått ett extra C i namnet, förmodligen helt utan extra kostnad. Eller är det jag som hela tiden stavat hans namn fel?

I väntan på att allt skall hända tog jag saken i egna händer och gick ut med min kamera. Egentligen skulle jag hämta en skjorta hos Power Woman Group för en väninna i Sverige, den gruppen har tydligen en lokal nere där benfabriken låg innan den brann ned. Men på vägen stannade jag till hos Pinchez, en man som sitter i rullstol och som har en liten butik längs ”bypassen” – vägen som skär rakt genom Kibera.
Det blev ett minst sagt översvallande möte, han var så glad att jag var tillbaka. När jag tittade in genom den lilla lucka genom vilken han kommunicerar med sina kunder så ropade han till av glädje;
”John! You’re back! Come in, I have to see you!”
Så jag klev in och satte mig i hans butik. Den hade vuxit sedan jag var här senast; nu finns där en gästhörna där Pinchez sannolikt bedriver svartkrog om kvällarna, även om han bedyrar att det bara är för hans vänner.
Jag blev bjuden på vadhelst jag ville ha från hans butik, men jag nöjde mig med en kopp te.
Jag hade sagt att jag helst ville vara tillbaka redan till valet, hösten 2017, men så blev det inte eftersom jag inte hittade någon som ville sponsra mig för att bevaka valet. Så Pinchez hade saknat mig, sade han. Jag blir lite reserverad när folk blir för förtjusta över att se mig igen, men Pinchez känns äkta. Jag har tagit bilder på honom och hans barn som jag skrivit ut, som han är tacksam över.

Pinchez och en av hans gäster.
Lite av sortimentet i Pinchez butik.

Annars är det små förändringar i hans liv, tycks det. Sedan vägen breddats har han fått en ramp som han kan köra sin rullstol över och ut på gatan, men större delen av sitt liv tillbringar han i sin lilla kiosk. Men från den har han bra koll på vad som händer i hela Kibera, han har många vänner som tittar in och berättar vad som händer.
Jag jämför med våra gamlingar som sitter och tynar bort i ensamhet; med rullstolsburna och andra som inte kommer ut från våra moderna, fina lägenheter; frågan är om de inte är lyckligare i Kibera, för de har ett så starkt socialt nätverk här.

Här kommunicerar butiksägarna genom en ytterst liten lucka, allt för säkerheten. Det kan gå tufft till här emellanåt.

Det mest spännande med att skriva i realtid är att verkligheten hela tiden förändras. Nu är klockan efter fyra och vi har fortfarande inte gjort någon inspelning; det blev inställt idag på grund av säkerhetsproblem.
När Toi Market brinner så beror det oftast på att någon vill komma åt land, berättar Mbuthia. Ibland är det staden som låtit planera en byggnad på stadens egen mark – för Toi Market ligger på stadens mark och folk får använda den så länge inget annat skall byggas där.
Men när det väl är dags att bygga så är det billigare och mindre bråk att hyra in thugs – kriminella – för att bränna det aktuella området. I kaoset som uppstår sedan sätter de in vakter som ser till att avgränsa det område som skall bebyggas.
För att komplicera situationen ytterligare så är det maasaier från Tanzania som vaktar området nattetid. De kenyanska maasaierna är för och de kontrollerar också stora delar av marknaden. Efter varje brand utökar de sitt område, eftersom de vet precis vilka stånd som stått tomma en tid. Så dagen efter en brand stjäl de helt enkelt de olika platserna. Sedan hyr de ut dem till andra försäljare. Naturligtvis sker inte det utan konflikter; det blir ett herrans oliv förstås, för det handlar om människors enda sätt att försörja sig. Så polisen tillkallas och skall reda upp oroligheterna – men de lyssnar bara på vakterna, de tanzaniska maasaierna. Och polisen vill inte ha några vittnen; absolut ingen mzungu som springer runt med sin kamera, så jag avstod från det äventyret.

Så några bilder från denna olyckliga tilldragelse som drabbat tusentals människor slipper ni se här. Och när jag tänker efter så är det ändå inte den typ av sensationsjournalistik jag vill ägna mig åt; ni får istället använda er fantasi och tänka er ett stort, svartbränt område där det fortfarande ryker på sina håll, och där människor är fullständigt tröstlösa.
Mbuthia berättar att det finns de som gömmer pengar i sina stånd, eftersom det är bevakat nattetid. Lever man i nere i Lindi, längst ned i slummen, och har ett stånd i Toi Market går man inte gärna med stora dagskassor i fickorna på kvällen. Nu har denna försiktighet blivit en förlust för många, gissar han. När han passerade där tidigt på morgonen var det heta spekulationer om vilka som kan ha legat bakom nattens brand; alla tycks vara säkra på att den var anlagd.

Maasaierna från Tanzania har ett eget råd som träffas varje vecka, där de samlar in pengarna från veckans affärer. Det är som ett eget samhälle, där de till och med har egna ”domstolar” och bestraffar dem i ”samfundet” som har misskött sig; unga män som gjort en flicka med barn exempelvis. Men de sköter inte bara Toi Market; de har massor med små kiosker i slumområdena också, och de sköter säkerheten vid portar över hela Nairobi, och de kontrollerar kolförsälningen också – och det är stora pengar det handlar om. Och illegal skogsskövling. Det går nämligen åt stora mängder skog för att producera allt träkol som folk lagar mat på.
Så de tanzaniska maasaierna har etablerat sig väl i Kenya. Många av dem har land i Tanzania där de investerar sina inkomster, men många andra lockas från Tanzania med ett arbete som någon släkting erbjuder dem, och sedan blir de kvar i Kenya.
I mina öron låter det som om det är motsvarande de ”invandrarsamhällen i samhället” som vuxit fram i Sverige på senare år, där kreativa människor skapar egna sammanhang och sätt att överleva – inte alltid lagliga och som skickar pengar till sina forna hemländer, eller reser ned för att bygga upp något för framtiden.

Mbuthia målar om i mitt hus.

Nu är det mitt i natten. Sedan Kevo ringde har jag blivit sittande framför datorn – inte så stor skillnad mot vad jag vanligen gör i Sverige. Men ändå är det en milsvid skillnad; här är det ett ständigt liv utanför mitt hus. Åtminstone dagtid. Så här nattetid är det ett väldigt lugnt område; det hörs inte många ljud här jämfört med min förra lägenhet.
Fast ett ljud är irriterande – det ständiga beep-andet från min Kenya Power dosa. Som jag tidigare berättat så piper den och markerar ”Bypass” varje gång jag sätter på vattenkokaren, eller när kylskåpets kompressor startar. Men även där emellan, utan att jag förbrukar mer ström!

Naturligtvis är den riggad på något sätt, så jag tvingas betala för andra människors förbrukning. Det handlar dock inte om mer än någon hundralapp i svenska pengar, och de som gynnas är betydligt fattigare än jag. Jag känner det dubbelt; jag avskyr att bli lurad, men samtidigt är det peanuts i det stora hela.
När Kenya Power introducerade dessa mätare så var Kevos bror, en autodidakt datatekniker med sinne för elektronik, snabb på att öppna en dosa och konstatera att det var rena barnleken att hacka dem. Hela Kibera är fullt av hushåll som betalat en engångsavgift till en ”frilansande elektriker” som på olika sätt anslutit människor till elnätet på illegala sätt. Men det är dyrt att vara mzungu. 😉

Istället för att spela in intervjuer har jag idag alltså inte gjort annat än att skriva och förkovra mig. Jag försöker tagga ned Facebook för att istället skriva här på min Kenyablogg. Men samtidigt är jag ”informationsnarkoman” och har svårt att hålla mig borta från att tanka av nyhetsflödet och alla dess lodlinor ned i olika historiska skeden.
Antagligen är min vilja att resa och se mig om bara ett annat utslag av samma nyfikenhet. Eller som nu; att flytta in i ett annat samhälle med en delvis annorlunda kultur, och försöka förstå det. Men det innebär att jag måste vara öppen och våga ifrågasätta det invanda perspektivet; att kunna se att det sätt som man är van att göra saker på, inte behöver vara det bästa. Eller, även om man förstår att det är det bästa, att man ändå får en förklaring till varför andra gör på ett annat vis. När jag var barn fick vi lära oss att tvätta händerna innan man äter. Och så är det på alla dagis och förskolor, tror jag. Men hur många vuxna tänker på att tvätta händerna innan de äter på en restaurang exempelvis?
Jag påpekade för några manliga vänner i Sverige hur vanligt det är att män lämnar toaletten utan att tvätta händerna, och att man därför bör undvika de skålar med jordnötter och andra snacks som barer kan ställa fram; hur de är riktiga bakteriehärdar. Svaret jag fick var:
”Än sen; jag brukar inte pissa på mina händer …”
Det är en attityd som inte existerar här. Här tvättar alla händerna innan man äter. Men så äter man ofta med händerna här.
Och der är även det en vana som jag tycker allt bättre om. Händerna är våra främsta och mest känsliga verktyg, och genom att vidröra maten vi stoppar i munnen ger vi den en extra dimension. Det blir kladdigt och ser kanske inte lika ”sofistikerat” ut, men det förhöjer njutningen av en måltid eftersom den ges fler dimensioner för den medvetne.

För varje gång jag kommer hit till Kibera så lär jag mig nya saker. Eller möjligen att de saker jag lärt mig tidigare är helt fel, så det gäller att ha ett öppet sinne. Språket är ännu en riktigt genant historia – jag har så svårt för att lära språk, och kommer aldrig ihåg vad ord betyder. Så efter att ha rest till och bott i Kenya sedan 2006 så kan jag fortfarande inte mer än de enklaste fraserna på swahili. Jag skäms lite, för kommunikation är ju ett av mina främsta intresseområden, så jag borde ha lärt mig mer vid det här laget. Jag skyller delvis på att de inte talar swahili i Nairobi, utan sheng; ett slang-språk som mest går att beskriva som en sorts kenyansk version av Rinkebysvenskan. Sheng består av en blandning mellan engelska, swahili, lite grand av de flesta lokala språk – samt en bit av dagsaktuell politik. I sheng uppfinns nämligen nya ord dagligen, som sarkastiska kommentarer till politikers göranden och låtanden.
Det gör att sheng är ett ungt och oerhört vitalt språk, för främst unga, och det påstås att ungdomar kan sitta vid frukostbordet och berätta om föregående kvälls nattliga äventyr utan att föräldrarna förstår vad de talar om.
Så en liten, dålig ursäkt har jag allt.

Den här mannen kom fram till mig och bad mig ta en bild på honom, just när jag stod och skulle ta en bild på skylten. Så han ställde sig bredvid skylten och jag tog en serie bilder. Sedan tackade han för sig, utan att ens vilja se bilderna. Varför vill folk bli fotograferade av främmande människor om de aldrig får se hur bilden blev? Eller är det en av mina många ”okända” vänner på Fb som följer mig? Namnet på kyckling är kuku, och det är kanske inte den första skylt jag skulle ställa mig bredvid …

Där jag bodde tidigare, i mitt örnnäste på tredje våningen, tyckte jag att det var mycket damm. När man kom hem på eftermiddagen efter att ha varit ute hela dagen, kunde jag skriva mitt namn i dammet på bordet.
Nu, när jag bor på marknivå, förstår jag bättre varför folk envisas med att sopa marken framför sina hus. Dammet är för djävligt helt enkelt. Det är oerhört fint, och tränger in överallt. Nu när solen har stekt och torkat upp allt räcker det med att man går över marken för att det ska frigöras damm. Och när det blåser – och det gör det nästan jämt – så tränger dammet in i husen och lägger sig på alla vågräta ytor. Jag sitter och skriver med en dammtrasa i knät, för jag tvingas torka av tangentbordet minst varje timme för att slippa den sträva känslan av smuts på datorn.

Det påminner mig om Alice, en väninna här i Kibera. Hon hade drömt hela sitt liv om att få resa utomlands och se något mer av världen. En amerikansk turist hade lovat att bjuda henne på en sån resa, men när Alice inte hört mer från den amerikanske vännen på ett par år, förstod hon att det aldrig skulle bli av.
En annan väninna som hörde om den här historien, tyckte det var surt av den amerikanske ”vännen” och bjöd då Alice på en sex veckor lång resa runt i Sverige och Norge. Så drömmen gick i uppfyllelse och Alice fick se mer av världen.
När jag ett drygt halvår senare träffade henne i Kibera så undrade jag naturligtvis vad som var de starkaste intrycken från hennes resa:
”So Alice, what were your strongest impressions from your safari in Sweden and Norway?”
Alice tittade lite förvånat på mig, som om det var en oväntad fråga. Hon funderade lite innan hon svarade:
”It was when I came to the airport going home: Six weeks, and there was no dust on my shoes!”
(”Det var när jag kom till flygplatsen på väg hem: Sex veckor och det var inget damm på mina skor!”
Men behöver man verkligen översätta enkla engelska fraser idag? Upplys mig! Kommentarer är alltid kul att få.)
Jag tycker Alice reflektion var knivskarp – men man måste nog ha varit i Afrika för att förstå det riktigt. Hennes kommentar belyser verkligen skillnaden på ”renhet” mellan Norden och Kenya. Sverige måste framstå som närmast steriliserat för en kenyan, eftersom dammet här täcker allt inom ett par dagar.

För er som undrar hur mina handgjorda 140-kronorssandaler ser ut, eller som möjligen hyser ett osunt intresse för skitiga fötter, postar jag den här bilden. Sandalerna blev jättesköna, så ja köpte ett par till, för 110 kronor den här gången. Mängdrabatt på mzungu-pris.

Religionen är en annan sak som utgör en stor skillnad. Mbuthia, som är min främste uppgiftslämnare, berättade hur präster kan ta av sig prästkragen och sedan sätta sig och supa på någon av lönnkrogarna, svära och leva fan. Detsamma gäller nunnorna, påstår Mbuthia; de kan ta av sig doket för att sedan spöa upp ett olydigt barn å det grövsta.
När Jesus sade ”låt barnen komma till mig” så var det inte för att han ville ge dem stryk”, menar Mbuthia. Där har vi varit rörande överens hela tiden; det är fruktansvärt hur barn får ta stryk i Kenya. Ett alltför vanligt talesätt är ”Spare the rod and waste the child” – Om man sparar på rottingen så blir barnen förtappade, ungefär.
Och min kollega Anders berättade hur han hade stämt möte med en affärsman från Sverige som var intresserad av någon sorts affär. Anders skulle guida en vandring genom slummen, men det skulle också ansluta en kenyan som ville träffa Anders av någon orsak. När denne kom så var det i full biskopsmundering, med kräkla och allt. Han hade startat en egen kyrka, och i den församlingen var han biskop. Hur stor församlingen var framgick inte av berättelsen.
Men ett område i Kibera, Mashimoni, lär vara fullt av små kyrkor – varje hem är en egen kyrka. Kanske en protest mot prästerskapet som lever gott på den kollekt deras svavelosande predikningar ger?

Det är en färgkaskad med alla plastföremål mot den grå bakgrunden.
Men notera också det gröna skynket för dörren – antydan till ett kors syns bakom kläderna som hänger på tork. Religionen har ett starkt fäste här.

Min nya granne är en djupt kristen familj. De har en ”förlåt” hängande för dörren; ett tygstycke med ett kors. Det innebär att ingen icke-troende får komma in och besudla deras hem – så jag min hädare, lär aldrig bli inbjuden där.
Mitt bruk av signaturen John B God på mina bilder väcker en del irritation här, berättar Mbudhia med jämna mellanrum.
Jag försvarar det med att jag har en utmärkt retorik bakom användandet – och vad skall väl konst göra om inte att ifrågasätta vår samtid på olika sätt?

Jag menar att vi alla är ”gudar” över våra öden, oavsett om vi tror på någon Gud eller inte. På mitt visitkort står det ”Production Manager”, men när folk frågar vilken typ av projekt jag driver så svarar jag:
”Bara ett; mitt eget liv! Det är ett tillräckligt komplicerat projekt som jag anar att jag förmodligen inte kommer att kunna sätta punkt för innan min exakta deadline.”
I det projektet försöker jag driva diverse mindre projekt, och det är just ett sånt som jag är här i Kibera för att genomföra. Men mer om det berättar jag framöver.

Tack för att du läst så här långt. Det är för dig jag skriver.

Vill du vara med och stödja riktigt fri journalistik från en journalist som du inte kan köpa – för jag skriver vare sig du stödjer mig eller inte – så får du gärna Swisha en slant: 
0723 680054.

Kommentarer

En intressant morgon i sällskap med dina funderingar Nu till jobbet. Förstärka gigantiska kräftklor, som jag inte vet hur ännu men…… det löser jag

Lämna ett svar