Det är midnatt och jag glider över i ännu en fredag i mitt liv. Här i Karen är det ingen moské som börjar med utropen i femtiden om morgonen, som i Kibera. Å andra sidan är det hyraxar, eller klippgrävlingar, som håller igång hela nätterna. Inte för att det stör, det är tvärtom ganska mysigt, trots att de har ett ganska skrämmande läte; åtminstone de första gångerna man hör det.

Jag sitter och firar med en whisky – jag har kanske fått ett jobb! Vän av ordning frågar säkert varför jag firar innan jag vet att jag fått det. Svaret är givet – om jag inte får jobbet så har jag ju missat ett tillfälle att fira!
Här är det inte så petigt som i Sverige, med anställningsintervjuer och sånt. Jag ska förklara: I tisdags låg jag och slumrade på sängen, bekymrad över att pengarna nästan var slut. En dryg hundralapp var det kvar, för utom ett par ”nödsedlar” – femton dollar och tjugo euro. Det är först i december mitt plan hem går, så det är lite i minsta laget. Jag misstänker att de flesta skulle vara i upplösningstillstånd i min situation, men antagligen är jag för dum för att oroa mig särskilt mycket. Dessutom är jag rätt van, för jag har levt ur hand i mun under många år nu. Det är inget jag beklagar mig över; det har delvis varit självvalt. Friheten har ett pris.
Tvärt emot vad många tror arbetar jag dock ständigt – eller gör precis samma sak som det andra får betalt för att göra. Skillnaden är att jag inte har någon annan arbetsgivare än mig själv. (Därför är jag ytterst tacksam gentemot alla som bidrar till min ”slacker-tillvaro” genom att pytsa in en peng på mitt Swishkonto. All heder!)

Inga medier i Sverige har nappat på mina artikelförslag, inte heller på mina reportage. (Väntar dock på fler svar.) Jag har dock mat för en vecka, och vänner som säkert delar sin vard om det kniper, så jag är fortfarande inte orolig. Det brukar ju lösa sig, tänker jag.
Vad ska morgondagen föra med sig åt den överkloke hunden, som gräver ner ben i den spårlösa sanden när han följer pilgrimerna till den heliga staden?
Vad är väl fruktan för nöd annat än nöden själv? Är inte fruktan för törst, trots att din brunn är full, den törst som är outsläcklig?”

– Ur Profeten, av Khalil Gibran

Som jag låg där och funderade över hur jag ska kunna få en inkomst, kom min vän Wiki, boda boda-chauffören som håller till här i Karen. Han har visat mig en sällsam vänskap utan att jag riktigt förstått varför. Härom helgen bjöd han mig att komma med honom till Kisumu – närmast Lake Victoria. Då kunde jag inte åka med honom för jag var redan bokad på annat, inte heller tillät min budget en sådan utsvävning – även om Wiki lovade att stå för resan. Jag har ännu inte varit i den delen av Kenya, trots att jag har fått massor med inbjudningar från olika vänner. När jag får råd så åker jag gärna – inte minst för att träffa min vän Damaris. Det skulle vara roligt att se – och fotografera – den västra delen av landet också.

Nu kom emellertid Wiki i ett annat ärende. Han hade tagit på sig ett fotojobb och ville att jag skulle följa med och hjälpa honom. Visst, sade jag, klev ur sängen och greppade kameran. Jag hade ingen aning om vad det handlade, om så det kändes lite märkligt men jag vet ju hur man fotograferar så jag förmodade att det var något jag skulle klara av. Så jag hoppade upp bak på hans MC och han körde oss till stället ifråga. Det visade sig vara en handelsträdgård och uppdraget gällde att fotografera ställningar för lerkrukor; att ta bilder för en broschyr. Wiki tog med mig till kontoret där ett tiotal personer satt i två rum. Jag började förstå att det inte var någon bakgårds-handelsträdgård, utan ett riktigt stort företag. Jag blev presenterad för en mzungu, Marcus, som var ansvarig för marknadsföringen och Wiki presenterade mig som sin lärare som skulle hjälpa honom med fotograferandet.

Jag blev visad till ”studion”; det var enklast tänkbara. Utomhus vid vägkanten hade de ställt upp en stor plywoodskiva som fond; framför den ett par backar och alltsammans skulle täckas av två lindrigt rena vita lakan. Det var sent på eftermiddagen så ljuset började bli svagare än jag önskat och färgtonen började övergå i gult. En av kvinnorna från kontoret assisterade mig och visade vad jag skulle plåta. Jag kastade mig över uppgiften medan Wiki försvann på sin motorcykel i något ärende. Plötsligt var det jag som hade ansvaret för fotograferandet.
Det krävdes en del kreativitet och improvisation för att få fram kontraster och djupskärpa nog på hållarna, men det gick få hyfsade bilder med långa slutartider. Wiki kom tillbaka och assisterade mig, och tog egna bilder själv med sin kamera.

När vi var klara visade jag bilderna för Marcus, med förklarade att det krävdes en del redigering innan han skulle kunna bedöma dem. Vi kom överens med Marcus att vi skulle komma tillbaka på torsdag och visa resultatet, och då skulle vi kunna diskutera en eventuell fortsättning. Det var mer föremål som måste fotograferas, berättade Marcus. Bland annat urnor och ställningarna återigen, men med urnor och blommor i dem. Och det var bråttom, sade han.
Innan vi lämnade stället tog Wiki med mig på en rundtur, ungefär samtidigt som arbetarna slutade för dagen. Tjejen som assisterat vi fotograferingen, Verity, kom med en liten hundvalp och poserade för mig och Wiki. Överlag är det tacksamt att frågande lyfta kameran när man tittar på folk, för det är ytterst ovanligt att någon inte vill vara med på bild. Vi gick genom planteringsområdet och överallt var det leende, avslappnade och trevliga arbetare – det verkade vara ett bra ställe, vad jag kunde se. Och så mycket plantor! Om jag bara hade haft lite bättre kunskap om dem … Men även om jag lyssnat bättre när jag var med på ”Kvilleodlarnas” möten och växt-promenader i Göteborg så hade jag knappast varit så hjälpt av det, för här är växtligheten helt annorlunda.

Ställning i mässing, för lerkruka

När vi gått runt området satte vi oss åter på motorcykeln och Wiki tog med mig till Karen där han ville bjuda mig på en måltid som tack för att jag följt honom. Jag tackade, men förklarade att det var bättre att han körde hem mig så kunde jag bjuda honom på mat istället. Det blev en kompromiss; jag handlade och sen körde han hem mig – men han kunde inte stanna på middag. Innan vi skildes lovade att redigera bilderna dagen därpå.

När jag kom hem var jag som vanligt orolig över resultatet. Även om det ser bra ut på kameraskärmen så är det en helt annan sak när man ser bilden i fullformat. Jag laddade upp bilderna och såg diverse misstag – bland annat att jag inte sopat av ställningarna tillräckligt innan jag tog bilderna. Men i huvudsak fungerade de för ändamålet. Jag är helt självlärd vad det gäller att redigera bilder, och jobbar i gratisprogrammet Gimp – kan rekommenderas – men lyckades med en hel del retuschering få till ett rätt bra resultat – åtminstone om de inte skulle vara större än några centimeter stora i en broschyr. Det tog mig hela onsdagen i princip, men till sist var jag nöjd. Då hade jag både tvättat, svetsat och målat ställningarna – i redigeringen förstås. Ett pilljobb, och det tog tid för jag har en tendens att fastna i detaljer. Antagligen är det några bokstavskombinationer i den diagnos jag aldrig fått, eller ansett mig behöva för att fatta att jag är lite skruvad. ”Onormal”. Annars skulle jag väl inte vara här i Kenya?

Torsdagen kom, och med den Wiki som kom på eftermiddagen för att ta med mig till handelsträdgården. Det var med en viss oro jag lämnade över de redigerade bilderna, för Marcus nöjde sig inte med att se bilderna på min lilla Mac: Han hade en megastor skärm som han ville se dem på. Jag laddade över bilderna och han granskade dem ingående innan han fällde omdömet: ”Utmärkt! Det här är precis vad vi letat efter.”
Phu.
Så började han berätta om behovet; att de behöver filmer, stop motion-sekvenser och massor med bilder på alla plantor. Han var heller inte nöjd med de bilder de har på hemsidan, och ville ha nya. Dessutom ansvarar de för utsmyckningen vi ett köpcentrum som ännu är under uppbyggnad, samt ett hotell. Han önskade bilder och filmer där man följer arbetet vid dessa arbetsplatser tills dess det är färdigt. Utöver det så håller de på med konstruktioner på andra håll i landet …
Kort sagt: Om jag sköter mina kort bra, inte begär för mycket och gör ett bra jobb kan jag kanske få en ekonomiskt stabilare tillvaro framöver? Och ett riktigt kul jobb.
Klarar jag av det? Jo, jag tror att jag både är tillräckligt bra fotograf och kreativ nog för att skapa helt fantastiska blom- och naturbilder.

Mötet slutade med att Marcus föreslog att jag skulle ta mig en funderare och återkomma så fort som möjligt med ett förslag till avtal och betalning. Jag förklarade att jag ännu inte har något arbetstillstånd, men medan jag söker det kan jag vara behjälplig via vårt svenska företag, som konsult. Jag vet inte hur det går att ordna rent praktiskt med sånt, och jag vill ju egentligen sköta allt efter regelboken. Samtidigt är jag pank och behöver en snabb inkomst, och de behöver mina tjänster, så det är en win-win-situation för båda, medan vi löser det praktiska.
Men vad ska jag begära i ersättning?! Jag vet att en polis tjänar omkring 20 000 Kenyashilling i månaden, eller knappt två tusen svenska. Samtidigt sitter jag på ett långt livs erfarenheter och har tydligen eftertraktade kunskaper för en stor firma som den här. Hmmm… Att lägga sig för lågt vore synd.

Samtidigt befinner jag mig i ett land där folk tvingas betala för att få ett jobb. Det kan kosta 100 000 Ksh att få ett jobb, har det berättats för mig. Dessutom är det ofta en fråga om kontakter – och etnicitet. Här är fortfarande tribalism vanligt så till vida att folk tenderar att anställa folk av samma folkslag som de själva.

Verity – med en vakthund? Ser inte så farlig ut …

Efter att ha rådfrågat Fahruq som menade att mellan 5 – 10 000 per dag är en rimlig summa. Så jag skrev ett brev och skickade till Marcus på fredag eftermiddag, där jag begärde 8000 per dag, men att det inkluderade lön även till mina assistenter. Dessutom begärde jag ett acconto; ett förskott om 20 000 Ksh. Marcus svarade aldrig på fredagen, och jag misstänker att jag gjorde rätt som firade i torsdags …
Det är nu lördag eftermiddag. Jag sitter ensam i huset i Karen. Fahruq fick besök av John och Queen – två av de många vänner han har som brukar komma förbi och chilla några timmar. Jag har också träffat dem förr, insåg jag snart. Queen har jag mött i Maasai Mbili’s studio i Kibera, och John har jag suttit och samtalat med här tidigare. Han bor i Kibera, och han arbetar som ingenjör någonstans. Jag tror det var i våras vi träffades första gången, men jag är inte säker. Kanske är det mina filosofiska grubblerier om tiden; där jag kommit fram till att tiden bara är ett mänskligt påhitt som fungerar som en bur där vi alla är fångar, som gör att jag får allt svårare att fästa saker i tiden. Siffror, årtal och data som jag läser har jag alltid haft lätt att minnas i detalj – däremot inte alltid var jag stött på dem. ”Minnet är ett dåligt sanningsvittne” brukar jag säga, ”men en god berättare ursäktar alla lögner” är ett annat av John B God’s ordspråk.

Ju mer jag tänker på mitt alter ego John B God, desto bättre tycker jag om det. När jag presenterar mig så hajar folk till. Ni vet; effekten av ”My name is Bond. James Bond.” När jag presenterar mig brukar folk svara något i stil med; ”Oh, nice to meet you, mr. Good”, varvid jag alltid korrigerar, för effektens skull; ”No, God. My name is God. John B God.”
Det är roligt att studera folks reaktioner; en del häpnar verkligen. Men om det är läge och tid brukar jag komma med en förklaring, hur det först kom sig av en ren felstavning men hur det sedan utvecklade sig till att bli mitt ”artistnamn” – att jag faktiskt skapades (av Gudar) till att bli den Gud över mitt eget öde som jag idag kanske bättre än andra dagar inser att jag är.

För er som inte funderat djupare på det, kan det vara en intressant tanke att ingen forskare i världen kan förklara det mest basala av allt; det mänskliga medvetandet. Det finns alltså ingen förklaring till alla dessa tankar som strömmar genom din hjärna när du läser det här. Vad är medvetandet? Och hur långt sträcker det sig? Sitter medvetandet i hjärnan? Är det begränsat innanför skallbenets tre dimensioner?
Jag har läst att minnen lagras i neuroner i hjärnan, och dessa är fler än stjärnorna i universums alla galaxer. Dessutom lagras minnen i upp till elva dimensioner, var det ett par forskare som hävdade. Lekman som jag är, ifrågasatte jag genast varför dessa elva dimensioner skulle rymmas inom skallbenets tre. Om det är så med minnet, kan det inte vara så med synen också, exempelvis?
Har du någonsin känt en obehaglig känsla av att något tittar på dig? De flesta människor jag talat med har det, och tycker att det är närmast självklart.
Kanske kan det förklaras med ett ”dna-minne” från samlar/jägar-stadiet då människor var tvungna att vara vaksamma, och att den känslan kan komma slumpvis? Att den bekräftas ibland skulle också kunna vara en slump – bara att vi inte lägger på minnet alla gånger det händer utan att vi ser någon som tittar på oss?

En annan förklaring som vissa, förvisso omstridda forskare hävdar, är att medvetandet kanske befinner sig där våra tankar är. Om jag fokuserar starkt på någon, så kanske mitt medvetande befinner sig där, och liksom ”knackar på” hos den andra personens medvetande? Skulle det kunna vara förklaringen till att man känner på sig att någon tittar på en?
Varför fick vi inte fundera över såna frågor i skolan? Är det viktigare att lära ut det mest basala av det vi redan vet, än att få barn att filosofera kring de frågor vi inte vet?
Hade det inte varit bättre om barn tidigt fick riktigt djupa ämnen att fundera över; innan vi redan låst in dem i den begreppsvärld som möjligen låser oss från att förstå exempelvis kvantfysik?

The intuitive mind is a sacred gift and the rational mind is a faithful servant. We have created a society that honors the servant and has forgotten the gift.

( – Bob Samples tolkar Albert Einstein.)

När jag försöker översätta de två korta meningarna så stöter jag genast på problem. Redan de första orden visar på problemen med att översätta tankar till ord, och med översättningar mellan språk. Vad syftas på med ordet ”mind” i det här fallet? Sinne? Medvetande? Kan det vara ”själ” som åsyftas? Vad syftade Einstein på? Var det korrekt ”tolkat”?
Kanske saknar vi ord helt enkelt, för att beskriva en värld baserad på kvantfysik? Kanske är orden som beskriver den Newtonska världen, ett fängelse som förhindrar våra tankar att begripa det obegripliga? Låter det flummigt?
Människor som får en stroke så de ”går in i barndomen”, och måste börja lära på nytt, kan inte se skillnad mellan olika färgnyanser innan de fått ord för dem. Vi måste alltså ”ha ord” för att skapa världen, kan man säga. Men tänk om orden samtidigt gör att vi ”ser fel nyanser” – att vi är instängda i en fysisk värld därför att vi inte fått lära oss öppna kanalerna mot ”andra dimensioner”? Barn är av naturen öppna för allt, och jag anser att vi vuxna är de som borde lyssna till barn, inte tvärt om.

Numera behöver man aldrig vara ensam i baren. Mobilen är ett ständigt sällskap. Den här mannen spenderade hela kvällen i sin mobil …

Jag citerar mig själv från essän Elefanten i Klassrummet:
”I slutet av sextiotalet blev systemteoretikern George Land tillfrågad av Nasa om han kunde utforma en serie tester för att försöka finna människor som var bra på divergent eller lateralt tänkande; alltså den typ av tänkande som sägs vara ”utanför boxen”. De som är riktigt bra på den typen av tänkande kallar vi för genier.
Land gjorde dessa tester på sextonhundra femåriga barn och upptäckte till sin förvåning att 98 % av dem tänkte som genier. Han fortsatte testa tioåringar och såg att de efter några år i skolan hade försämrat sitt tänkande – nu var endast 30 % genier. Vid femton års ålder var det endast 12 % som nådde geni-nivån, och som vuxna är det bara två procent kvar.
I ett TED talk berättar George Land hur det hänger ihop. När barn utsätts för en påtvingad skolmiljö så stänger hjärnan av de delar som hanterar kreativitet, visar hjärnscanning. Barnen förväntas tugga i sig färdigproducerad kunskap – det behövs ingen kreativitet, och i de fall där barn uppvisar såna tendenser blir de snabbt nedtystade. I skolans värld kan kreativitet till och med upplevas som ett störande element, eftersom kreativitet inte låter sig preciseras i en läroplan.”

Tänk efter; det är i ditt medvetande som universum skapas. Om inte du fanns, skulle heller inget universum finnas. För dig, alltså. Du är således skaparen av universum. Du är dessutom den som genom dina livsval skapar ditt eget liv. Framför allt; du skapar bilden av dig själv i den omgivning du befinner dig. Du skapar ditt eget förhållningssätt till de med- och motgångar du drabbas av. Alltså kan vi säga att vi alla är Gudar, som skapar våra egna liv. Men det finns en hake; enligt en del stora filosofer och fysiker, som exempelvis Schrödinger, finns det bara ett medvetande, och vi är alla del av det. På något sätt som vi ännu inte kunnat lista ut, tycks vi alla vara förenade genom band som vetenskapen hittills inte kunnat förklara. Så långt som jag kan förstå, med en lekmans ringa kunskap, tycks kvantfysik vara det som rymmer svaret på människors eviga frågor. Och det är hoppfullt, det som kvantfysik visar oss; vi kan med tankens kraft styra fotoner. Vi kan alltså ändra verkligheten. Jag försöker göra det varje dag, genom att le mot människor jag möter. Förhoppningsvis kan jag sprida lite glädje – åtminstone kan de skratta åt gubben som går och dumflinar.

Jag läser nu en bok om träd: Trädens Hemliga Liv, av en skogsvaktare och forskare vid namn Peter Wohlleben. Det är en tysk skogvaktare som berättar om den senaste forskningen kring träd och skogar; hur de enskilda träden kommunicerar med varandra, hjälper varandra och är som en stor familj. Jag har alltid haft en stark känsla för träd, och jag tillhör dem som emellanåt kramar ett träd i en stunds meditation. Den här boken förklarar kanske inte varför jag alltid känt så, men åtminstone bekräftar den att jag haft rätt hela tiden; Träden förtjänar all respekt.
Och att gå in i en skog borde vi se som en helig rit som man gör med vördnad; som när vi beträder de mest storslagna religiösa tempel, kyrkor eller moskéer. På senare tid har det blivit allt mer vanligt att folk upptäcker skogens helande kraft, och jag läste nyligen hur skotska läkare kan skriva ut ”naturupplevelser på recept”; att de ordinerar patienterna olika vistelser i naturen för att det är så helande. Snart kommer man förstå att vi också är sammanlänkade med skogarna. Att när vi lägger oss ned på mossan i en skogsdunge en varm sommardag, så kommer hela skogen att sända helande energi till oss. Flummigt? Nå, alla vet att det fungerar, så jag presenterar bara en teori om hur det skulle kunna gå till.
Ovetenskapliga människor brukar håna såna teorier eftersom det inte finns några som helst vetenskapliga evidens, utan låter mer som ”new age-flum”. Vetenskapliga människor förstår att man måste våga låta tanken sträcka sig bortom det möjliga, om man någonsin skall kunna utmana det omöjliga.

Jag har ännu inte fått svar på mitt förslag till samarbete med handelsträdgården. Inte heller från Kingwa Kamencu, eller madam President, som jag tror kan bli en medie-hit om jag och Fahruq får bli hennes ”medierådgivare”. Det ligger pengar i politik; intresset är enormt, säger Fahruq. Publik innebär pengar. Reklamintäkter, vill säga. Jag skulle helst vilja slippa sån skit, men jag tvingas väl prostituera mig jag också, så som de flesta andra. Här i Kenya finns det inga skyddsnät, utom de man själv förhoppningsvis har. Så mina tankar cirkulerar kring hur jag skall kunna använda mina kunskaper på bästa sätt.
Jag är dock vid gott mod; inväntar just nu Patricia, en av Camilla och Fahruqs vänner här i Karen som också jag lärt känna. Första gången sågs vi i våras, när jag berättade om mina idéer om skolan ( www.johnbgod.se/elefanten i klassrummet ).

Patricia är dessutom manager för det reggaeband som brukar repa här i huset, ”Mystic Redemption”, så vi har träffats rätt ofta. Dessutom var vi ute tillsammans efter spelningen med Roots Connection, som jag berättade om i min förra blogg. Det är också hon som har talat om en tomt här i Karen där man skulle kunna bygga en demokratisk skola efter den princip jag talat om. Ifall mina drömmar förverkligas får jag vara med om att starta en sån här i Kenya. Jag har kunskaper och idéer om hur det skall kunna göras – men inga pengar.
Här i Karen finns det förmögna människor som förstår att dagens skolor hör dåtiden till; att världen måste anpassa skolorna till den framtid vi vet så lite om eftersom AI får en allt större betydelse på sätt som vi bara kan ana – och nu går det fort. Därtill har vi miljöproblemen; vi vet vare sig vilka konsekvenser klimatförändringarna får, eller hur svåra konsekvenserna av råkapitalismen kommer att bli, innan den slutligen stoppas. Att då fortsätta utbilda barn efter samma mallar som styrde utbildningen under industrialismen och tro att man utbildar barn för framtiden – ja, det är så dumt att jag nästan baxnar. Men jag vet att jag tillhör en minoritet som verkligen tror på barns förmåga att själva ta ansvar för sin egen utbildning – men med support av kloka vuxna, inte nödvändigtvis lärare.

Klockan är nu drygt halv fem, en timme efter avtalad tid, då Patricia skulle hämta mig. African time. Men hon ringde för över en halvtimme sedan och berättade att trafiken är förfärlig. Hon bor i den andra änden av Karen, när hon plockat upp mig ska vi in till Karen igen. Patricia erbjöd sig att ta med mig till en pub där de har dart. Hon hade anmält mig till en darttävling, men jag avböjde för att jag trodde att jag skulle kunna ta mig till Kuona Trust denna lördag. Det skulle vara en stor fest, öppna studior och en konsert på kvällen, och då skulle jag kunna träffa massor av gamla vänner.
Nu blev det inte så.

Patricia.

Istället kontaktade jag Patricia och frågade om det fortfarande var möjlighet att ställa upp i tävlingen. Det visade sig att de skjutit på tävlingen till en annan dag, av någon orsak. Det får mig att dra slutsatsen att det är ett mindre sammanhang. Så nu skriver jag blogg i väntan på ett nytt äventyr. Jag tänker att om jag inte ger mig ut och träffar folk så har jag definitivt mindre möjligheter att sälja in mig själv som fotograf. Istället för dartpilar (de glömde jag i Sverige) har jag med mig min kamera. Nu har klockan hunnit bli fem, en och en halv timme efter Patricia sa att hon skulle komma. African time. Men det stör inte mig. Jag sitter och skriver och dricker av Johns fusk-whisky, Iris. Mild och god – men ingen whisky.

En sportbar i Karen.

Söndag.
Saker har en tendens att bli helt annorlunda än man tänkt sig. Halv sex, eller två timmar efter att Patricia skulle ha plockat upp mig kom istället Fahruq, John och Queen tillbaka. De hade varit och ätit lunch och tagit ett par öl, men Fahruq hade tagit med mat till mig. En halv rökt kyckling samt pommes frites – det som här helt enkelt kallas för chips. Det smakade utsökt. Patricia hade blivit så sen att hon var tvungen att åka direkt till restaurangen, ringde hon och meddelade Fahruq. Men han skulle följa med mig dit. När jag avslutat min måltid åkte vi till restaurangen där darttävlingen skulle hållas. Det var som jag misstänkte, en mindre krog med en uteservering under tak och en bar inomhus. Det var en sportpub; en stor bildskärm över baren som visade fotboll. Mitt på golvet ett litet biljardbord och på väggen hängde en darttavla – men det fanns inga darts. Efter en stunds letande kom de emellertid fram med två superlätta pilar, och en tyngre i mässing. Det var således inte idealisk, men jag spelade en match 301 med en kille som insisterade på att göra det svårare; dubbel in och dubbel ut – och inga poäng under 41 skulle räknas. Nu visade det sig att det absolut inte behövdes göras svårare – han tog en evighet på sig innan ha kom in i matchen, och jag lyckades komma in och ned snabbt – men lämnade tre. En enkel etta och en dubbel. En dryg halvtimme tog det för oss att avsluta ett set, men jag vann åtminstone, som för att mildra pinsamheterna.

Fahruq tog en av de få bilder som finns på mig här i Kenya.

Klientelet i puben var motsvarande vad man kan förvänta sig i Sverige – nästan bara män. Fahruq förklarade att restaurangen är ett av de många ställen där rika fruar kommer på eftermiddagarna för att träffa sina unga älskare. Det tar en drink innan de åker vidare för en mer intim fortsättning. Senare på kvällen, från sju, åtta, är de istället männen som kommer med sina älskarinnor. Det är ett av problemen med att fotografera eller filma i såna miljöer – det finns de som absolut inte vill synas på bild. Men inne på puben var det inga problem; det var bara en kvinna där. Hon kom förvisso och frågade vad jag skulle göra med bilderna; hon ville inte vara med på bild, ens i bakgrunden. Men efter en stund kom hon tillbaka och ville att jag skulle ta bilder på henne, så det var nog snarare kontaktsökande. Jag lovade att skicka henne ett par bilder.

Olika reaktioner på biljardspelet.
Patricia vid baren.

Vi var hemma igen redan vi elvasnåret, tror jag, och en kost stund efter det dök det in ett gäng av Fahruq’s vänner. Det var en TV-producent, en amerikansk reggaeartist som den förre bjudit in till Kenya för att spela in. Vidare var det en man som Fahruq har jobbat med tidigare och slutligen en man som inte sade särskilt mycket. Namnen kommer jag ihåg i högst tjugo sekunder. Gästerna hade med en flaska whisky och lite gräs, och det blev livliga filosofiska diskussioner kring medvetandet och egot och sånt. Amerikanen talade om energifält och hur vi kan kommunicera genom dem, och liknande saker. Far out, kan man sammanfatta det.

Nu är det en slö söndag. Det är en reggaefestival nere i centrum på Alliance France ikväll,och bland annat Root Connection kommer att uppträda där. Jag vill gärna gå, men det kostar 750 Ksh – sjuttiofem spänn, och det är en smärre förmögenhet i nuläget. Men i morgon hoppas jag få svar från Mandhari, om de är beredda att betala för mina kunskaper.

Om du är beredd att göra det så går det utmärkt att Swisha en slant för att finansiera fri journalistik – eller åtminstone personliga rapporter och reflektioner; 0723-680054 är mitt svenska nummer.
Jag tackar för att du läst så här långt (det är många som ryggar tillbaka inför långa texter), och hoppas att du har något utbyte av det.

Allt Gott!

Lämna ett svar