Det är lördag eftermiddag, och jag sitter hos Tim, inne i Nairobi National Park. Han hyr ett gammalt hus från kolonialtiden som ligger en bit inne i parken, intill en ravin där det rinner en liten flod. På andra sidan ravinen kan man ibland se vilda djur; zebror, giraffer, bufflar, antiloper och en och annan noshörning. Längre bort längs horisontlinjen kan man ana Nairobis skyline, men det enda som egentligen stör känslan av att vara helt ute i vildmarken är det faktum att det ligger två flygplatser i närheten; Jomo Kenyatta International Airport och det mindre flygfältet, Wilson Airport. Det gör att det kommer ett plan var tionde minut så naturens ljud dränks i dånet från flygplansmotorer, åtminstone dagtid. På nätterna är det lugnare. Man skall inte låta det förleda en, för det är fortfarande vildmark här. Lämnar man något framme på uteplatsen är det stor risk att babianer tar det, undersöker det och slänger det om det inte är något ätbart.
Babianerna är inte ofarliga har jag lärt mig, och bland det sämsta man kan göra är att försöka skrämma dem genom att kasta sten mot dem. De kastar sten tillbaka. Men de kastar större stenar, mycket hårdare och mer pricksäkert. När jag gick upp till vägen en gång var det ett helt band med babianer längs vägen. De flyttade sig högst motvilligt och inte långt bort nog för att det skulle kännas helt säkert. Men jag hade dock en rejäl påk i handen. Och det gick ju bra.

Jag får bo här om jag vill, i någon månad åtminstone. Nackdelen är att det är rätt långt in till Kibera och det kostar mig en svensk hundralapp varje väg. Fast i Sverige skulle motsvarande sträcka och tidsåtgång kosta ett par tusen, misstänker jag. Och det är i Kibera som jag ska jobba med olika projekt, så det är lite bökigt.
Jag har också fått erbjudande om att bo hos Fahruq och Camilla i Karen. Det är lite närmare, och där har jag lämnat min väska med packningen, så för att vara hemlös har jag det väl förspänt. Jag är lyckligt lottad som har såna vänner.

Min utsikt när jag sitter och skriver det här.

Jag bokade biljett på söndag kväll. Då hade jag dels röjt hos Carina och stoppat undan det mesta av mina prylar. Jag brukar ”skryta” med att jag inte har så mycket grejer, men när jag väl började gå igenom vindsförrådet insåg jag att det är mer än jag trodde. Diabilder; undervisningsmaterial från min tid som lärare, alla mina konstböcker – två fulla lådor. Vidare var det en full väska med vinterkläder som jag glömt att jag hade, och sen alla mina videoband som jag måste tanka över till hårddiskar. Fyrtio timmar material från Mali; ytterligare ett hundratal timmar från Kenya; påbörjade dokumentärprojekt; familjebilder och unika filmsekvenser med vänner som redan kilat vidare.


När skall jag ta mig tid att göra något av allt det materialet? I synnerhet som det hela tiden bygger på nytt; jag råkar ju hamna i de mest fascinerande sammanhang hela tiden, och det är klart att jag måste filma, fota, skriva och spela in ljud. Dessutom har jag en massa poddavsnitt inspelade, för min podd om kvantfysik. Jag har som ambition att redigera dem också, och lägga upp medan jag är här i Kenya. För att vara arbetslös så har jag förskräckligt mycket att göra, och förhoppningsvis är det saker som du, kära läsare, uppskattar när de väl kommer. Det här bloggen är ju en liten start.

Nå, jag hade packat två väskor á 23 kilo, men när jag bokade biljett visade det sig att de ändrat så jag bara fick ta med en väska. Jag sökte på alla möjliga flygbolag, men till sist insåg jag att jag var tvungen att lämna en väska – den med all mat jag köpt med, bland annat. Och kläder till ett barnhem. Dessutom hade jag blivit vräkt från det hus jag har hyrt i Kibera. Mbuthia, som var min fastighetsskötare och som bodde i huset, hade odlat en massa grönsaker. Men det hade också börjat gro några frön cannabis – och det var droppen. Fast jag misstänker att hyresvärden bara ville bli av med Mbuthia. Paret som ägde huset är kristna och de gillar väl inte rastas. De gillade definitivt inte Mbuthia, menade han. Och när det gällde marijuanaplantorna så skyllde han på mig: Han hade bara sopat i huset och slängt ut det han sopat upp genom fönstret. Där skulle alltså dessa marijuanafrön ha kommit ifrån …
Så nu har jag betalat halva hyran under hela sommaren, för att ha någonstans att återvända till, men någon vecka innan jag anländer blev jag alltså vräkt. Mbuthia var riktigt skamsen. Jag vet att du är skitsur på mig, men det är ändå så gott att se dig igen, sade han och kramade om mig.
Hur kan man någonsin fortsätta vara arg på såna vänner? Jag kan det inte. Det där med huset handlade ju bara om pengar, och jag har ju klarat mig hit ändå. Att gråta över spilld mjölk har aldrig legat för mig.
Att leta ett nytt hus för bara tre månader känns bara jobbig då jag antagligen inte kommer att kunna stanna kvar längre än till december, och jag vet inte när hur och var jag skulle kunna få pengar för nästa resa. Men jag arbetar på ett par ansökningar för olika konstprojekt, så om jag har tur kan jag åka tillbaka i januari. Jag börjar bli van vid att leva utan någon större framförhållning.
Så när jag anlände till Kenya vid tiotiden i måndags kväll tog jag en taxi direkt hem till Fahruq som tog emot mig med öppna armar. En av hans vänner var där, en mycket skicklig reagge-musiker, och hans band kom dagen efter och repade hemma i Fahruq’s hus. Livemusik hela dagen. Det är minst sagt inspirerande sällskap som jag ramlar in i.

Visst ser det trevligt ut vid min arbetsplats?

Efter ett par dagar hos Fahruq tog jag mig vidare till Tim’s ställe i Rongai, där vi fick sällskap av Elly, en vän sedan fem, sex år tillbaka, samt Tiana och Sakidah, två kenyanska kvinnor som kommit för att njuta naturen. Även här fick jag ett översvallande varmt mottagande, och vi satt hela dagen och kvällen och diskuterade hur vi ska kunna rädda världen.
Gång på gång hamnar jag i intellektuella sammanhang där folk är oerhört medvetna om tillståndet i världen, och som på fullt allvar vill försöka vara en del i den förändring som krävs. Det låter förstås absurt att tala om att ”rädda världen” när man är en hemlös, medellös luffare som jag. Men å andra sidan lär inte de som har makt och pengar göra något för att förändra situationen, och någon måste börja. Så när jag hamnar i ett sällskap där folk verkligen har penetrerat världens problem finns det ingen orsak för mig att hålla tillbaka med min kunskap. Och jag blir tagen på allvar. Det är oerhört skönt att befinna sig bland människor som delar insikten om att något måste göras, och som inte börjar med att förklara att det är lönlöst. Det koncept som vi arbetar med baserar sig på vetenskap, men också på insikten att förändring måste komma nedifrån. Imagine Africa heter projektet, och jag hoppas kunna presentera det närmare snart.

Sakidah.

Igår, fredag, åkte jag, Tiana och Sakidah till Kibera och jag köpte en flaska sprit för en välkomstfest. Snart var studion full av goda – och törstiga vänner. Men det är gott att kunna bjuda på en riktig fest ibland. Och efter tre helrör, några burkar cider och läsk (alkoholfritt alternativ – som om någon skulle bry sig här …), samt några paket cigaretter så kostade det ändå inte mer än en femhundring. Och när alla var lagom i gasen kom där en italiensk kvinna som hade bokat ett möte för att skapa en sorts parad i Kibera, i området runt Bombolulu. Tja, vi fastnade där i mötet, och såväl jag som Sakidah – som aldrig träffat gänget tidigare – blev involverade. Tiana däremot, har skrivit på ett kontrakt för att arbeta i Dubai i två år. Jag har varnat henne för ett det är så många afrikanska kvinnor som blir behandlade som skit. Men Tiana har en vän som redan arbetar för samma företag, och de verkar vara seriösa. Hon kommer att tjäna 85 000 KSH i månaden – det är bara cirka 8000 svenska i månaden, men det är tre fyra gånger mer än hon skulle kunna tjäna här. Och hon vill spara pengar för att kunna resa och se sig om i världen.
Jag kan bara hålla tummarna för henne.

Möte hos Maasai Mbili.

Nu sitter jag och tittar ut över nationalparken. Jag tittar upp från mitt skrivande med jämna mellanrum för att se om jag kan se några djur. Men det har nyligen regnat här, så det är en riklig grönska som djuren kan gömma sig under, så hittills har jag bara sett exotiska fåglar. Men här är så lugnt och stillsamt. Tim är i huset intill och vilar middag. I det huset finns ingen elektricitet och inget rinnande vatten, men vi brukar laga mat där tillsammans, i skenet från tre stora fotogenlampor. Det är lite spartanskt, men allt uppvägs av att vi tillagar all mat med kärlek.
Klockan är nu sent på eftermiddagen och det börjar bli dags att gå över till Tim och sätta igång med kvällens middag; en hel kyckling som legat i marinad sedan igår kväll.
Så här lämnar jag Er för denna gång.

Men om du gillar mina rapporter från Kenya så kanske du också vill vara med och stödja min okynniga penna. Det gör du lättast isåfall genom att Swisha en slant till min telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du gillar det eller inte.
Ett stort tack på förhand. Din omtanke håller mig flytande.

Kommentarer

För mig låter det alls INTE absurt hur vi ska kunna rädda världen.

Jag är glad att höra att kenyanerna är oerhört medvetna om tillståndet i världen och på fullt allvar vill försöka vara en del i den förändring som krävs. Jag hoppas inte att uppfattningen om ”vad som krävs” är inprogrammerat av de fåtalet psykopater som vill förstöra för kenyanerna.

Jag är själv att likna vid en hemlös, medellös luffare, rent ekonomiskt idag, p.g.a 8 EU-vurmande partier i riksdagen, som 99,9999% av svenskarna har röstat in, p.g.a. media-inducerad masshysteri.

Jo. Några få måste vara de första som börjar och visst måste man penetrera världens problem och jag är glad att du delar med dig av din kunskap. Detta är jätteviktigt och det är kul att dina vänner tar dig på allvar.

Själv repeterar jag vad som måste göras, men nästan ingen lyssnar på mig, eller agerar i var fall inte. Kanske måste man byta land innan någon lyssnar och börjar agera? Varför skall det vara så?

Meddela mig när du presenterar ”Imagine Africa”!

Låt er inspireras av Vetenskapliga partiet och Valsamverkanspartiet om ni vill!

Tack för responsen, och för din positiva inställning. De flesta Kenyaner är förstås helt omedvetna – precis som svenskarna – om vidden av det bedrägeri som vi lever under. Men jag har haft turen(?) att hamna i de mest fantastiska sällskap och det är som att jag har en magnet för att finna intellektuella som har kompletterande kunskaper.
Jag skall givetvis kolla in båda partierna, och jag skickar dig gärna lite bakgrundsmateriel.
Allt gott.

Lämna ett svar till Martin Gustavsson - Vetenskapliga partiet Avbryt svar