Det är söndag och från mitt nya hem i Ngong hör jag dämpade toner från någon kyrka eller församlingslokal i närheten. Det föranleder mig att berätta en sedelärande historia om tro.
Mary, en av de unga kvinnor jag lärt känna här i Kenya, är djupt religiös. Hon är 28 år, gift och har en liten son. Vad hennes man gör vet jag inte riktigt, men jag tror han är anläggningsarbetare eller något liknande för han arbetar utanför Nairobi. Mary är övertygad om att hennes man inte röker eller dricker, och att han är lika starkt troende som hon. Jag är dock inte övertygad – jag tror att hon en dag kommer att bli väldigt besviken på honom. De flesta kvinnor i det här landet, brukar nog bli besvikna på sina män, för otrohet är oerhört vanligt.
När jag exempelvis fotograferade rugby tillsammans med ett team som producerade ett TV-program om rugby, så hade de alla med sig sina älskarinnor på resorna när vi filmade utanför Nairobi. Fruarna träffade jag aldrig, för de var hemma och tog hand om barnen.

Så skulle aldrig Mary’s man göra. Tror Mary. Hennes tro på sin man är lika stark som hennes tro på Kristus, och lika blind. Mary är en hårt arbetande kvinna som tjänar omkring 15 000 shilling i månaden, eller knappt 1500 svenska. Hon är medlem i en kyrka som liknar Pingstkyrkan eller liknande, där alla medlemmar skänker ett tionde till församlingen. Även Mary. Och samvetsgrann som hon är redovisar hon alla pengar hon får in. Även en personlig gåva skall värderas och en tionde redovisar hon. Men som alltid är det en pastor som sköter ruljansen; som tar hand om pengarna – och som när någon är i nöd kan sticka till denne en skärv. Det mesta misstänker jag, går till mindre heliga ändamål – nämligen till pastorns egna vidlyftiga leverne. Jag har träffat alltför många av den typen för att ha något förtroende kvar för dem.

Emmanuel med en av hundvalparna.

En gång för något år sedan kom Mary och beklagade sig; hon hade ”en så dyr pastor”, berättade hon. Han hade berättat att han behövde en ny kostym och nya skor. Dessutom behövde han taxipengar för att kunna komma till gudstjänsten. Naturligtvis berättade Mary det för att jag skulle hjälpa henne med några tior, och vanligtvis brukar jag dela med mig när jag har. Men den här gången vägrade jag i sten.
”Jag tänker inte bidra med en enda spänn till den skurken,” sade jag.
”Men du ger det inte till honom, du ger det till mig”, svarade Mary.
”Om jag ger dig pengar så kommer du att lägga på det på din inkomst, och betala honom tio procent av det jag ger till dig. Aldrig att jag ger en enda shilling till en sådan bedragare!”
Mary blev nog lite sur på mig, men vi hade haft religiösa diskussioner många gånger tidigare, när jag förklarat min syn på det hela: Tro gärna på Gud, Kristus och den helige ande om du vill – men skippa de mänskliga mellanhänderna; de är nästan alla charlataner.

Mary brukade kritisera mig för att jag dricker alkohol och röker ibland. Det menar hon är ”synd”, och hon säger att jag kommer att få brinna i helvetet för mina synders skull.
Och jag kontrade med att om hennes Gud vill att jag ska plågas i all evighet för att jag dricker alkohol och röker, så kan det inte vara någon god Gud hon tillber. Längre än så brukar sällan diskussionerna komma, eftersom logik inte är något man kan hänvisa till när man diskuterar med outbildade, starkt troende människor.

En tid senare fick jag höra att församlingen hade sparkat ”den dyra pastorn” sedan det visat sig att han lägrat någon av hemmafruarna och lurat andra på pengar. Men inte ens den affären rubbade Marys tro. Pastorn hade haft ett gott hjärta, men hade varit för svag när djävulen lockade. Underförstått var det djävulen som tagit plats i kvinnan och förfört den oskyldiga mannen.
Att han från början varit en bedragare som levt gott på att ta en tiondel av varje församlingsmedlems inkomster, ville hon aldrig gå med på. Jag försökte få henne att själv räkna ut hur mycket pengar som församlingen fick in varje månad, och hur mycket hjälp som gavs ut i hjälp till olika församlingsmedlemmar, men det var för avancerad matematik för henne. I stället hänvisade hon till bygget av en ny kyrka. Jag frågade hur en kyrka skulle mätta fattiga. Jo, menade hon, Gud skulle bli så glad åt den nya kyrkan att han skulle välsigna alla dess medlemmar.
Jag tänker att det måste vara skönt att ha en så stenhård tro på att det finns något gott i den här världen. En god Gud. Men om man ser sig om i världen så jobbar denne Gud i motvind.
Själv behöver jag ingen miniräknare för att inse att en pastor kan leva väldigt gott på en liten församling på bara hundra församlingsmedlemmar, där alla ger en tionde av allt de äger och tjänar – även i de fattigaste områden. Har man tusen medlemmar så kan man leva lyxliv.

Mary’s starka tro är närmast rörande – men också deprimerande. För henne står Gud för allt gott i världen, och Satan för allt det dåliga.
”Praise the Lord and shame the devil”, brukar Mary säga så där i förbifarten. Ungefär som när äldre skrockfulla människor i Sverige kunde säga ”ta i trä” eller liknande besvärjelse, om någon råkade lägga nycklarna på bordet. Det är en mycket enkel världsbild som Mary och andra outbildade människor har. Samtidigt får jag dåligt samvete när jag börjar diskutera med fattiga religiösa människor; har jag rätt att så ett frö av tvivel i deras tillvaro?
Har jag något annat, bättre att erbjuda dessa fattiga, outbildade? Om jag inte har det kanske jag skall hålla tyst?
Men å andra sidan brukar inte Mary eller andra religiösa hålla tyst med sin tro, utan gödslar sin omgivning med bibelcitat och böner om att man skall bli frälst och få möta Jesus., så det kan vara svårt att hålla tand för tunga.

Jag brukar själv kunna predika rätt friskt i de ämnen som engagerar mig, säger folk omkring mig. Så om jag verkligen blir desperat kan jag alltid starta en kyrka.
John B God’s Church of Sceptics. Det vore kanske något för ett land som Kenya? Medan jag skrivit det här har åskmolnen tornat upp sig och det har mullrat i drygt en timme runt omkring oss. Jag undrar om det är en varning från ovan?

Oväder över Rongai.

Jag minns när jag för många år sedan stod i ett öppet köksfönster på Hisingen och tittade på ett magiskt åskväder. Jag kommenterade min egen position med orden:
”Man ska ju inte stå i ett fönster när det åskar. Jag kanske utmanar Gud, djävulen, Tor eller någon av de andra miljontals Gudar det finns att välja på genom att stå här.”
Jag hann nästan inte avsluta meningen innan blixten slog ned i korset på kyrkan mitt emot, inte mer än fyrtio meter från mig. Jag hann uppfatta ett regn av gnistor som kom seglande och landade på vägen nedanför, innan jag själv studsade två meter baklänges i rena förskräckelsen. Det öronbedövande dånet av åskknallen dränkte alla andra ljud och i tystnaden som uppstod efteråt hördes min vän Torsten fråga lakoniskt:
”Nå, vem av dem var det?”
”Jag vet inte! Den djävul’n presenterade sig aldrig!” replikerade jag snabbt.

Nå, nu vet jag inget mera att berätta idag.
Men om du gillar det jag berättar om och vill läsa mer så får du gärna Swisha en slant till mig på nummer 0723 68 00 54.
Pengarna går oavkortat till i första hand min överlevnad; i andra hand till okorrumperad, rak och subjektiv journalistik. Tack för ditt bidrag, det håller mig vid liv!
Och glöm inte: Mina bilder är alla till salu! Du kan få någon av mina bilder förstorad, utskriven på bästa fotopapper eller canvas, inramad och levererad till din dörr, färdig att sätta upp på väggen som en ständig påminnelse om hur vacker världen är – och att John B God finns därute någonstans.

Lämna ett svar