Så sitter jag vid min dator igen och skriver. Nu struntar jag emellertid att ange vilken dag det är, för jag hinner ändå aldrig skriva klart samma dag som jag börjar. För er som inte känner till mig tidigare kan jag berätta att jag är en svensk arbetslös fotograf/journalist som flyttat till Kibera, ett slumområde i Nairobi. Jag kom till Kenya första gången 2006 och flyttade in till Kibera första gången två år senare. Sedan dess har jag bott tre till sex månader per år i Kenya, och jag har med min kamera och penna (nåja, tangentbord) försökt berätta om livet i slummen. Det är så annorlunda från allt jag hade förväntat mig, och jag tror att de flesta svenskar skulle lära oerhört mycket genom att spendera ett par veckor här, eller i en liknande miljö.

Nå, till berättelsen. Jag har ju lovat att berätta om Cat och hennes tre kattungar, så jag får väl göra det. När jag flyttade in här i början av januari såg jag snart att det var tre katter som brukade stryka över taken utanför min dörr. Jag bor på andra våningen och ser bra över taken på de lägre husen utanför. Jag har aldrig gillat att slänga mat så jag brukade ställa ut en tallrik med rester och överblivet på kvällen, och nästa morgon var fatet länsat. Egentligen är jag ingen husdjursmänniska; jag tycker att djur skall få vara fria. När jag var barn så hade vi alltid djur. Hundar, katter, marsvin … Min syster var liksom tokig i djur, men min mor var mindre förtjust i dem eftersom hon till stor del tvingades ta hand om dem – och deras avkommor. Vi hade alltid ett sjå att finna nya ägare till hund- och kattungar, och för att minska problemet brukade min mor försöka ta livet av några av nykomlingarna. Jag minns hur kattungar dränktes i en hink med vatten, och hundvalpar som skulle gasas ihjäl i en plastpåse, med avgaserna från en bil. Den planen misslyckades för hundvalparna klöste sig ut ur påsen. Och min mor var förtvivlad över dessa ständiga tillskott till hennes redan innan dryga hushållsarbete.

En av hannarna. Han brukar komma in och stjäla Cat’s mat om jag inte är uppmärksam.

Så jag fick tidigt lära mig att om tar man hand om ett djur så innebär det ett stort ansvar. Nu när mina barn är vuxna och har sina egna liv vill jag kunna resa och vara fri. Har man ett husdjur kan man inte ens lämna sin bostad över en helg utan att ha någon stand-in som ser till att det finns mat. Jag vill vara fri som en katt – inte vara låst på grund av en fri katt.

Men nu var det lite speciellt med Cat. Till skillnad från de andra två takstrykarkatterna var Cat inte alls skygg, utan kom fram och strök sig kring mina ben när jag kom med mat. Jag anade att hon varit en huskatt som blivit vräkt från sitt tidigare hem, för hon sökte mitt sällskap. Tyvärr så hårar Cat något förfärligt. Eftersom jag vill kunna ta in tillfälliga hyresgäster vill jag att det skall vara fritt från katthår, om det kommer allergiker. Jag bestämde således att inte släppa in henne utan fortsätta dela med mig av mitt överflöd på förstubron.

Den misstänkte fadern till kattungarna.

I början gick det bra; hon kom och åt, jag kelade med henne en stund innan hon åter drog iväg över taken. Men så en kväll var det hällregn. Även om taket sticker ut en bit så stänker det in på förstubron där jag brukade ställa matskålen. Och att äta i regn är inte alls samma njutning. Dessutom hade jag noterat hur Cat’s mage börjat svälla. Hon hade varit ute med kattkillarna i området och nu började resultatet synas. En gravid hona kan man ju inte låta stå och äta i ösregnet. Blöthjärtad som jag är öppnade jag således dörren och ställde fatet inne. Och naturligtvis kunde jag inte slänga ut henne i regnstormen, så jag ställde fram en låda bakom dörren. Katter brukar ju känna sig hemma i såna.

Nästa morgon hade regnet upphört och Cat åkte ut med huvudet före. (Nå, hon gick ut och åt den frukost jag serverade henne, och jag stängde dörren om henne.) Jag började köpa omena – torkade småfiskar som är som fiskyngel. Folk här anser att det är en delikatess, men jag tänker att det är Kenyas svar på surströmming (med risk för att kränka ömtåade norrlänningar). Det luktar förfärligt när de tillagar det och smakar därefter. Hittills har jag inte lyckats få i mig mer än ett par tuggor, så det passar bäst som kattmat, anser jag. Men det vågar jag knappt säga här, inte heller att jag enbart köper det till katten. Folk brukar titta på mig förvånat när jag köper omena och fråga mig om jag vet hur det skall tillagas. Jag nickar alltid för till katten vet jag hur man gör – hon knaprar i sig dem råa. När jag köpte köttfärs fick Cat alltid en liten bit – en gravid hona måste äta ordentligt. Rena lyxdieten för en katt här i slummen.

Mattjuven.

Regnen fortsatte och mitt hjärta fortsatte blöda, så Cat fick komma in varje kväll när det regnade. Jag åkte till Rongai någon gång, och stannade där över natten. När jag kom hem igen möttes jag av en ihärdigt jamande, utsvulten Cat – hon hade blivit bortskämd och tydligen slutat jaga själv. Annars tänker jag att det borde finnas rejält med råttor här i Kibera. Jag har ju själv haft en mus på besök ett antal gånger, men den är så söt att jag inte haft hjärta att sätta ut någon fälla. Nå, så kom Corona-viruset och jag bestämde mig för att stanna i Kenya (- jag hade ändå inte pengar att köpa någon biljett tillbaka till Sverige för). Cat gillade mitt beslut, tänker jag, för hon hade blivit en stadig besökare varje morgon och kväll, och kvartade hos mig när det var oväder. Efter en våt kväll hos Richie vaknade jag sent av ett våldsamt jamande inne i mitt sovrum. Det var Cat som inte gillade att jag låg och drog mig så länge på morgonen. Hon hade balanserat på grinden, hoppat upp i toalettfönstret och tagit sig in den vägen. Den gången åkte hon verkligen ut med huvudet före. Jag ville visa henne att det inte var okey att våldgästa. Efter det så tog jag bort haken som håller toalettfönstret öppet, men jag låste det inte, vilket skulle visa sig vara bra.

Cat med Black, som har samma teckning som sin mor.

Nå, tiden gick och Cat blev rundare och rundare, och jag anade att tiden var nära. På kvällarna brukar Richie eller någon annan besökare komma, och då står dörren öppen hela kvällen. En kväll kom en granne som jag bara träffat en gång tidigare. Han hade med sig sin hund, en terrierliknande gatukorsning, som dock inte fick komma in. Hunden fick stanna på förstubron. Det är den enda gång det kommit någon med en hund på besök, och naturligtvis råkade det vara den kväll då Cat bestämde sig för att föda. Hunden stod på förstubron och viftade med svansen när jag plötsligt såg Cat komma som skjuten ur en kanon, med vad jag trodde var en mus i munnen. Hon studsade upp på förstubron och slank mer eller mindre mellan benen på hunden, kom in som ett jehu och slank in i en låda som jag ”av en tillfällighet” låtit ligga på golvet vid dörren. Först tänkte jag slänga ut Cat och den förmodade musen, men i samma ögonblick slog det mig att det kanske var dags för Cat att leverera. Mycket riktigt. Jag tittade in i lådan och såg att Cat inte låg och mumsade på någon mus. Jag lämnade henne i fred; satte på lite Mozart, vred ned volymen och släckte lampan. Nästa morgon fick jag se resultatet; White, Black och Brown hade kommit till världen. Jag hade blivit den ofrivillige kattvärden.

Motvilligt satte jag mig och googlade på kattungars utveckling. Jag måste väl ta någon form av ansvar – åtminstone lära dem grundläggande hygien för kattor, tänkte jag. Jag var inte övertygad om att Cat skulle greja det. Det gick en vecka och jag såg att de små söta kräken växte som de skulle – även om jag inte tramsade med någon våg eller liknande. Kattungarna började gå på högst ostadiga ben, öppnade ögonen och började kravla sig runt i lådan. Jag skar upp en öppning på lådan för att kunna studera och fotografera dem. Snart såg jag skillnaden mellan deras personligheter. Brown var den som tidigast var på benen och började utforska rummet, bit för bit. Hon vågade sig allt längre ut i rummet, en decimeter i taget, medan hennes systrar stannade i lådan. Black var tvåa i fråga om att våga sig ut, medan White mest låg och såg ut som en dunig snöboll.
Om ni undrar över deras namn så är det samma ovilja mot att äga ett djur som gjort att jag valt namn som inte tyder på något djupare känslomässigt engagemang. Cat fick sitt namn för att hon är en, och ungarna ett namn som bygger på utseendet för att jag måste kunna hålla dem isär och komma ihåg namnen. Dessutom vet jag inte deras kön helt säkert. Jag har inte kollat själv – jag har inte för vana att titta mina gäster i skrevet. (Men så tillhör jag heller inte Sveriges kulturelit, och något Nobelpris lär jag aldrig få för min katthistoria.) Men en av mina kvinnliga gäster kollade och påstod att det är tre unga damer. Hundar vet jag att man skall döpa till ett namn med ”S” i – s-ljudet gör att hundar lär sig sitt namn snabbare, eller nåt sånt läste jag någonstans. Om det är detsamma med katter vet jag inget om, men jag lyckades välja könsneutrala namn utan s-ljud till dem alla. Måhända kommer de att döpas om när de får nya ägare?

Brown.

Cat har varit duktig och gått ut för att göra sina behov, vilket också tyder på att hon varit en huskatt tidigare. Men en dag när jag låst in henne och kattungarna medan jag var ute på uppdrag, hade jag glömt att stänga dörren till mitt sovrum. Tror ni inte på fan att kattjäveln hade pissat i min säng! Jag fick skölja madrassen och hälla på bikarbonat som tar bort dålig lukt. Då var det nära att jag slängde ut dem allesammans i rena ilskan. Där började det gnissla i vår relation. Dessutom hade jag hade som vanligt fullt med gäster som kom och gick, spelade musik och pratade och stojade. Kanske blev det för mycket för Cat för efter två veckor bestämde hon sig för ta sina ungar och dra.

Jag stod i köket och diskade till tonerna av Fela Kuti, och ytterdörren var öppen. När jag var klar med disken och kom ut i rummet så låg Black och White i sin låda, men Brown var spårlöst försvunnen. Jag letade överallt, men hon fanns inte kvar. Då dörren stod öppen började jag tro att hon vågat sig ut och kanske ramlat ned. Hon var ju den mest äventyrslystna av dem. Men inte det heller. Måhända hade en rovfågel tagit henne? Jag gick in och kokade mig en kopp kaffe medan jag funderade över mysteriet och försökte fundera ut en vettig förklaring till Cat om varför jag slarvat bort en av hennes ungar. Jag gick en vända till för att verkligen kolla att Brown inte bara lekte kurragömma med mig, men hon var fortfarande borta. Black och White låg hopkurade i varandra, såsom kattungar tenderar göra. När kaffet var klart tog jag en stol och satte mig på förstubron och njöt mitt kaffe i solskenet. Femton sköna minuters kafferast – men när jag kom in igen var även Black borta. Kvar låg bara White som en liten snöboll i hörnet av lådan. Nu började jag förstå att det var Cat som låg bakom mysteriet. Hon måste ha smugit in bakom min rygg och burit iväg med Black. Så jag satte mig i rummet och vakade över White. Och mycket riktigt; efter en stund kom Cat insmygande, slängde en misstänksam blick på mig innan hon grep White om nacken, lyfte upp henne och sprang ut. Jag följde efter för att försöka se vart hon tog ungarna, men hon försvann över taken.

Black.

Jag blev helt paff – jag trodde att jag ändå varit en god värd. Men kanske var det Fela Kuti som blev för mycket? Är man inte van vid den musiken kan det låta brötigt. Samtidigt kände jag mig stolt som inte försökt stoppa Cat; det blev liksom en bekräftelse på att jag inte är någon djurägare. En sådan hade känt det som en förlust att bli av med ”sitt” husdjur. Jag kände mig mest lättad, för nu skulle jag slippa ha någon potträning med kattungar. Men jag måste erkänna att det blev lite tomt i mitt stora rum utan katterna.

Trots att det var maj månad så var det fint väder. Här i Kenya brukar det annars vara regnperiod, kallt och fuktigt. I en veckas tid var det riktigt hett på dagarna och nästan inte ens en regnskur. Men så plötsligt kom det ett rejält åskväder då det blåste småspik och vräkte ned vatten. Strömmen gick som vanligt när det regnar, och jag tände stearinljus i sovrummet. Runt midnatt hörde jag hur det rasslade i toalettfönstret och förstod att det var Cat. Men jag hade toalettdörren stängd, och lät det så vara. Jag ville inte ha in en våt och lerig katt som skulle lämna spår överallt. Och hade hon tagit sig in kunde hon ta sig ut samma väg. Jag hörde henne jama ynkligt en stund innan det återigen rasslade till i fönstret och jag förstod att hon smitit ut igen. Att jag inte öppnade dörren för henne berodde delvis på att jag var sur på henne för att hon lämnat mig. Småningom somnade jag ifrån alltsammans.

White.

Nästa morgon hörde jag återigen ett jamande från toaletten, och när jag öppnade dörren så var Cat där – med sina tre ungar. Regnvädret hade visst övertygat Cat om att jag kanske inte är helt usel som värd – trots Fela Kuti. Bara för att reta henne satte jag på Fela Kuti igen, men nu stannade hon ändå. Så plötsligt hade jag fullt hus igen. Men också jobbet att försöka få dem rumsrena. När jag kom hem idag efter att ha varit ute och hämtat lite sand till kattlådan så luktade det kattpiss när jag öppnade dörren. Men jag kunde inte lokalisera var någon av dem pinkat. Enligt manualen jag fann på internet så är man tvungen att tvätta bort alla spår efter deras toalettbestyr, annars är det lätt att de fortsätter göra sina behov på samma ställe. Eftersom jag bara kände lukten men inte fann var de pissat blev jag tvungen att skura hela golvet – trots att Monica varit här och tvättat och städat för mig på förmiddagen. De ger mig extraarbete, de små kräken. Men de är samtidigt så gulliga att jag kan bli sittande i en timme eller mer och bara studera dem.

Nu har de börjat lära sig hoppa, springa och klättra, och de lägger sig i bakhåll och kastar sig över varandra, biter och klöser och slåss för brinnande livet. På ett par månader måste de lära sig allt som krävs för att överleva i en hård värld. Brown är fortfarande den modigaste, Black är det tuffaste som slåss hela tiden – gärna med White. Och White, som från början verkade vara den svagaste, var först med att använda kattlådan, och även först med att äta fast föda. Nu står hon och mumsar omena tillsammans med sin mor.

Cat och White äter numera tillsammans.

Nu skall jag försöka se till att de alla tre får ett bra hem – men sen tar jag min hand från Cat. Blir hon gravid igen – och risken är minst sagt stor – så får hon faktiskt greja det själv. Jag vet ju inte ens hur länge jag kommer att bli kvar här, men en kattkull till tror jag inte att jag kommer att hinna ta hand om. Tack vare Coronaviruset har jag nu fått förlängt visum i ytterligare två månader, men sedan måsta jag lämna landet – om de öppnar gränserna igen. Men tills vidare är jag den ofrivillige kattvärden.
Jag får väl passa på att fotografera och filma de små liven, så att även ni får följa deras utveckling och öden.

Om Ni tycker om mina rapporter från Kenya får ni gärna bidra med en slant till mitt och katternas välbefinnande. Jag kom för att stanna i tre månader, men är nu uppe i nio så min reskassa är förbrukad. Här i Kenya saknar jag arbetstillstånd så jag lever helt på mitt bloggande. Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6. 
Ni kan också köpa mina bilder, utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Ni finner många av mina bilder i mina många album på Facebook. Skicka ett pm till min messenger så kan vi diskutera priset – det beror på hur hungrig jag är.

Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
(Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.)
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).

Tack på förhand.

Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här, i kronologisk baklängesordning:
http://johnbgod.se/skrivklada/

Kommentarer

Hej när du flyttar och har skaffat kattungarna varsitt hem, jättebra! Lämna då in Cat i ett katthem istället för att bara lämna henne. Det finns många katthem som tar emot hemlösa katter. För du har väl inte hjärta att lämna en kär vän hur som helst till en tillvaro som inte alls är bra. Väldigt tragiskt skulle det vara för Cat. Så snälla lämna in henne till ett katthem i stan. Själv har jag tagit hand om fem hundar och har ingen chans att ta hand om en katt, annars så skulle jag göra det. Fin, fängslande berättelse annars, kul att läsa. Lycka till med nya hem för ALLA!

Hej Johan 😊 Underbar läsning! Spännande och rörande. Mina två katter, Shakti och Tenshi är mor och dotter. Dom åkte min dotter och jag från Skaraborg ner till Skåne och hämtade. Lilla Tenshi, som inte är så liten längre, det har blivit en ovanligt stor tjej och kvarterets värsting, hon klappar bara till direkt, stackars jycken har fått en och annan smäll, hon blev snabbt tam. Min dotter tog hand om henne mycket för att avlasta hennes mamma. Nu är det bara dottern som kan ta i henne. Dom är otroligt tighta. Mamma Shakti är min. Henne kan bara jag ta i. Tog ett halvår innan hon blev tam. Fortfarande strykrädd. Gud vet vad hon råkat ut för.
Tack för vad du gör för Cat och hennes barn! Det säger mig väldigt mycket om dig 💖
Din Lillemor

Lämna ett svar