Nu är det torsdag igen, dagarna går alltför fort.
Det händer inte mycket vissa dagar, men det är ändå fullt upp. Just nu sitter en kvinna på min gård, utanför min dörr. Hon rensar majs och ropar högt till en man som står vid ”järnvägshusen” intill. Det är en lång och munter konversation, fast på sheng så den säger mig inte så mycket. Tuppen som struttar omkring på gården gal med jämna mellanrum, och hönorna går och krafsar i jordhögen utanför. Kycklingarna växer snabbt och från att ha varit små dunbollar som gömde sig under hönornas vingar har de nu blivit halvstora nyfikna rackare som kommer springande som skott när jag slänger åt dem bröd. Det finns även en kalkon här på gården, och det är också en snabb rackare, men den har respekt för hönorna. Kalkonen har dessutom vant sig vid att plocka brödsmulor och annat i mitt kök, så om jag inte håller gallerdörren stängd smiter den in. Även den har en kyckling, lika ful som sin mor.
Grannarna har dessutom skaffat en ny tupp, en kaxig jäkel med en stor illröd kam. Jag undrade hur det skulle gå med två tuppar på gården, och jag hade inte mer än tänkt tanken innan jag hörde ett förskräckligt kacklande, och den gamla tuppen kom rännande som ett torrt skinn skjutet ur en kanon, jagad av den nye tuppen. De sprang tvärs över gården och den gamla tuppen sprang in i buren som står utanför grannarnas dörr. Den nya tuppen följde efter och jag såg ett virrvarr av tuppben och fjädrar, och jag trodde att tiden var kommen för den gamla tuppen. Men just då kom grannfrun, sträckte sig in i buren och greppade den nya tuppen om halsen och slängde ut den, och stängde sedan burdörren så att gammtuppen fick slicka sina sår i fred.
Efter det har jag sett att de båda tupparna får vara ute i skift.

Tankarna for genast till Cornelis Vreeswijk och hans Hönan Agda, där de tre första verserna lyder:

Jag ska be att få ställa upp
Med en visa om en tupp,
Som var gammal och utsliten,
Impotent och väderbiten.
Hönsen klagade och gnällde
För han dem ej tillfredställde.
Dom skrev på en petition:
Ge vår tupp förtidspension!

Vi vill ha en tupp med sting.
Den vi har han är ju ding,
Saknar lust och energi,
Saknar allt vi är förtjusta i.
Skaffa oss en ny bemanning
Annars fixar vi äggstanning.
Se nu till att det sätts fart
Ty vi blir desperata snart.

Gammeltuppen fick nog och for
Dit där inga hönor bor.
Ingen grät när han for hädan,
En ny tupp var ordnad redan.
Hönsen var så nyfikna så, men
Det var lång leveranstid på den.
Men dom fann sig I sin lott,
För dom vänta’ på nåt gott.”

Den gamla tuppen.
Utmanaren.

Barnen har påsklov, så det är alltid ett väldigt liv från barnröster på gården. Med jämna mellanrum är det någon som gråter, men mest är det skratt och pladder. De minsta barnen på gården passas av den äldsta, Lucille. Hon är i elvaårsåldern och får ta ett stort ansvar, för hennes föräldrar arbetar hela dagarna. Jag brukar sticka åt barnen några kakor, karameller eller frukt ibland, för jag misstänker att de inte får sånt särskilt ofta. Järnvägshusen är nybyggda och folk som flyttat in där har ingen tidigare erfarenhet av att bo i området, så när barnen plötsligt är lediga från skolan har de ingenstans att ta vägen, utan springer omkring på ”svalen”, som man säger i Göteborg. ”En utanpåliggande gång längs husets övervåning”, är väl den rätta benämningen, och det är klart att en så lång betydelse behöver förkortas, så svale är en bra benämning. Vad kallas det i andra delar av Sverige? Trappuppgång är inte en tillräcklig beskrivning.

Hårdag på tomten

Ett par gånger i veckan är det hårdag på gården. En av grannarna har ställt ut en soffa med gamla luggslitna dynor. Tydligen får den inte plats inne längre, så de skulle sälja den. Jag har via Mbuthia bjudit en hundralapp – tusen shilling – men de har inte accepterat. Så nu står den på gården till ungarnas stora förtjusning. Dynorna har blivit grottor, höghus och snubbelmadrass, och däremellan klänger de i soffan. Ibland kommer barnen från intilliggande hus också in på gården, och ibland får man en gratis sångupplevelse. Härom dagen sjöng småbarnen en sång till melodin Broder Jacob, men här handlar den om hur ”Baby Jesus” älskar barnen.
En annan helt fantastisk sångupplevelse fick jag härom natten. Klockan var efter midnatt när jag gick nedför Dubai Street, passerade moskén och kom till ”Little Tinderling School”. Porten var stängd, gatan var helt öde – men från någonstans bakom porten kom den mest underbara körsång. Det är inget man förväntar sig höra här, men naturligtvis är folk även här involverade i fritidsaktiviteter som körsång och annat.
Här kan ni höra hur det lät:

https://web.facebook.com/Johan.B.God/videos/vb.586777580/10155787104707581/?type=3

När jag går ut och handlar mina grönsaker för dagen, blir det alltid att man byter några ord med kvinnorna bakom disken. Några hälsningsfraser, och ibland blir man uppdaterad om det hänt något i området. Det är socialt och det är nära. Under en dag blir det att jag möter minst ett tjugotal människor som jag interagerar med – på fritiden. Hur många i Sverige kan säga detsamma?
Som vi människor i första hand är sociala djur som existerar i samklang med varandra, så innebär det att jag existerar mer här i Kibera än jag någonsin gjort i Sverige – möjligen med undantag från skoltiden, men då var det oerhört ålders-segregerat umgänge, och knappast kan det kallas fri tid …

Så under mina vistelser här i Kenya, och främst i Kibera, har jag funnit att jag är lyckligare här än i Sverige. Orsaken är naturligtvis det sociala. I Sverige har vi, säger min analys, fått det ”för bra”. Vi behöver aldrig kämpa, vi har ingen gemensam religion – de flesta är ateister eller åtminstone högst passiva när det kommer till religion. Inte heller har vi någon beständig moral. Förr var det svenska folket ovanligt ärligt, inbillar jag mig. Graden av ärlighet var – och är ännu – definitivt högre i Sverige än vad den är här. Men den är snabbt fallande i Sverige, och jag tror att det beror på att folk vare sig har någon religiös tro, eller någon högre moral än den kapitalistiska, som är ytterst rå och amoralisk.

Mbuthia pryder väggen bakom huset med två tavlor som hänger på tork.

Här i Kenya är hela samhället grundat av imperialister utan den minsta antydan till demokratiskt sinnelag, eller någon förståelse för grundläggande mänskliga rättigheter. Följden blev att de grundade en stat på rasism och orättvisor, och ”överlät” sedan denna i grunden sjuka stat till i huvudsak en folkgrupp i landet, kikujos, som under kolonialismen gynnats av britterna; de utbildades för att sköta det brittiska imperiets byråkrati, och var därför bäst utbildade och hade redan höga positioner i samhället när britterna slutligen tvingades lämna landet. Följden blev raskonflikter mellan de olika folkgrupperna, och en regering som inte grundade sig på kompetens eller politik, utan på ren nepotism och tribalism. Så ännu idag mördas folk på grund av sin etniska tillhörighet, eftersom politikerna i alla år gjort allt för att upprätthålla tribalismen – och det är ett direkt arv från de brittiska kolonialisterna.
Den korrupta och djupt orättvisa politiken har naturligtvis påverkat folk i allmänhet. Här finns inga ärliga föredömen, vad jag vet, som exempelvis Tage Erlanders änka som lämnade tillbaka blyertspennor märkta ”Tillhör Statsverket” efter makens bortgång. Istället har det odlats en kultur där människor anser att en känd politiker som inte blivit snuskigt rik under sin politiska karriär är en idiot som inte ”ätit” när de haft chansen.
Samtidigt, eftersom det helt saknas något statligt initiativ för att hjälpa fattiga människor, så måste människor hjälpa varandra när det är kris. Så folk är solidariska på ett annat sätt än i Sverige, upplever jag det som. Åtminstone är det så i de kretsar jag umgås i.
Mbuthia berättar att Gomba exempelvis, kan gå i månader utan pengar, och han får kredit på mat, sprit och cigaretter under hela denna tid för alla vet att han inte har någon fast inkomst. Men så när han säljer en tavla så kan han få 50 000 Ksh, och då betalar han alla skulder, älskarinnor och vad det nu kan handla om. Veckan efter han sålt tavlan är han pank igen. Och han är inte ensam – det är många som lever på samma sätt. Andra tar tillfälliga jobb mellan försäljningarna, och exempelvis Rabala arbetar som askari – vakt på ett hotell. Men förra veckan var det någon som bröt sig in i hans hem i Kibera medan han var på jobb, så han skulle behöva anställa en vakt själv …Livet på en pinne. Ur hand i mun. Och att gå utan mat i magen några dagar är inget ovanligt här. Men jag upplever ändå att folk är mer tillfreds här än i Sverige.
Vad har vi förlorat på välfärdens altare egentligen?

Mbuthia har tavlor liggande på tork utanför mitt hem. Om ni inte gillar dem så kan det bero på att de ligger med framsidan nedåt.

Härom dagen var det ännu en av mina bekanta som dog. Han var bara i fyrtioårsåldern och var en före detta rugbyspelare och sedermera tränare för kids i Kibera, men efter många skador – brutna ben och annat – var hans kropp slut, och han började dricka. Nu var han alkoholiserad och hade hållit grannskapet vaken under månader när han fått fylledille och skrikit ut hur folk kommer att mörda honom för att han berättar sanningen om luhyas – samma folkgrupp som han själv tillhörde. Den aktuella morgonen hade hans två bröder kommit för att lugna honom, och han hade tagit stypgrepp på den ene av bröderna, tills han själv segnade ned medvetslös. Efter ett tag upptäckte de att han inte längre andades och larmade andra.
Så från att ha varit högst levande och störande, gick han på någon timme över till den andra sidan. Så nu kommer det att bli begravningsfest i ett par veckor, för att samla in pengar för att forsla ytterligare en död människa genom landet. Det är en miljardindustri i Kenya. Alla vill bli begravda i den landsända där de kommer från, eller där deras föräldrar kommer från. Till och med salig Ashif, en av konstnärerna i M2 och en sann legend som bott och verkat hela sitt liv i Kibera – skulle begravas där hans föräldrar kom från. Till skillnad från Sverige så är här storstaden bara en tillfällig tillflyktsort, tycks det. Till Nairobi kommer man för att arbeta och tjäna pengar, men de flesta tycks satsa på att bygga ett hus på landet så snart de tjänat ihop lite pengar. Här drömmer man ännu om det lugna okomplicerade livet på landet som man skall dra sig tillbaka till när man blir gammal.

Ungarna på gården brukade klättra upp på stenhögen bakom mitt hus och titta ned på grannarna. Det gillades inte, så nu har de låtit bygga upp muren högre, så barnen inte ska kunna se över den.

När jag härom dagen var i M2:s studio och satt i rökrummet bakom studion, var det ett par killar jag aldrig sett förut. Som vanligt hade jag kameran med mig och tog förstrött några bilder på dem som satt där. En av killarna frågade varför jag tog bilder, och sade att jag inte fick ta bilder på honom, i en rätt hård ton. Kevo var där och sade någonting till killen på sheng, men jag förstod inte vad det rörde sig om. Efteråt berättade Kevo att han blev förbannad på killen, för han var en besökare i studion och måste rätta sig efter de regler som är där. Och regeln var tydligen att jag har rätt att ta vilka bilder jag vill på allt som händer i studion, för att jag är en av dem. Ingen har rätt att säga till mig vilka bilder jag får ta eller inte i studion, menade Kevo.
Det känns naturligtvis bra att vara så accepterad, och det är nu bara en formalitet – en inlämnad ansökan – så är jag en medlem av konstnärskollektivet Maasai Mbili.
Men som medlem i kollektivet har jag också förpliktelser. Nu skall vi köra projektet ”Chokora Wear Youths” där vi skall lära upp ungdomar att skapa sitt eget mode. För att finansiera det hela ska vi sälja några plagg, och vi börjar med en jeansjacka. Sedan skall vi också låta tillverka några unika T-shirts i just din storlek, som du kan få köpa för 500 kronor. För att vara designade av konstnärer kan man inte säga att det är dyrt, när man får ett absolut unikt plagg. Vi behöver ungefär fem tusen svenska kronor, för att genomföra projektet – men det gör ju inte ont om vi får in mer.
Projektet går ut på att ungdomarna först skall lära sig om modeindustrin, och hur den lokala textilindustrin har utarmats på grund av alla billiga kläder som skeppas in från EU, USA och Kina. Sedan skall de få gå och köpa kvalitetskläder på den gigantiska loppmarknaden Toi Market. Men precis när jag kommit så brann i stort sett hela marknaden ned, och det är först nu som det byggts upp igen. Men nu skall ungdomarna tillsammans med konstnärerna, köpa kläder och väskor för ett par svenska hundralappar vardera, som de sedan skall ”pimpa” på ett konstnärligt sätt. De färdiga kläderna tar jag sedan med mig till Sverige, för att förhoppningsvis kunna ha en konstutställning, med kläder, konst och mina bilder. Men ännu är det långt kvar.
Men jackan som Tiana Stephen bär på bilderna här är till salu, för endast 800 svenska. Då ingår även frakt från Kenya och inom Sverige – eller till Norge.

Passa på att köpa den här fantastiska jeansjackan som Tianna Stephen poserar i. Den är designad av Maasai Mbili och ingår i Chokora Wear-kollektionen. Priset är 800 svenska kronor, och pengarna går oavkortat till Chokora Wear Youths-projektet.
En helt unik konstnärs-designad jeansjacka!
Först till kvarn …

Om du gillar mina berättelser från Kenya så kanske du vill stödja min okynniga penna. Det gör du i så fall lättast genom att Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik och berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte.

Lämna ett svar