Nu när jag blivit frilansande skrivande medmänniska måste jag antagligen anpassa mig något till marknaden, och skriva sånt som säljer. Först gäller det att rubriksätta på ett säljande sätt. Död och elände brukar sälja bra, liksom smaskiga historier om religiöst hyckleri, gärna kyddade med inslag av girighet, sex och andra mänskliga svagheter.
Så för att visa att jag är med min tid och ger folk vad folk vill ha, följer här en riktigt smaskig historia.

Men innan ni läser vidare vill jag berätta att ni gärna får sponsra mitt skrivande. Jag försöker överleva på min förmåga att berätta historier, sanna och uppdiktade.
Vill du vara med och stödja riktigt fri journalistik från en journalist som du inte kan köpa – för jag skriver vare sig du stödjer mig eller inte – så får du gärna Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.
Så … Har ni pyntat in en slant nu då, så jag kan fortsätta?

Jo, död och elände var det. När jag kom för tre veckor sedan var det fest utanför studion. Det var nämligen en person som hade dött precis, och tiden mellan dödsfallet fram till begravningen tillbringas med att sörja.
Fest-sörja.
Man spelar musik på hög volym, dricker, sörjer, dansar och samlar in pengar till den dödes begravning. Allt under stort ståhej under ett par veckor. Inte sällan passar man på att uppvakta anhöriga till den döde, och det är inte helt ovanligt att det skapas nya människor under sorgeperioden för en avliden. Andra passar helt enkelt på att supa tillsammans och gör det under förevändning att man visar sin sorg. Ibland finner man folk som inte alls kände den avlidne på dessa fester.

Mbuthia Maina, the curator.

Mbuthia hade blivit bjuden på ett antal supar av en anhörig till den döde, och de hade gråtit tillsammans en kväll. Dagen efter hade vännen frågat om hans relation till den döde, varvid Mbuthia förklarade att ”Det var en skurk! Jag sörjer väl inte en kriminell!”
Den anhörige blev bestört och svarade anklagande: ”Men du grät ju över honom igår?!”
”Näää, jag grät inte över honom, den skurken, jag grät för att jag var så full!” Det svaret bemöttes med en lång harang av svordomar från den tidigare så generöse dryckespolaren.
Själv har jag aldrig betalat något till någon begravning även om många har frågat. Ofta går en stor del av pengarna till att skicka den döda kroppen till den plats där de föddes; miljarder spenderas på att skicka lik kors och tvärs över landet, och ett sånt slöseri vill jag inte stödja. ”Låt de döda begrava de döda”, brukar jag säga, ”kom till mig när det är fest för de levande istället. Då kan jag lägga en slant, om jag blir bjuden.”

Det är vanligt att folk dör unga här. Jag tror att jag har förlorat fler vänner här i Kenya de senaste tio åren, än jag gjort i Sverige under hela mitt liv. Det gör att begravningar får en helt annan betydelse här än i Sverige. Ibland tar det sig för oss rätt makabra uttryck.
Jag minns hur en norsk väninna kom på besök hos mina vänner Anders och Unnur. En av de första dagarna gick de ut på en promenad i området, i drygt trettiogradig värme. I korsningen vid Equity Bank i Ayany, stod en man med en stor avlång metallbox vid fötterna. De gick fram och tittade, och se; där var en liten glasruta i lådan, och där innanför låg det en död man. I den värmen borde han vara ångkokt, efter en dag i solen.

För att inte göra er besvikna om ni förväntat er mer blodiga berättelser, så skall jag också berätta om en som blev uppäten levande.
När jag kom in i köket i morse så låg det en stor kackerlacka på rygg i en av mina metallbunkar. Den låg helt stilla så först trodde jag att den var död. Jag är fortfarande så lent gräddad att jag har svårt att inte äcklas av dessa stora insekter. Jag skrev först skalbaggar, men ändrade för annars skulle vän av ordning ha protesterat, för kackerlackor är en egen familj inom gruppen insekter. Men själv är jag inte så petig – sedan jag började se på kackerlackor som skalbaggar har det blivit lättare att stå ut med dem, även om det är ”felaktigt.” Jag har blivit mindre snabb att slå hjäl dem. Härom kvällen var det två stora kackerlackor som satt och mumsade på en mangokärna som jag lämnat framme på diskbänken. Istället för att genast försöka slå ihjäl dem blev jag stående med handen på dörrhandtaget och studerade dem, länge. Ni vet säkert hur det är – man äcklas och fascineras på samma gång, och kan nästan inte sluta titta.
Jag övervägde länge hur jag skulle hantera situationen, men till sist beslutade jag mig för att inte störa dem mitt i maten, så jag släckte lampan och stängde dörren. När jag kom in i köket nästa gång var de borta, och jag slängde mangokärnan i soptunnan med lock, påmind om hur viktigt det är att hålla alla former av mat borta.

Men nu hade jag alltså en i familjen liggande på rygg i min annars tomma fruktskål. Jag hade lite svårt att låta bli att titta på den där den låg i all sin förstelnade ynkedom. Trodde jag. Som jag böjde mig fram för att studera den närmare började den plötsligt sprattla med benen i lönlösa försök att kunna undkomma det enorma, fasansfullt fula ansikte som nu lutade sig allt närmare den. (Nu talar jag om mitt utseende ur ett kackerlacksperspektiv; förhoppningsvis upplever andra människor mig inte fullt så anskrämlig.)
Oavsett hur mycket den sprattlade så skulle den aldrig kunna komma på rätt köl utan hjälp, insåg jag.
Snart insåg även den det, slutade sparka och bara starrbligade tillbaka. Jag lekte arga leken med den, men ingen skrattade så det blev oavgjort. Istället studerade jag den; dess håriga ben, den bruna skiktade bakkroppen, det lilla huvudet med de långa antennspröten. Hur känner den sig nu? Är den rädd? Kan den ”tänka”? Kan vi vara säkra på att insekter inte har ett medvetande?

Kackerlackor är mest aktiva på natten och skyr ljus, och nu var det full dagsljus. Jag tänkte att den borde vara bländad av så starkt ljus. Kan en kackerlacka ”blunda”? Kan den stänga starkt ljus ute?
För ett ögonblick tänkte jag att jag skulle ställa ut bunken i direkt solljus och på så sätt sakta steka den, men jag slog genast dessa grymma tankar ur hågen. Det vore ju ren tortyr om dessa små djur upplever smärta och värme som vi gör.

Jag lämnade den för en stund åt sitt sprattlande och började koka kaffe medan jag funderade över hur jag skulle göra med den. Jag hade just blivit Gud över den här situationen. John B God – med rätt att bestämma över liv eller död.
Döda den?
Har jag rätt att döda ett djur bara för att jag tycker djuret är äckligt? Jag kan ju se att den lider där den ligger på rygg – är det då inte min skyldighet att lindra dess lidande? Ska jag låta kackerlackan leva, fastän jag tycker de är så äckliga?
Jag vill ju inte ha dem i mitt hem – och slänger jag ut den ute någonstans tar den sig snart in igen – i mitt hem eller någon annans.
För de flesta människor är säkert det här en ickefråga; det är klart att man dödar den, för det är ett ”skadedjur”. Men jag ser bara på vad människan gjort med vår gemensamma värld och inser att det västa skadedjur som finns är människan. Det gör det till ett dåligt argument att döda skadedjur bara för att de är skadedjur. Det innebär att man kan med samma moral berättiga att man dödar människor också: Vi är ju skadligast av alla för den här planeten.

När jag senare diskuterar moralfrågan med Mbuthia så är han med mig på noterna direkt:
”De har funnits här i världen i trehundra miljoner år och vi måste komma ihåg att det är det djur som jämte människan lyckats anpassa sig bäst till den här världen. Det trots att människor i alla tider försökt göra sig av med dem! Vi borde visa dem respekt. Eller åtminstone försöka övertala dem om att hålla sig borta från våra hus om vi lovar att sluta försöka döda dem.”
Jag sticker in en fundering om hur grannarna skulle se på mig om jag släppte ut en levande kackerlacka utanför tomten. Mbuthia försäkrar dock att jag som mzungu kan göra i princip vad som helst;
”Folk här kommer ändå aldrig att se på dig som annat än ett UFO. Du är mzungu för dem. Men det finns en annan aspekt på kackerlackorna. Om du ser en, så vet du att det finns tiotusen under grunden och i väggarna, så att döda en gör varken till eller från.”
Såna funderingar blir man inte klokare av.
Om det ändå finns tiotusen, så spelar det väl ingen roll om man dödar en? Eller inte dödar en?
För arten kackerlackor spelar det ingen roll, heller inte för beståndet i just mitt hus. Men för den enskilda kackerlackan gör det skillnad. Och för mig; är jag en ”kackerlacksmördare” eller inte? En människa som medvetet dödar ett annat djur för att ”det är äckligt”, utan att det är till någon nytta?
Jo, det är jag ju redan, så många som jag redan hunnit döda. Foten far reflexmässigt ut i mina försök att trampa på dem som inte är snabba nog att smita undan. Men det är liksom i stridens hetta. Det räknas inte på samma sätt.
Här handlade om en ”skadad” fiende.
Om jag skulle släppa ut den på marken och sedan försöka stampa ihjäl den innan den hinner undan? Men de är snabba, och jag skulle banna mig hårt om den kom undan. Samtidigt skulle jag inte bli mindre mördare för att jag gav den en chans …

Jag lät kackerlackan ligga kvar medan jag gick för att njuta av mitt kaffe framför datorn. Det är klart svårare att njuta av kaffe, eller vad helst man än förtär, om man samtidigt stirrar på en sprattlande kackerlacka. Nu har jag tränat i Sverige genom att jag i ett och ett halvt år har ätit middag framför TV:n, och det enda som brukar vara intressant är Kunskapskanalen. Men av någon outgrundlig anledning så verkar det som om ju godare mat jag har lagat, desto vidrigare insekter visar de på TV:n. Antagligen är det någon form av ”instant karma” som träder i kraft, kanske som straff för att jag är så kräsmagad?

Medan jag sörplade mitt kaffe (det är faktiskt godast när man sörplar! Ju finare ställe/sällskap och ju högre man sörplar, desto godare blir det. ) rådfrågade jag internet om dessa insekter. Att läsa om dem medan jag njuter kaffet är mindre osmakligt än att titta på dem live. Dessutom är jag informationsnarkoman, så jag måste ha något att läsa till kaffet.
Jag lärde mig att det finns omkring 4400 olika arter av kackerlackor, men att det bara är ett fåtal som klarar av att bo tillsammans med människor i våra hus, och endast en handfull av dem är att betrakta som skadedjur. En del sorter bär på en äggsäck med mellan 12 – 25 ägg, och vissa sorter har till och med ett föräldrabeteende! Viljan att döda den minskar något.
Men när jag kollar på bilderna ser jag att den sort jag håller som fånge sannolikt är en ”amerikansk kackerlacka”. Det kunde man ge sig fasen på; det finns snart sagt inte ett enda område där USA är inne och jävlas med världen. Då är den sannolikt giftig, dessutom!
Plötsligt ökar min lust att göra processen kort med den.

Väl färdignjuten med kaffet gick jag ut i köket igen, för att åter mötas av åsynen av den sprattlande insekten. Samtidigt såg jag genom köksfönstret hur grannen släppte ut sin tupp, tre hönor och ett helt knippe små kycklingar, och genast infann sig den Salomonska visdom jag hoppats på: Det fick bli ett ”chicken race”.
Resolut tog jag bunken med kackerlackan, gick ut bland fjäderfäna och slängde ut kackerlackan. Den hade inte en chans. En höna tog ett par snabba skutt och bet kackerlackan rakt över ryggen och slukade den i två munsbitar. Problem solved.
Fast i själva verket var jag häpen över hur snabbt det gick. Och hur kan en så liten hönsnäbb plötsligt gapa över en så stor kackerlacka? Jag borde ha filmat. Helst i slow motion, extrem närbild och autentiskt ljud i dolby surround.
Next time, maybe.

Eftersom jag inte vet hur jag bäst ska kunna illustrera den här historien får det bli en nödlösning; det här är kackerlackornas naturliga tid på dygnet. Och så här ser det ut på min tomt om kvällen.

Så jag hoppas att Ni som betalade för läsningen nu fått ert lystmäte av död och elände. Jag brukar ju avsluta mina inlägg med det vanliga Swish-tiggeriet, men det vågade jag inte i det här fallet eftersom det var en mycket trivial historia jag hade att berätta.
Och så mycket sex har jag inte heller att berätta om, men för att inte framstå som en usel lögnare kan jag tillägga att jag sett tuppen sätta på en av hönorna. Hetare än så blir det inte den här gången.

Och tack för att du läst så här långt – det är för dig jag skriver.

John B God.

Kommentarer

tar några djupa andetag och blundar, skriver detta och leer – finaste närvaron och under året som är så skall jag förbereda en resa som via vinden skall återbörda mig till Africa. Innan resan blir verklighet är det en del project som i den bästa av världar klaffar och får kuggarna att spinna likt aldrig förr..
kraftkram
lasse

Lämna ett svar