“I’ve never let school interfere with my education.”
– Mark Twain

“I never made one of my discoveries through the process of rational thinking.”
– Albert Einstein


Skolan är ett ämne som alltid skapar diskussion; i alla länder och oavsett vilket skolsystem man har. Sverige låg en gång i topp när det gäller utbildning, men de senaste decennierna har resultaten sjunkit. Somliga skyller på att skolan privatiserats; andra, auktoritetstroende, menar att det måste vara mer ”ordning och reda” i skolan. Återigen andra menar att allt hänger på lärarna; de måste vara legitimerade och få högre lön om skolan skall bli bättre. Och det finns fler teorier.
Men oavsett vilken modell som förfäktas, är det gemensamma för alla i debatten att de verkar förutsätta att skolan behövs, och att den måste se ut som den gjort i snart etthundrafemtio år.
Men tänk om skolan inte behövs?

Tänk om barnen klarar av att lära sig alldeles utmärkt utan lärare, läroplan och läxor?
Tänk om vi finner modellen för framtidens skola hos samlar/jägarfolk i forntiden?
Det menar åtminstone psykologen Peter Gray.

Det började som ett inte alls ovanligt möte i skolans värld. Det var sju vuxna människor; rektorn, två klasslärare, kurator, psykolog samt två föräldrar och deras barn – en nioårig kille. Mötet var ett krismöte; pojken var helt oregerlig i skolan. Alla vuxna höll en enad front mot pojken – han var tvungen att gå i skolan, och han var tvungen att lyda lärarna. Pojken hade under hela sin skoltid protesterat mot allt som vuxenvärlden hade försökt få honom att göra, och han hade gjort det på sätt som visade att det var som ett planerat uppror.
När alla vuxna talat färdigt, tittade pojken på dem och utbrast: “Far åt helvete!”

Dessa ord, som var kulmen av en lång rad krismöten, fick pojkens mamma att gråta och Peter Gray insåg att han var tvungen att välja sida – och han valde att ta sin sons parti. Trots att de var oroliga för sin sons framtid, tog de honom ur skolan för att finna ett bättre alternativ. Nu hade pojken tur ändå, för hans far är en berömd psykolog, som studerat evolutionspsykologi, neuroendokrinologi, antropologi och pedagogik.
Peter Gray förstod att det inte var hans son det var fel på, utan skolan. Mötet i skolan fick honom att leda in sin egen karriär på en ny bana – han började forska i utbildning. Hans intresse för antropologi fick honom att fråga sig hur samlar/jägarfolk gjorde med utbildning. En sökning bland antropologer som själva levt bland och studerat urfolk, visade på en oerhörd samstämmighet, världen över.

Image by Aino Tuominen from Pixabay

Peter Grey konstaterade att samlar/jägarfolk hade kunskapsintensiva, men inte arbetsintensiva samhällen. De behövde ha en djup kunskap om den miljö de levde i: Om djurarter och växter, hur dessa skulle hittas, jagas, plockas, beredas, tillagas, etcetera. Men de utbildade inte sina barn – barnen fick lära sig själva. I dessa samhällen var det ingen som beordrade någon att göra någonting, utan alla människor ansågs vara fria individer, även barnen. När man skulle jaga så var det frivilliga som gjorde det, i många fall såväl kvinnor som män. Alla var fria att när de ville lämna gruppen och hälsa på eller till och med ansluta till en annan grupp. På samma sätt förhöll man sig till barnen – ingen sade till barnen att göra någonting. Ingen sade till barnen när det var dags att sova exempelvis; de fick vara uppe tills de blev trötta eller somnade.
Antropologer brukar tala om två skilda samhällen, menar Grey; ett för de vuxna och ett för barnen; men de var inte åtskilda utan barnen fick vara med de vuxna överallt om de var utvecklade nog.

Kvinnorna ammade sina barn i många år, vilket förhindrade att menstruationen från att komma igång. Det gjorde att det vanligtvis var många år mellan syskonen, ofta fyra, fem år. De två första åren var barnen ständigt vid mamman eller någon annan, och började barnen gråta var det genast någon där som tog upp det och tröstade det.
Det gjorde att det blev naturligt för äldre syskon att ta hand om yngre, och tillsammans med andra barn bildade de ett samhälle i samhället. Barnen sågs som samhällets gemensamma; alla hade ansvar för deras välbefinnande. Men de fick leva fritt, lära sig själva genom att hänga med äldre barn eller vuxna. Just det faktum att barn lekte med barn i alla andra åldrar, betonar Peter Gray som en av de viktigaste faktorerna i deras utbildning.

Barnen fick vara överallt, och leka med allt – även vassa knivar, yxor och liknande. Barnen härmade de vuxna genom att bygga “leksakshyddor”, tillverka egna vapen, söka ätliga växter och liknande, och med tiden lärde de sig allt de behövde för att samhället skulle fortleva. För att uppnå den skicklighet som krävdes för att jaga, måste barnen lära sig hantera vapnen redan tidigt. De bästa jägarna var ofta uppemot fyrtio år, vilket visar hur lång träning det behövdes för att bli fullärd.
Bland dessa folk var det oerhört ovanligt att bestraffningar förekom; antropologer vittnar om hur de inte ens höjde rösten för att tillrättavisa barn. Istället samtalade man med dem, och behandlade dem som andra vuxna; lät dem vara med i alla diskussioner och värderade deras frågor och åsikter. Man kan alltså säga att dessa barn fick obegränsat med kärlek och trygghet eftersom de under de första åren alltid var i mammans famn, eller hos något syskon. De till och med sov i mammans famn.
När de så efter två års ålder började utforska världen var det ständigt i sällskap med äldre barn och inom hörhåll från gruppen. Från omkring fyraårsåldern följde barnen med de äldre till platser längre bort. Ofta byggde barn ”miniatyrbyar” i närheten av boplatsen, där de imiterade de vuxnas sysslor och samtal, och på så sätt lärde sig de kunskaper som var nödvändiga.

Livet var stillsamt och lekfullt, eftersom de i allmänhet inte behövde lägga mer än några timmar om dagen till att ordna mat för dagen. All övrig tid kunde de umgås, leka, lata sig och berätta historier för varandra – allt sådant som vi förknippar med lyckliga, avspända människor var som helst i världen. Men med den skillnaden att det är ytterst ovanligt att människor kan leva så idag, konstaterar Peter Grey krasst. Genom att alla kunskaper om jakt och att samla föda erhållits genom lek, och aldrig setts som ett arbete eller en påtvingad uppgift, hade de aldrig fått någon uppfattning om att de ”arbetade”. Allt var som en lek för dem. Antropologen Marshall Sahlin har konstaterat att “samlar/jägarfolk var de första överflödssamhällena: Inte för att de hade så mycket, men för att de behövde så lite.

Image by Aino Tuominen from Pixabay

En nyligen gjord studie av två tusen medlemmar av Kaluli-stammen i Papua Nya Guinea, indelat på cirka femtio grupper, där psykologer letade efter vad som skulle kunna betecknas som psykisk sjukdom, fann man bara en individ som uppgavs ha varit deprimerad. Och det fallet var öppet för diskussion. Det kan jämföras med USA där en femtedel av befolkningen äter antidepressiva, och en fjärdedel uppges ha lidit av en depression.

Aldous Huxley konstaterade att “vår nuvarande sociala, ekonomiska och internationella strukturer är till stor del baserade på kärlekslöshet”. Genom att tvinga människor till lydnad tar vi bort den kärlek som borde vara grunden för all mänsklig aktivitet.
I en global undersökning från Gallup 2012, uppgav 63 % av respondenterna att de var helt oengagerade i sitt arbete; 24 % hatade det och det var bara 13 % som sade sig älska sitt arbete. Under sådana omständigheter är det inte konstigt att den psykiska ohälsan ökar lavinartat i världen, och fortsätter det så riskerar mänskligheten dö av uttråkning. Skillnaden mellan Grays samlare/jägare kunde knappast vara större.
Med ett så kärleksfullt och tillitsfullt förhållande mellan barn och vuxna som dessa samhällen hade, där ingen pressades till social konformitet utan alla var fria att vara sig själva, men där alla deltog för att de har en plats i gruppen, var samlar/jägarfolken förmodligen det Eden som beskrivs i Bibeln. Det paradis som gick förlorat när människan började odla ”kunskapens frukt”.

Den här typen av inlärning var något som Peter Gray fascinerades av, men som han inte hade någon tanke på kunde överföras till vår tid och samhälle. Men tanken på ett så kärleksfullt och fritt förhållningssätt till barn tilltalade honom. När han sökte en annan skola för sin son, så fann han Sudbury Valley School; en skola vars ideologiska grund påminner om våra förfäders ”utbildningssystem”: Total frihet och eget ansvar för sin utbildning.
Det här låter förmodligen som rena mardrömmen för de flesta föräldrar som själva gått i en auktoritär skola och som tror att skolor måste vara på det sättet. Men Sudbury var den skola som blev räddningen för Peter Grays son.

Sudbury Valley School bryter mot allt vad man förknippar med en skola. Många känner till Montessori-modellen, Dewey-modellen eller Jean Piagets konstruktivistiska skolmodell. Alla dessa utgår från en mer naturlig syn på barns lärande, men bygger ändå på att det ska finnas en lärare på plats för att leda och utvärdera elevernas kunskapsinhämtning. På dessa skolor följer lärarna en läroplan som styr undervisningen, och de utvärderar och betygsätter eleverna.
Sudbury-modellen är något helt annat. Grundprincipen för Sudbury-modellen är att vuxna inte alls kontrollerar barnens utbildning; barnen utbildar sig själva. Eleverna får veta att det är deras eget ansvar att se till att de utbildar sig – till det som de själva vill. Det handlar om demokratiska skolor.

Utbildningens historia

Men innan vi går djupare in på den skolformen; låt oss först se närmare på skolan som institution.
Utbildning innebär i korthet ”överföring av kultur”. Det är den ofta målinriktade process där varje ny generation barn genom systematisk undervisning och träning utvecklas och skaffar sig kunskaper och bildning inom hantverk, ritualer, trossystem, filosofi och tidigare generationers värderingar.
Med Lev Vygotskijs syn innebär all utbildning att individen fostras till förståelse av den kulturella begreppsvärlden. Vygotskij lanserade också idén om att mänsklig utveckling sker i samspel med individens omgivning i högre grad än att det är en oberoende individuell process.
Utbildning skiljer sig från lärande – det som alla djur lär sig automatiskt. Även våra barn har samma förmåga; de lär sig se, bedöma avstånd, röra vid saker, förstå ord och meningar, prata, äta själva och så vidare. De lär sig helt utan att vuxna behöver lära dem. Utbildning är alltså ett lärande som skiljer sig från det lärande som alla barn naturligt genomgår.

Image by Myron Asso from Pixabay

Peter Grey menar att människan har åtminstone en halv miljon års evolution i samlare/ jägarsamhällen där barn inte utbildades utan själva fick lära sig vad de behövde för att passa in i, och vara till nytta för samhället. Rent biologiskt har vi inte förändrats på sjuttio tusen år. När så mannen för cirka tiotusen år sedan slog ned sina bopålar för att bli bofast och bruka jorden, var kvinnan och barnen det första som inhägnades. Barnen berövades sin frihet eftersom de behövdes som arbetskraft i jordbruket.
Tidigare hade människorna i princip inte haft några privata ägodelar, eftersom de var nomadiserande och säsongsvis flyttade med bytesdjur och för att inte överutnyttja naturen i ett område; exempelvis äta upp alla ätliga växter. Genom att människorna ständig flyttade så hann naturen återhämta sig tills nästa gång de kom.

Men för omkring tio tusen år sedan förändrades allt, när människan började bruka jorden. De jordbrukande familjerna kunde lägga upp matförråd och minskade på så sätt risken för svält. Det skedde på bekostnad av andra värden; frihet, jämlikhet, solidariskt delande – och lekandet. Plötsligt ”uppfanns” arbetet. Jordbruket krävde arbetskraft för att plöja, plantera, skörda, vakta boskap och liknande. Genom att mat-tillgången blev säkrare kunde jordbrukarna ha fler barn – och dessa behövdes också som arbetskraft. Med jordbruket kom hårt arbete, privat ägande, girighet, status, konkurrens – och barnarbete. Allt hade varit främmande bland samlar/jägarfolk, enligt Peter Grey.
Men den kanske största skillnaden var synen på naturen. Samlar/jägarfolk såg sig själva som en del av naturen, jordbrukarna började se det som att de kontrollerade naturen. Det gällde även synen på barnen – från att ha varit fria att leka och lära som de själva ville, sågs de nu som familjens “ägodelar”.
När så handel kom igång mellan olika samhällen kom snart ett behov av människor som kunde räkna och skriva för att kunna föra bok, och behovet av en mer organiserad utbildning växte fram.

De första skolor man funnit i världen är mellan fyra och fem tusen år tillbaka. I Kina, Babylonien och forntidens Egypten fanns ett behov av att utbilda skrivare, och där uppkom möjligen de första skolorna. I antikens Grekland hade spartanerna statliga institutioner för utbildning av medborgarna från sju års ålder, varför analfabetismen var sällsynt i Grekland omkring 400 f.Kr. Och Platons akademi brukar som våra universitets föregångare, så visst har det funnits avancerade utbildningar länge. Men dessa har främst varit avsedda för den härskande eliten i varje land.
Under 1600-talet började de första skolorna dyka upp i kyrkans regi i Europa. Förvisso hade det funnits klosterskolor redan långt tidigare, men det hade inte varit något obligatorium, utan ett privilegium för utvalda barn. Med hugg och slag skulle Bibelns ord bankas in i barnen, och det gällde även när riktiga skolor började byggas. Bibeln och Martin Luthers katekes var stommen i undervisningen, och utbildningen sköttes vanligtvis av prästerskapet. Skolan var främst inriktad på att man skulle lära sig att memorera, och utbildningen sågs som arbete – till skillnad från leken; den ansågs var fördärvlig och farlig för barnens moral. (Sorgligt nog har denna okunniga bild av lekens betydelse levt kvar in i våra dagar. Hur många har inte hört en lärare säga; ” Ordning i klassen! Här skall ni arbeta; leka får ni göra på rasterna!”)

Utbildningsväsendet i Europa växte fram under samma tid som nationalstaterna började formas. År 1794 fastslog kung Fredrik Vilhelm III av Preussen att barns utbildning skulle vara statens angelägenhet, inte föräldrarnas eller kyrkans. Trettio år senare så beräknas åttio procent av barnen i Preussen fick gå i skolan. Men det var under den tid då nationalismen växte fram så det var en starkt nationalistisk skolning, där barnen fick veta att tyska var det bästa språket av alla, och att landet var omgivet av fiender på alla håll. Skolan som propagandainstitut hade sett sitt ljus. Men den var också en disciplineringsinstitution. En tysk lärare förde med stor noggrannhet bok över femtioen års lärargärning, och det är en ohygglig läsning; “911527 slag med en käpp; 124010 slag med en piska; 20989 slag med en linjal; 136715 slag med handen; 10235 slag över munnen; 7905 knytnävsslag mot örat; 118 800 slag på huvudet”.
När industrialismen växte fram hade man fortfarande samma pragmatiska syn på barn; de var billig arbetskraft. Så sent som 1832 var två tredjedelar av arbetskraften i New England i USA barn mellan sju och sjutton år. Först 1870 fick England en lagstiftning som föreskrev att alla barn mellan fem och tretton år skulle få en utbildning. Naturligtvis var det ett önskemål från den framväxande industrin, som behövde allt bättre utbildade arbetare.

Skola i Kibera.

Utbildningssociologi är den vetenskapliga studien av utbildning, och det är efter mänskliga förhållanden en ung vetenskap. Till de mest inflytelserika pionjärerna hör Émile Durkheim (1858-1917), som annars är känd som en av socialismens grundare, tillsammans med Max Weber och Karl Marx.
Durkheim engagerade sig i utbildningsfrågor och hävdade att uppfostrans och skolans uppgift är att inprägla de myter och föreställningar som krävs för samhällets överlevnad. Han menade att det som håller ihop ett samhälle är en gemensam mytologi, en gemensam världsbild, och därför var det viktigt att skolan lärde ut dessa värderingar.
Till saken hör att Durkheim förordade en världsbild som byggde på dikotomier; världen kunde uppdelas i ont och gott; högt och lågt; heligt och världsligt. Durkheim var funktionalist och såg utbildningen som en socialisationsprocess: Att alla individer uppfostras till att förstå samhällets normer och regler; vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt. Socialisationsprocessen resulterar i att de individer som kommer från samma kulturella bakgrund ges gemensamma normer och värderingar för att de skall sträva efter att bete sig på ett liknande sätt. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att se hur nära socialiseringsprocessen ligger det som brukar kallas hjärntvätt.

Den svenska skolans historia

Även i Sverige har skolan en förhållandevis lång historia. Lunds domkyrka har fungerat som skola sedan år 1085, men då Skåne tillhörde Danmark fram till freden vid Roskilde 1658, kan det inte sägas tillhöra den svenska skolhistorien. Annars började de första klosterskolorna dyka upp redan på 1200-talet, och samma århundrade dök de första stadsskolorna upp – men bara för borgarnas barn. Det var kyrkans män som stod för utbildningen, men på 1400-talet togs skolorna över av borgarklassen, då de ansåg att kyrkans frågor fick för stort utrymme. Borgarklassens barn skulle ärva makt och pengar, och behövde mer handfast utbildning i matematik, handel och praktiska ämnen.
Riksdagen i Örebro beslutade 1611 om en ny skolordning, och 1623 startades Sveriges första gymnasium i Västerås. 1723 blev det lag på att föräldrar skulle lära sina barn att läsa; misslyckades föräldrarna fick de två daler silvermynt i böter. Hur det skulle gå till tog lagen ingen hänsyn till, trots att de flesta föräldrar på många håll själva inte var läskunniga. Kyrkans och prästernas inflytande var fortfarande starkt, och stärktes ytterligare genom 1724 års skolordning. I denna var straffbestämmelserna hårdare; de elever som begick svåra förseelser sattes i stocken och fick risstraff.
Först under 1800-talet befriades skolorna från kyrkans tunga inflytande, i synnerhet genom folkskolan som föddes genom ett beslut i riksdagen. Det var en fyraårig skola, men den utökades 1882 till att omfatta sex års utbildning. 1936 blev folkskolan sjuårig, och på femtiotalet kom det åttonde året. Parallellt med folkskolan växte enhetsskolan fram från 1950, med låg-, mellan- och högstadium, och 1972 var den införd i hela landet varför folkskolan avskaffades.

Stellan Arvidson hette en av de tongivande arkitekterna bakom enhetsskolan och den nya grundskolan, och hans idé om skolan var att den skulle vara en socialistisk fostringsinstitution som samhällsbygget skulle vila på. Arvidsson var övertygad marxist och ateist, och man kan förmoda att han som sekreterare i Skolkommissionen, 1946-53, påverkade fundamentet till den svenska grundskolereformen. Arvidson har därför av somliga, främst socialdemokrater, kallats för ”den svenska grundskolans fader”, men ses av kritikerna som ”skolans dödgrävare”.
Klart är att Arvidsson hade starkt inflytande och att han själv var hängiven kommunist och hade täta kontakter med Östtyskland, DDR. Bland annat såg Arvidsson till att omkring sexhundra tyskalärare utbildades i det forna kommunistlandet under främst 70-talet, vilket förmodligen uppskattades högt av den tyska underrättelseorganisationen Stasi.
Arvidssons idé var att svenska skolbarn skulle indoktrineras i en sann socialistisk anda; där samhället sattes före individen. Han såg på skolan som en fabrik som skulle producera byggstenar till samhällsbygget. Någon plats för individualism fanns inte i hans skolbygge.
1994/95 avskaffades stadieindelningarna, och idag har vi frivillig förskola för alla barn mellan 3–5 år; obligatorisk grundskola i nio år, samt en frivillig gymnasieskola. Nu har tack och lov de fysiska bestraffningarna tagits bort – i övrigt är skolan fortfarande byggd på samma, helt ovetenskapliga principer som gällt i över hundra år; att alla barn skall tvingas lära sig samma saker; för samhällets bästa.


“Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var eleven än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar.”
– Från Skolverkets hemsida.

Demokratiska skolor

Demokratiska skolor är inget unikt, eller ens nytt i världen. Det är snarare spjutspetsarna inom utbildning; den skolform som jag förutspår kommer att vara världsledande inom tjugo år, men som idag knappt nämns, om alls, i svenska pedagogikutbildningar. Egentligen är tanken lika gammal som den moderna skolan med de späda rötterna i slutet av 1600-talet. John Locke skrev år 1693: “Inga av de saker som de ska lära sig, skall kännas som en börda för dem, eller som en påtvingad uppgift.” Denna självklara tes bekräftas idag av pedagogisk forskning som visar att man lär sig mer än dubbel så fort när man har roligt.
1762 publicerade Jean-Jacques Rosseau sin roman om utbildning; Emile. Den handlade om en pojke som bara lärde sig saker som han såg någon nytta med. Han skulle ha roligt när han lärde sig saker, och han skulle lära sig lita på sina erfarenheter och sitt eget omdöme.
Läraren skall inte berätta hur saker förhåller sig; han måste låta dem upptäcka det själva, skrev Rosseau. Emile anses tillhöra Rosseaus främsta verk och trots att den bannlystes i Paris året den kom ut, kom den senare att inspirera det utbildningssystem som växte fram efter den franska revolutionen. Men såväl Locke som Rosseau talade om elitens barn, aristokratins ättelägg.

Författaren Leo Tolstoy däremot, engagerade sig i de livegnas barn. Efter en resa i Europa där han bland andra träffade den franska anarkisten Pierre-Joseph Proudhon, lät han starta tretton skolor i trakten kring godset Jasnaja Poljana, det gods där han föddes, verkade och dog, och som idag är ett minnesmuseum över honom. Leo Tolstoy såg också sin tids olyckliga människor. Han skrev; ”Lyckliga familjer är alla lika varandra; olyckliga familjer är alla olyckliga på olika sätt”. Förklaringen var till stor del skolans fel, ansåg han, och ville därför fostra fria barn. Skolexperimentet blev dock kortlivat, på grund av tsarens hemliga polis som stängde skolorna.
Men Tolstoys försök var ändå inte bortkastat. Han skrev om godsets skolor i en essä från 1862, och denna påstås vara en av inspirationskällorna till A. S. Neill – grundaren av världens äldsta ännu fungerande demokratiska skola: Summerhill i Suffork, England. På hemsidan står den absurda sanningen;
Grundad 1921, och fortfarande före sin tid.”

A. S. Neill hade en önskan om att befria barn från auktoriteter och låta dem själva ta ansvar för sin utbildning och utveckling. Hans skola bygger på att barn lär sig själva, om man bara ger dem tillgång till det de behöver för att utbilda sig själva. Och han har nu i snart hundra år visat att det går alldeles utmärkt att befria våra barn – de lär sig snabbt att ta ansvar, om man bara ger dem ansvar.
Neill startade sin första skola i Dresten i Tyskland, men han blev besviken på personalen som var puritaner som ogillade tobak, alkohol och dans. Han flyttade snart till Sonntagsberg i Österrike och startade där en ny skola tillsammans med sin första fru, Frau Neustatter, som sedemera kom att kallas Mrs Lins. Läget var fantastiskt – ett slott på ett berg – men den katolska befolkningen var fientlig till hans omvälvande idéer.
1923 flyttade Neill med fru till Lyme Regis i södra England, till ett hus som kallades Summerhill. Där startade han en skola med fem elever och var verksam där till 1927, då skolan flyttades till dess nuvarande läge, i Leiston, Suffolk, England. Under hela uppbyggnadstiden var det Neill’s fru, Mrs Lins, som stod för mycket av driften av skolan, och tillsammans skapade de en unik frihetsideologi för barn. I slutet av femtiotalet var det en svår tid – elevantalet hade sjunkit till runt tjugofem, och det såg mörkt ut för skolan. Men i samma veva publicerade Neill en bok om sin skola för den amerikanska marknaden, Summerhill – a radical approach to childhood. Boken blev en omedelbar succé, och det ledde till ett ökat intresse för skolan, men också för det som kom att kallas “free schools”, “democratic schools” eller helt enkelt “alternativa skolor”.

Den Österrikisk-Kroatiske prästen Ivan Illich blev en förgångsfigur för alternativ-rörelsen i Europa genom sin bok “Deschooling Society” (1971), där han hävdar att ett institutionaliserat utbildningsväsende leder till ett institutionaliserat samhälle. Boken var en avancerad samhällskritik där Illich gav exempel på vad han menade var exempel på hur förfelat samhället blivit. Han menade att vi måste bygga ett samhälle där vi lär oss hela livet, och där självskolning skulle vara modellen, istället för att ha en institutionaliserad utbildning i början av våra liv. Hur framsynt Ivan Illich var framgår av hans förslag från 1971 om att använda datorer för att bygga utbildningsnätverk!

Mellan 1967 – 1972 ökade antalet fria skolor från tjugofem till cirka sexhundra i USA. Men med konservativa strömningar under Nixons presidentskap slocknade intresset för dessa skolor i mitten av 70-talet. En av de skolor som dock överlevde är Sudbury Valley School; den skola som blev räddningen för Peter Gray’s son.

Sudbury Valley School grundades 1968 av Daniel Greenberg, professor i fysik och sedermera i historia, vid Columbia University. I mitten av sextiotalet spåddes han en lysande karriär inom universitetet. Men själv var han bekymrad; hans studenter sade sig gilla hans undervisning men visade sig inte vilja anstränga sig särskilt mycket. De tog en passiv roll i sina studier, och verkade vara ute efter högsta möjliga betyg med minsta möjliga ansträngning.
Varför studerar de ämnen om de egentligen inte vill lära sig dem? Vad är det egentligen för fel på vårt utbildningssystem, frågade han sig.
Greenberg ifrågasatte också vår tids idé om fixerad kunskap. Kunskap är flytande, menade han. Dagens sanningar kan vara morgondagens halvsanningar eller myter. Två idéer som motsäger varandra kan båda vara sanning, beroende från vilken utgångspunkt eller vilket syfte man har. Greenberg menade att det är bättre att kalla det förklaringsmodeller som har till syfte att hjälpa oss förstå omvärlden. Från hans perspektiv skall inte kunskap värderas efter om det är sant eller falskt, utan hur användbar informationen är i samhället man befinner sig i. Men den synen på kunskap går tvärs emot den normala synen på utbildning, som har en förutbestämd läroplan över vad eleverna måste lära sig.
Greenberg ville att varje person skall kunna utforma sig egen modell av omvärlden, med utgångspunkt från vad de var intresserade av. Han formulerade tre grundregler som han ansåg är allmängiltiga;

  1. Människor har grundläggande rättigheter
  2. Människor som påverkas av beslut skall ha rätt att påverka de besluten
  3. Alla människor skall ha samma möjligheter att lyckas i livet

I skolans värld är detta högt hållna principer som dock stannar vid att vara en läpparnas bekännelse, menade Greenberg.

Daniel Greenberg och hans hustru, som var biolog, hade själva barn som skulle börja skolan. De var båda bedrövade inför valet att behöva sätta sina barn i en vanlig skola – de hade båda alltför god insyn i vad skolan gör med barn. Så mitt i karriären hoppade Daniel Greenberg av från Universitet, flyttade till Sudbury River i östra Massachusetts tillsammans med några andra föräldrar, och startade den skolmodell som givit namn till ett femtiotal skolor, världen över.

Sudbury-modellen

Än idag fungerar Sudbury efter samma grundprinciper som Summerhill. Skolan har under åren haft mellan 140 – 200 elever i åldrarna fyra till tjugo, och det har varit åtta till tio vuxna ”tutors” – rollen som lärare är nedtonad, de vuxna är mer som vuxna stödpersoner med specialkunskaper. Skolan har inga ”klassrum”, men ett kök, datorsal och studiehörnor. Det finns inga rum som är privata, varken för barn eller vuxna, utan alla har tillgång till allt. Det är en relativt stor tomtyta, med ett litet skogsområde och en liten damm – allt som barn behöver för att skapa äventyr och leka sig till kunskap.
Eftersom det är en demokratisk skola där alla på skolan har en röst, så är det i praktiken eleverna själva som styr skolan. De sköter budgeten, bestämmer vad som skall köpas in, och vilken personal som skall anställas. De sätter också upp reglerna på skolan; regler som det i allmänhet inte är några problem med efterlevnaden av, eftersom de själva har beslutat om dem. När barnen själva har satt upp reglerna – som är till för att skydda såväl skolan som individerna – är de mindre benägna att bryta mot dem. Men vem som helst har rätt att utmana regler som de tycker är fel; skolmötet som hålls en eller ett par gånger i veckan, avgör om reglerna behöver ändras.
Om någon anmäler ett regelbrott – även de vuxna kan anmälas – så har skolan sina egna ”utredare” som försöker bringa ordning i vad som har hänt. Sedan hålls en ”rättegång” där veckomötet tar ställning till ärendet, med alla fakta och eventuella vittnen som har något att tillföra. Mötet utdömer sedan ett straff om de bedömer att reglerna brutits. Straffen brukar i allmänhet vara milda, eftersom det är en så avspänd och fridfull atmosfär på skolan. Som en lektion i demokrati kan det knappast bli bättre.
Mötet anställer också all personalen årligen, och eftersom eleverna är tjugo gånger fler kan de när som helst rösta ned de vuxna. Men de gör inte det eftersom de ser värdet av att ha erfarna människor med på lärdomsresan.
Precis som hos samlar/jägarsamhällena är det ingen som säger till barnen vad de skall göra. Eleverna får göra precis vad de vill om dagarna. Vill de spela datorspel så får de göra det tills de tröttnar. Vill de leka hela dagarna, så står de dem fritt. Ingen försöker påverka dem; istället uppmuntras de att själva ta reda på vad de tycker är intressant.
Leken är en viktig del i barnens utbildning – de lär sig medan de leker. Men oftast utan att de ens tänker på det, för de har kul. Att leka är en utmaning, och barn tenderar att hela tiden öka svårighetsnivån i lekarna – utmanar sig själva. Ett bra exempel är datorspel, där svårighetsnivån stadigt ökar – annars tröttnar snart spelaren.

Den amerikanska psykologen Barbara Fredrickson har skrivit om hur positiva känslor breddar vår tanke- och uppfattningsförmåga. Enligt hennes teori gör positiva känslor att vi kan se saker vi tidigare inte sett, och experimentera med nya sätt att göra saker på, vilket bygger nya erfarenheter, idéer och sätt att göra saker på. Det är således bra för kreativiteten.
Negativa känslor däremot, hävdar Fredrickson minskar vår förmåga att se lösningar, och får oss att bara fokusera på det som stör vår balans – faran som hotar; personen vi hatar eller ogillar; auktoriteter som tvingar oss att göra något vi inte vill. Negativa känslor är något som alltså bör undvikas vid varje inlärningstillfälle. Men hur är det möjligt i ett system som bygger på tvång och frihetsberövande?

Leken är nyckeln till all inlärning. Man lär sig mer än dubbelt så fort när man har roligt; trots det är det ingenting som tillåts vara ledande i planering och uppbyggnad av våra skolor. Peter Gray kom 2013 ut med en bok där han uttryckte sin oro för dagens utbildningssystem: Free to Learn: Why Unleashing the Instinct to Play Will Make Our Children Happier, More Self-Reliant, and Better Students for Life.
Boken finns ännu inte översatt till svenska, något som vittnar om hur litet intresset är för den demokratiska skolmodellen i vårt land.
I sin bok har Peter Gray några punkter om lekens funktion och betydelse:

Den grundläggande regeln för all lek är att den bygger på frivillighet, och att alla deltagare kan sluta när de vill.
För att leken skall kunna fortsätta så måste alla vara nöjda. I informell lek är ingen tvingad att fortsätta, och det finns inga vuxna, tränare eller ledare som blir besvikna om man slutar leka. Därför måste alla försöka se till att alla andra är nöjda så att leken kan fortsätta.

Om leken kräver det, så står det deltagarna fritt att ändra reglerna.
Det finns inga standardiserade regler för barns lek. Om de däremot leker under överinseende av vuxna, tar barnen det för givet att reglerna är satta av en utomstående auktoritet, och därför inte får ändras. Leker de fritt så vet de att de kan ändra reglerna efter omständigheterna, allt enligt punkt ett; om leken skall fortsätta så måste alla vara nöjda.

Konflikter löses genom argumentation, förhandling och kompromisser.
Naturligtvis uppstår konflikter under barns lek. Men för att leken skall kunna fortsätta så måste deltagarna komma överens. Konsensus behöver inte betyda att alla håller med; det betyder bara att alla är villiga att hålla med om en kompromiss för att leken skall kunna fortsätta. Om man inte har enväldig kung eller ledare som löser konflikter, så måste barnen göra det själva – och samtidigt lär de sig grundläggande demokratiska regler.

Det är ingen skillnad mellan ditt lag och motståndarlaget.
I informell lek bildas lagen för stunden. Deltagarna delar upp sig på olika lag för att kunna leka. Blir resultatet för ojämnt, så tycker antagligen det svagare laget att det blir tråkigt, och leken riskerar att avbrytas. Därför kan man mitt under “pågående match” ändra styrkeförhållandena i lagen genom att några byter sida.

Att spela bra och att ha roligt är viktigare än att vinna. I informella lekar kan alla deltaga i leken/spelet oavsett hur bra eller dålig man är. De skickligaste anpassar sin förmåga till motståndarna; ökar sin egen svårighetsgrad, eller anpassar sitt spel till motståndarens förmåga för att de inte skall tröttna och avbryta leken. Ser man till skadefrekvensen så är det vanligare att barn skadas under utövande av sport som leds av vuxna, än när de spelar utövar samma sport själva under informella omständigheter. I det förra fallet blir segern och lagets ära viktigast, medan barnen är mer försiktiga med varandra i det senare fallet.

Spontan åldersintegrerad ”bakgårdsidrott” i Kibera.
Ytterst ovanligt i Sverige i vår tid.

Genom att barnen är fria att göra vad de vill i demokratiska skolor, och leka eller vara med vem de vill, så blir det naturligt att de, precis som vuxna, väljer sällskap och lekar efter intresse – inte efter ålder. Vår tids skolor bygger helt ovetenskapligt på ålderssegregation, där barnen sorteras efter när de är födda, inte efter intresse eller fysisk/psykisk utveckling. Den frustration som kommer av att barn frihetsberövas och tvingas göra saker mot sin vilja, i kombination med ålderssegregationen i dagens skolor, pekar Peter Gray ut som den främsta orsaken till mobbning – som är ett av västvärlden stora skolproblem. Men friheten – avsaknaden av tvång – och genom att skolans storlek hålls på en nivå där alla lär känna alla oavsett ålder, gör att mobbning inte förekommer. Varje mobbningstendens kvävs i sin linda av skolmötet.
Prestationskraven, betygsjakten och den stress som den orsakar, tillskriver Gray den ökande psykiska ohälsan bland unga. Även ur andra perspektiv finns det all orsak att kritisera vanliga skolor. Peter Gray har satt upp en lista på sju punkter som han kallar för skolans sju synder:

  1. Frihetsberövande utan en giltig orsak och utan någon juridisk process.
    En grundläggande tanke i vårt demokratiska system är att det är fel att ta ifrån någon deras frihet utan att de begått något brott, och utan en juridisk process. Trots det anser vi det vara en självklarhet med skolplikt – att ta ifrån barn deras frihet, utan att de begått något brott.
  2. Fråntagande av barnens eget ansvarstagande och självförverkligande.
    För inte mer än en generation sedan, ansågs barn inträda i vuxenvärlden när de konfirmerades redan i de tidiga tonåren. Efter det skulle de ta ett arbete och kunna försörja sig själva. Idag anses barn vara helt osjälvständiga och oansvariga till dess de slutat gymnasiet, när de närmar sig tjugo år, och anses dessutom vara ungdomar tills de fyllt tjugofem. I många andra kulturer växer barn upp betydligt tidigare, genom att de får ta ansvar och förväntas kunna ta det ansvaret.
  3. Underminering av den medfödda nyfikenheten och viljan att lära.
    Barn är programmerade genom evolutionen till att lära sig, och de kommer till världen med en brinnande nyfikenhet. Vid fyra års ålder har de lärt sig gå, springa, hoppa och klättra; de kan tala det språk som talas där de vuxit upp, eller till och med flera olika språk; de är frågvisa och kan uttrycka sin vilja, skämta, retas och skaffa sig vänner genom sin förmåga att kommunicera. Allt det har det lärt sig helt själva. Naturen stänger inte av nyfikenheten när barnen kommer till fem, sexårsåldern. Vi stänger av den lusten med vårt dysfunktionella skolsystem. Den främsta lärdom de får är att det är “arbete” att lära sig. Arbete som en motsats till fri tid, och att den lek de frivilligt engagerar sig i, är motsatsen till arbete. Lärare säger till eleverna att arbeta under lektionerna; leka får de göra på rasterna. Och visst är det ett arbete; påtvingade uppgifter som man åläggs att utföra oavsett om man är intresserad eller inte. Vår tids allmänna skola ersatte barnarbete med ett annat ofrivilligt tvång och frihetsberövande.
  4. Bedöma och värdera elever på ett sätt som uppmuntrar skam, skuld, hybris, cynism och fusk.
    Att tvinga någon att utföra något de inte vill är inte lätt. Förr brukade lärarna helt enkelt våld för att tvinga eleverna till lydnad. Idag kan vi se det bisarra i det. Vi använder istället prov, tester och ett betygssystem för att “motivera dem”. De som lyckas bra på proven och får ett högt betyg känner stolthet (överlägsenhet), och de som misslyckas och får ett lågt betyg känner skam och skuld (underlägsenhet). Dessutom är betygssystemet som gjort för att uppmuntra cynism och fusk, genom att det är viktigaste i skolan är att få ett högt betyg, inte att man verkligen har kunskapen.
  5. Förhindrande av samarbete och uppmuntran till mobbing.
    Människan är ett socialt djur som genom årtusendens evolution har utvecklats genom att samarbeta i olika grupper. Men skolan arbetar mot samarbete; den lär ut själviskhet. Att hjälpa andra kan leda till att de sänker ens egna relativa betyg; att fuska kan vara en genväg till höga betyg, eftersom systemet ändå inte uppmuntrar sann kunskap.
    Påtvingad konkurrens och ständigt mätande av eleverna, betygsättande, och uppmuntrande till att vara bäst, samtidigt som man kan straffas om man hjälper varandra för mycket, ger eleverna tydliga signaler om vilka värderingar som skolan hyllar.
    Ålders-segregrationen spelar också en stor roll för mobbningen. Barn liksom vuxna, dras till personer som delar deras intressen, inte ålder. Genom att man håller barnen separerade i klasser efter ålder, så berövas de också tillfällen att utveckla den medkänsla och samarbetsförmåga som krävs för att socialt interagera med andra barn i andra åldrar. Äldre barn lär sig av att ”undervisa” yngre barn, visar forskning. Samtidigt utvecklar de sin egen ansvarskänsla, och de känner sig mer mogna när de får hjälpa yngre. Allt detta berövas dem helt i de flesta skolor.
  6. Förhindrande av kritiskt tänkande.
    En av skolans viktigaste uppgifter sägs vara att lära ut kritiskt tänkande. Men ska man se det kritiskt så handlar skolan om att få höga betyg. Det får man om man snabbt räknar ut vad läraren vill att man skall säga – och när man skall göra det. Kritiskt tänkande kräver ett fritt debattklimat där eleverna känner att de har full frihet att ställa frågor och uttrycka sina idéer. Men när de hela tiden bedöms och värderas – hur skall de kunna känna den friheten? De elever som förhåller sig kritiska till det läraren säger, riskerar att straffas genom att få ett lågt betyg. Betygssystemet motverkar således det fria diskuterande som stärker kritiskt tänkande.
  7. Begränsning av kunskaper och talanger.
    Genom att tvinga alla barn genom precis samma läroplan, begränsar vi deras möjligheter att själva utveckla sina personliga talanger och intressen. I världen utanför skolan uppmuntras diversitet vad det gäller personligheter och kunskaper, men i skolan skall alla tvingas igenom samma process, som om de alla var lika. Barn som har mycket “spring i benen” och har svårt för att sitta stilla, blir stämplade som bråkstakar, eller till och med som “mentalt störda” (exempelvis ADHD), och som måste medicineras för att klara skolan.

Skolan tvingar elever att utföra uppgifter de ofta inte gillar, och bedömer dem efter deras förmåga att utföra dem, trots att man vet att människor presterar sämre när vi bedöms. De som inte är intresserade av ett ämne, blir ändå bedömda och graderade efter något de inte är intresserade av.
Peter Gray går så långt att han liknar skolan vid ett fängelse:

Ett fängelse, enligt en vedertagen definition, är en plats av ofrivilligt omhändertagande och frihetsberövande. I skolan, liksom i fängelser för vuxna, måste de intagna göra som de blir tillsagda och blir straffade om de inte lyder. Faktum är att eleverna i skolan måste tillbringa mer tid att göra exakt vad de blir tillsagda än vad vuxna som sitter i fängelse behöver göra. En annan skillnad är naturligtvis att vuxna sitter i fängelse för att de har begått ett brott, medan vi spärrar in barn i skolan på grund av deras ålder!

Men hur har det då gått för de elever som gått på Sudbury Valley School, efter avslutad utbildning? Skolan har idag funnits mer än i femtio år, så det har hunnit passera åtskilliga elever genom åren. Det har också varit elever som slutat på Sudbury Valley School och gått tillbaka till en vanlig skolutbildning. Varför dessa har lämnat vet man inte eftersom det inte gjorts någon studie på det, bland annat för att underlaget varit för litet. För övrigt har intresset för demokratiska varit ytterst begränsat vad det gäller forskning; Peter Gray är en av de mer frekvent förekommande forskarna på ämnet.

Peter Gray gjorde en studie på skolans ”alumni” – tidigare elever – för att se hur det gått för elever sedan de lämnat Sudbury, och resultatet var minst sagt uppmuntrande. Det var lika hög andel elever som tagit en universitetsexamen jämfört med vanliga skolor. Inga elever hade haft några problem att komma in på andra skolor, trots att Sudbury inte ger några betyg. Eleverna har helt enkelt tagit reda på vilka krav som ställts för att komma in på vidare studier, och själva sett till att uppnå de kunskapskraven. För de som fortsatt med universitetsutbildningar är den allmänna bilden att de haft lättare med studierna än studenter från vanliga skolor, just för att Sudbury-eleverna är vana att själva ta initiativ och självständigt söka efter den information de behöver. De som inte fortsatt med vidare studier försörjde sig på de intressen som de utvecklat på Sudbury, såsom matlagning, hantverk eller filmskapande. 2014 års Oscars för bästa dokumentär gick till en före detta Sudbury-elev. Andra hade blivit exempelvis matematiker, modedesigner, sjökapten och läkare. Men det mest imponerande med Grays undersökning av Sudbury alumni var att de uppgav sig vara mer lyckliga och tillfreds än elever som gått i vanliga skolor.
Kan man tänka sig en bättre orsak till att sätta sina barn i en sådan skola?

Elefanten i klassrummet

När man följer den offentliga debatten om skolan så handlar det nästan uteslutande om olika lösningar inom den nuvarande skolan. Inte sällan reduceras problemen ned till att röra sig om rena ordningsproblem. Skulden för dessa läggs på rektorer som inte håller koll på sina lärare, som inte håller koll på sina elever; samt på föräldrar som ”inte uppfostrat” sina barn.
Och i desperation över ”stöket” skyller man också på alla störande element i skolan. Ofta kan till och med ungdomarnas identitetsskapande symboler, märken och kepsar eller andra plagg påstås utgöra störande moment i undervisningen. Inte sällan är det nya tekniska hjälpmedel som exempelvis datorer, surfplattor och mobiltelefoner som får klä skott för kritiken, och vänner av ”ordning och reda” vill förbjuda dem i skolan med hänvisning till att ”de stör undervisningen”.
Det som kanske är mest slående är när man hör vuxna som pratar om behovet av att gå i skola, om hur viktigt det är med en bra utbildning. Men när man sedan börjar förhöra sig på djupet om deras egna erfarenheter från skolan, brukar dessa vara huvudsakligen negativa, och det är få som uppger att de minns särskilt mycket från skoltiden. Ändå kan de vara övertygade om att skolan är bra, och att det behövs mer disciplin, ordning och reda i skolan.
Om man jämför den utbildningen med samlar/jägarfolken är det lätt att förstå att de inte skulle överleva om de glömde bort större delen av vad de lärt sig; då skulle de snabbt ha blivit mat åt vilddjur.

”The intuitive mind is a sacred gift and the rational mind is a faithful servant. We have created a society that honors the servant and has forgotten the gift.”
( – Bob Samples tolkar Albert Einstein.)

Mer sällan hör man kritiker som ser elefanten i klassrummet – att det är skolan i sig som är problemet. Men dessa kritiker finns, och de hörs allt oftare eftersom inga av de gamla beprövade metoderna tycks leda till annat än några marginella förbättringar av skolresultaten. Inte i Sverige, inte ute i världen.

Specialpedagogen Wern Palmius har varit lärare sedan 70-talet. Idag är han rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, och belönades 2016 med priset Skolkurage av organisationen Elevens rätt, som arbetar för allas rätt till en bra skolgång. I ett klipp på Youtube är Palmius ovanligt öppenhjärtig i sin kritik av skolan, och talar om att skolan egentligen har tre dolda mål.

”Man kan inte titta på en organisation utan att titta på vad den har för yttersta mål och mening. Och då menar jag inte det som står i något tjusigt måldokument, för där står vad som är politiskt acceptabelt att skriva. Men bakom allting kan man ju fråga sig vad som är de yttersta målen. Jag är övertygad om att man skulle hjälpa alla i skolan, lärare, barn och deras föräldrar, om man var rätt tydlig med vad staten har ålagt skolan för yttersta dolt mål. Och med skolan menar jag att det främsta målet över allt annat är förvara barn: Barnen skall förvaras någonstans så att föräldrarna kan delta i produktionen.”

Det andra dolda målet är enligt Palmius är att sortera barn:

“En del ska skolas att de ingenting duger till, så att de kan ta jobb som ingen annan vill ta. Annars skulle de aldrig göra det som vuxna. Och en del kan man göda framåt så de kan få elitjobb och delta i samhällsapparaten på ett annat sätt. Gjorde man inte det med skolan skulle man inte kunna bedriva samhället som vi ser idag. Man måste få folk överallt, och skolan ska sortera barnen.
Det tredje dolda målet är – och det är ju tungt – att se till att folk fogar sig. Och tänker och tycker likadant”
, säger Wern Palmius.

En annan välmeriterad lärare som hoppade av och började kritisera skolan var John Taylor Gatto:
“Skolan tränar människor att anpassa sig till det samhälle vi lever i”, konstaterade Gatto. Han var en amerikansk lärare och författare, som blivit känd för sin hårda kritik mot skolan. Gatto utnämndes till ”årets lärare” i New York City åren 1989-1991, och som årets lärare i New York State 1991. Men samma år skrev han ett uppmärksammat debattinlägg i Wall Street Journal, där han hoppade av med förklaringen att han inte längre ville leva på att skada barn.
Istället började han föreläsa om utbildning och skrev flera böcker i ämnet, bland annat Dumbing Us Down: The Hidden Curriculum of Compulsory Schooling (1992), och The Underground History of American Education: A Schoolteacher’s Intimate Investigation Into the Problem of Modern Schooling, som anses vara hans främsta verk.
Gatto blev istället en förespråkare för hemskolning, av-skolning och open source learning – en filosofi som bygger på att man skall dela alla former av kunskap och underlätta spridningen av den. Gattos sammanfattade sin stenhårda kritik av skolan i pamfletten The Six-Lesson Schoolteacher”, där han i några centrala punkter beskrev hur skolan fördummar eleverna.
Hans kritik kan sammanfattas med att skolan ger eleverna en osammanhängande samling information som de måste memorera för att kunna gå kvar i skolan. Förutom proven och testerna är det som TV; den fyller elevernas tid med saker som de se och hör, för att sedan bara glömma. Det ger en felaktig bild av varför de går i skolan. Vidare blir de känslomässigt och intellektuellt handikappade genom att deras egen initiativförmåga tas ifrån dem; de likformas och får lära sig att de alltid är övervakade i sitt arbete, och att deras självförtroende skall baseras på experters omdöme.
Kort sagt; Gatto menade på fullt allvar att skolan är direkt skadlig för våra barn. Liknelsen med hjärntvätt var närmast övertydlig i Gattos värld: ”När barnen väl släpps fria från skolan är de så hårt präglade av beteendemönster och attityder att väldigt få av dem kommer att avvika från normen i hela sitt liv.” Likheterna mellan Gattos och Grays kritik av skolan är närmast övertydlig.

I slutet av sextiotalet blev systemteoretikern George Land tillfrågad av Nasa om han kunde utforma en serie tester för att försöka finna människor som var bra på divergent eller lateralt tänkande; alltså den typ av tänkande som sägs vara ”utanför boxen”. De som är riktigt bra på den typen av tänkande kallar vi för genier. Land gjorde dessa tester på sextonhundra femåriga barn och upptäckte till sin förvåning att 98 % av dem tänkte som genier. Han fortsatte testa tioåringar och såg att de efter några år i skolan hade försämrat sitt tänkande – nu var endast 30 % genier. Vid femton års ålder var det endast 12 % som nådde geninivån, och som vuxna är det bara två procent kvar.
I ett TED talk berättar George Land hur det hänger ihop. När barn utsätts för en påtvingad skolmiljö så stänger hjärnan av de delar som hanterar kreativitet, visar hjärnscanning. Barnen förväntas tugga i sig färdigproducerad kunskap – det behövs ingen kreativitet, och i de fall där barn uppvisar såna tendenser blir de snabbt nedtystade. I skolans värld kan kreativitet till och med upplevas som ett störande element, eftersom kreativitet inte låter sig preciseras i en läroplan.
Land hänvisar till den tyske historikern Oswald Spengler som genom sina studier konstaterat att det bara krävts två procent genier i ett land för att forma de idéer som samhället grundats på, medan resten av befolkningen anpassar sig till dem. Men för att vi skall lösa dagens problem behöver vi en betydligt större andel genier; alla måste bli klokare om vi skall ha en chans till fortsatt masscivilisation.

Ytterligare en namnkunnig skolkritiker är Edward De Bono. Trots att han själv är akademiker ut i fingerspetsarna så drar han sig inte för att kritisera skolsystemet. Skolan slösar bort två tredjedelar av talangerna i samhället. Universiteten steriliserar resten av dem, menar De Bono. Han identifierar problemet till att utbildningsmyndigheterna styrs av pedagoger; de skulle inte ha några lärare alls i dessa myndigheter, för de tenderar att vilja göra det som de själva gjorde i skolan. De tittar bakåt, konstaterar han.
De Bono är också kritisk till användningen av datorer i skolan, för han menar att eleverna blir lata när de tror att de kan söka på internet efter svaret på alla frågor. Istället föreslår De Bono att man skall titta på de exempel på skolor runt om i världen som fokuserar mer på att träna barnens kreativitet än på inlärning av fakta; det har visat sig att dessa elever presterar bättre på proven än de som fokuserat på kunskapsinlärning.
De Bono, som kommer från Malta, har startat en egen skola; School Of Thinking, som fokuserar på att lära ut hur man skall tänka, istället för att plugga råa fakta som ändå har en tendens att förändras över tid.

Skolrevolutionen som sprider sig över världen har till stor del sir Ken Robinson att tacka. Hans TED Talk ”Does schools kill creativity?” har setts av över fyrtiofyra miljoner människor, och hans RSA Animate ”Changing education paradigms” har sedan 2010 valsat runt på alla sociala nätverk och har på Youtube setts av över tolv miljoner. Där säger Robinson varenda land just nu håller på att reformera sitt utbildningssystem:
”Problemet är att de försöker möta framtiden genom att göra som de gjorde i det förgångna. Och samtidigt alienerar de miljontals barn som inte ser någon mening med att gå till skolan. När vi gick i skolan fick vi berättat för oss att om vi arbetade hårt och gjorde bra ifrån oss och skaffade oss en utbildning så skulle vi få ett jobb. Våra barn tror inte på det där. Och med all rätt. Det är bättre att ha en bra utbildning, men det är ingen garanti längre.”
Robinson har skrivit flera böcker om utbildning, inte minst om konstutbildningar och konstens betydelse för utbildning. Robinson menar att utbildning i världen måste förändras på tre sätt:
Först måste den fostra diversitet och uppmuntra individualism i läroprocessen. Vidare måste utbildningen väcka nyfikenhet genom kreativa undervisningsmodeller, något man bara får genom högkvalitativ lärarutbildning och fortbildning. Slutligen skall skolan fästa större vikt vid att väcka elevernas nyfikenhet genom alternativa didaktiska processer, snarare än genom att mäta resultat i standardiserade prov. Större frihet för skolor och lärare att utforma utbildningen i enlighet med elevernas egna önskemål, således. Robinsons tankar överensstämmer rätt väl med Edward de Bonos.

Surgata Mitra, professor i utbildningsteknik vid Newcastle University, satte 1999 upp en dator i slummen i New Delhi och lät barn använda den fritt. Det var barn som aldrig sett en dator tidigare, och som inte kunde engelska, men som på bara tre månader lärde sig själva. Experimentet har spridits över hela världen som ”Hole in the wall” – ett hål i väggen. Resultatet var minst sagt förvånande; på bara nio månader hade barnen lärt sig hantera en dator på samma nivå som vilken företagssekreterare som helst, utan någon lärare eller formell undervisning. Mitra upprepade sedan experimentet på tjugotre olika platser i Indien, med motsvarande resultat. I genomsnitt var det trehundra barn på varje dator, och det visade sig att de lärde sig nästan lika snabbt i hela gruppen, eftersom de hela tiden ”undervisade” varandra. Barn som lärt sig något nytt, brann av iver att få lära andra barn, och genom att lära andra befäste de också sin egen kunskap. Men den typen av lärande – där barn lär varandra – har helt utplånats i vårt ålderssegregerade skolsystem, med förödande resultat, om man skall tro Peter Gray.

Mitras experiment blev inspirationskällan till den indiske diplomaten Vikas Swarup att skriva sin debutnovell ”Q & A” som småningom blev till filmen ”Slumdog millionaire”. 2013 vann Mitra TED Talks årliga pris för bästa tal, ”Build a school in the cloud”, där han bland annat talar om hur han startat SOLE – self-organized learning environment; självorganiserade inlärningsmiljöer. Eller ”skolan i molnet” som han också kallar det.
Det är en annan tillämpning av ”hålet i väggen”, där ”hålet” förflyttats till en annan plats, vanligtvis en skola. Där får tjugo elever ”stora frågor” att besvara, exempelvis; ”varför lär vi oss historia?”, ”är universum oändligt?” eller ”hur kan bin producera honung?”. Sedan får eleverna dela på fem datorer för att besvara frågorna. Att det är fyra elever per dator är avsiktligt, eftersom Mitra insisterar att eleverna måste samarbeta: ”Det skall vara oväsen, kaos, diskussioner och springa omkring, säger han. Lärarens roll är att uppmuntra, driva på och leda en övning där eleverna gör jobbet och rapporterar tillbaka till läraren.
Mitra själv förkastar dagens utbildningssystem. Han menar att prov kommer att försvinna, därför att tekniken blir för avancerad. I Indien, säger Mitra, var armén tvungen att förbjuda soldaterna att ta med sig sina smartphones på proven. Snart kommer de att behöva förbjuda armbandsur och glasögon också, tillägger han. Redan om ett par år kommer det att vara omöjligt att se om en person är uppkopplad mot internet eller inte. Internet kommer att kunna vara uppkopplat inne i våra huvuden hela tiden. Hur kommer kunskap att värderas, frågar han, när den har blivit kollektiv?
Frågan är central för hur vi tänker oss framtidens utbildning. Om kunskap blir tillgänglig för alla, överallt – behöver vi då frihetsberöva våra barn i nio år för att lära dem – vad då?

Naturligtvis har Surgata Mitra också fått kritik. Forskningen är illa underbyggd, påstås det. Det utgör ett för litet underlag; är finansierad av ett online-utbildningsföretag och Världsbankens kommersiella sida; att barnen inte lär sig något om källkritik etcetera. Och fullt naturligt kommer mycket av kritiken mot såväl Mitra som andra utbildningsvisionärer, från just lärare. Mitras teori, om den visar sig vara riktig, gör ju lärare mer eller mindre överflödiga. Och inte bara dem. Hela utbildningsbranschen har orsak att känna sig hotade av det som kallas ”anti-lärarrörelsen”; en bransch som bara i Sverige kostade 260 miljarder för de statliga och kommunala utbildningsåtagandena under 2016.

Salman Amin ”Sal” Khan började 2003 spela in korta videos där han hjälpte en släkting med en skoluppgifter. Dessa var så bra att snart undervisade han sina släktingar och vänner i olika ämnen. Sina lektioner laddade han upp på Youtube, och det tog inte lång tid innan han hade en stadigt växande skara följare. Barn, föräldrar och lärare började prisa hans lärarinsats, vilket ledde till att Khan 2009 hoppade av jobbet som hedgefond-analytiker för att på heltid arbeta med sin nätbaserade skola, Khan Academy, som startades året innan.
Sal Khan har en uttalad vilja att ”påskynda lärandet för studenter i alla åldrar”. Därför vill han dela skolans kurser med vem som helst som finner det användbart. Och det har gått rätt bra; idag har det icke-kommersiella utbildningföretaget över 130 heltidsanställda, och de har levererat mer än 580 miljoner lektioner. Inte minst används Khan´s utbildningsfilmer på landsbygden i Afrika och Asien, där det annars kan vara svårt att hitta välutbildade lärare.
Khan pekar på det absurda i att elever i dagens skola får sitta och studera ett ämne kollektivt under några veckor. Sedan görs ett individuellt prov på hur mycket elverna lärt sig i ämnet ifråga, för att sedan gå vidare, oavsett om eleverna har lärt sig eller inte. Det gör att eleverna får hål i sin utbildning; att den blir som en schweizerost, full av håligheter. Fördelen med att ha videolektioner på nätet är att eleverna kan se dem i sin egen takt, när det passar dem. Och de kommer inte vidare innan de lärt sig ämnet helt.

En annan TED Talk’s-kändis som engagerat sig i utbildningfrågor är den brasilianske företagaren och succéförfattaren Ricardo Semler, VD för Semco Partners. Det var en allvarlig olycka som fick honom att fundera över hur han spenderade sitt liv. Han började inrätta sitt företag efter vad han själv skulle anse vara optimalt; att lägga över så mycket ansvar som möjligt på arbetarna, och att dela vinsten med alla arbetare – inte att premiera endast företagsledningen med profiten av arbetarnas slit. 1993 gav Semler ut en bok, ”Maverick”, som genast blev en internationell försäljningssuccé. Den handlade om hur han förändrat hela företagsstrukturen i sitt eget företag genom att låta arbetarna ta större ansvar, sätta egna mål och till och med bestämma sin egen lön.
Men Semler insåg att vuxna människor redan är programmerade att tänka på ett visst sätt, så det var svårt att få arbetarna i företaget att anamma idéerna från början. Därför han Ricardo Semler också startat tre demokratiska skolor: ”Lumiar”, för att främst förse sitt eget företag med kompetent personal, med kunskaper som annars skulle vara svårt att finna.
Han berättar i sitt TED Talk att de delade upp lärarrollen i två, en ”tutor”, eller handledare, fast efter den antika grekiska modellen, ”paideia”; ”se efter barnet”. Vad händer i dess liv; vad händer hemma, etcetera.
”Men snälla, undervisa inte, för det lilla ni vet jämfört med Google, vill vi inte veta. Behåll det för er själva. Ta sedan in lärarna; de skall ha två egenskaper: Passion och expertis. Och vi använder oss av pensionärer, vilket är 25% av befolkningen – med kunskap som ingen vill ha längre.”

Daphne Koller, professor i datavetenskap vid Stanford University är en annan revolutionär inom utbildningsväsendet. 2012 lanserade hon tillsammans med en kollega från Stanford University, Andrew Yan-Tak Ng, en on-linebaserad utbildningsplattform, ”Coursera” under mottot: ”Vi föreställer oss en värld där vem som helst, var som helst, kan förändra sitt liv genom att ta del av världens bästa utbildningsupplevelse.”
Det blev en omedelbar succé, och idag har Coursera tjugofem miljoner studenter; nästan 150 universitet som de samarbetar med, 2000 kurser online och över 180 specialiseringar.

Förskola i Kibera.

MIT – Massachusetts Institute of Technology – har också kommit att bli en spjutspets för den nya tidens skola. De har idag 2340 kurser online. ”Filosofin är enkel”, förklarar Dick K.P Yue, professor MIT School of Engineering på skolans hemsida; ”vi publicerar allt vårt kursmaterial online och gör dem lätt åtkomliga för alla”.

Open Culture Online Courses är en annan utbildningsplattform som erbjuder över 1200 kurser i samarbete med ledande universitet, bland annat Stanford, som liksom de flesta ledande universitet själva har online-utbildningar. Code är en utbildningsplattform som fokuserar på kodning och app-programmering. De har även kurser för barn, med ämnen som app-programmering, Javascript och robotics.
Alison, edX, Udemy, Academic Earth, BBC Podcasts och TED-Ed är andra exempel på online-utbildningar. Och fler kommer till hela tiden. Allt fler talar om det livslånga lärandet, att vi kommer att behöva/vilja utbilda oss hela livet.
Med så många alternativa utbildningar på nätet; måste vi då hålla kvar vid den skola som sett likadan ut i snart tvåhundra år?
Är det inte dags att börja tänka om, vad det gäller skolan, om den skall förbereda barnen för framtiden?

Man minns i snitt nästan dubbelt så mycket när man ser en undervisningsvideo – rörliga bilder med ljud – jämfört när en lärare muntligt berättar samma information, visar studier. Trots det saknar de flesta klassrum något så elementärt som en TV/videospelare/dator ansluten till en videoprojektor. Dessutom saknas kunskapen om medier och dess påverkan hos lärare, eftersom de flesta lärare aldrig fått någon medieutbildning värd namnet. Med tanke på att våra barn tillbringar mer tid vid olika medier än de studerar, så borde väl en adekvat medieutbildning vara självklar för alla lärare?

Peter Grays övertygelse om att barn bäst utbildar sig själva, möter naturligtvis ett massivt motstånd. Dels från skolan, och från alla lärare, professorer och lärda, som ägnat hela sina liv åt att lära sig utbilda barn. Deras hela livsuppgift utmanas och riskerar vara ”värdelös” om det är så att barn lär sig bäst på egen hand.

Därtill har vi våra politiska ledare och andra makthavare. För dem är det naturligtvis mycket lättare att styra befolkningen om det är så att alla har samma förförståelse av samhället och dess mekanismer. Det är också enklare om alla människor lärt sig att acceptera vissa förhållanden, utan att ifrågasätta dem ens när de i grunden utgör en samhällsbärande funktion.
Ett bra exempel är bankernas rätt att ”skapa pengar”, det som kallas fractional reserve banking. Det faktum att alla länder i världen har en skuld som aldrig kommer att kunna betalas tillbaka, därför att det ekonomiska systemet bygger på skuld, borde naturligtvis läras ut i skolorna, och på goda grunder ifrågasättas.
Att ha en befolkning som arbetar och betalar skatt utan att knota, medan storkapitalet spelar efter helt egna regler, där banker lever i symbios med de kriminella gäng som samhället säger sig bekämpa, är naturligtvis att föredra framför barn som tänker kritiskt och som upprörs över hur vuxengenerationen agerar tvärt emot sunt förnuft och logiskt tänkande, ”för att det är så världen är”.
Greta Thunberg kan kanske sägas vara ett typexempel på de ungdomar som inte bara tänker utanför boxen, utan som också givits en uppfostran som tillåter henne att agera på egen hand? Världens ledare trivs nog bättre utan ungdomar med den genomslagskraften, eftersom det får dem själva att framstå som hycklare och självuppfyllda egoister.

Kunskap är makt – och utbildning är pengar. Stora pengar.

Slutligen har vi de ekonomiska incitamenten. Utbildning är världens största bransch, när man räknar in all utbildning som bedrivs i världen. I Sverige kostade förskola, fritidshem och liknande pedagogisk verksamhet, samt skola och vuxenutbildning totalt 260,4 miljarder kronor under 2017. Grundskolan kostade mest, 107 miljarder kronor, följt av förskolan som kostade knappt 72 miljarder kronor. Gymnasieskolan kostade knappt 40 miljarder kronor.

Enligt Peter Grays studier är kostnaden för en demokratisk skola mindre än hälften av en vanlig kommunal skola. För Sverige skulle alltså staten kunna spara över femtio miljarder genom att låta barn i grundskoleåldern utbilda sig själva, efter egna intressen och eget huvud. På samma gång skulle vi således få ungdomar som var vana att ta egna initiativ; vara bra på divergent eller lateralt tänkande; som inte behöver titta i facit för att ta reda på svaren.

Kommer lärarjobbet att vara en framtidsutbildning att satsa på? Oavsett hur duktig man är, så finns det ändå någon som är minst lika bra, på nätet. Helt gratis.
Jag ger lärarjobbet ungefär samma framtidsutsikter som bilskolelärare; vem kommer att behöva ett körkort om bilarna är självkörande? Hur lång tid det kan vara tills dess? Tja, forskarna gissar tio till femton år; ungefär när barnen som idag går i första klass slutar skolan …

Framtidens skola?

Möjligen är det en romantiserad bild av tillvaron bland samlare/jägare-samhällen Peter Grey ger, men den ger ett intressant perspektiv på hur utbildning kan ske. Som vår värld är komplicerad och högt tekniskt utvecklad, är det lätt att tänka sig att utbildning därför behövs för att förbereda våra barn för vuxenvärlden. Skulle det verkligen gå att överföra samlar/jägarsamhällenas fria utbildning till dagens samhälle? Peter Gray är övertygad om det, och menar att Sudbury-modellen är framtidens skola. Att dagens utbildningssystem måste förändras är han, och en lång rad utbildnings-gurus världen över, helt överens om, även om det finns variationer av hur det borde förändras. Och orsakerna till att utbildningen måste förändras är många.
AI och kvant-datorer kommer att förändra vårt samhälle i grunden, det är de flesta överens om. Men hur kommer det att förändra världen?
Av all kunskap som finns i världen – hur skall vi kunna veta vad som är viktigast att lära sig? Vilken kunskap kommer att vara nödvändig att ha, eller vara mest eftertraktad om tjugo år?
Hur många av dagens lärare har en aning om hur samhället kommer att se ut om tjugo år?
Hur många av dagens svenska lärare har läst någon av de framtidsrapporter som regeringen låtit ta fram?
Det här är frågor som alla föräldrar, lärare och skolpolitiker borde fundera över.
Att fortsätta förtrycka, likrikta och passivisera våra barn under förevändningen att de skall utbildas, kan inte vara något alternativ.

En skola i Kibera. Här finns inga digitala hjälpmedel.
När kommer dessa barn att få ta del av den digitala revolutionen?

Och när det kommer till hur lärandet bäst skall ske: Borde inte det vara en självklarhet att all utbildning bygger på vetenskapliga rön – inte på gammal hävd?
Barn tycker om att lära sig. Men nästan två tredjedelar av eleverna som slutar nian är skoltrötta, och det är väl ett tydligt tecken på att skolan inte är tillräckligt rolig?
När man sätter samman grupper av vuxna i arbetslivet, så brukar man vara noga med att få in människor med olika kunskaper och egenskaper, för att bygga upp ett så effektivt team som möjligt. Men när det gäller våra barn så sätter vi samman klasserna enbart baserat på vilket år de tillverkades. Naturligtvis hade även barnen blivit ”mer effektiva” om grupperna varit åldersintegrerade och baserade på barnens egna intressen.

Våra barn frihetsberövas av samhället, för att genomgå en utbildning som enligt lagen skall vara likvärdig och ha en hög kvalitet i en trygg miljö – och det borde vara självklart att alla barn skall få en godkänd utbildning.
Nu vet vi att samhället inte förmår att leva upp till sina åtaganden; utbildningen skiljer sig avsevärt mellan olika skolor i landet; barn mobbas och känner otrygghet i skolan; över tiotusen barn lämnar skolan varje år utan de godkända betyg för vilka de själva frihetsberövats under nio år, och som deras föräldrar betalat skatt för.
Men inget av detta är skäl nog för föräldrar att hålla sina barn hemma i Sverige. Om de försöker göra det blir det sociala inkopplat, och föräldrarna riskerar i värsta fall förlora vårdnaden om sina barn. Hemskolning är tillåtet i de flesta demokratiska länder, men Sverige och Tyskland utgör undantag. Hitler insåg vikten av att ha en enhetligt utbildad befolkning, och det gjorde tydligen även de svenska socialdemokraterna.

När ordföranden för Rohus, Riksorganisationen för hemskolning i Sverige, Jonas Himmelstrand, hemskolade sitt yngsta barn blev han och hans hustru anmälda till socialtjänsten. De hade i laga ordning ansökt om tillstånd att hemskola sitt barn, men fått avslag. Detta överklagades och under tiden fortsatte hemskolningen. Kommunens tjänstemän kunde intyga att det var en skötsam familj och att utbildningen fortskred utan problem – men ett tillstånd saknades. Situationen trappades upp till den nivå att paret Himmelstrand hotades med vite på 180 000 kronor för att de ansåg att de bättre kan utbilda sitt barn än vad skolan kan.
Så här skriver han på Rohus hemsida:

Som alla svenska föräldrar vet är inte socialtjänsten att leka med. Självklart har jag därför vidtagit försiktighetsåtgärder. När jag sitter på mötet med socialtjänsten är hela familjen utomlands. Socialtjänstemännen är lite sura för att jag inte tog med mig vår då sjuårige son – en risk jag ville undvika, och en upplevelse jag ville bespara honom.
Kan ni garantera våra barns säkerhet?” frågar jag socialtjänstemännen. ”Vi kan aldrig ge sådana garantier”, blir svaret. Efter en stunds samtal förstår de att anmälan bottnar i ett prestigekrig från kommunen gällande vår hemundervisning. De verkar inte särskilt förvånade.
”Kan de fortsätta att anmäla oss?”, frågar jag. De svarar att vi kan bli anmälda om och om igen.
”Är det möjligt att säkert hemundervisa våra barn under dessa förhållanden?” frågar jag.

Jag får ett svar, lika diplomatiskt som tydligt: ”Vi på socialtjänsten har inga åsikter om hemundervisning, men om ni vill fortsätta att hemundervisa era barn så är det säkrast att ni lämnar landet.
”När socialtjänsten rekommenderar exil för att skydda sina barn mot statens möjliga omhändertaganden, ja då hör man budskapet och lyder det.” 

När man ser till de lagtexter som kringgärdar skolan och samhället så finner man snart att skolplikten står i strid mot grundläggande mänskliga rättigheter.
I skollagens fjärde paragraf står det;
Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära.
Men när två tredjedelar av eleverna är “skoltrötta” efter nio års grundskola kan väl inte skolan sägas ha främjat elevernas lust att lära?
Än värre blir det under paragraf fem:

Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.

Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.

Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Vackra ord och föresatser – men som intet förpliktigar.
Är det inte just så att individens frihet och integritet tas ifrån barn och föräldrar genom skolplikten?
Är det inte så att elevernas integritet tas ifrån dem genom att de tvingas underkasta sig andras vilja och följa regler som de själva aldrig fått vara med att utforma?
Hur främjar skolan solidaritet mellan människor när hela utbildningen bygger på ålderssegregation och att man skall konkurrera mot, inte samarbeta med sina skolkamrater?
Över sextiotusen barn och ungdomar mobbas varje år i skolan, uppskattas det; några så illa att de väljer att ta sina liv. Det går inte att jämföra den behandling dessa barn utsätts för, med annat än ren tortyr. Tortyr i ett omänskligt system som alla föräldrar tvingas lämna sina barn till. Detta trots att skolan skall motverka kränkande behandling och att alla barn har rätt att känna trygghet i skolan.
I själva verket är det så att staten tar ifrån föräldrarna rätten att själva utbilda sina barn, och tar ifrån barnen deras frihet – men kan inte ens garantera barnens säkerhet.

Så frågan är hur framtidens skola skall se ut?
Ska vi fortsätta acceptera den statliga skolans misslyckande, som gör att tiotusentals
barn blir mobbade och får såväl sin utbildning som sina liv förstörda? Ska vi acceptera att föräldrar tas ifrån rätten att själva utbilda sina barn, om de tror att de kan göra det bättre än vad skolan kan?
Ska vi fortsätta ha ett system med en given läroplan som alla barn tvingas följa, eller är det dags att vi börjar stärka barnen i deras egna intressen och utförsgåvor?

Förmodligen är demokratiska skolor någon som inte passar alla barn. Å andra sidan vet vi att dagens skola inte passar alla barn, och att rent vansinnigt många barn far illa i den skola vi har, så det finns all orsak att vara öppen för nya förslag och idéer.
När jag ringde upp till Skolverket för att höra om det finns några demokratiska skolor i Sverige, förklarade den pressansvarige att det inte gör det. På frågan om jag fick intervjua någon om det, blev svaret ett kort nej. Jag hänvisades istället till regeringen som står för lagstiftningen.
Jag skrev då till vår tidigare utbildningsminister Gustaf Fridolin och frågade varför Sverige har skolplikt, och varför det inte går att starta en demokratisk skola i Sverige. Så här skrev jag:
Jag försökte få intervjua någon på Skolverket om varför det inte ges möjlighet att starta demokratiska skolor i Sverige, men det fanns ingen som ville uttala sig, utan hänvisade alla frågor i ämnet till regeringen.

Så jag undrar varför det inte är tillåtet med hemskolning och demokratiska skolor i Sverige. Idag är det 60 000 barn som mobbas varje år i svenska skolor, och trots allt arbete som utförs på skolor mot mobbning så har siffran legat konstant i tjugo år. För dessa barn är det som tortyr att vakna med ont i magen varje dag de skall tvingas till skolan. Varför? Hur länge till skall vi tillåta den tortyren?

Summerhill är en demokratisk skola i England som funnits och fungerat i snart hundra år, där barnen själva har ansvaret för sin utbildning. Sudbury Valley School i USA har i år funnits i femtio år, och fungerar utmärkt. På demokratiska skolor förekommer ingen mobbning, eftersom eleverna själva kväver konflikterna i dess linda. Varför kan inte Sverige tillåta samma frihet för barn – det är ju det som regeringen säger om grundläggande fri- och rättigheter?!

Svaret som kom från departementssekreterare Eman Morsi på skolenheten i Regeringskansliet kan snarast sägas vara ett hån, ett icke-svar:

Skolplikten fullgörs i de obligatoriska skolformerna förskoleklass, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan (årskurs 1­­– 6). Bakgrunden till skolplikten är alla barns rätt till en likvärdig utbildning och undervisning med hög kvalitet. Genom skolplikten försäkras att barn får denna rättighet tillgodosedd. Vidare lyfts den sociala aspektens betydelse fram i läroplanen för den svenska grundskolan (Lgr11) där det anges att skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.
I övrigt har Utbildningsdepartementet tagit del av dina synpunkter.

Den politiska viljan att förändra skolsystemet verkar således vara minimal. Och en stor del av befolkningen tycks tro att den skola vi har idag är det ultimata sättet att förmedla kunskap.
Så frågan är; vad behövs för att övertyga folk om att skolan är förlegad och måste förändras?
Förutom de ovan nämnda utbildningsexperter så kommer ljuset från Finland, som redan tidigare legat i topp i västvärlden i Pisa-undersökningarna. Nu har de tagit beslut om att slopa betygen och göra utbildningen mer individuellt anpassad, samt att de skall arbeta med projekt istället för att plugga in föränderliga kunskaper. Alltså en utveckling som går mot det utbildningsideal som Peter Gray förespråkar, men som ändå ligger långt ifrån Sudbury-modellens frihetsideologi.

Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan även svenska skolpolitiker inser att skolan måste förändras? Att vårt framtida Sverige i grunden kommer att skilja sig från det samhälle vi tidigare sett, kan vi vara ganska övertygade om. AI kommer att förändra arbetsmarknaden, och klimatförändringarna kommer antagligen att leda till stora migrationsvågor, politikerna kommer att tvingas rätta sig efter en verklighet som inte alls lyder under arbetsnormen.
Vad är det vi utbildar våra barn för?
Förr var frågan enkel; man utbildade sig till ett yrke och sedan höll på med det i resten av sitt liv. Men så ser det inte ut på arbetsmarknaden längre. Idag talar man om att man måste vara beredd att utbilda sig hela livet. Att man inte kommer att kunna behålla ett jobb, eller ens ett yrke, utan att man ständigt måste vara beredd att omskola sig för att passa en ständigt föränderligt arbetsmarknad.

Frågan är om inte den bilden bygger på dogmen om arbetslinjen: Att det är få som kan tänka sig ett samhälle där människor inte arbetar. Människor kommer alltid att vilja ha något att göra, och kommer alltid att arbeta för att förbättra sitt liv på ett eller annat sätt. I framtiden kommer allt fler jobb att göras av datorer, och de uppgifter som bara människor kan göra kommer att minska i antal.
Men AI kommer inte inom överskådlig tid kunna konkurrera med människans kreativitet och fantasi, och det är naturligtvis det som all form av utbildning borde fokusera på; de kreativa, skapande ämnen som idag har lägst status, är vad som gör människor ”smartare än datorer”.

Andreas Schleicher, en av de ledande utbildningsexperterna hos OECD – som också är de som sätter upp Pisa-testerna, sade i en hearing i brittiska House of Commons i februari 2019, att det är hans övertygelse att unga människor kommer att ha mer att vinna på praktiska färdigheter i framtidens samhälle, än av att plugga in kunskap som ändå kommer att vara tillgänglig överallt.
”Vi talar om sociala och känslomässiga kunskaper som mjuka, medan matte och vetenskap ses som hårda kunskaper, men det kan vara precis tvärtom”, sade han och föreslog att de ”hårda kunskaperna” kommer att bli ”mjukare” när efterfrågan på dem minskar tack vare den tekniska utvecklingen. Framtidens ”hårda kunskaper” kommer att vara ”din nyfikenhet, ditt ledarskap, din uthållighet och flexibilitet.”

Men vill man från statens sida verkligen ha kreativa, självständiga och initiativrika medborgare? Det är antagligen betydligt lättare att styra en befolkning som har en gemensam, homogen utbildning. Demokratiska skolor ses kanske som ett hot i demokratiska länder?
Så om vi skall se någon skolrevolution i Sverige, måste antagligen kravet komma från folket.

Johan B Löfquist
Berättare


Den här essän har erbjudits till ett antal medier, men ingen har visat intresse. Jag anser att det är ett viktigt inlägg i skoldebatten med konstruktiva förslag till hus skolan skall kunna förändras.
Tycker du att det är ett bra inlägg som är värt någonting, och du kan och vill stödja fri journalistik, så gör du det lättast genom att Swisha en slant till: 0723 680054.

Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik och berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte.

Kommentarer

Du har tre grundproblem. 1. Saknar relevanta kunskaper om barns utveckling och behov. Detta är speciellt viktig för åren före puberteten, spec. Åldrarna 4-9 år då grunden för både vuxenblivandet och demokrati som livsform läggs. 2. För att kunna beskriva den svenska skolan är det viktigt att aktuella kunskaper om grundskolans tillkomst och utveckling fram tom 1980 finns hos skribenten, främst sambandet mellan folkskolan och enhets/grundskolan samt skillnaden mellan realskolan och folkskolan fr o m 1919 inkl. Fridtjuv Bergs debattskrift från 1884 ”Folkskolan en bottenskola för alla”. 3. 1975 år Förskolelag

Tack för kommentaren.
Vi är uppenbarligen inte överens.
Men din kritik är lite lös i formen. Du kan exempelvis inte veta vad jag har för kunskaper om barns utveckling och behov.
Vidare var inte min avsikt med essän att berätta om alla detaljer i svensk skolhistoria – då hade det blivit alltför omfattande. Det är således ett urval jag gjort, och det urvalet går givetvis att diskutera.
Men om du anser att det föreligger några sakfel vore det väl bättre att du angav det, och möjligen korrigerade det?

Nu är inte svensk skolhistoria ämnet för essän, utan den handlar om varför dagens skola är så fullständigt ovetenskaplig och fel, och varför den måste förändras.
Om du har andra förslag, eller anser att något är fel i den analysen, vore det intressant att höra det, istället för en pseudodiskussion om svensk skolhistoria.

Tack, det var verkligen bra skrivit. Som ensam pappa till tre fria, friska, nyfikna flickor har jag förskräckt följt skolans alla skeenden. Med få undantag är vår skola verkligen inte mycket att hurra för. Lägger man sig i som förälder när undervisning falerar, nonchalans från lärare, mobbning m m för att du vill dina barns bästa, trots tokigheterna, så straffas dina barn genom trakasserier, sämre betyg och anmärkningar. Märkligt system, men bekräftar att skolan är diktatorisk i sitt utövande. De vet och kan allt om ditt barn och deras behov och kunskap och gud nåde om du lägger dig i och kritiserar ” systemet ”. De fick välja att gå på friskola under gymnasietiden med blandat resultat. Textil o Design fungerade skapligt för ena dottern, medan Samhällsvetenskaplig linje för tvillingflickorna gick sämre. Tyckte, faktiskt, det var för fritt. Dålig styrning av deras arbete i skolan, gjorde att de tog sig friheter i sitt eget ansvar genom slarv och frånvaro. Tyvärr var inte heller jag som förälder tuff nog att ” hålla emot ”. Att få extrahjälp i matematik, vilket de behövde, var svårt. Många friskolor har ju uppåt 60 % icke behöriga lärare…..på gott och ont. Så tjejerna gick ut utan fullvärdiga betyg
Något annat; det har på kort tid visat sig att antalet dyslektiker ökat kraftigt i landets rikaste kommuner. En sådan diagnos berättigar till muntliga prov, vilket oftast ger bättre betyg. Så har nu ” eliten ” hittat ännu en genväg till bra resultat, utöver sina titlar och friskolor som berättigat till bra betyg ?
Varför har så många friskolor dragit till sig just de bättre bemedlades barn ? Lärare i kommunala skolor, säger att de fostrar ” egoister ”. Och tror nog ibland att Maria Montessori roterat i sin grav om hon sett utvecklingen.
Friends har under drygt 20 år inköpts för dyra pengar av många kommuner för att stävja den förhatliga mobbningen. Undersökning nyligen visade ingen förändring !!! Vad har gått fel ? Varför har ingen reagerat tidigare ? Vi har förlorade generationer framför oss, inte bara p g a skolan som sådan, men för att mobbning är så destruktiv så lång tid i livet.
Bättre bygga starka barn än att behöva reparera trasiga vuxna.

Tack för kommentaren, det är alltid kul att få respons när man ansträngt sig lite. Och visst är det märkligt hur hjärntvättade vi alla är i hur det måste vara i en skola.
Jag önskar inget hellre än att demokratiska skolor blir ett alternativ i Sverige också – jag är själv övertygad om att det verkligen skulle resultera i goda resultat. Om inte annat så skapar det lyckliga, starka självgående kreativa människor som inte sitter och väntar på order, utan tar egna initiativ, eftersom de vant sig att det är så saker börjar hända.
Hur illa det än skulle gå blir det svårt att skapa ett system som är sämre än dagens skola. 60 000 mobbade barn och skoltröttheten hos så många andra talar för sig själv.

Vilken bra text!

Det är rent fruktansvärt så hjärntvättade vi är. ”Följ nomen! annars är du konstig.”

Inte utan att jag reflekterar över min egen skoltid. Har alltid trivts i skolan och funderar emellanåt varför. Kanske ska sluta fundera över det…;)

Tack.
Jo, det är märkligt hur människor minns sin skoltid – det är ytterst få som jag träffat som har så mycket gott att säga om den. Märkligt nog är en av mina döttrar en av dem …
Men ändå tycker nästan alla att man måste gå i skolan, och man kan absolut inte tillåta friskolor, för då skulle vi få fullt av religiösa nutheads i samhället. Men de kan inte svara på varför våra grannländer inte är fulla av såna, för där är hemskolning tillåtet …
Men som exempel på hur effektiv hjärntvätten är, fungerar det som ett bra exempel.

Tack för en fantastisk text. Ett exempel ur min verklighet: min yngsta grabb berättade för mig på våren innan han skulle börja småskolan: ”Pappa vad kul det ska bli att börja skolan!!”. Ett år senare sa han: ”Pappa – lärarna är så dååliga!” Det bekräftade på något odefinierat sätt det jag länge misstänkt att det är något ”ruttet i riket”. En del finns säkert att hämta i din story ovan. En annan grej som jag tror påverkar är bortskämdheten hos många av västvärldens barn, med alltför många valmöjligheter (vilket kanske motsäger en del av ovanstående), men jag har sett exempel ofta från hjälporganisationers skolverksamhet i fattiga länder, där barnen är tacksamma för möjligheten att få gå i skolan och också ibland en liten skillnad mellan barn till invandrare och andra svenska barn, månne av liknande orsak.

Tack för berömmet.
Jag bor själv i Nairobis slum halva året och har gjort samma erfarenheter som du. Men skolorna är kassa, lärarna under all kritik och de lär inte ut några konstnärliga ämnen – och trots det vill barnen gå till skolan. Men så får de tidigt lära sig att en utbildning är den enda vägen ur slummen. Nödvändigheten är en stark drivkraft …
Annars vill jag starta en demokratisk skola i Kenya, och söker fler samarbetspartners.

Hej Johan.

Du skrev att du söker samarbetspartners.
Jag vill också starta en demokratisk skola, antingen i Sverige, Danmark eller i annat land.
Vilket bidrag kan vi vara till varandra och skolan och utbildning?

MVH Jesper

Hej Jesper. Tyvärr går det inte starta en demokratisk skola eftersom våra politiska ledare tycker att skolplikten är en så bra idé. Skolplikt och läroplan – det är hinder för den typen av fria skolor. Förutom att det tyder på ett demokratiförakt, tror jag dessvärre att de har större delen av folket med sig i frågan. De flesta vuxna jag talat med tror inte att barn skulle klara av en sån frihet. Erfarenheterna från Sudbury-skolor påverkar dem inte, utan de tror att det vore att förstöra barnen.
I Danmark har det tydligen funnits en sån skola – i Christiania, förstås. Men sist jag kollade var den nedlagd av en eller annan orsak.

Tänkvärt! Jag har inte noga läst hela essän ännu. blir hjärntrött av åldern. En sak vet jag med bestämdhet.Jag lärde mig alltid det jag var intresserad och nyfiken på. Det andra var ett arbete som försöktes då prov hotade och att dessa prov var underlag för betyg. Två saker Det jag ville göra och hade lust till omöjliggjordes därför att betygen inte räckte för utbildningen. Senare förstod jag att det jag lärde av intresse kunde fått stor betydelse i mitt eftertraktade yrke. de betyg som hindrade min väg förstod jag långt senare inte hade ett förbaskat dugg med yrket att göra.

Nej, är det inte typiskt för skolan; den är totalt dysfunktionell när det gäller att ta vara på enskilda elevers unika talanger. En demokratisk skola befriar barn och lär dem att själva ta reda på vad de behöver veta för att ta sig dit de vill, medan vår skola sakta men effektivt dödar barnens nyfikenhet och vilja att lära nytt. Men de lär sig respekt för auktoriteter …

Tack för mycket intressant artikel. Vet du om forskningen om hur det gått för eleverna som gått demokratiska skolor har tagit hänsyn till barnens socio-ekonomiska bakgrund och föräldrarnas utbildningsnivå?

Tack själv. Nej, jag har inga detaljer om dessa studier. Men Peter Gray är den som stått för den mest omtalade forskningen på området. Intresset från statliga verk att finansiera den typen av forskning kan jag tänka är obefintligt …

Hjärtligt Tack !!

Här, på den grund Du beskriver, kan ”Nya Sverige” stARTas …

Greta Thunberg visar vägen … Det finns stora mängder unga människor som med sina föräldrar och jämnåriga gärna skulle vilja uppleva en totalt förnyad skola, där det riktiga, det verkliga livet i en gemenskap med hälsa, demokrati och fredlig samverkan spelar en avgörande roll. Skolår, där varje ung människa aktivt kan lära sig och andra, hur ansvar för den egna utvecklingen och för det gemensamma växelverkar.

Sedan jag med vår unga familj, 2 unga vuxna och 3 egna barn i åldrarna 2, 8 och 9 år flyttade till ett annat land (Tyskland) sedan det visat sig att min lärarutbildning ”inte uppfyllde vissa formella krav” som möjliggjorde fast anställning inom svensk gymnasieskola.

Jag var Fil. Mag. och hade även studerat pedagogik, undervisat i matematik och fysik (30 veckotimmar i klasserna 7 till 9 ett helt läsår) efter 15 månaders värnplikt (där jag rankades som nr 2 av 36 befälselever). Därefter vidare studium i matematik och fysik för 3 betyg och arbete som vetenskaplig assistent/ universitetslärare vid tekniska magisterutbildningen och Universitetsfilialen i Örebro inklusive vidare studium vid Uppsala Universitet och KTH.

Flytt till Tyskland sommaren 1974. Lärare i Ma+Fy vid ett Gymnasium.

Stor karriär följde i Tyskland, som har bra nät med privata topskolor. Genom stipendiefonder kunde en ’brokig samling barn’
från alla världsdelar och sociala skikt få bra chanser!

Tack för berömmet! Så kul det är att få respons från en med erfarenheter från en skola i ett annat land. Och så kul att det finns en och annan lärare som inte bara blir skiträdd eller provocerad av mina tankar.
Tack.

Tack för en läsvärd och viktig artikel. Sverige och Tyskland har gott sällskap av Kuba där undervisningen också toppstyrs, kanske inte med dolda agendor men öppet uttalat att barnen ska undervisas och tränas i den kommunistiska revolutionens anda. Just nu sitter en god vän till mig och hans hustru i fängelse i Kuba, dömda till 2 respektive 1 år, för att hemundervisa sina två barn.
Jag försökte dela din artikel på Facebook men länken godkändes inte och själv blockerades jag under 24 timmar för att ha brutit mot Facebooks regler.

Tack för responsen. Visst finns det likheter med totalitära länders vilja att toppstyra informationen till medborgare och den svenska skolplikten. Det värsta är att så många människor tycker att det är helt naturligt och till och med önskvärt – bland annat med hänvisning till att det finns så många religiösa stollar som skulle hjärntvätta sina barn. Det hjälper inte att våra grannländer inte drabbats av någon epidemi av religiösa stollar trots att de tillåter hemskolning – svenska är tydligen av ett annat virke, om man skall tro dessa utbildningsfascister.
Det låter helt horribelt att min essä skulle föranleda en blockering. Jag har ju postat den själv i ett antal forum utan att jag blockerats. Jag säger inte att du ljuger – bara att jag gärna skulle vilja veta mer om omständigheterna bakom.
Givetvis skall jag testa att posta den igen.
Allt gott!

[…] Idag är inlåsningen värre än någonsin eftersom barnen systematiskt fråntas rätten att leka fritt; de blir hunsade och styrda i detalj genom att varje timme i skolan är schemalagd i ett dysfunktionellt system som inte alls tar hänsyn till de individuella barnens vilja och intressen.Tänk om vårt samhälle kunde dra erfarenheterna från samlar/jägartiden, den tid i människans utveckling varifrån sannolikt en stor del av vårt nedärvda dna kommer från. Det finns goda exempel att luta sig på; de demokratiska skolor som startats runt om i världen. Men de har jag tjatat nog om i tidigare texter; den som vill veta mer om framtidens utbildning kan läsa det här; http://johnbgod.se/elefanten-i-klassrummet/ […]

Mycket fin essä. Inspirerande. De tankar du förmedlar är jag delvis införstådd med, och det kan nog vara så att tiden börjar bli mogen för en systemförändring i denna anda. Det enda som kan hindra är att världen blir invecklad I flera stora krig eller katastofartade miljöproblem.

Tack Gunnar, det är inspirerande att få så positiva kommentarer – från dem som fattar vad det handlar om. Jag hoppas att du har rätt – att det blir ett systemskifte som leder till en skola som är mer individanpassad.

Lämna ett svar till Nils Westberg Avbryt svar