Först av allt: Ett stort tack till alla Er som lystrade till mitt nödrop för några veckor sedan! Ni räddade mitt skinn, och såg till att jag klarade hyran även för mars. Jag kan inte nog tacka er.

Det är fredag eftermiddag och jag sitter hemma på min säng och skriver. När jag tittar ut genom fönstret ser jag ovanför plåttaken en vajande palm och bortanför den liggande skolgården. Där är det periodvis ett livligt ljud av lekande barn när de är ute på rest. Däremellan är det relativt tyst i området. Det är ett lugnt kvarter jag bor i.
Jag trivs utmärkt i min lägenhet, fast jag saknar en vettig stol att sitta på. Jag får ont i ryggen emellanåt, vilket dämpar lusten att skriva. Det är delvis därför ligger efter med skrivandet.
Men det händer så mycket också; i det stora och i det lilla. Och efter varje utflykt jag gör med min kamera kommer jag hem med massor med bilder. Det tar lång tid att gå igenom dem. Det är många; förra lördagen var jag med Maasai Mbili till en utställning i Lucky Summer på andra sidan stan. Då tog jag hem med över 1650 bilder. Och visst, jag vet att det handlar om kvalitet, inte kvantitet. Men med digitalkameran kan man ta tio, femton, tjugo bilder på samma motiv; tills man vet att man fått exakt det man söker efter. Speciellt när det gäller människor, vars ansiktsuttryck hela tiden skiftar. Om jag är nöjd med en tiondel av bilderna så är det en mycket lyckad dag.

Jag börjar få bra självförtroende som fotograf, vilket gör att jag vågar mer. Då får jag också allt bättre bilder, tycker jag själv åtminstone. Men jag börjar se svagheter med mina objektiv – de är slitna, glappar lite och det finns små repor på dem. Å andra sidan är kameran bara är ett verktyg. Det handlar om att lära sig se bilderna. Se skönheten. Jag tror att det är vad jag håller på att lära mig: att se all den skönhet som hela tiden omger oss. Framförallt ser jag det i samspelet mellan människor. Vi människor är inte farliga, i allmänhet. De flesta omkring oss vill oss väl, och när man släpper rädslan får man vara med om de mest fantastiska möten, i de mest oväntade miljöer.
När jag färdas genom Nairobi ser jag så många fantastiska bilder hela tiden, men de flesta kan eller vågar jag inte ta. När jag är i okända områden är det alltid människor som börjar bråka om betalning eller att jag inte får ta bilder.
Jag kan förstå dem.
Slumturism har blivit allt mer populärt; på gott och ont. Värst är de safaribussar som på väg till eller från safarin kör genom ett slumområde för att deras kunder skall kunna ta bilder på folk och miljöer; som vore det också djur. Men det finns andra också, som tar med folk till olika miljöer i Kibera och presenterar dem för lokalbefolkningen, visar dem butiker där de kan handla och se lokalt producerade varor.
Jag är inte någon av dessa turister – jag bor här, har jag försökt förklara när folk blir arga när jag tar bilder. Och jag har all laglig rätt att ta bilder utomhus, brukar jag tillägga. Ibland har jag fått ta fram mobilen och visa några av de bilder jag tagit för att de skall förstå. Hittills har jag klarat mig bra, men det är en balansgång mellan att inte vara rädd och att vara oförsiktig.

Jag stod på ett tak och såg den här flicka som uppenbarligen väntade på någon. Från en intilliggande kyrka strömmade det ut toner och körsång.
Så satte hon sig ned och började trumma och sjunga med, helt ogenerat mitt på gatan.
Och så kom till sist vad jag gissar var hennes lillebror.

Jo, jag trivs bra, trots att jag inte haft vatten kranarna på två veckor. Jag tvingas köpa vatten av de leverantörer som finns i området. Det är unga starka killar som har kroppar som skulle få vilken bodybuilder i Sverige som helst att rodna, för det är män med riktiga muskler – inte broilers. Vatten är tungt, både att köra på kärrorna uppför backarna, och sedan bära upp för trapporna till mig och andra. Det finns en del rätt höga hus här, och ju högre man bor, desto mer får man betala. Ett logiskt oantastligt system.
Min leverantör, Edward, har skaffat en motordriven kärra som han kör vattnet på. Tjugo shilling per tjugoliters-dunk är priset han tar. Men jag anade att det var ett mzungupris, och jag fick det bekräftat när Edward var på resa ”up country” och därför inte kunde leverera. Då högg jag en kille på gatan utanför och han kom omedelbart med sex dunkar på sin kärra. Han tog bara femton shilling per dunk – en avsevärd skillnad i procent, men i Sverige försumbara femtio öre per dunk. Det gör tre kronor på 120 liter vatten.

Men toalettstolen är mitt största problem. Den spolar så långsamt att den inte sköljer rent. De gör att jag måste hälla vatten ur en hink samtidigt som jag spolar, och det går åt massor med vatten. Tre gånger så mycket som när jag duschar har jag räknat ut. Jag duschar nämligen stående i en balja för att kunna fylla toalettstolens vattentank med spillvattnet. Så tvingas man tänka här.
I Sverige gör man av med omkring 220 liter vatten per dag. Här är en sådan konsumtion otänkbar. Men det är en god illustration av hur svårt det är att jämföra levnadsstandard mellan länder. Hur skall man värdera att man i Sverige alltid kan få varmt eller kallt vatten så snart man vrider på en kran?

Att inte ha vatten i kranen blir besvärligt för min hemhjälp också. Monica heter hon, och är en hårt prövad kvinna som kämpar för sitt uppehälle. Hon har tidigare städat hos min vän Sandra, men när Sandra flyttade för någon månad sedan blev Monica utan inkomst och hörde av sig till mig. Hon har städat hos mig i flera år tidigare, så jag känner henne väl och kan lita på henne. Hon tjatar på mig att jag måste låta städa oftare så att det inte blir så skitigt, men jag har inte råd att ha henne mer än en gång i veckan. För omkring fyra timmars betalar henne 600 shilling – sextio kronor – och lite mer om jag har. Det är så lite så jag skäms, men ändå är det dubbelt mot vad andra betalar.
När jag först kom till Kibera tyckte jag att jag minsann skulle ta hand om min skit själv, men jag lärde mig snabbt att folk bara tyckte jag var snål. Jag som är vit och således har pengar, måste naturligtvis ge någon ett jobb istället för att göra sånt själv. Det blev plötsligt en inre konflikt; jag hade ju stolt deklarerat att det var omoraliskt att anställa någon till en lön som man själv inte skulle acceptera. Men livet här i Kibera har lärt mig mycket om hur det är att vara människa.

Nå, jag trodde att min vattenbrist berodde på att jag inte betalat vattenräkningen, så efter några dagar utan vatten (jag är flegmatisk när det kommer till sånt; jag har ett inre motstånd mot att besvära någon) kontaktade jag min hyresvärdinna och bad om betalninguppgifter. Jag fick dem och försökte ett par dagar att via betala via internet, men det fungerade inte. Så efter ytterligare några dagar kontaktade jag värden igen och bad henne betala så kunde jag skicka summan till henne. Sedan hörde jag inte av henne på ett par dagar, men jag fick inget vatten. Det handlar om det kommunala vattenledningsnätet, och de pumpar vatten bara några dagar i veckan. När jag kontaktade värden en tredje gång lovade hon skicka en fundi – hantverkare – dagen därpå. Men det kom ingen, så i förrgår hörde jag av mig en fjärde gång och frågade om jag skulle fixa en fundi själv. Jo, gör det, kom svaret. Hon var på den årliga festivalen på Lamu, berättade hon, så hon kunde inte hjälpa mig.
Richie var på besök då och han har kontakter överallt. Han ringde en man, Muhammed, som kom på stört trots att klockan var närmare åtta på kvällen. Det är så här – folk jobbar alla tider på dygnet om det finns en chans att tjäna en slant. Och det är inte frågan om några ob-tillägg. Muhammed fann att någon stängt huvudkranen till min lägenhet och dragit åt den så hårt att handtaget gått av. Han var tvungen att köpa en ny krandel – men det kunde han göra först morgonen efter. Klockan nio igår dök han upp och fixade kranen. Den kostade sextio kronor, och han tog fyrtio kronor för jobbet – hundra kronor totalt. Så nu hoppas jag att tanken på taket åter skall fyllas under helgen så att jag kan ta en riktig dusch igen, istället för att plaska runt i en balja. Jag har ändå ingen badanka.

Nu är vi inne i mars och äntligen har short rains upphört, tror jag. Tre månader senare än vanligt. De senaste dagarna har varit heta. Mitt på dagen steker solen på rätt rejält och först vid fyra, fem-tiden på eftermiddagen sjunker temperaturen till det behagliga. På kvällarna blir det ibland rent av kyligt eftersom värmen snabbt lämnar marken molnfria kvällar. Det är lite som riktigt heta sommardagar i de svenska fjällen, med snabba temperaturväxlingar. Men i genomsnitt oerhört behagligt.
Uppdatering! Nu är klockan halv tre på morgonen till lördag den 7:e mars och regnet vräker ned. Jag hade fel. Short rains fortsätter …
Uppdatering 2! Nu är det måndag och det har regnat de senaste två nätterna också. Ur led är vädret.
(Jag vet hur viktig väderrapporten är för svenskar.)

Mitt visum löper ut den femtonde mars men jag har ansökt om förlängning i tre månader till. Som vanlig sköt jag upp besöket i Nyayo house, Moi’s gamla tortyrkammare, tills det började bli akut. Igår åkte jag ned till stan – och fick då veta att jag skulle ha ansökt för länge sedan om det. Nu får jag se hur det går med den. Men jag tror det ordnar sig. Det är inget jag oroar mig för, eftersom oro aldrig har förändrat någonting. Jag tar bekymren när de kommer.
Tyvärr finns det delar av mina upplevelser här som jag inte vågar berätta om eftersom det skulle kunna försätta både mig och mina vänner i trubbel, men de får jag väl berätta om i memoarerna om sådär tjugo, trettio år. Jag vet nämligen att jag har några läsare i Kenya som läser via ett översättningsprogram – hej på er! – och jag har fått höra helt otroliga historier om livet här, men så handlar om personer som jag inte vill nämna av olika orsaker. Vi lever också i ett övervakningssamhälle, så man bör vara lite återhållsam över lag, oavsett var man befinner sig.

Min vän Wycliffe, eller Wiki, kom med en våningssäng i järn som vi ställde in i mitt gästrum.
Wiki’s motorcykel blev bred som en lastbil.
Och min fantastiske vän Wiki har även kommit med fina madrasser och sängkläder så det ser finare ut i gästrummet nu, än det gör i mitt rum.

Förra helgen var jag bjuden på ett bröllop. Det var en vän till min vän Wiki, eller Wycliffe som han egentligen heter, som skulle gifta sig. Men som jag inte har några som helst hyfsat snygga kläder, och jag heller inte träffat någon i paret tidigare kändes det lite obekvämt. Om jag anlitat som fotograf hade det varit lugnt, för då hade folk bara sett mig som en bohem/konstnär med rätt att komma som man vill. Jag har en förvisso en snygg kostym i Sverige, och jag brukar få komplimanger de få gånger jag bär den. Men det är inte jag. Det känns som om jag är en fejk när jag bär den, även om det är roligt att få en komplimang. Men det blir som att få en komplimang för något man inte är.
Nå, jag försökte ringa Wiki, men när han inte svarade valde jag bort bröllopet och följde istället med Maasai Mbili till utställningen jag nämnde ovan. Wiki ringde sedan, men då hade jag redan bokat med M2.

Kevo Stero.

Kevo sade sig ringa efter en Uber, medan jag sade mig vara klar att åka. Klockan var då runt tolv. Vid ettiden – när jag verkligen var klar att åka – ringde jag och frågade var de tagit vägen. Kevo svarade att de precis var klara att åka, så jag satte mig och tog en drink och redigerade bilder. Sedan kokade jag mig en kopp kaffe. Precis när jag avslutat den så ringde Kevo igen och bad mig komma till baren under Sky Villa, vid Equity Bank i Ayany. Bilen var på väg, löd budskapet. Så utan någon större brådska borstade jag tänderna, satte jag på mig skorna och begav mig till baren. Där satt hela gänget och drack öl, så jag slog mig ned och hann dricka en jag med, innan bilen verkligen kom. Tack o lov för African time – man hinner med så mycket tack vare den. Nu visade det sig att vi var sex personer och behövde en extra stor bil, och vi skulle till ett annat slumområde som inte alla chaufförer ville köra till, berättade Gomba. Så det var en delförklaring till att det tagit så lång tid den här gången.

Gomba, i Rongai. Men det får jag berätta om i nästa blogg.
Gomba med ”den giftiga familjen”.

När vi väl kom fram träffade vi först ett annat konstnärskollektiv, Mengi Sumu Family. Det översatte de som ”den mycket giftiga familjen”, om jag förstod det rätt. De tog oss med upp på taket ovanför utställningslokalen för att vi skulle hinna skölja ned resdammet med lite medhavd changaa, och jag tror bestämt att det också var ett par juppar som cirkulerade runt i sällskapet. Förbjudet eller inte – det är väldigt vanligt att folk i alla åldrar röker en holk. Åtminstone i mina kretsar. Men det är även många politiker som är kända för att röka på; två politiker i Nairobi är kända ”distributörer” av marijuana och presidenten själv lär gilla kokain. Men lagarna är stenhårda; narkotikabrott kan straffas hårt – om de väl kommer till domstol. De flesta ”arresteringar” slutar med att poliserna får en muta.

Joan Otieno.
Kevo får en kram.
Och Ronics.
Och Gomba.
Joans jeansväst.
”Wastes are wearable”

Joan Otieno, miljökämpe, grundare och konstnärlig ledare för Warembo Wasanii Art Studio, kom upp för trappan och hälsade oss alla med en hjärtlig dans följd av en stor kram och tog oss sedan med ner för att se utställningen. På ryggen på Joans jeanskappa var det målat ”Wastes are wearable” – vilket var temat för utställningen. De hade tillverkat de mest fantastiska kreationer av förpackningar som de visade i olika rum. På gården satt ett gäng med trummor och en ensam kille dansade febrilt till rytmerna. Snart var det fler som började spela på vad helst de kom över; flaskor, burkar, metallskrot … Det blev en helt fantastisk stämning som byggdes upp med små medel.
Dagens stora höjdpunkt var en modevisning när ett tjugotal flickor i åldrarna fyra till femton, gissar jag, fick visa upp de fantastiska kreationerna i en cat walk på gården. Några av de yngsta blev generade av all uppmärksamhet och gjorde en ytterst kort lov in på gården; andra spelade ut ett helt register av femme fatal-manér i en fantastiskt färgsprakande modevisning i tidens anda – återvinning.

Jag knäppte på med kameran, men jag stod inte i någon bra position. Ett snett infallande motljus påminde mig om att jag saknar motljusskydd på den lins jag använde. Men det såg jag först när jag kom hem, så resultatet var inte helt tillfredställande med den delen. Men jag fick många andra fina porträtt under dagen – och massor med nya vänner. Det känns verkligen exklusivt att som enda mzungu få uppleva dessa fantastiska möten med kreativa människor som skapar smärre underverk av de små resurser de har. Jag skriver det här som en hyllning till människan; det är otroligt så anpassningsbara vi är. Och det är också skönt att se att de flesta människor man överhuvudtaget kan möta, är inte fientliga; de vill oss väl. Jag önskar bara att fler kunde förstå vilken positiv kraft det finns hos människor, och att det bara gäller att skapa förutsättningar för dem att blomma ut, kreativt. Det är precis vad Joan har gjort med alla dessa unga designers och modeller; de har fått vara med och skapa något som andra människor applåderar och beundrar. Det är så man får barn att växa.

Från ett av rummen på utställningen.
Klänning gjord på margarinpaketslock.
Gamla cd-skivor blev en taklampa.

Lördag. Jag hinner aldrig skriva klart samma dag som jag börjar skriva, så det är egentligen onödigt med dessa ständiga tidsangivelser.
I synnerhet som jag inte tror på tid.
Jag fick för några veckor sedan en förfrågan från en kille som kallar sig Lord Reinhart, som ville komma och träffa mig. Han hade skickat ut en förfrågan på WhatsApp om det fanns några filmarbetare, manusförfattare och skådespelare som ville träffas för att se om det inte går att skapa en film i Nairobi. Jag skickade en länk till den video jag gjort tillsammans med George Imara, och han gillade den och ville träffas. Han kom och hälsade på mig fredag för två veckor sedan, och berättade att de skulle ha ett första möte på söndagen, i Uhuru Park nere i centrum. Vi talade rätt länge och jag berättade om min bakgrund som medielärare, filmare och fotograf. Reinhart är också filmare, har gått en filmskola i Nairobi och han hade tagit det här steget i frustration över att det är så få filmproduktioner och så många arbetslösa filmarbetare i stan.
Jag berättade vad jag ansåg var den bästa strategin för en sådan organisation, och Lorden lyssnade intensivt. Jag tror han gillade mina idéer, och jag lovade att komma till mötet på söndagen. Wiki kom förbi senare på kvällen, och han blev också intresserad. Så på söndagen kom han och plockade upp mig på sin motorcykel och vi åkte tillsammans ned till parken och försökte finna gruppen. Tiden var utsatt till två på söndagen, och trots att jag varit här så länge så kom vi i tid. Jag och Wiki kom exakt klockan två – men hittade ingen annan. Via WhatsApp kunde jag se att det var fler på väg, men först efter fyrtiofem minuter dök den första deltagaren upp; Cynthia – en ung, vacker skådespelerska. Av responsen på förfrågan trodde jag att det skulle komma ett hundratal personer men efter en dryg timme hade vi endast samlat åtta personer, det var det hela. De som kom sist var för övrigt Lord Reinhart och hans flickvän Chica, initiativtagarna till mötet. African time.

Lord Reinhart Onduru
Och hans flickvän Chica Anns.
Raymond Muthama
Lynn Mwaura
Mariam Valcour
Cynthia Yonga
Från första mötet med Talenta Group. De två som saknas på bilden är fotograferna, Wiki och jag.

Mötet blev bra ändå, och det beslutades att det skulle bildas en medlemsorganisation för arbetare i nöjesbranschen. Syftet skall vara att skapa ett nätverk där folk som arbetar i branscherna kan hjälpa varandra; tipsa om lediga jobb; pågående filminspelningar; förmedla manus och så vidare. Kanske var jag med och startade ett embryo till en fackförening för nöjesbranschen?
Jag lovade att hålla ett första möte för manusförfattande i min lägenhet kommande fredag, för att försöka skapa ett synopsis till ett manus att arbeta vidare på. Jag skickade ut en inbjudan på onsdagen, men det var nog lite sent för det var bara tre personer som kom – förutom Gomba, Kevo och Ronics från M2. Men workshopen genomfördes ändå enligt planen.

Förra söndagen träffades filmgänget igen, nu i en utökad grupp, för ett konstituerande möte. Men då kunde jag inte närvara. Jag hade lovat bort mig till Penn, en kvinna som bor i Jamhuri och som tillverkar tvålar, doftoljor och sånt. Hon skulle sälja på en marknad i Westlands och bjöd med mig att komma och titta, och kanske ta några bilder. Det var en fin marknad, lovade hon. Så vi träffades vid Equity, tog bussen in till stan, gick i middagshettan till en annan busstation och tog en matatu till Westlands. Det är inte långt att gå, men när solen står rakt över huvudet blir det varmt att röra sig alls – man väljer helst att gå i skugga där det finns någon.

Penn, tvål och parfymtillverkare.
Penn och grannflickan.
En annan grann grannflicka.

När vi kom fram till K1 Klubhouse – ”fun everyday” – visade det sig dock vara ett mzungu-ställe. Penn hade hyrt ett bord för tusen shilling, för att testa marknaden där. Jag gick runt och kollade utbudet och priserna, och blev påmind om min inneboende aversion mot shopping. Jag har varken tålamod eller pengar, och jag avskyr att behöva välja. Nu är min garderob dock i så dåligt skick att jag snart måste köpa ett par nya byxor, några T-shirts och underkläder. Så jag kollade åtminstone – tills jag såg priserna. 3500 shilling för en skjorta. Det är cirka 350 svenska, och långt över min budget. Och i Kibera eller på Toi Market kan jag få tio skjortor för det priset. Nå, kanske inte jag eftersom min hudfärg genast driver upp priserna. Men om jag skickar någon kenyansk väninna att shoppa för mig så får jag dels många fler plagg för pengarna, utvalda av någon med intresse och smak; de får ”glädjen att shoppa” (?!) och en slant för besväret. Win-win, med andra ord.

Jag tröttnade snabbt och gick och satte mig för att njuta en öl – men priset förskräckte; 325 shilling för en öl. I Kibera får jag två öl för samma pris. Penn kom och höll mig sällskap en stund, sedan tog jag några bilder på henne, hennes kollega och deras bord. Genast kom en anställd fram till mig och berättade på ett högst underdånigt vis att de hade en regel; att kameror var förbjudna på området. Jag förklarade att jag är en professionell fotograf som anlitats för att ta några bilder av min klients bord, och att jag genast skulle avlägsna mig från området – när jag var klar. Med det nöjde han sig och lät mig ta mina bilder. Så här i efterhand när jag funderar över situationen inser jag att jag genast skulle ha stoppat ned kameran, för mitt trots kunde bara drabba honom. Han kunde ha fått en utskällning för att han inte vågade säga till mig på skarpen; mig skulle de aldrig våga gå på.
Jag finner något väldigt provocerande med den typen av underdånighet. Själv har jag alltid reagerat surt när någon ger mig order; jag har svårt att tåla det.
När jag möts av den typen av servila människor här är det en påminnelse om kolonialismen, när vita inte kunde ifrågasättas. Här lever minnet kvar i ett extremt klassamhälle. Man gör vad som förväntas av en, annars får man sparken. (Nu har jag ju fått höra att den typen av introvert analyserande bara är navelskåderi, men jag anser att de bara är genom att ständigt reflektera över mina egna reaktioner som jag kan lära mig något om mig själv.)

Penns förpackade tvålar med olika dofter.

Som mzungu och singel står jag högt i kurs bland kvinnor här, har jag förstått. När jag någon gång går ut på någon av dansställena får jag närmast värja mig för alla inviter. Inte för att jag inte vill träffa en kvinna, men jag tror inte att det är på en bar i Kibera jag har störst chans att träffa någon. Dessutom, min ”mzungu-status” – att det är ”fint” att vara ihop med en vit man – gör det svårt att veta om det är mig eller statusen de är ute efter. Och naturligtvis tror alla att jag har massor med pengar, och jag vill ju inte göra någon besviken. Så jag håller mig på min kant när det gäller amorösa äventyr.

Richie, med en av Ellys T-shirts. Omuga betyder noshörning på Luo.

Boxningstränaren Richie, som är en riktig förförare och med en kropp som kvinnor lustar efter, förklarade härom kvällen att pengar egentligen inte spelar någon roll när det kommer till kvinnor. Det som de faller för är självförtroende och komplimanger. Och han borde veta – han är närmast vad som i Sverige skulle betecknas som en ”häradsbetäckare”, och han ses med de mest vackra kvinnor. Richie själv bor här i Ayany med en kvinna och de har ett barn tillsammans, men de lever ”skilda liv”; i ett för Kenya mycket ovanligt förhållande, gissar jag.
Richie brukar komma förbi i sällskap med vackra unga kvinnor, som han påstår vill att han skall presentera för ”mzungun” för dem. Och jag försöker ta några bilder på alla mina besökare – jag misstänker att det är huvudorsaken till att de kommer. Men det är trevligt att få sällskap, och jag lär mig massor vid varje möte. Nu försöker jag lära mig swahili, efter alla dessa år. Det börjar bli pinsamt att inte kunna i stort sett mer än hälsningsfraser efter snart femton år. Men mitt språköra är väl lika outvecklat som mitt musiköra.

Winnie.
Sophie.

I fredags kom först Winnie med en väninna från Ngong, Sophie och håll mig sällskap ett par timmar. Sedan på kvällen kom Alvina upp och delade min middag. Det är dottern i familjen nedanför, och det var Richie som presenterade henne för mig. Hon är 23 år och har en avslutad examen i administration, men har blivit arbetslös efter att hennes tidigare arbetsgivare flyttat från stan. Det var hon som frågade Richie om jag var homosexuell, för att jag inte hälsade på henne och för att hon aldrig sett mig med en kvinna. Han lugnade (?) henne att jag var en fyrabarnsfar som nu levde ensam. Så tog han med henne upp en dag, och det visade sig vara en rolig, intelligent och välutbildad ung kvinna, så jag bjöd upp henne på middag – någon gång. Den gången råkade bli i fredags kväll, och jag hade lagat en kycklinggryta som föll henne i smaken. Hon stannade och pratade ett par timmar innan hon frågade om jag hade några planer för kvällen – och där kommer väl åldersskillnaden in. Utelivet lockar inte lika starkt på mig längre, även om det är kul att ibland svinga en öl i goda vänners lag.
Men jag kan lika gärna stanna hemma och skriva en fredagskväll. Så jag avböjde inviten att följa med ut, så Alvina tackade för sig och gick ut för att träffa sina vänner.
Det är emellertid roligt att få sällskap till middagen, och det smakar bättre när man får dela sin måltid med någon. Det är också kul att så många unga människor tycks gilla att komma och hänga hos mig.

Alvina.

Jag har besök nästan dagligen, av företrädesvis yngre personer. Härom dagen kom Saviour och knackade på. Det är den unga kille som jag berättat om tidigare, och som genom en sponsor fått en plats hos konstnärskollektivet Kouna Trust. Sponsorn heter Dennis Muraguri och är också en av konstnärerna där, och det illustrerar hur många av framtidens konstnärer i Kenya fostras av en solidarisk äldre generation, som förstått hur viktigt det är med konst.
Saviour är nu sjutton år, men har målat sedan han var liten pilt. Och han har talang. Jag har följt honom åtminstone de senaste fem åren så jag har sett hur han utvecklats. Han kommer säkert att bli något stort inom konstvärlden – om han inte blir berusad av framgång. Det har hänt med fler än en artist från fattiga förhållanden som alltför snabbt nått berömmelse.
Saviour hade med sig sin ryggsäck med ett antal av sina tavlor som han vill att jag skall försöka sälja åt honom. Jag lovade att ta bilder på hans konst, och om det är någon som är intresserad så kan jag ta med någon tavla när jag reser tillbaka till Sverige. (Notera att jag inte skriver ”hem till Sverige”. Det är medvetet, eftersom jag är hemlös i mitt ”hemland”.)

Dennis Muraguri.
Saviour med en av sina tavlor.
För dessa vill Saviour ha fem hundra shilling styck.
De här kostar 1500 shilling.
Saviours ryggsäck tillhör de coolare. Den är unik.

Nu är det lördag, och jag väntar på Monica, min hemhjälp. Edward har varit här med 150 liter vatten, så varenda kärl jag har är fyllt i väntan på städningen. Monica skulle ta med sina barnbarn, så att jag kan ta bilder på dem. Hon söker en sponsor till dem, för hennes yngsta dotter blev gravid vid endast tretton års ålder. Dottern är nu sjutton år, barnbarnet Stella är tre – och hennes mormor sliter med småjobb för att få ihop mat till dem alla. Det finns en äldre dotter också, som slutat skolan, är arbetslös och har en dotter på fem år. Monica brukar säga att om hon bara hade haft en liten bit land någonstans ”up country” så skulle hon ta med barnbarnen och flytta dit som ett skott, för då kunde hon odla sin egen mat. Nu hankar de sig fram på nåder, tycks det. Om det finns någon som vill hjälpa på plats, som SD brukar tjata om, men som med all rätt hyser ett stort misstroende mot alla hjälporganisationer med miljonlöner för VD:arna, så är det här ett utmärkt tillfälle. Ni kan bli fadder (eller modder om ni föredrar det) för dessa barn och se till att de får en bättre chans till ett värdigt liv. Ett par hundra kronor i månaden skulle helt klart göra en stor skillnad. Och med dagens teknik är det lätt att följa deras liv via nätet.

Stella och Michelle, två små flickor som behöver någon som stödjer dem.
Om du är intresserad av att bli denne någon så förmedlar jag gärna kontakten.
Susanne, Per och Sima.

Det har redan blivit måndag, för det tar tid att redigera bilderna också. Men jag har också ordnat förlängning av mitt visum, så nu kan jag stanna i tre månader till. Så nu behöver jag bara jobba ihop till biljetten hem. Jag räknar med att återvända till hemlöshet i ett Sverige jag allt mindre känner igen, i slutet av maj. Men den dagen, den sorgen.
Igår fick jag ett jättetrevligt svenskbesök. Det var Per och Susanne och deras dotter Sima som kom och ville se lite av Kibera. De bor tillfälligt i Karen för Per är här för att odla kontakter med kaffeodlare, för att köpa in till sitt rosteri i Göteborg. Hans kaffe kan ni smaka hos Robin på det lilla trevliga kafeet Llama Loyd på Hisingen i Göteborg.
https://www.llamalloyd.se/
Och nej, det är inte en betald annons. Men Robin är en trevlig kille med kul idéer, och han uppmuntrar till delning och cykling. En gång i månaden bjuder han in till en ”slörull” – en gemensam cykeltur i makligt tempo till utvalt mål. Såna initiativ tycker jag kan uppmuntras. Och kaffet är prima. Robin är precis som Per, en finsmakare när det kommer till kaffe.
Jag skall få följa med till någon gård där de odlar kaffe för att kunna ta lite bilder och se hur det ser ut. Och för att kunna köpa lite bönor för att testa att rosta själv. Det är väldigt svårt att få en jämn kvalitet i en stekpanna, berättade Per – men uppmuntrade mig ändå att prova på det.
Jag tog med dem till Camillas Gift Shop som ligger på Dubai Street, och sedan gick vi till Maasai Mbili’s studio. Där var det lugnt och stilla; halva gänget är i Uganda för att reka för en kommande utställning. Men Kota kom lägligt och fick presentera sina verk. Per och Susanne blev båda förtjusta i hans verk, så de köpte en tavla av honom.
Jag skulle säga att det är en mycket bra pensionsförsäkring, för Kota är en mycket välkänd konstnär. När intresset för Östafrikansk konst ökar i övriga världen kommer Kota’s verk sannolikt att öka rejält i värde. Hans verk finns hos varje större samlare jag känner till, och de brukar ha näsa för sånt.

Kota utanför sin provisoriska ateljé; Shiro’s svartbar.
Kota charmar sin senaste kund.
Och konstnären tillsammans med familjen och deras nyförvärv.

För övrigt är den här bloggen är helt fri från annonser. Det är mitt val. Jag har valt bort annonsering för att visa att jag är en fri journalist som inte är till salu.
Om du vill hjälpa till att hålla sidan reklamfri även i fortsättningen, och samtidigt vill stödja fri journalistik så är mitt Swishnummer: 0723 68 00 54.
Om jag har norska läsare som vill vara med och bidraga med en slant så går det utmärkt att skicka den till mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 

Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).
Ditt stöd behövs, eftersom det inte är någon efterfrågan i kommersiella medier för den typ av journalistik jag står för.
Naturligtvis går det också att köpa mina fotografier och teckningar; skicka ett p.m. om ni är intresserade.

Tack till alla er som hjälper till att hålla mig och min blogg vid liv!

Lämna ett svar