Fyrtiofem minuter in på den fjärde oktober var min över ett år långa vistelse i Kenya över. Jag kunde inte förlänga mitt visum, och utan ett arbetstillstånd kunde jag inte längre försörja mig. Hade jag haft ett så skulle jag lätt kunna försörja mig i Kenya, men nu tvingades jag återvända till kalla nord.
Jag hinner knappt lämna Kibera innan jag nås av dystra nyheter. Nu har myndigheterna skövlat längs järnvägen genom Kibera. Flera av mina vänner som bott i skjulen blev hemlösa när de rev allt i sin väg. Ingen hade fått veta något i förväg, för om myndigheterna hade berättat att de skulle komma så hade folket i området bjudit ett massivt motstånd. Nu kom de och vräkte människorna på stående fot – de fick ta vad de kunde bära med sig innan deras skjul revs. Allt inom trettio meter från järnvägen revs. Småningom kommer det att byggas ny hus, antagligen av samma sort som kantar resten av järnvägen; billiga hus som saknar fönster mot järnvägen. Men det är knappast de som nu vräkts som kommer att kunna flytta in i dem. Min vän Mbuthia berättade hur hemskt det är att se familjer utan tak över huvudet, som inte vet var de skall ta vägen.
Min självpåtagna uppgift i Kenya har blivit att skildra gentrifieringen av Kibera. Kibera ligger så centralt i Nairobi att marken är väldigt värdefull – för exklusivt för ett slumområde. Man kan gå från Kibera till centrum på en dryg halvtimme. Så det är bara en tidsfråga innan Kibera förvandlats till ett medelklassområde, men en majoritet av människorna som bor i Kibera kommer inte att få vara med på den klassresan, misstänker jag. Nu missade jag den här senaste skövlingen, men det kommer fler. När jag talat med folk så är det få som tror att Kibera kommer att förändras så snabbt – de tror inte att någon större förändring kommer att ske de närmaste tio åren. Jag tror att de har fel, att det kommer att ske betydligt snabbare. Men nu vet jag inte när jag kommer att kunna återvända nästa gång.

Min utsikt från förstutrappan i Kibera.

Från Kibera till Oslo – en resa på drygt tolv timmar som förflyttade mig mellan två extremer; ett av världens mest beryktade slumområden till en av de dyraste huvudstäderna i världen. Jag tror knappast att jag närmare behöver förklara vilken enorm omställning det är – och ändå inte. Jag kommer ju från Sverige så det är hemvant med miljöerna i Norden. Samtidigt är kontrasten från slummen så stor att det blir som en smärre chock att komma tillbaka. Jag försöker navigera i känslostormen men känner mig lätt förvirrad.

Förändringen från Kibera till Oslo är minst sagt omvälvande. Från det skitiga, leriga, dammiga och så otroligt sociala miljöerna i Kibera till Oslo, som är så rikt, rent och vackert. Jag tänker hur rik jag är som kan känna mig så hemtam i båda dessa ytterligheter, och hur jag kan älska båda två för dess olika egenskaper.

Oslo: Att kunna se en polis utan att känna oro. Att öppna kranen och få obegränsat med kristallklart, rent och riktigt gott vatten – både kallt och varmt. Att kunna duscha varmt varje morgon och se att allt vatten åker ned genom avloppet istället för att samlas i det hörn som saknar avlopp. Att kunna stänga fönstren och dessa sluter tätt och stänger ute såväl kyla som ljud. Att gå på asfalterade gator som kantas av vackra hus. Att se Akerselva rinna genom staden med rent friskt vatten utan sopor och skräp. Att kunna andas in frisk luft som inte luktar sötsurt av ruttnande sopor. Att slippa kackerlackor och andra husdjur.

Kibera: Det sociala livet. Vännerna som kommer och hälsar på mest varje dag. Att gå ut och småprata med folk man möter. Att handla med damerna som säljer grönsaker. Att gå till slaktaren och se när han skär ut en oxfilé ur en hängande djurkropp. Att besöka Esthers och de andra changaa-ställena där jag möts av så många vänner. Att vakna och höra barn som skrattar och leker fritt. Att behöva ropa till varandra för att det tropiska regnet mot plåttaket dränker alla ljud. Att titta ut genom fönstret och se massor med människor överallt. Att höra utropen från moskéerna i området. Att känna alla dofter – för hur underligt det än låter kan jag faktiskt sakna luktbilden, även när det luktar sötsurt av sopor.

Utsikten från fönstret på baksidan i Kibera.

Det är förmodligen väldigt svårt att förstå för någon som inte själv varit i Kibera eller ett liknande ställe. Och antagligen är det även svårt att förstå för en del av mina nordiska vänner som besökt mig genom åren, men som bara sett de negativa sidorna av slummen. Själv har jag verkligen älskat mitt liv i Kibera, även när det varit som svårast. Jag tror att jag har levt ”mer närvarande i livet” under min tid i Kibera. Troligen kommer det att dröja en tid innan jag kan återvända, så nu är det väl bäst att jag mentalt förbereder mig på en vinter i Oslo. Som tur är har jag blivit varmt välkomnad av mina vänner Anders och Unnur, som till och med utrymt sitt eget sovrum för att jag ska ha det under min karantän. Jag kom till Norge den fjärde oktober, för två veckor sedan. På flygplatsen tog jag ett corona-test och fick veta att jag skulle hålla mig i karantän i tio dagar. Dagen efter fick jag ett negativt provsvar och jag känner mig frisk och stark, så karantänen kändes överflödig, men självklart följde jag reglerna.

Gatukonst i Oslo.

I torsdags var jag fri att röra mig i det norska samhället igen, och samma dag var jag på en jobbintervju, och det verkar som att jag kan få det jobbet så snart alla papper är klara. Jobbet handlar om att ta hand om autister och multihandikappade. Egentligen skulle jag ha haft ett helgjobb som avlastare för Oslo kommun redan denna helg, men tyvärr kan jag inte få ett intyg från polisen innan min nya adress är registrerad. Och utan polisrapport får jag inte arbeta med människor. Inte heller kan jag få ett norskt personnummer innan min adress är registrerad, och innan jag har ett personnummer kan jag inte få ett bank-ID. Och utan bank-ID kan jag inte logga in på myndigheternas hemsidor.
Det är som att jag sitter fast i byråkratins kvarnar. Och kvarnhjulen rör sig osedvanligt långsamt: Allt har försenats på grund av corona-läget, och det är nästan tji att boka någon tid med myndigheterna.
Inte heller kan jag gå till banken, för det är en väktarstrejk i Oslo, så de tar inte emot besök. När jag kom från Kenya hade jag bara sextio dollar – min nödkassa. De pengarna räckte inte långt, så nu lever jag på nåder hos mina vänner. Det är verkligen skönt att ha vänner som ställer upp så helhjärtat på mig. En vän i Sverige har dessutom lånat mig en tusenlapp så att jag håller mig flytande någon vecka till.
Under min tid i detta myndighets-vaccum försöker jag skriva ihop min föreläsning. Jag har redan en klar, den som jag skulle hålla på Designhögskolan i Borås, men som blev inställd på grund av min karantän. Men förhoppningsvis kan vi hitta ett nytt datum för den föreläsningen.
Oslo är en vacker och spännande stad. I synnerhet när det kommer till arkitektur och stadsplanering. Här följer en serie bilder som jag tagit från altanen på tredje våningen i det femvåningshus jag nu bor i. Jag tycker det visar på en en härlig arkitektur och vilken fantastisk mix det är av gammalt och nytt.

Oslo känns både modernt och kontinentalt i förhållande till Göteborg, genom att det är en multikulturell stämning i staden. Här är invandrarna inte förpassade till miljonprograms-förorter; här finns invandrarbutiker mitt i centrum och utgör ett högst levande inslag i stadsmiljön. Norges oljemiljarder har används till att bygga nytt, stort och vackert i Oslo – men inte på bekostnad av gammal bebyggelse. Här låter man nybyggen smälta in med det gamla. Oljemiljarderna sprids dessutom över det övriga landet. Som jag har beskrivit i min bok om Hurtigruten, kan man i Norge lägga miljoner på att bygga en bro till en ö med bara femtio invånare; för att se till att hela landet skall leva.
I Sverige handlar allt om de tre storstadregionerna, med en tung tonvikt på Stockholm. Resten av landet har till stor del övergivits eller till och med plundras – särskilt Norrland. Det är med sorg jag ser på utvecklingen i Sverige, och det är därför jag väljer Norge framför mitt förra hemland. Här går utvecklingen tyvärr åt samma håll som i Sverige, men det går långsammare. (Nu har högerpartet i norge krävt att förmögenhetsskatten skall avskaffas för den är orättvis, menar de. Det är en bra illustration av hur ”utvecklingen” går även här.)

Så nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv, vare sig jag vill det eller inte. Men egentligen är jag väldigt lycklig. För de flesta i min ålder rullar livet på i invanda hjulspår, men för mig är framtiden ett oskrivet blad. Det kräver mer av mig, både i fråga om flexibilitet och kreativitet – och det är sånt som håller oss unga i sinnet.
Jag kommer att fortsätta blogga, men jag anar att det inte kommer att bli lika frekvent om jag nu skall börja arbeta heltid, oavsett vad det blir för jobb. Arbete förhindrar många tillfällen till synd – och det är ju synd. Men det förhindrar också många tillfällen till kreativitet, och det är riktigt synd.
Men förutom bloggandet har jag också tagit fram en gammal skröna som legat i byrålådan i ett antal år, som jag nu ska försöka slutföra. Vinter och kyla är inte min grej direkt, men det blir mycket tid att skriva när jag inte kan vistas ute särskilt mycket. Så kanske det kommer något gott ur det här också?

Om du gillar mitt berättande så får du gärna stödja min existens; Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6.
Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Tack! Din omtanke håller mig vid liv.

Lämna ett svar