Fast redan rubriken är en lögn, för nu har jag skrivit på det här inlägget i fem dagar. Nu är det tisdag och jag är på väg ned till Goethe-Institut nere i centrum, för att filma intervjuer och hängningen av utställningen. På torsdag kväll är det invigning, och då skall jag ha en kortfilm färdig, är det tänkt. (Och nu när jag väl postar det här inlägget är det ytterligare en vecka senare …)

Jag började den här noteringen med en klagosång över det ansträngda ekonomiska läget – att jag inte ens hade pengar till hyran. Men i ett slag ändrades det, genom att jag fått ett betalt uppdrag – nämligen ovan nämnda projekt.
Just nu har jag och Mbuthia producerat en trailer för en utställning som mina vänner i Naijographia står för, finansierat av Goethe Institut, Nairobi. Om de gillar vad vi gör så ger det fyrtio tusen shilling att dela på. Det är knappt fyra tusen svenska – men här är det värt så mycket mer, om man lever på min nivå.
Naijographia är egentligen vännerna Mbuthia, Rose och Bethuel Muthee, MB kallad, som tillsammans skapat en sorts kulturell think-tank, och där de curerar utställningar för andra artister. Jag tycker deras projektform låter spännande, så jag har anmält mig som villig att arbeta med dem, som fotograf och filmare.
Vidare vill Fahruq jobba med mig, och producera en serie TV-program och musikvideos – något som jag tycker låter mycket frestande. Så nu är jag inte längre särskilt oroad över ekonomin, trots att jag för en vecka sedan inte ens hade pengar till hyran. När nöden är som störst är hjälpen som närmast.

Här har jag kreativa samtal varje dag, om konstutställningar och idéer som vi vill förverkliga, på ett eller annat sätt. I måndags förra veckan började jag och Mbuthia med att gå igenom det material han hade filmat för utställningen ”From Where to When”, med konstnärerna Longinos Nagila och Onyis Martin.
Materialet var inte vad jag hade önskat, och jag insåg snabbt att jag saknade bilder. Så jag var tvungen att snabbt improvisera och skapa en mestadels grafisk presentation, där jag filmade marken utanför mitt hem, fötter utanför studion, och ett konstverk i Onyis studio. Med tanke på förutsättningarna så är jag rätt nöjd med resultatet. Jag hoppas kunna posta det när det godkänts.
Utställningen handlar om migration, men inte om den migration som upptar medieutrymmet i västmedier. Istället fokuserar utställningen på den migration mer lokala migration som uppstår för att folk flyttar från en plats till en annan för att försöka skapa sig en bättre framtid. Urbanisering är väl den vanligaste formen. Och just Nairobis historia är kanske en av de bättre platserna för att illustrera den typen av migration.

Onyis Martin blir fotograferad (av två fotografer!) vid en utställning för tre år sedan.

Enkare Nairobi är maasaiernas ord för ”kallt vatten”, och syftar på floden – Nairobi river – som rinner genom området. När de brittiska kolonisatörerna började bygga staden 1899 fick den sitt namn efter floden, men var från början egentligen bara en depå för det gigantiska järnvägsprojekt som påbörjats tre år tidigare i hamnstaden Mombasa, och som namngavs efter sin slutstation – The Uganda Railway. Redan 1890 hade britterna börjat bygga en hundra mil lång oxkärre-väg från Mombasa till staden Busia, i vad som idag är västligaste Kenya. Men för att kunna vidmakthålla makten över regionen kring African Great Lake-området behövde man en järnväg för att snabbt kunna förflytta soldater och materiel, ansåg man.
Den man som anlitades för projektet var George Whitehouse, en välmeriterad brittisk civilingenjör som byggt järnvägar i England, Mexico, Indien och Peru – något som på den tiden måste ha varit en enastående meritlista. Han kom med sitt team till Mombasa i december 1995, och satte genast igång. Arbetarna var nästan uteslutande indiska kulier – ett nedsättande uttryck för asiatiska daglönare som efter andra världskriget slutade användas. Över trettiosex tusen man skeppades över från Indien, och tvåtusenfemhundra av dem fick sätta livet till under järnvägsbygget.

Har man besökt Kenya och sett vilka avstånd och miljöer som skulle trafikeras, så är det lätt att förstå vilka svårigheter projektet innebar. Förutom den ibland närmast outhärdliga hettan och oländiga miljöer, hade de också vilddjuren, såväl stora som små, att ta hänsyn till. Den kanske mest spektakulära händelsen kring bygget av järnvägen var när de höll på att bygga en bro över floden Tsavo. Det byggdes flera läger för arbetare öven ett par kilometers yta. Ett par människoätande lejon lärde sig då att människor är lätta byten, och under nio månader smög de sig in i lägren och dödade människor; slet dem ur deras tält och sovkläder och drog ljudlöst iväg med dem i natten. Det spelade ingen roll hur de försökte skydda lägren – lejonen var för sluga för dem. Brobygget över floden leddes av en överstalöjtnant John Henry Patterson, som anlände till platsen bara ett par dagar innan försvinnandena började.
Under ett par månader härjades lägren av dessa lejon, och Patterson försökte på alla sätt skydda lägren; de byggde stora acaciahinder runt bosättningarna och tände stora eldar runt lägren – men inget hjälpte.
Efter några månader upphörde attackerna, men rykten gick om människoätande lejon som härjade andra läger längs järnvägsbygget, och även från angränsande byar. Men efter ytterligare någon månad återkom de fruktade människoätarna, och jakten fortsatte. Hundratals arbetare flydde av rädsla att bli lejonmat, och bygget av bron försenades. Till och med Pattersons kollega, Whitehead, och dennes assistent, Abdullah attackerades av lejonen. Abdullah dödades medan Whitehead undkom med fyra djupa rivsår efter lejonklor längs ryggen.
Det blev till sist Patterson som blev lejonens bane. Han lyckades till sist skjuta dem, men inte innan lejonen försökt spåra upp honom för att döda honom. Det största lejonet var tre meter långt från nos till svansspets, och det krävdes åtta man för att bära djurkroppen. Patterson hade lejonskinnen liggande hemma i tjugofem år, innan han sålde dem till naturhistoriska museet i Chicago, USA.
Hur många som dödades av lejonen är oklart, men det talas om att det kan ha varit så många som 135 arbetare som blev lejonmat. Och lejonen blev odödliga; går idag under namnet ”The Tsavo Man Eaters”, och finns utställda såväl i Chicago som i Nairobi National Museum. Och Patterson skrev en bok om händelserna, som legat til grund för minst sju filmer.
I efterhand har man försökt förklara dessa lejons onaturliga beteende, och man menar att det antagligen berodde på att ett av lejonen hade en mycket svår tandinflammation som gjorde att det inte kunde döda de vanliga villebråden. Men människor är lätta att döda, och när de väl fått smak på människokött, var de svårstoppade.

Småningom nådde järnvägen fram till Nairobi, och George Whitehouse lät anlägga en depå för materiel och läger för arbetarna längs floden. Höjden – 1800 meter över havet – gjorde att klimatet var behagligare, och det var precis innan den svåra utmaningen The Great Rift Valley. Beslutet var inte oomstritt; platsen där Nairobi River flöt fram var en platt, obebodd, vattensjuk sankmark, och malaria var ett stort problem.

Trots problemen växte lägret snart, och 1898 fick Nairobi sin första stadsplan; Victoria Street och Station Street var uppritade på kartan över vad som skulle komma att bli huvudstad i landet Kenya. På den tiden hade man valt Machakos som huvudstad för Kenya men Nairobi växte snabbt, och 1907 beslutades att Nairobi skulle vara huvudstad istället.
Och Nairobi växte snabbt; 1902 hade staden fem tusen innevånare. Åtta år senare, 1910, var befolkningen uppe i sexton tusen, varav hälften var afrikaner. Nairobi blev snart ett Mecca för storviltsjägare, och ersatte snart Mombasa som huvudstad för det Östafrikanska protektoratet.
För att dränera sankmarken lät britterna importera och plantera eucalyptusträd i hela området; träsorten valdes för att det växer snabbt, rakt och dricker mycket vatten. Man har räknat ut att det krävs 785 liter vatten för att producera ett kilo trä! 1902 kom de första eucalyptusträden till Nairobi, och drygt hundra år senare började man ironiskt nog fälla träden, för att vattenbristen hotar staden.

Nairobi är alltså en ung stad, och därför en utmärkt illustration över migration – som utställningen ”From Here To When” handlar om. Urbaniseringen hjälper till att göra Nairobi till en plats som illustrerar ”den lilla migrationen”, som curatorn Bethuel Muthee kallar det; den migration som sker när människor söker sig till en ny plats i hopp om en bättre framtid. Onyis del av utställningen är en resa i minnen, medan Longinos fokuserar på hur ”pengar migrerar”; hur de sipprar ned genom samhället i allt tunnare strilar, för att till sist – som rena sedlar – strimlas och buntas för att sedan brännas, vilket det sker i ett slumområde under bevakning av beväpnade vakter med order att skjuta om någon kommer för nära. Så det är alltså det projekt jag plötsligt blivit ombedd att dokumentera. Jag är stolt som en tupp över att plötsligt vara tillbaka i produktion, och att det är ett så seriöst uppdrag.
Samtidigt är jag nervös förstås, för nu gäller det att svara upp mot förväntningarna.

I början av veckan fick jag en förfrågan om jag vill vara med i ett filmprojekt i Kibera. Vad det är vet jag inte riktigt ännu, mer information är utlovad. Senast igår kom det en förfrågan från en tidigare helt okänd ung kvinna som ordnar en festival i rikemansområdet Karen, för ”den kreativa industrin”, vad det nu innebär, som söker pålitliga proffs som vill jobba med festivalen – och jag har ännu inte en aning om vad det handlar om. Oftast rör det sig om folk som ser att jag är en mzungu och som tror att jag har pengar. Men i det här fallet verkar det som om det är mina bilder de gillar … Jag får väl se vad det utvecklas till, om det blir något alls – de skulle skicka ett mail som jag väntar på.

Så här händer så mycket att jag inte längre har en chans att skriva ned allt. Men jag hoppas att mina äventyr och erfarenheter kan inspirera många andra att hoppa av ekorrhjulet och söka sig ut i världen för att göra något helt annorlunda.

Arkivbild från 2016. Några av barnen från barnhemmet Paradise.

I Sverige är jag arbetslös, och oavsett vilka jobb jag har sökt så har jag inte ens blivit kallad till en intervju. Jag har sökt många hundra jobb, och har fått nästan lika många avslag; det är ju långt ifrån alla som ens svarar på en ansökan. Föreställ er själva att varje månad få ett tjugotal svar med lydelsen; ”nej tack, vi behöver inte din kompetens”. Det är inte uppbyggligt för självförtroendet direkt.
När intresset för mina utförsgåvor är så litet i Sverige, så får jag väl söka mig någon annanstans. Kibera, och Nairobi, är någon annanstans, och jag är fascinerad över att det har det dykt upp så många intressanta projekt, inbjudningar och möjligheter att göra reportage, här i Kenya. Det känns som jag är mer eftertraktad och behövd här än i mitt hemland.
Tänk så sorgligt det är med alla människor i min ålder som bara känner sig bortkastade, värdelösa och inproduktiva i arbetslöshetens Sverige. Arbetsnormen pekar ut arbetslösa som potentiella fuskare och säger att man måste ha ett arbete för att kunna göra rätt för sig. Men samtidigt erbjuds inte alla något jobb, utan förklaras vara överflödiga. Effekten blir ett omänskligt samhälle som systematiskt utestänger en massa människor från den påstått nödvändiga arbetsgemenskapen.

Om man bara vågar sig ut i världen så kan ens kunskaper vara värda otroligt mycket. Här i Kenya exempelvis, har jag förstått att mina ”vardagskunskaper” skulle kunna arbeta som snickare, bilmekaniker, kock … ja, till och med elektriker, för det jag sett av elinstallationer är inget som imponerat. Fast att jag inte har något arbetstillstånd är förstås ett problem. För att få ett tillstånd måste man dels ha en inbjudan från ett företag som vill anställa en och som kan intyga att det handlar om kompetens som saknas i Kenya. Senast jag kollade kostade det dessutom hundra tusen kenyashilling, eller runt tio tusen kronor. Som pensionär skulle jag definitivt dra till ett land som Kenya eller liknande, och se till att mina kunskaper och erfarenheter kom till någon nytta för andra människor. Nu är det ju precis det jag gör ändå, fast utan att vara pensionär – och utan inkomst förutom det som mitt bloggande kan ge.
Men jag hoppas att jag med mina vittnesmål och berättelser kan inspirera andra människor att våga kasta sig ut i världen. Ni är inte värdelösa – Ni befinner Er bara på fel plats i världen, om Ni befinner Er någonstans där ingen ser er. 

Ni som tycker om att läsa mina rapporter från främmande ort, får gärna stödja mitt berättande genom att Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik och berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte.

Kommentarer

[…] Koloniseringen av det som så småningom blev Kenya började på 1800-talet, med tyskarnas protektoriat över Sultanen av Zanzibars område. 1890 lämnade Tyskland över styret av kusttrakterna till Brittish East Africa Company för att undvika ett krig mellan länderna. Det första britterna gjorde var att starta bygget av järnvägen till Uganda, ett gigantiskt projekt som jag skrivit mer om här: http://johnbgod.se/fredagsnotering/ […]

Lämna ett svar till ”In bed with Kingwa” – John B God Avbryt svar