Så, då är jag tillbaka i den svenska verkligheten igen.
Jag sitter i Göteborg och funderar över människor. Så snabba vissa är att utnyttja varje maktposition de kan nå. Och hur de flesta av oss är lydiga och fogliga som lamm.
Och hur jag alltid är en gossen Ruda som ställer till det för mig, för att jag protesterar mot det jag finner vara fel.

Efter att först ha köat i Kenya Airways incheckningskö i över en halvtimme, fick jag först packa om mina väskor; det var 25,7 kilo i den ena, och 19,6 kilo i den andra. Båda väskorna var dock fyllda till bristningsgränsen, och ändå hade jag också fyllt ryggsäcken till bristningsgränsen. Att öppna två överfulla väskor på flygplatsen, för att väga varje föremål i handen i avsikt att omfördela vikten, är en mindre behaglig uppgift. Men jag lyckades. 22,9 i den ena och 22,4 i den andra.
När jag väl var klar fick jag veta att jag stod i fel kö; att det var KLM som hanterade min resa, trots att jag flyger med Kenya Airways. Så jag fick stå ytterligare tjugo minuter i kö för att checka in mina två väskor.

Därefter var det dags för passkontroll. Kön varade i nära en timme – för att kolla pass! Hur svårt kan det vara? Nå, när jag kom fram till luckan förstod jag varför det tog sån tid; de tog en bild och fingeravtryck från alla som lämnar landet! Att de registrerar folk som anländer till landet på det sättet kan jag förstå – men när man lämnar det?
Jag protesterade naturligtvis. (Och var naturligtvis den enda som gjorde det …)
Varför skulle jag behandlas som en kriminell när jag skall lämna landet? frågade jag. Mannen bakom disken blev mycket upprörd över att någon alls ifrågasatte proceduren.
Jag frågade vad de skulle göra om jag vägrade gå med på det; skulle de hålla mig kvar i landet då? Mitt visum går ut vid midnatt, så jag får inte stanna här längre, sade jag. Ska ni då hålla kvar mig för att jag inte vill lämna fingeravtryck?
Han förklarade ilsket att reglerna var såna, varpå jag replikerade att reglerna borde vara till för människor, inte för myndigheter som vill bygga upp ett globalt övervakningssamhälle.
Då hotade han mig med att han skulle hålla kvar mig så att jag skulle missa mitt plan. Han lämnade tillbaka mitt pass och sade åt mig att lämna min plats och ställa mig på sidan; han skulle inte låta mig komma igenom.
Hade jag bara haft mer pengar så skulle jag fan ha utmanat honom, och vägrat gå med på dessa krav. Men jag hade inte råd att riskera min flygbiljett
så jag fogade mig, varvid han motvilligt lät mig gå igenom kontrollen. Jag gratulerade honom till hans jobb; ”Det är så man bygger en diktatur”, sade jag när jag passerat kontrollen. Han såg inte road ut.

Småningom kom jag dock ombord på planet som lättade runt midnatt. Jag var helt nykter när jag steg ombord på planet. Vid ettiden serverades lite mat, och efter den beställde jag en kaffe och konjak, att njuta till den film jag såg. Och efter blev det två whisky till, som serverades utan frågor. Vid tretiden på natten beställde jag en whisky till, som jag somnade ifrån. Vid halv sex väcktes jag av flygvärdinnan som då städade mitt bord. Hon städade bort min whisky varför jag protesterade.
”Vi serverar inte sprit på morgonen”, förklarade hon.
Jag invände att det inte var frågan om någon servering – hon tog ifrån mig min drink som de serverat under natten. Om jag vore berusad eller betedde mig dumt hade jag förstått det, men nu var det bara en moralistisk förmyndarattityd som flygvärdinnan uppvisade. Jag hade suttit tyst hela resan, och inte ens rest mig för att gå på toaletten, så det fanns inget i mitt beteende att klaga på, fram till denna diskussion. Jag vidhöll att hon tagit ifrån mig min egendom i strid mot min uttalade vilja, och hon fortsatte säga att de inte serverade alkohol på mogonen.
När hon vände mig ryggen och gick fräste jag: ”Bitch!”

Då tog det hus i helvete. Hon skällde ut mig efter noter och förklarade att sånt skulle hon inte behöva höra.
Jag backade och bad om ursäkt för tillmälet, men hävdade att hon var den som gjort fel från början. Men hon bara fortsatte. Under hennes utbrott tog hon fram en tom halvflaska whisky och påstod – inför alla andra passagerare att det var jag som hade tömt den. Det var en klar lögn, och även om det hade varit sant så var det ju hon som hade serverat mig. Men jag var ju nykter!
Och som om det inte var nog kom hon en stund senare med en skriftlig varning som hon viftade med så att andra passagerare kunde se den.
Hade jag flugit första klass hade det aldrig blivit någon diskussion; då hade jag fått min whisky, det är jag helt övertygad om.

Jag insåg att det inte var någon idé att säga något mer så jag satt tyst och stilla tills det var dags att stiga av. Jag frågade flygvärdinnan om hennes namn, för att jag skulle göra en anmälan mot henne. Men något namn fick jag aldrig: Istället var det två ur säkerhetspersonalen som mötte upp och eskorterade mig av planet, och tog mig avsides medan alla andra passagerare passerade. De förklarade att jag varit en säkerhetsrisk(!) och den ene av dem hotade mig med att jag inte skulle få flyga vidare med mitt anslutande plan.
Jag frågade varför; vad jag hade gjort för att förnedras och behandlas som en tjuv, när det var flygvärdinnan som var tjuven som tagit den drink som hon ett par timmar tidigare serverat mig. Säkerhetsmannen bara tittade på mig och hävdade att jag luktade sprit, så de kunde förhindra mig från att flyga vidare.
Jag sade att de fick gärna alkoholtesta mig, för allt jag druckit var de tre drinkar jag fått på planet, och det hade gått så många timmar att det inte ens skulle ge utslag. Han svarade att det förvisso finns en sjukstuga, men om jag ville göra ett alkoholtest så var jag tvungen att betala för det själv. Och den diskussionen fördes mitt framför alla passagerare som lämnade planet.
Till sist släppte de mig, men sade att de skulle diskutera mitt fall.

I väntan på planer till Göteborg köpte jag mig en stor kaffe och satte jag mig att skriva på datorn. Så ropades mitt namn upp, att jag skulle komma till incheckningsdisken. När jag närmade mig såg jag hur två personer tittade intensivt på mig och jag förstod att de skulle se om jag vinglade eller verkade berusad. Mannen bakom disken berättade att de fått en anmälan på mig, och att de höll på att diskutera om jag skulle få åka vidare. Jag förklarade att jag just satt och skrev på en anmälan mot flygvärdinnan till KLM; att jag var den som blivit illa behandlad. De granskade mig noga såg jag, för att bedöma min nykterhet anar jag, men kunde inte finna några som helst tecken på att jag var ens påverkad. Jag talade tydligt och med låg röst, men med inlevelse, för att de skulle förstå att jag fann det hela mycket kränkande.
När ombordstigningen började blev jag uppkallad igen, och nu var det säkerhetsmannen som mött mig på planet som förklarade att jag skulle få åka med planet – men bara på villkor att jag inte skulle ta in någon alkohol!
För mig är det helt absurt att det kan bli ett sånt väsen för en drink.
Naturligtvis är det en skitsak. Men som andra skitsaker hade den här blåsts upp till orimliga proportioner. Jag blir så provocerad när människor sätter sig på mig och bestämmer vad jag skall göra eller inte. Samtidigt borde jag veta bättre än att lägga kraft och energi på såna diskussioner. Att tvingas stå till svars som en säkerhetsrisk på ett flygplan är en helt ny upplevelse för mig. Men nu ska jag sätta mig och skriva ned ett klagomål, för att se hur KLM bedömer ärendet.

Annars fick jag ett trevligt möte på flygplatsen. Det satt en svensk man mitt emot mig när jag skrev på datorn i Amsterdam. När jag blivit uppropad två gånger tittade han frågande på mig så jag förklarade händelsen för honom, och vi kom i samspråk. Björn, som han hette, kom också från Kenya där han arbetat med att lansera en solugn och en handdriven borr som man kan borra efter vatten med, ned till åttio meters djup! Två helt fantastiska produkter som kan revolutionera livet för många i Kenya.
Han hade varit i Kenya i åtta veckor, och tvingats brottas med korruptionen. Alla handläggare han talat med ville ha en muta – det går inte att få några som helst tillstånd eller liknande om man inte mutar människor.
Men det var ett mycket inspirerande möte, och vi bestämde oss för att hålla kontakten och kanske kunna jobba tillsammans med att marknadsföra idén.
Det är så spännande med såna möten, när jag träffar människor som delar min vilja att göra något gott för andra; som inte arbetar för att maximera sitt eget välstånd, utan som vill hjälpa andra. Jag tror verkligen att det finns en mening med att jag träffar såna medmänniskor.

Chokora Wear!
Chokora Wear by Maasai Mbili.

Annars hade jag möte med kärngänget i Maasai Mbili i förra veckan. Det var Kevo, Gomba, Anitah, Kwaro, Mbuthia och jag. Jag förklarade hur Chokora Wear-projektet ändrats så många gånger, och att tiden och pengarna runnit ifrån oss; att vi sumpat chanser att göra någon välplanerad fund-raising kampanj.
Men jag berättade att jag själv fått in en helt oväntad slant ifrån en vän, och att jag var beredd att satsa en del av de pengarna på Chokora-projktet. Jag tror på projektet, och det är helt enkelt en för bra idé för att jag inte skall fortsätta med den.
Så var och en av dem fick två tusen Kenyashilling att handla kläder för på Toi Market; ytterligare fem tusen till färg och förbrukningsmateriel; fyra tusen till skräddaren, samt tusen shilling vardera till dem själva för deras arbete.
Jag förklarade att jag satsar det här ur egen ficka, för att få med mig lite fräcka kläder hem till en konstutställning någonstans i Sverige, med både konst och kläder. Och mina egna bilder från Kibera, kanske? Mbuthia, Gomba och Kevo skulle gärna komma hit och representera M2 vid en sån utställning.
”Nu har du börjat lära dig hur du ska kommunicera med dem”, konstaterade Mbuthia efter mötet. ” Kevos första fråga är alltid; Hur mycket får vi för arbetet?”
Det blir väl så när man är van att leva ur hand i mun?

Kevo skapar konst-mode: Chokora Wear.

Mötet var i onsdags, förra veckan. Torsdagen gick utan att jag hörde någonting. På fredagen for jag till Karen Village, som visade sig vara ett konstnärskollektiv med ateljéplatser och en del ”skapande” företag. Bland annat ett företag som gör konst av gamla flipflops. Jag var där på inbjudan av Naitiemu, en ung lovande konstnär som fått en tillfällig ateljéplats där. Jag blev inbjuden i tre olika ateljéer och fick fotografera fritt – man måste ha tillstånd för att ta minsta bild på området. Men genom att jag synts på konstutställningar, Kuona Trust och i en rad studios, och jag har många av Nairobis konstnärer som Facebook-vänner, så visste de vem jag är. Det är lite smickrande – jag tror knappast att det är så många konstnärer i Sverige som känner till mig, jämfört med här i Kenya.
När jag kom hem gjorde jag en jättemiss – jag råkade blanda ihop minneskorten och formaterade fel – så alla bilderna ”försvann”. Nu finns det dock program som gör att de går att rädda ändå, för de finns kvar på kortet. Det är bara ”namnet” på bilderna som raderas – tills man tar nya bilder. Det är sånt som man egentligen inte vill berätta, för det är en riktig nybörjarmiss: Sånt får man bara inte göra. Men de senaste månaderna har jag gjort ett antal såna missar. Det visar att jag är ringrostig i produktionssammanhang. Å andra sidan har jag löst alla mina missar genom att vara kreativ som aldrig förr. Att trolla med knäna har fått en ny innebörd för mig efter konstfilmen jag gjorde för Naijographia och Goethe Institut, Nairobi. Bland annat att behöva redigera i ett kylskåp …
Tyvärr har jag ännu inte fått klartecken för att visa den färdiga filmen, eftersom den skall visas på en konstutställning någonstans i Europa nu i sommar. Men så småningom kommer jag att lägga upp den.

Mbuthia torkar tavlor ute på gården. Han är produktiv och skapar de mest fascinerande serier på samma tema. Grottmålningar anas ständigt som inspirationskälla till hans konst.

Nå, på lördagen hörde ingen från M2 av sig, och jag sprang runt som en yr höna för att fixa saker innan hemresan. Jag blev lite besviken för att jag hade betonat hur viktigt det var att jag fick filma arbetet med Chokora Wear, och de hade lovat att jag skulle få följa arbetet. På söndagen var det också tyst. De hade samlat kläderna i studion, så att jag kunde se dem åtminstone – men de var inte klara. Jag började tro att jag kastat ut två och ett halvt tusen svenska kronor på ingenting.
Jag packade min kameraväska och åkte ut till Tim i Rongai, för att förbereda ett möte på måndagen. Klockan tio skulle vi träffas, och vid tvåtiden skulle jag vara tillbaka i studion för att hålla den sista teckningskursen. Men det var optimistiskt. African time …
Först vid tvåtiden kunde vi börja mötet, och jag var inte hemma i Kibera innan åtta på kvällen. Men det var ett bra möte om ett jätteprojekt, och jag är väldigt smickrad över att vara inbjuden till ett sådant sammanhang.
Vad det är för projekt är det för tidigt att berätta om.
Men Tim ringde från Nairobi i dag och berättade att han kanske har funnit en finansiär för det projekt vi har skissat på. Denne skall ha femton miljoner dollar avsatt för projekt som vårt, påstår Tim. På lördag skall de träffas och Tim skall försöka sälja in projektet, så vem vet – kanske kan jag snart boka en ny biljett, föreslog han.
Själv är jag bara så fascinerad över vilka otroliga sammanhang och situationer jag hamnar i, och vilka fantastiska människor jag har förmånen att träffa; det är nästan så jag har svårt att tro det själv.

Det fantastiska huset i Rongai.

Sista dagen kom Kevo, Kwaro och Tola hem till mig med kläderna, och visade vad de skapat. Jag blev djupt imponerad, för vad de hade gjort med kläderna var fantastiskt. Jag trodde verkligen inte att de skulle kunna komma upp med en så häftig kollektion. De gick igenom högen med kläder, plagg för plagg. Bedömde dem och kommenterade om det behövdes göras mer. Snart hade vi två stora högar med kläder – en som de genast satte igång att förbättra, och en som var klar. Det blev så mycket att jag bara fick ned hälften, och knappt det, i mina väskor.

En snyggare kappa är svår att finna.
Design by Gomba.

Annars är det en våldsam skillnad att vara tillbaka i Sverige. Det är så kallt och tyst. Fönstren måste vara stängda på grund av vädret, och även om man kunde ha det öppet så är det tyst, förutom trafikljuden. Inga lekande barn. Inga tjattrande grannar. Inga tuppar som gal. Och det lätta smattrandet av regn mot fönstren här, låter som en smekning jämfört med dånet av hällregn mot ett plåttak. Att jag dessutom åkt på en förkylning det första som händer, och i skrivande stund sitter med halsont och rethosta, gör det inte lättare att komma tillbaka till Sverige.
Och nu har jag så mycket att göra så jag förstår inte hur folk hinner med att arbeta!
Först måste jag redovisa min resa till Konstnärsnämnden. Sedan skall jag göra ett bildspel och sälja in en föreläsning om livet i Kibera. Till den föreläsningen skall det också bli en bok, har jag tänkt, där jag återger vardagsbetraktelser och filosofiska resonemang om Kibera och skillnaderna mot Sverige, baserat på mina egna upplevelser genom åren.
Vidare har jag en film att redigera, om Maasai Mbili. Och en konstutställning att sälja in här i Sverige.
Och att skriva ansökningar om nästa konstprojekt i Kenya: Mbuthia vill kurera en fotoutställning för mig i Nairobi. Vi har tidigare talat om mitt album ”City patterns”, men med de kenyanska bilderna i fokus. Han har också talat om mina porträtt; nu senast ville han att jag skulle bjuda in några personer som ”känner alla” i Kibera, bjuda på drinkar under ett bildspel med mina porträtt och få mina gäster att berätta alla historier om de personer som syns på bilderna. Samtalet skulle spelas in, som ett konstprojekt i sig.
Vad som blir av allt får framtiden utvisa.

En lite skalbagge som jag träffade i Rongai.

Om du gillar mina berättelser från Kenya så kanske du vill stödja min okynniga penna? 
Det gör du i så fall lättast genom att Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik och berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte.

Kommentarer

Tack för en mycket välskriven och engagerande berättelse. Lycka till med dina nya projekt samt med boken. Stimulerande att få utbyta åsikter. År mina drygt 91 år engagerad i framtiden, Välkommen hem till Sverige !

Lämna ett svar