Igår när jag gick till studion såg jag något jag aldrig tänkt på tidigare; att hörnet på huset ovanför Maasai Mbilis studio är ovanligt spetsigt – det är ingen nittiogradersvinkel direkt.
Dessutom såg jag att Maasai Mbili nu har tagit samma steg som exempelvis Chistiania i Köpenhamn, och bildat en egen fristat i slummen. En skylt visar var man stiger in i konstnärernas värld: Maasai Mbili Republic. Det passar ju bra att Gomba också tillverkat en egen valuta.

Gombas valuta.

Som jag stod där tog fram min kamera för att dokumentera hörnet och såg då att några killar spelade boll i den smala gången till som leder till studion. De var alla i olika storlek, och förmodligen var de olika gamla. Mitt emellan dem stod ett litet barn, och jag blev orolig att de skulle springa omkull den lille för de spelade rätt hårt.

Men det visade sig att den lille kille också var med i spelet. Plötsligt stannade den största killen upp, stoppade bollen med foten och passade försiktigt till den lille, som genast var med på noterna och sparkade på bollen och såg fullt koncentrerad ut. Sedan fortsatte de äldre grabbarna med sitt tuffare spel en stund innan de släppte in lillkillen igen.

Den här lilla episoden fick mig att reflektera över det faktum att bakgårdsidrotten helt har försvunnit i Sverige. När såg jag senast barn i Sverige som var ute och spelade boll på en parkeringsplats eller någon annan öppen yta som inte avsetts för bollspel?
Jag vet inte, men det var länge sedan. Möjligen är det vanligare på landet, men jag tror knappt det. Individualismen i kombination med teknikutvecklingen kan förmodligen vara en delförklaring. Allt har blivit så organiserat och planerat i Sverige, uppstyrt och kontrollerat. Sport och idrottande sker nästan uteslutande i vuxnas regi, spontant sportande kan möjligen utgöras av att man går till ett gym, men det är inte vanligt att man ser barn som är ute och spelar boll. Jag anar att barn och ungdomar sitter hemma framför skärmar idag, eftersom det finns ett närmast oändligt utbud av underhållning på nätet.

Den andra reflektionen jag gör är att barnen i Kibera inte är ålderssegregerade. De leker med varandra över åldersgränserna på ett sätt som man sällan ser i Sverige. Vi till och med uppmuntrar till denna fullständigt onaturliga uppdelning av barn i grupper, redan från förskolan. Men barn som är i exakt samma ålder har inte så mycket att lära av varandra, även om de kan befinna sig i olika ”mognadsstadier” för sin ålder.

Barnarbetare, eller barn som tar hand om småsyskon?

Här i Kibera är det en helt annan sak, här leker barn i alla åldrar med varandra. Här får barn tidigt lära sig ta ansvar för yngre syskon, något jag tror är bra och som motverkar mobbning. Exemplet med de fotbollsspelande grabbarna är ett lysande exempel på inkludering; hur även minstingen fick vara med i de äldre grabbarnas lek. Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag såg det. Jag ser här varje dag exempel på sånt som jag saknar i vårt rika och välutvecklade land, och som gör att livet känns mer levande här.

Kanske har svenska folket gått vilse och tappat sin själ någonstans på vägen till Ullared och liknande konsumtionstempel?

Tack för att du läst så här långt. Det är för dig jag skriver.

Vill du vara med och stödja riktigt fri journalistik från en journalist som du inte kan köpa – för jag skriver vare sig du stödjer mig eller inte – så får du gärna Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.


Kommentarer

Vad skönt att höra om barnen . Ja var är alla barnen i Sverige? Uppslukade av plattorna. En svår konkurrent som slukar deras uppmärksamhet och sliter på belöningssystemet i hjärnan. Och föräldrarna, de trötta får lite lugnt. Sorgligt om jag generaliserar vilket jag ogärna gör. Mer fri lek till folket!

Lek är viktigt, definitivt. Men också skärmar – det är en del av en ny framtid, och de möjliggör en helt ny form av utbildningsmöjligheter – om vi bara kan avskaffa skolplikten och skapa demokratiska skolor som alternativ till industrialiserad utbildning.

Så här upplevde jag livet i kenya också. Du måste verkligen skriva den där boken. Du tar så fantastiska bilder, du har en unik inblick i miljön och så bra kontakt. En fotobok med mycket text längtar jag efter.

Tack så mycket för den uppmuntran, Monica, det betyder mycket att höra det från dig, som också delar den här världen och som har sett samma miljöer och människor.
Jag lovar att jag ska jobba hårt på att avsluta boken när jag kommer tillbaka till Sverige. Här händer det för mycket för att jag ska hinna skriva något förutom bloggen.

Lämna ett svar