Fredag.
Skyarna hänger tunga utanför min dörr. Mörka moln liksom illustrerar den tid som är nu. Det har regnat rätt mycket de senaste dagarna.
Jag har Monica här som städar för mig. Hon har berättat hur det är nästan hopplöst att få några städjobb längre. Folk är hemma, och städar själva. Hon skickade ett meddelande i onsdags, att de svalt; de hade ingen mat alls att ge till småflickorna, två och fem år gamla. Hon frågade om jag inte hade något jobb för henne, så trots att jag städat själv skickade jag över 400 och bad jag henne komma på fredag. Tack vare en av mina vänner kunde jag ge henne tusen till idag. Förhoppningsvis räcker det en vecka, och ytterligare en vän i Sverige har skickat en slant till Monica.
Idag fick jag också en förfrågan från en annan vän som hotades av vräkning nu när de inte längre har någon inkomst. Det saknades tusen shilling, en hundralapp, och det känns svårt att behöva säga nej – men jag måste ha till min egen hyra, annars blir jag själv vräkt.

Tvättdag i Ayany.

Men en väninna som är med barn sedan två månader ringde och berättade om vilka fruktansvärda kramper i magen hon får varje natt. Hon hade varit till en sköterska som försäkrat att det var normalt under graviditeten, men nu hade hon så svåra smärtor att hon inte kunde sova om nätterna. Så jag skickade henne tre tusen shilling för att hon skulle kunna gå till en riktig läkare. Inte heller denne kunde säga vad det var för fel, men de tog åtminstone allehanda prover.
Dessa tre händelser är långt ifrån unika. Det händer ständigt att folk i knipa hör av sig – ibland helt okända människor som bara chansar på att en mzungu skall dela med sig.

Skorna ligger på tork på taken.

Det är bland det svåraste med att bo här; när man vet hur tufft livet kan vara för vänner och bekanta, och när man vet att ett par ynka svenska hundralappar mer eller mindre kan rädda liv ibland. När man inte har pengar är det betydligt lättare än när man har; det lärde jag mig när jag hade mitt morsarv och jag bodde här – med 50000 svenska på banken. De pengarna tog snabbt slut. Nu är det lättare faktiskt, för jag behöver inte ljuga om att jag själv lever ur hand i mun.
Annars lärde jag mig av min vän Unnur, som själv bodde här i nästan femton år, att tänka; ”hur skulle de överlevt om du aldrig kommit hit? Om de aldrig träffat dig?”
Det låter rått, men är naturligtvis sant på samma gång. Men nu är jag ju här, och kan jag hjälpa någon så är det klart att jag gör det; jag vill ju behandla andra människor som jag själv skulle vilja bli behandlad om jag var i deras kläder.
Nu måste jag tillägga att Unnur verkligen inte är den som är njugg på något sätt; hon har gjort fantastiskt mycket för Kibera, det mesta helt i det tysta, så all heder åt henne.

En bild av Kibera. Tvättade kläder och ”jerikans” – vattendunkar.

Själv lever jag i den fasta övertygelsen om att det här livet inte är bara en slump; jag tror att det här livet bara är en kort fas i en mycket större utveckling. En sorts religiös tro som gör att jag inte behöver frukta döden, utan snarare är nyfiken på vad den innebär. Redan som deprimerad tonåring (även om det inte kallades så på den tiden, och vi definitivt inte drogades ned för att slippa känna ångesten) formulerade jag tanken på att det här livet är skärselden, dit vi skickats för att genomlida ett liv som straff för det onda vi gjort i ”den riktiga världen” – alltså det tillstånd man är i då man inte lever. Så om man sköter sina kort rätt i det här livet, slipper man gå igenom alltihop en gång till. Eftersom ingen vet vad som väntar när man dör, kan man lika gärna välja att tro på det som låter mest sympatiskt, eller hur?
Nu är inte det här någon domedagkrönika på något sätt; jag hoppas innerligt att Kenya förskonas från några ytterligare konsekvenser från det här viruset. Det jag möjligen ser som en möjlig utveckling är däremot att det blir social oro – upplopp, stöldräder, hungerkravaller … Och jag är definitivt inte orolig för egen del. Jag tror ju inte ens på sjukdomar. Då slipper man oroa sig.

Askarin – vakten – på min gata.

Elly kom över en sväng med Mwangi i sällskap, och strax därefter kom Richie också. Elly har kört Corona-information för gatubarn nere i centrum. Dessa är liksom avskärmade från omvärlden, berättade han, så det var flera av dem som knappt ens hört talas om Coronaviruset. För dessa handlar det om att överleva från dag till dag. Så Elly hade haft en genomgång om hygien med dem, trots att han vet att det är närmast omöjligt för dem att hålla sig rena. Men de måste ändå få veta vad som händer omkring dem, menade han.
Både Elly och Mwangi var tveksamma till effekterna av Coronaviruset; att man stänger ned hela världen för ett virus som hittills ligger långt efter en vanlig säsongsinfluensa i dödlighet. Det kommer lite för lägligt för världsekonomin som länge varit på väg att krascha, menade de. Och jag kan inte annat än att instämma: Jag har definitivt en känsla av att det är något betydligt större på gång. Det är inte så att jag misstror världens läkare om att viruset existerar och är dödligt för många – men åtgärderna; är de proportionerliga? Det känns som om vissa länder handlar i panik.

Här i Kenya togs besluten snabbt. Dagen efter att WHO lovat pengar till de drabbade länderna hittades det första fallet i Kenya – ett faktum som knappast gick någon förbi, och luttrade kenyaner konstaterade att deras politiker aldrig skulle försitta en sådan chans till extra pengar. De skulle till och med kunna resa till Italien för att hämta hit några fall, skämtades det.
Så stängdes skolorna, till barnens stora glädje, kan man tro. För även om barnen här är mycket medvetna om betydelsen av en bra utbildning, så är skolorna i allmänhet dåliga, autoritära och i många fall inget annat än förvaring av barn medan deras föräldrar arbetar. Frånvaron av estetiska ämnen vittnar inte minst om det.
Förra helgen togs det beslut om att låta stänga alla nattklubbar och restauranger och förbjuda folksamlingar från och med i måndags. I onsdags stängdes den internationella flygplatsen och knappt var det beslutet taget innan man också lät införa utegångsförbud från sju på kvällen i hela landet. Det inleddes i fredags, och många har säkert läst om den kenyanska polisens brutalitet.
I Mombasa samlades folk för att ta sig med färjan till Likoni när polisen började piska upp folk för att de trotsade utegångsförbudet – trots att de bara försökte ta sig hem. När de dessutom började skjuta tårgas så var kaoset fulländat. Eftersom alla sociala medier övervakas hårt i dessa dagar vill inte jag länka till dessa händelser, men en enkel sökning på Youtube ger tydliga exempel på den polisbrutalitet som är vardag i det här landet.
Nu har dock den kenyanska polisen bett om ursäkt och förklarar att det absolut inte får gå till på det sättet. Men att tro att det förändrar något är optimistiskt.

På mitt lokala ”hotel” är det fortfarande gäster. Wiki bjöd mig på lunch, en köttgryta med ris kostar 12 kronor. Det är ingen höjdare jämfört med det jag lagar själv, men lättsamt ibland.

Personligen är jag betydligt mer rädd för poliser än för thugs – kriminella. Poliserna här i Kibera är sannolikt mördare allihop, var det en av mina vänner som konstaterade. Till Kibera skickar man de mest hårdföra poliser, såna som fått otaliga anmälningar mot sig i andra distrikt, menade denne. Hur det förhåller sig med den saken vet jag inte, men jag håller mig gärna undan polisen. Även här i Kibera berättades det om folk som blivit piskade av poliser för att de inte tagit sig hem i tid.

Gomba berättade om en episod för omkring tolv år sedan, någon gång efter valvåldet 2008. Han och salig Ashif hade varit på krogen och var på väg hem till Gomba när de stannade utanför studion för att lätta på trycket. Plötsligt kände han en pistolmynning mot nacken och en polis som sade åt dem att sträcka upp händerna och vända sig om. I det läget, förklarade Gomba, var det inte läge att göra något annat än att lyda order. Så de vände sig båda om, fortfarande med snopparna hängande ut från gylfen, pissande. På polisen, som inte hann hoppa undan. Det kunde ha blivit vår död, förklarade Gomba. Två döda ”rastas” i Kibera hade inte blivit mer än högst en notis i tidningarna. Och polismannen i fråga var känd för att vara ”trigger happy” – skjutglad – så det var rena turen att de kom undan den gången, avslutade Gomba.

Wiki på sin motorcykel utanför mathaket.

Själv undrar jag vad det är som kan få människor att bli så brutala som dessa poliser. Jag tror verkligen inte att det är ”människans sanna natur” – jag tror att vi blir såna när vi kuvats för hårt genom hela livet. Studier har visat att såväl mobbare som deras offer får ”men för livet”; att någonting går sönder inom dem. Människor som fått växa upp som fria individer tror jag inte får något behov av att sätta sig på andra människor. Vi är alla kulturella produkter. Om vi skall försöka ta reda på ”människans rätta natur” kan man inte ta kulturer från de senaste tio tusen år sedan som exempel; lika lite som man kan studera ett lejons sanna natur i ett zoo. Man måste gå tillbaka till samlar/jägarfolk för att förstå sig på den människa vi var ämnade att bli – inte den kuvade, ideologiskt indoktrinerade skatteboskap vi reducerats till i en tid då Homo Economicus råder.

Vinnie, Sharon och Mbuthia utanför studion.

Under eftermiddagen tittade Wiki in också, bara för att se att allt är bra med mig. Han berättade att det är betydligt färre körningar nu. Motorn på hans motorcykel skar för ett par veckor sedan – det kommer att kosta honom minst 50 000 shilling att fixa en ny. Under tiden hyr han en annan motorcykel. Men Wiki är inte den typen som beklagar sig. Han är katolik och vi brukar ha en del religiösa samtal, där vi är överens om det mesta. Wiki är definitivt ingen fanatiker. Han ser nyktert på sin tro, och försöker att leva efter samma motto som jag; man gör gott därför att det är det rätta att göra. Annars är man en hycklare.
En av hans farbröder tog hand om honom när han var ung, berättade Wiki, när han var här igår. Farbrodern och hans fru dog för några år sedan, men de hade en dotter som nu fått barn, knappt tjugo år gammal. Wiki och dottern har inte haft någon kontakt sedan hennes föräldrar dog, men när han hörde att hon fått ett barn så ringde han genast upp henne och frågade om han kunde göra något för henne. Hennes far hade tagit så väl om Wiki att det var hans skyldighet att se till att dottern har det bra, förklarade han. Det är Wiki i ett nötskal.

Alfayo kom på besök …

Småningom kom även Winnie, och med henne ett störtregn utan dess like. Hon hade skickats ut för att köpa lite kött och tog vägen om mig, men nu verkade hon bli fast hos mig. Men Richie lyckades få tag på en boda boda-chaufför som kunde ta henne tillbaka till Jamhuri i tid. Hon är 21 år och bor hemma hos sina föräldrar – som har stenhård koll på henne. Hon skall vara hemma sju på kvällen – även innan det var tal om något utegångsförbud. Tänk er svenska föräldrar sätta upp såna regler för en 21-åring! När Winnie kommit sent har det hänt att de inte släppt in henne, utan sagt att hon skulle återvända därifrån hon kom.
Hon berättade också om sin skoltid. Hon hade börjat ”first form” (det är ungefär som gymnasiets första årskurs) på en katolsk internatskola för flickor. Men redan den första veckan hade tolv sexuellt frustrerade skolflickor i form four, 18-19 år, våldtagit den ålderstigne vaktmästaren på skolan – så den stackaren dog. Det hade blivit en väldig uppståndelse, så hennes mor tog henne från den skolan. Men tydligen är det ingen unik händelse här i Kenya, utan brukar hända då och då. Anmälningsfrekvensen för den typen av brott lär dock vara rätt låg – i synnerhet i ett land som Kenya.

Kota, en av Maasai Mbilis grundare för tjugo år sedan.

Fredagen som jag inledde med har nu hunnit glida över i söndag. Det är soligt och varmt ute, men ovanligt tyst i området. Det är alls inte lika många barn som det var bara för någon vecka sedan. När jag igår gick till studion träffade jag Mbuthia. Han hade fått en slant skickad till sig av en gemensam vän i Sverige, Kristin, som ville att vi skulle hitta på något kul för pengarna. Mbuthia föreslog att vi skulle gå förbi Paradise; barnhemmet som mina trogna läsare varit med att finansiera; bland annat pengar till sängar och ett nytt kök.

Pamella, som sköter Paradise Childrens Home.

Pamella, som sköter stället, var vid gott mod. Till min förtjusning såg jag att hon fått ihop pengar till att bygga en övervåning nu också, så att flickorna kan bo separat. De hade varit 56 personer totalt, men några flickor hade börjat på internatskolor, så nu var de ”bara” 48. Jag ville försöka hjälpa henne med att göra budget och liknande, men när hon kom med en budget som visade på 110 000 i månaden, men bara kunde redovisa inkomster för 20 000, frågade jag hur det kunde gå ihop. ”Jag vet inte”, svarade Pamella, ”men Gud håller sin hand över oss”.
”Men om jag skall kunna hjälpa dig måste jag ha konkreta siffror”, förklarade jag.
”Jag tror på Gud!”, svarade hon.
”Och jag tror på siffror”, svarade jag.
Vi kom aldrig längre än så, men jag ser ju hur hon tar hand om dessa, i många fall föräldralösa barn så hon gör ju någonting rätt. Men jag bestämde mig för att inte aktivt engagera mig mer i driften av barnhemmet. Däremot brukar jag ta med barnkläder och sånt som jag vet att barnen behöver. Den här gången slutade det med att Mbuthia gav henne två tusen för att förstärka matkassan.

En av flickorna på barnhemmet höll på att lära sig skriva …
Från barnhemmet Paradise. Trappan upp till övervåningen i bakgrunden.

Det kanske inte är så klokt av mig att ge mig ut i såna miljöer, men jag måste försöka hålla mig a jour med vad som händer. Jag verkar vara en av de få vita som syns till i Kibera – de flesta NGO-arbetare från andra länder har rest tillbaka till sina hemländer. Så jag möts av en viss respekt.
”So mzungu – you’re still here! Enjoy Kenya” fick jag höra flera gånger igår.
Annars är det bara ungefär hälften så många personer ute på Kibera drive som vanligtvis. Många har rest ”up country” – till landet, där risken att smittas än betydligt mindre. Och har man inte rest själv så har många ändå skickat iväg sina barn. Det är många som börjar bli oroliga – och många börjar bli panka. Inga jobb, inga inkomster – och inget välfärdssystem som fångar upp de fattigaste. Det kan bli oroligt om det här fortsätter. Samtidigt tycks folk i allmänhet ha tagit viruset på allvar, så det är samtidigt en känsla av solidaritet; vi är i den här skiten tillsammans. Den här gången spelar det ingen roll vilken folkgrupp man tillhör; det som brukar vara bränslet i alla politiska uppror.

Anitah och Mbuthia.

Som jag fått kritik för att jag skriver för långa texter sätter jag väl punkt här, för den här gången. Men genom utegångsförbudet lär det bli många hemmakvällar vid datorn, så det kommer antagligen tätare rapporter framöver.

För övrigt är den här bloggen är helt fri från annonser. Det är mitt val. Jag har valt bort annonsering för att visa att jag är en fri journalist – som en motsats till alla dessa influencers som försöker kränga på läsarna olika produkter.
Nu är det blodigt allvar här – jag är helt beroende av mina läsare. Så om ni som uppskattar mina texter har ett par spänn över; köp gärna någon av mina alla bilder och teckningar (ni finner dem bland mina fotoalbum på Facebook), eller sponsra mitt skrivande genom att Swisha en slant till 0723 680054.
Om jag har norska läsare som vill vara med och bidraga med en slant så går det utmärkt att skicka den till mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).

Tack på förhand. Och ta hand om varandra – vi behöver det alla i tider som dessa.

Lämna ett svar