Första gången jag träffade Kingwa Kamencu var ute i bushen, i Nairobi National Park. Jag var hos en vän för att diskutera ett projekt, och fick veta att ytterligare en gäst var att vänta. Vi befann oss i en rustik stuga i kolonialstil, utan indraget vatten eller elektricitet, men med en underbar öppen spis. Vi var ett litet sällskap som alla brukar vistas i den miljön, och som således var klädda därefter. Så döm om min förvåning då plötsligt en elegant, välsminkad kvinna i trettiofemårsåldern iförd ett åtsmitande glansigt fodral samt högklackat, kommer in i stugan. Hon var uppenbarligen inte förberedd på den miljön, det var tydligt. Men hon kom med ett förtjusande smittsamt skratt, såg sig omkring i stugan, slog ihop sina händer och uttryckte sin förtjusning i falsett. Det stod klart från första anblicken att det här var en kvinna som är van att ta plats.

Huset i bushen.

Hon presenterade sig som Madam President, vilket jag först tog som ett skämt. Men hon berättade att hon kandiderat till presidentposten, och tillade självsäkert att det bara skulle vara en tidsfråga innan hon blev vald officiellt också. Hon hade också startat ett politiskt parti, The Kenya Sex Party, och lämnade fram ett visitkort som bekräftade det.
Jag presenterade mig med mitt artistnamn; John B God.
”Nice to meet you, John B Good”, svarade hon, varvid jag rättade henne:
”No. God. John. B. God.”
”I like it! Madam President meets God!”Jag förklarade bakgrunden till mitt alter ego; att var och en skapar verkligheten i våra medvetanden och således är Gudar – åtminstone över våra egna öden. Hon förstod direkt, menade att hon delade den bilden, och snart var vi inne i en filosofisk diskussion.

Vi slog oss ned vid middagsbordet, tog en drink och åt en enkel middag medan vi presenterade den projektidé Kingwa Kamencu kommit för att ta del av. Hon fick den utskriven, läste snabbt igenom de omkring tjugo sidorna och ställde några kritiska frågor som visade hur snabbt hon tagit in konceptet. Jag fick intrycket att hon var väldigt analytisk; ställde ”rätt frågor”; hade en avväpnande humor – och visste att sprida komplimanger omkring sig. Genialt, smart, modigt, gulligt, och liknande omdömen fällde hon ofta, och skapade en närmast familjär känsla. Snart började hon kalla oss för ”Sweet”, ”Handsome”, och ”Love” och liknande – och fick det att låta naturligt. De sociala färdigheterna stod på topp, det var tydligt. Jag fick intrycket att det här var en mycket färgstark och intelligent kvinna som jag tror skulle kunna intressera även en svensk publik.
Så under kvällens gång frågade jag om jag skulle kunna få göra en filmad intervju med henne, vid något annat tillfälle. Visst, det hade hon alls inget emot.
När Kingwa hörde att jag är fotograf och arbetade med konstprojekt i Kibera, blev hon väldigt intresserad. Jag berättade också att jag producerar en podcast och då frågade hon om jag kunde hjälpa henne att starta en sån. Jag svarade att det var inga problem, och att vi kunde träffas och diskutera det närmare en annan dag. När hon såg min webbsida med min logo frågade hon om jag gjort den själv, och när jag bekräftade det lämnade hon fram visitkort för två företag som hon startat, och undrade om jag kunde förbättra loggorna. Visst, jag lovade att titta på dem och maila henne ett svar de närmaste dagarna.

Kvällen övergick i natt, och när det var dags att bryta upp gick det inte att få tag på någon taxi så Kingwa beslutade sig för att acceptera erbjudandet om att sova över. Vi förklarade att hon var tvungen att gå ett par hundra meter genom bushen för att komma till det hus där hennes säng väntade. Jag hade tidigare berättat att det enligt den nioåriga grannflickan finns sex lejon i området som ibland brukar stryka runt knutarna – förutom hyenorna som drar fram i stora flockar. Det var inget som avskräckte Kingwa; i skenet av ficklampor stapplade hon fram genom buskagen i sina högklackade, bubblande av glädje. När vi kom till det andra huset uttryckte hon åter sin förtjusning över att få vara med om en ”safari-upplevelse” så nära centrala Nairobi. Vi visade henne var hon skulle sova; ett stort rum med en jättelik säng. Hon gav till ett skratt och utbrast att det minsann var en skam att behöva sova ensam i en så stor säng.

Kort sagt, det var en ovanlig kvinna – och en än mer ovanlig partiledare. Man ska veta att Kenya är ett land där politiker är som forna tiders adel i Sverige; de åker omkring i karavaner av livvakter och beblandar sig vanligtvis inte med de medborgare de säger sig representera. När presidenten ska ut och åka stängs gator av så trafiken i hela Nairobi kan drabbas av köer i timmar – och det i en stad där trafikstockningar redan innan är ett stort problem. Madam President var definitivt av en annan sort.
Nästa morgon när jag steg upp hade Kingwa Kamencu redan åkt vidare. Jag hade velat tala mer med henne, men jag hade åtminstone hennes visitkort.

För att bespara Kingwa samtal från överhettade fans i Sverige har jag valt att sudda hennes telefonnummer.

Två dagar senare skickade jag ett långt mail till henne där jag gjorde en snabb analys av hennes båda företag, och kommentarer på hennes logotyper, som jag lovat. I brevet frågade jag återigen om vi kunde träffas för en intervju. Jag påminde också om att jag kunde hjälpa henne komma igång med en egen podcast eller live streaming; väl medveten om att min vän Fahruq och jag har något som hon vill ha.
I mailets rubrik skrev jag ”From God”, och så skickade jag ett sms till hennes telefon: ”You got mail!”
Genast kom ett svar på mitt sms: ”From God!”
Tio minuter senare kom ett svar i min mailbox; ”You’re a genius!”, och hon föreslog i mailet att vi skulle träffas under fredagen, men tillade att vi kunde höras av och bestämma tid under torsdagen. När jag ännu inte hört något från henne på torsdagskvällen skickade jag en kort förfrågan om mötet fortfarande var aktuellt; när och var i så fall. Jag hade ännu inte fått något svar på fredag morgon, så jag skickade ett kort meddelande: ”Good morning! I’m all yours! Wouldn’t it be a shame just to waste me?”

Sedan passade jag på att istället åka med Fahruq på ett möte med ett annat politiskt parti; The Thirdway Alliance. (Förhoppningsvis kommer jag att få göra en intervju med dem också. Framtiden får utvisa.)
Jag trodde att vi skulle kunna åka direkt från det mötet till intervjun med Kamencu, men hon hörde inte av sig. Först under eftermiddagen kom ett meddelande. Först en rad skrattande smilys, sedan en kort förklaring:
”Sorry for the late reply… Lol, it’s been a crazy week and I just slept it off me. Fact is, I’ve just woke up. I was out with friends last night and come back really late. So we don’t do the interview today. I’ll get back to you.”
(Ledsen för det sena svaret. Det har varit en galen vecka och jag har just sovit av mig den. Jag var ute med vänner igår kväll och kom hem väldigt sent … Så vi gör inte intervjun idag. Jag hör av mig …)

Vid femtiden kom nästa meddelande:
”I’m still in bed, sleeping away the hangover and tiredness.”
(Fortfarande i sängen, sover av mig bakfyllan och tröttheten.)

Jag svarade:
”I’m not that picky. Ican do the interview in bed as well. And the photo shoot as well. From what I’ve read about you, it wouldn’t be the first time. Don’t get me wrong; I like your way of provoking.
’In bed with Kingwa’. Sounds good. Pity that Madonna was first.”
(Jag är inte så petig. Jag kan göra intervjun i sängen. Och fotograferingen också. Från vad jag har läst om dig vore det inte första gången. Missförstå mig inte; jag gillar ditt sätt att provocera. ’In bed with Kingwa …’ Låter ok. Synd att Madonna var först.)
Svaret kom genast; en rad skrattande smileys.
”In bed with Kingwa är en utmärkt titel! Vi måste använda det!”

När vi väl bestämt att vi skulle träffas degen efter, klockan tre i Fahruq’s hus i Karen, tänkte jag att det var bäst att kolla om hon var allergisk så jag frågade om hon gillade hundvalpar.
”I love puppies” kom svaret.

Runt fyratiden på lördageftermiddagen, en dryg timme efter utsatt tid, kom till sist Kingwa Kamencu, eller Madam President, i en Uber. Hon steg ur bilen under en veritabel orkan av hundskall och bjäbbanden; sju vuxna hundar och fjorton valpar mötte henne innanför grinden. Återigen var hon iförd en åtsmitande blåsa, välsminkad och i högklackat. Att hundarna hoppade och mötte henne med oförställd iver verkade inte bekomma henne; leende tog hon plats vid bordet på uteplatsen. Jag bjöd henne på en drink och hon började småprata med de gäster som råkade vara på plats. Fahruq var ute i ett ärende, så jag var tvungen att invänta honom; han skulle sköta kamerorna. Så frågade Kingwa hur jag hade tänkt mig intervjun. Jag svarade eftersom hon gillade idén med ”In bed with Kingwa”, och hon inte hade något emot hundvalpar, så ville jag placera henne på en säng omgiven av fjorton valpar.

Hon älskade idén, sade hon, så min vän Mbuthia och jag satte genast igång att rigga en säng på uteplatsen där hon skulle kunna sitta. Fahruq kom, riggade kamerorna och ljudet medan jag tog några stillbilder. Det visade sig dock vara svårt att få alla valparna på plats; de var alltför oroliga eller nyfikna, sprang omkring eller hoppade ned från sängen. Till sist beslutade vi oss för att endast ta de fyra bruna hundvalparna. Men precis som vi var klara bröt solen igenom molntäcket. Det hade blivit så sent på eftermiddagen att solen letade sig rakt in på vår improviserade scen och gav ett hopplöst blandljus. Sålunda var vi tvungna att flytta hela arrangemanget inomhus. Madam President drack cider och samtalade med teamet under tiden vi riggade om, till synes oberörd av förseningen.

Till sist var vi dock klara och Madam President tog plats på sängen tillsammans med de fyra valparna. Mbuthia, som skötte den ena kameran, pekade på hennes högklackade skor och frågade om hon verkligen ville ha dem på; det brukar ju förknippas med kvinnor i porrfilmer. Det frambringade ett gapskratt från Kingwa;”Jag gillar det där!” svarade hon och pekade på Mbuthia.
”Det är ett gott tecken. Då behåller jag dem på! Jag menar, mitt parti handlar ju om sex!”

Jag inledde med att be henne presentera sig själv, och hon berättade om sin politiska bakgrund;
”Jag har varit i politiken sedan 2003, 2004 då jag var studentledare. Sedan gick jag med i Fourth Kenyan Party, därefter Labour Party of Kenya där jag också ställde upp som presidentkandidat. Men under resans gång insåg jag – och det är därför jag är i politiken idag – att det inte var klokt hur vi har normaliserat det inhumana i det här landet.”

”Är det därför du har startat ett eget parti? Kan du berätta om det?”

”Ja, det stämmer! Namnet är The Kenya Sex Party, och jag var inspirerad av det australiensiska Sex Party. De var verkligen upprörande, skandalösa och absurda – jag älskade det! Med min bakgrund om författare och artist är jag mer intresserad av saker som befinner sig utanför boxen. Ett av problemen med vårt land är att vi har gjort boxen så pytteliten, när den egentligen kan vara hur stor som helst …” Kingwa ritar i luften opp en pytteliten box med fingrarna, slår sedan ut med armarna:
”När boxen kan vara hela världen!”

För er som inte känner till det australienska sex-partiet kan jag berätta att det startades 2009 som en protest mot de allt mer framträdande religiösa inslagen i australiensisk politik. Det grundades av en lobbygrupp från porrindustrin – eller med det mindre stigmatiserande engelska uttrycket ”adult-industry lobby group”: The Eros Association. Partiledare blev Fiona Patten, en politisk veteran som tidigare gjort sig känd för att kämpa mot censur och diskriminering och för jämställdhet. Som partiledare för Sex Party har hon utmålat sig som ”förnuftets röst” och säger att partiet står för personlig frihet och respekt för mänskliga rättigheter. De övriga partierna i Australien är försvagade av splittring, korruption och politiska dödlägen, påstår hon.

Likheterna med Kingwa Kamencu’s Kenya Sex Party är många – man kan nästan säga att det är som en direkt kopia på den australiensiska förlagan. Hon sippar på sin drink och gör en konstpaus innan hon fortsätter;
”Så det var vad som inspirerade till namnet. Jag sa till de andra: Ni vet, vi kan inte bara vara vanliga. Det är ’business as usual’ – om vi verkligen skall komma in och förändra samhället, bygga ett samhälle som sätter humanismen först, så måste vi göra något annorlunda. Det är ett väldigt konservativt samhälle, och ska man förändra något så måste man komma in från det extrema. ”

”Så, för mig är idén att ju mer extrema vi är, desto större chans har vi att knuffa samhället mot våra ideal om humanism. Om vi gjorde som alla andra, med samma idéer, så skulle vi inte kunna förändra något. Så för mig är det väldigt medvetet att vi är så radikala som möjligt, och går ut med att vi inte är ett av de vanliga politiska partierna. De andra partierna så … så… så jävla tråkiga, och de ger ingenting tillbaka till folket. Jag har varit i den politiska mainstream-världen och jag vet att allt de sysslar med är copy-paste, copy-paste. Det är ingenting nytt, inga nya idéer, inga aspirationer – och vi befinner oss i ett land där idealism ses som … Om du är en idealist och drömmer om en en bättre värld, är det precis som om du vore dum.”

”The Kenya Sex Party handlar om att normalisera vad det innebär att vara människa, som en motsats till den politik som vi har nu; en politik som dödar människor, som förstör. Vid varje val kan vi vara säkra på att något hemskt ska hända; vi vill lansera en politik som ger näring till folket och bygger upp snarare än förstör.”

Kenyas politiska historia

För att förstå vilket politiskt landskap Kingwa Kamencu och hennes parti opererar i, måste man se tillbaka på historien. Inte minst historien sedan landet blev självständigt 1963, eftersom det fortfarande, snart sextio år senare, är samma familjer som då, fast en ny generation, som slåss om makten. De är snuskigt rika och har en enorm makt. Till skillnad från Europas politiska vänster-höger skala så bygger den politiska strukturen av folkgruppspolitik; tribalism.
Det finns fyrtiotvå olika folkslag i Kenya, och när britterna lämnade hade de redan ”planterat rasmotsättningar” genom sin politik, medvetet eller omedvetet.
Kikuyu’s är den största folkgruppen i Kenya, med en dryg femtedel av befolkningen. Därefter kommer Luhya, 14 %; Luo 13 % Kalenjin 12% samt Kamba 11%. Övriga folkgrupper utgör mindre än sex procent vardera av befolkningen. Medan en yngre generation bryr sig allt mindre om tribalismen, det etniska ursprunget, så bygger Kenyas politik helt på etnicitet och det politiska landskapet bygger på motsättningar mellan folkgrupperna, underblåsta av politikerna; konflikter som går att härleda tillbaka till kolonialismen.

Koloniseringen av det som så småningom blev Kenya började på 1800-talet, med tyskarnas protektoriat över Sultanen av Zanzibars område. 1890 lämnade Tyskland över styret av kusttrakterna till Brittish East Africa Company för att undvika ett krig mellan länderna. Det första britterna gjorde var att starta bygget av järnvägen till Uganda, ett gigantiskt projekt som jag skrivit mer om här: http://johnbgod.se/fredagsnotering/

På grund av det heta klimatet längs kusten, föredrog engelsmännen de centrala höglandet, där temperaturen ligger tio, femton grader lägre. Således stal de land från de människor som befolkade den delen av landet – mestadels Kikuyus. Britterna hade sedan kontroll över Kenya under första halvan av 1900-talet, och under det andra världskriget var Kenya en källa för matvaror och manskap. Omkring 300 000 kenyaner slogs för britterna under kriget; 60 000 av dem dog för att befria Europa.

När Europa befriats från nazisterna, var det många av de hemvändande soldater som kämpat på de allierades sida som började kräva samma frihet för sitt eget folk. Så i oktober 1952 startade Mau mau-upproret, av naturliga skäl främst lett av Kikuyus; de som blivit bestulna på mest land. Mau mau-rörelsen var en frihetsarmé som också kallades för ”Kenya Land and Freedom Army”, men blev av britterna klassade som terrorister. Upproret möttes av starkt motstånd och en General Sir George Erskine tog befälet för de brittiska trupperna, personligen stöttad av Winston Churchill.
Den 24 april 1954 inleddes Operation Anvil som satte Nairobi under militär belägring. Människor i Nairobi radades upp under vapenhot, och infödda kollaboratörer sattes att peka ut vilka som tillhörde Mau mau eller som var Kikuyus. Det räckte med att man tillhörde Kikuyu-folket, eller till och med att man såg ut som en, för att man skulle bli upplockad från gatan och inspärrad i koncentrationsläger som inte stod nazisternas efter i fråga om grymhet. Det var tio år efter att nazisterna grymheter avslöjats för världen, men det var tydligen inget hinder för britterna att upprepa dem. Tyvärr har inte våra skolboks-författare ansett att britternas grymheter är värda att nämna, så det är för de flesta svenskar antagligen ett okänt kapitel i historien. Upproret krossades slutligen när en av ledarna för upproret, Dedan Kimathi, tillfångatogs i oktober 1956.
Men självständighetskampen fortsatte, och protesterna mot kolonialismen växte även i Europa. Britterna tvingades till sist lämna landet och Kenya fick 1963 sin första självständiga president, Jomo Kenyatta.

Kenyatta tillhörde den största folkgruppen, Kikuyu, och kom från bondefamilj i Kiambu. Som representant för Kikuyu Central Association reste han 1929 till London där han också studerade och arbetade under andra världskriget. Han återvände till Kenya 1946 och blev året därpå ledare för Kenya African Union, och började arbeta för självständighet från det brittiska imperiet. 1952 arresterades han av britterna och fälldes för uppvigling i en summarisk rättegång, och sattes i fängelse fram till 1959. När Kenyatta släppts fri valdes han till ledare för KANU, Kenya African National Union, det politiska parti som vann valet 1963, och han valdes till premiärminister i den regering som överförde makten från britterna till en självständig republik. 1964 blev Jomo Kenyatta vald till Kenyas förste president.

Kikuyu’s utgjorde en dryg femtedel av befolkningen och Jomo Kenyatta såg till att anställa de sina, på alla tunga poster i regeringen. Det kritiserades hårt från andra grupper och för att lindra kritiken så utsåg han en Luo till vicepresident: Jaramogi Oginga Odinga.
Denne hade också varit en framstående ledare inom självständighetsrörelsen, men också en stark ledare för Luo-folket. 1960 gick Oginga Odinga och Tom Mboya, en annan välkänd frihetsledare, med i KANU där Tom Mboya blev vald till generalsekreterare.

(Tom Mboya är kanske den mest namnkunnige av Kenyas frihetskämpar, då han bland annat samarbetade med John F Kennedy och Dr Martin Luther King, Jr. Tom Mboya slutade sina dagar den femte july 1969, endast 38 år gammal, då Nahashon Njoroge sköt honom till döds i centrala Nairobi. När polisen grep Njoroge lär han ha frågat polisen; ”Why do you don’t go after the big man?” Den kommentaren ledde till spekulationer som än idag är högst levande i Kenya; nämligen att det var ett politiskt mord beordrat av Jomo Kenyatta.)

Som vice-president kom emellertid Odinga på kollisionskurs med Kenyatta, då Odinga ville närma sig Kina och Sovjetunionen medan Kenyatta satsade på USA och västblocket. 1966 ledde slitningarna mellan dem till att Odinga lämnade partiet och startade KPU, Kenya People’s Union, i opposition mot KANU.
1967 utsåg Jomo Kenyatta istället en Kalenjin, Daniel Arap Moi, som vice-president. Att Moi kom från en av minoritetsstammarna gjorde att han kunde accepteras även av andra folkgrupper. Men Moi mötte starkt motstånd från Kiambu Mafia, en liten grupp mäktiga Kikuyus som tillskansat sig pengar och politisk makt sedan Kenyatta tog över styret av landet. De hade ”belönats” med stora landområden och var en mäktig grupp som kontrollerade te och kaffeplantagen – de största exportvarorna i Kenya. När Kenyattas hälsa började vackla försökte denna grupp ändra konstitutionen så att vice-presidenten inte skulle få ta över makten ifall av presidentens död.

Jomo Kenyatta hade skapat ett land med ett enparti-system, där han överfört regional makt till centralstyret i Nairobi – till hans egen regering. I princip bäddade han för att bli en diktator.
Partiets enda rival var KPU, som leddes av Oginga Odinga, men denne förbjöds att ställa upp i något val. 1969 arresterades Odinga i Kisumu och sattes i husarrest i två år, och var sedan förhindrad att göra någon politisk karriär tills efter Kenyattas död, 22:a augusti 1978.
Kenyattas eftermäle är väldigt delat. Från att i unga dagar ha varit imponerad av Sovjetunionen och kommunism, blev han som president en storkapitalist som stal enorma landområden från folket. Kenyatta-familjen är ännu idag landets största landägare.
För vissa Kenyaner framstår Jomo Kenyatta som en landsfader, en befriare och en stor internationell ledare. Hans inofficiella titel ”Mzee”, ett swahiliord som betyder ”en stor gammal man”. (Ordet gammal har för övrigt inte samma konotation som i Sverige: I Kenya respekteras ålderdomen.) Kenyatta var i sin ungdom hatad och fruktad av vita nybyggare i Kenya, kallades bland annat för ”Satan inkarnerad” för hans kamp mot kolonialismen.
När han väl kom till makten kallades han istället för ”Good Old Mzee” av samma människor. Han var hyllad och respekterad av ledare i väst – sannolikt bidrog Kenyattas avståndstagande från Sovjetunionen till den bilden. Väst stöttade Kenyattas diktatur som en motvikt mot det växande kommunistiska inflytandet i Etiopien och Tanzania.

Av andra beskrivs Kenyatta som en diktator, envåldshärskare och förrädare som bestal folket. Det var många som ansåg att han var en ”house negro” – ursprungligen ett nedsättande uttryck för de slavar i USA som arbetade i vita familjer och därigenom lärde sig vara lydiga och uppmärksammade på ”husbondens röst”. En Marxistisk historieskrivare, Jay O’Brien, har beskrivit Kenyatta som ”en representant för komma-att-bli-bourgeoisin”; en som kom från en ”relativt välbärgad afrikansk bourgeoisin” och som helt enkelt ville ersätta de brittiska kolonialisterna och asiatiska affärsmässiga bourgeoisin med dem själva. O’Brien föreslog att britterna hjälpte Kenyatta komma till makten, för att på så sätt säkra fortsatt ny-kolonialistiskt styre av landet. Advokaten och mänskliga rättighets-aktivisten Gideon Kamau Kuria konstaterade 1991, att Jomo Kenyatta lade grunden för sin efterträdare; för Moi’s diktatur.

Efter Kenyattas död skulle det hållas ett presidentval efter nittio dagar, men det blev aldrig av. Kabinettet höll ett specialmöte utan Moi, där det beslutades att ingen annan var intresserad av presidentskapet (sic!), och reste sedan runt i landet och kampanjade för Moi. Enligt rykten var the Kiambu mafia ute efter att mörda Moi innan han kunde tillträda som president, och att Moi därför fraktades in i Nairobi i bagageluckan på en bil när han skulle utses till president. Men det är obekräftade rykten.

I september 1978 korades Moi till President och var till en början en mycket populär ledare bland folket. Moi reste runt i landet, höll möten och träffade folket – något som hans företrädare aldrig gjort. Moi är känd bland Kenyaner som Nyayo, ett swahili-ord som betyder fotsteg – Moi var den som vandrade i Jomo Kenyattas fotspår. Men politiskt var Moi till en början en svag ledare, som ständigt utmanades på olika områden. Moi’s kanske främsta kännetecken var att han var en engagerad anti-kommunism och att det var ett viktigt inslag i hans regering. Hans vice-president, Mwai Kibaki, konstaterade öppet att ”det finns ingen plats för kommunism i Kenya.”
Ett tydligare ställningstagande mot folkliga rörelser kan man knappast förvänta sig. Den rika eliten höll med Moi och Kibaki – men inte bönderna, det svältande folket, akademikerna eller frihetslängtande studenter.

I den akademiska världen och bland landets intellektuella växte missnöjet och universiteten blev som ett växthus för demokratiska reformer. Moi’s hemliga polis infiltrerade dock dessa grupper, ledare greps och torterades, och många medlemmar i denna rörelse fann för gott att fly landet. Marxism kunde inte längre läras ut på universiteten. Men det innebar också födseln av underjordiska motståndsrörelser som Mwakenya Movement, en underjordisk socialistisk rörelse som under åttiotalet krävde ett flervals-system i Kenya.

Den 1:a augusti 1982 gjorde en militär från flygvapnet, Hezekiah Ochuka, ett misslyckat försök till en statskupp, understött av studenter från universitetet. Kuppen misslyckades dock och mellan 600 och 1200 människor dog under kuppförsöket och dess efterspel. Moi’s hemliga polis samlade in alla som var inblandade i kuppen – och många därutöver. Fokus sattes på akademiker och de intellektuella på universiteten. Civilklädda poliser och inhyrda tjallare användes för att kontrollera vad som lärdes ut i klassrummen. De som greps fördes till Nyayo House för att förhöras under en grym tortyr. Vid ett studentmöte i London 1989 berättade en av de studenter som agerat som en quisling: ”Vi torterade bara de som arresterats för att de tillhörde en störande grupp dissidenter, Mwakenya. Hur skulle vi annars ha fått någon viktig information ur dem? De var ju ute efter att förstöra allt som vi värderade i samhället.”
Man kan konstatera att det är sorgligt att vissa människor är så auktoritetstroende att det är lätt att övertyga dem om att det är rätt att plåga andra medmänniskor å det jävligaste.
Moi själv förklarade för sina landsmän att de anklagade inte var vanliga kenyaner, utan snarare skäggiga intellektuella som var måna om att tillfredsställa sina utländska herrar, på bekostnad av vanliga medborgare. Han tillade att de alla hade pass och var beredda att fly landet så snart oroligheter utbröt – en lyx som de flesta vanliga kenyaner inte hade.

Moi passade också på att efter kuppförsöket rensa ut i regeringen, genom att anklaga politiska fiender för att vara delaktiga i kuppen. Kenyattas män, the Kiambu Mafia, och deras starka inflytande krossades genom långa juridiska utredningar som slutade med att de blev stämplade som förrädare. Dessa benådades av Moi, men däremot inte kuppledaren Ochuka, som blev dömd till döden. Han blev den sista människa som fick en juridisk dödsdom i Kenya.
Moi gjorde därefter som Kenyatta gjort före honom; tillsatte sina egna på nyckelpositioner och ändrade konstitutionen så att KANU blev det enda lagliga partiet i Kenya, och han själv envåldshärskare.

Kenya hade fram till slutet av åttiotalet varit en stor mottagare av biståndspengar från västblocket – inte minst tack vare det kommunistiska inflytandet i grannländerna Tanzania och Etiopien. Att Moi var en envåldshärskare var tydligen inga problem för biståndsgivarna i väst. De hade även överseende med att Moi’s hemliga polis torterade sina fångar i källaren på det beryktade Nyayo House (– det som idag är den officiella byggnad där bland annat turister kan besöka för att förlänga sina visum. Jag drabbas alltid av en känsla av obehag när jag går in i den hårt bevakade byggnaden).

När det kalla kriget slutade efter Berlinmurens fall, var Kenyas ekonomi hotad; fallande jordbrukspriser och ökande bränslepriser drabbade befolkningen hårt, samtidigt som Västmakterna började se Moi som den despot han var. Den brittiska journalisten Mary Anne Fitzgerald rapporterade i slutet av åttiotalet om korruption och hur mänskliga rättigheter kränktes, vilket ledde till att hon baktalades av regeringen och slutgiltigt till att hon utvisades.
Biståndspengarna började villkoras och snart tvingades Moi införa ett flerpartisystem. En starkt bidragande orsak till denna omsvängning var utan tvivel att Berlinmuren föll, och med den Sovjetunionen.
Genom att manipulera massorna och hetsa folkgrupper mot varandra lyckades Moi behålla makten både vid valet 1992 och det 1997 – även om det fanns många anklagelser om valfusk. Våldsamheter utbröt vid båda dessa val; vid valet 92 beräknas omkring femtusen människor ha dödats och 75 000 hade tvingats flytta.

Vid valet 1997 anklagades Moi för fusk av såväl Mwai Kibaki som Raila Odinga. Om det var oegentligheter vet man inte, men genom att Moi skickligt hade utnyttjat de etniska motsättningarna mellan folkgrupperna i landet kunde han behålla makten. Bland annat byggde Moi’s strategi på de mindre folkgruppernas rädsla för att bli överkörda av de större. Moi vann båda dessa val genom att det var en så splittrad opposition – Moi fick cirka trettio procent av rösterna medan oppositionspartierna fick sjuttio procent – men fördelat på många små partier. Moi kunde således behålla makten genom att oppositionen var för splittrad. Mot slutet av hans politiska karriär började anklagelserna välla in mot Moi; han hade varit inblandad i så många korruptionsskandaler, bland annat den gigantiska Goldenberg-skandalen, som kom att kosta Kenya över tio procent av dess årliga BNP.

Moi var genom konstitutionen förhindrad att ställa upp i valet 2002 eftersom han redan suttit två perioder. Vissa av Moi’s supporters ville genomföra en konstitutionsförändring för att få honom omvald igen, men Moi valde att avgå. Men sedan 1998 hade Moi försökt att lansera Jomo Kenyattas son, Uhuru Kenyatta, som sin efterträdare. Det misslyckades emellertid och Mwai Kibaki, ledare för National Rainbow Coalition (NARC), valdes istället till landets tredje president vid valet 2002. Det var för övrigt det första val i Kenya som lär skall ha gått rätt till, där det inte kunde upptäckas något fusk. Moi lämnade över makten till Kibaki vid en illa organiserad tillställning som samlat den största folksamling i Nairobis historia; Moi blev utbuad och förnedrad vid ceremonien.

Kibaki hade gått till val på att stoppa korruptionen, men ryktet säger att Moi överlämnade makten till Kibaki på villkoret att han inte skulle låta åtala Moi för några brott begångna under hans presidentskap. När biståndsgivarna krävde att det skulle göras en ordentlig utredning om påstådda brott under Moi’s tid, öppnade Kibaki en utredning. Bland annat lät han offentliggöra några bilder från Moi’s tortyrkammare i källaren på Nyayo House.
https://www.youtube.com/watch?v=xvY5RcORYt8

Kibaki lät också anlita John Githongo, en prisbelönad journalist som i East African under många år skrivit om och kritiserat Moi-regimens korruption, och som sedermera arbetade för anti-korruptionsorganisationen Transparency International. Githongo utsågs som Kibakis personliga rådgivare inom avdelningen Anti Corruption and Good Governance, med uppdrag att rapportera allt direkt till Kibaki. Det första Githongo gjorde var att anlita Kroll & Associates, en brittisk utrednings- och säkerhetsfirma, och gav dem i uppdrag att spåra och rapportera om tre miljarder dollar, som enligt Transparency International skall ha försnillats av Moi och hans närmaste medarbetare. I ett land där närmare hälften av innevånarna lever på under en dollar om dagen är det en svindlande summa som stulits från folket.

För dem som på nära håll följde utvecklingen via medierna, verkade det verkligen som om Kibaki hade för avsikt att spåra och återföra pengarna som stulits, inte minst från Goldenberg-affären. Som utredningen fortsatte upptäcktes att Moi, hans två söner Philip och Gideon (som idag är en senator) samt hans dotter June, var inblandade i korruptionsskandaler. Bland annat avslöjades att Moi 1991 beordrat att 460 000 dollar skulle betalas till Goldenberg – trots att det var helt lagstridigt.
Men i maj 2004 kom ett bakslag för Kibaki när Githongo avslöjade att Kibakis närmaste män var inblandade in en korrumptionsskandal kallad the Anglo Leasing-scandal. Det rörde sig om 777 miljoner US-dollar, och avslöjandet ledde till att John Githongo beskylldes för att vara en brittisk spion, han mordhotades och tvingades fly landet. Spionanklagelserna baserades på att Githongo spelat in avslöjande samtal med regeringsmedlemmar som styrkte korruptionsanklagelserna.. Anti-korruptionsutredaren hade gjort ett för bra jobb, och regeringen lät tysta ned rapporten ”The Kroll Report on Moi”.
Den 31:a augusti 2007 publicerade Wikileaks en hemlig rapport som visade ett nätverk av skalbolag som använts för att försnilla hundratals miljoner dollar till nästan trettio olika länder. Att Kibaki kunde vinna valet trots att han låtit hemligstämpla den utförliga rapporten som avslöjade Moi’s korruption, ger en fingervisning om hur ofria medierna är i Kenya.

För de som är intresserade att veta mer om Kenyas politik och John Githongo’s utredning kan jag rekommendera boken ”It’s Our Turn to Eat: The Story of a Kenyan Whistle-Blower”, av Michaela Wrong. Det är en utmärkt författare som skrivit en redogörelse för Githongo’s arbete som närmast liknar en riktigt bra deckare; den är välskriven och spännande, och för den som inte vet hur det slutade är det en riktig nagelbitare. Den ger dessutom en inblick i hur korruption fungerar. Michaela Wrong skriver; ”För varje minister som tar emot en muta, måste det finnas ett företag i väst som är redo att betala den.”
Det gäller naturligtvis inte bara företag från väst; kinesiska, koreanska och japanska bolag betalar också stora mutor utan att straffas.

Dessutom visar Michaela Wrong hur korrumperade även andra regeringar är, och även Världsbanken. Makhtar Diop var på den tiden Världsbankens chef i Kenya, och han hyrde ett stort hus av Presidenten, Kibaki. Inte ens när Githongo avslöjade Anglo Leasing-skandalen, där Kibakis närmaste män var inblandade upp till armbågarna, gjorde han någonting. Även hans efterträdare på posten, Colin Bruce, hyrde samma hus från Kibaki, och trots avslöjandet att valet 2007 hade varit riggat, så försäkrade han Washington att Kibaki var den lagliga presidenten i Kenya. Bruce blev senare befordrad till chef för Världsbankens Strategy and Operations i Afrika.
Michaela Wrong menar i boken att Kibaki antagligen räknade med att Githongo i första hand var Kikuyu, och först i andra hand antikorruptionsutredare, och att denne därför skulle vara lojala med sin folkgrupp. Han hade fel. Githongo var en visselblåsare som verkligen ville rensa ut i korruptionsträsket. Inte ens i Storbritannien gick Githongo säker efter sitt avslöjande, för den kenyanska säkerhetstjänsten jagade honom även där.

Kibakis antikorruptionslinje tystnade tvärt och istället lierade han sig med Moi och hans kumpaner.
Moi hade dragit sig tillbaka, men fortsatte lägga sig i politiken från åskådarplats. Bland annat sågade han ett förslag till ny konstitution 2005. Två år senare, 2007, blev Moi utsedd av Kibaki till fredsmäklare i Sudan. Vid valet i december 2007 uttalade Moi sitt fulla stöd för Kibaki’s återvalskampanj, och anklagade de två oppositionsfraktioner som samlades under namnet Orange Democratic Movement, för att vara tribalistiska till sin natur. Således kunde Moi åter en gång spela ut minoritetsgrupperna mot varandra, trots att han egentligen inte längre var politiker.
(I mars i år åkte Moi in på sjukhus, och i oktober var det dags igen, nu i ett kritiskt tillstånd. Det är antagligen bara en tidsfråga innan han går ur tiden. Hur eftermälet kommer att låta blir intressant att höra. Men som jag skriver det här läser jag på annan plats att Moi just skrivits ut från sjukhuset. Ont krut förfars inte så lätt.)

Valet 2007 var en kamp mellan Mwai Kibaki och Raila Odinga – son till Oginga Odinga. Som Kikuyu hade Kibaki stöd från de folkslag som traditionellt härstammar från det centrala höglandet, främst Kikuyus, Meru och Embu. Odinga, tillhörande Luo, kunde bygga en bredare koalition med regionala ledare från andra delar av landet; Luhya’s i västra Kenya och Kalenjin från Rift Valley och muslimska ledare från kusten.
Kibaki vann valet med 46 % av rösterna och svors in den 30:e december 2007. Men Railla Odinga utropade sig också som segrare, vilket ledde till blodiga sammanstötningar mellan folkgrupper. En kvart efter att Kibaki utropat sig själv som segrare utbröt våldet, främst i slumområdena i Nairobi, men också i andra städer. Främst Luo’s började attackera Kikuyu’s runt om i landet, och hundratals hus sattes i brand, människor höggs ned med machetes; andra tvingades fly hals över huvud. Inom ett dygn var alla affärer stängda och det var som ett belägrat land. Under två månader var det närmast ett krigstillstånd i stora delar av landet.

I Kibera var det folk som bott grannar i åratal utan problem, som plötsligt gick ut och bokstavligen slaktade varandra med machete’s. Järnvägen till Uganda går genom Kibera, och där drog folk upp rälsen och stoppade således tågförbindelsen till grannlandet, så protesterna fick snabbt internationella konsekvenser – förutom alla kenyaner som sökte skydd i grannländerna.
Över tusen människor fick sätta livet till, och omkring 600 000 människor förflyttades inom landet, till andra områden för att komma undan det blinda våldet. Butiker och gårdar plundrades, vägar blockerades och människor kunde inte ta sig till eller från sina jobb. Medlemmar av olika folkgrupper attackerades av andra, och många valde att fly till angränsande länder. För turistindustrin var det ett dråpslag; alla flyg ställdes in och turistparadisen stod tomma, helt utan besökare och helt utan inkomstmöjlighet för hundratusentals människor.

Det hela slutade med en kompromiss; National Accord and Reconciliation Act skrevs under den 28:e februari 2008, där Mwai Kibaki blev president och Raila Odinga utsågs till premiärminister.
I efterhand har det konstaterats att Kibaki verkligen fuskade till sig segern; att Raila Odinga uppskattats ska ha vunnit valet med 46 % av rösterna, mot Kibakis 40 %. De blodiga sår som revs upp vid det valet kom att få långtgående konsekvenser för Kenya. I augusti 2010 hölls en konstitutionsomröstning där två tredjedelar av folket accepterade en ny konstitution som avsåg att förhindra en upprepning av våldet 2008.

Valet 2013 gick relativt lugnt till – folk hade ännu det förra valets tragik i färskt minne. Kibaki hade suttit två perioder och var därför förhindrad att ställa upp, och valet stod istället mellan Jomo Kenyattas son Uhuru, och Raila Odinga. Den förre vann men det var ett omtvistat valresultat: Återigen anklagade Odinga segraren för valfusk. Med tanke på konsekvenserna från det förra valet är det lätt att förstå hur cyniskt det var; han riskerade en upprepning av eftervalsvåldet 2008.
Högsta domstolen godkände dock valresultatet och Kenyatta kunde ta plats som president under den nya konstitutionen. Vice presidenten hade ersatts av en deputy president, och Uhuru Kenyatta utsåg William Ruto till posten. Ruto hade tidigare varit generalsekreterare för KANU och plockades in i regeringen av Moi 1998 för att sedan efter valet 2002 blev inrikesminister. Därefter har han bland annat varit jordbruksminister och minister för högre utbildning, innan han fick den post han ännu innehar.

William Ruto är en rätt typisk kenyansk politiker, som anklagats för inblandning i diverse skumraskaffärer; bland annat för att ha lurat Kenya Pipeline Company på stora summor, samt för tvivelaktiga landaffärer. Men mest känd är han för sin inblandning i eftervalsvåldet 2008.
William Ruto anklagades för tre fall av brott mot mänskligheten, bland annat mord, förföljelse och tvångsförflyttning av människor.
I januari 2012 tog ICC upp fallet och bekräftade anklagelserna mot William Ruto, Uhuru Kenyatta, Francis Muthaura, Henry Kosgey samt den förra polischefen Major General Mohammed Hussein Ali. En av åtalspunkterna var en mordbrand den 1:a januari 2008, där Kikuyu’s – mest kvinnor och barn – hade sökt skydd i en kyrka som medvetet sattes i brand. Sjutton personer brändes till döds i kyrkan, ytterligare elva dog på sjukhus och femtiofyra andra skadades. Det blev skandalrubriker över hela världen och fallet hamnade på ICC:s bord. William Ruto vägrade dock infinna sig till rättegången i Haag, och regeringen i Kenya hånade ICC för att vara ett skämt; att de bara åtalade ledare från fattiga länder i Afrika, medan de aldrig åtalar de ledare i väst som begått brott – en kritik som absolut inte saknar substans. Bristen på åtal för det rättsvidriga Irak-kriget är ett gott exempel.

Men rättegången i Haag fick problem. Över trettio vittnen dog; försvann spårlöst eller tappade helt enkelt minnet. Ett av vittnena som i en för-rättegång påstått att Kenyatta och kabinettssekreterare Muthaura hade hållit ett möte med Kenyas beryktade och fruktade kriminella gäng, Mungikis.
Men när det närmade sig rättegången drog vittnet tillbaka sina påståenden, angav att han vittnat falskt och ljugit om mötet. Det är inte svårt att föreställa sig att det kan ha varit en reaktion som framkallats av de övriga vittnenas öde. I april 2016 släppte ICC anklagelserna mot Ruto, i brist på bevis eftersom vittnena saknades.

Att en sådan omstridd, sannolikt korrumperad person kan bli Deputy President är ganska talande för det politiska klimatet i Kenya. En politiker som jag talat med hävdade att de skall vara glada i Italien, för där har de förvisso maffian och en korrumperad regering. Men i Kenya sitter maffian i regeringen, hävdade denne.
(I april 2009 återfanns 24 stympade manskroppar utanför en polisstation i den lilla staden Karatina. De var halshuggna och deras händer och ben var avhuggna. Det var ett verk av Mungikis, så det finns orsak att frukta dem. Ryktet säger att i deras initieringsrit ingår det att äta människokött, men det kan vara ett rykte de själva spridit för att skapa fruktan.)

Valet 2017 vanns återigen av Uhuru Kenyatta i ett omstritt val. Raila Odinga protesterade återigen mot resultatet – trots de bittra erfarenheterna från 2008 – och anklagade Uhuru Kenyatta och hans parti för att ha manipulerat valet. Han menade att det var hackers som hade manipulerat det digitala valsystemet. Högsta domstolen gick denna gång på Odingas linje och upphävde valresultatet – en av de få gånger något sådant hänt i hela världen, och något som gav Högsta Domstolen kredibilitet för att vara en självständig instans. En märkligt unik händelse i ett land som Kenya. Det utlystes ett nytt val till presidentposten, där Uhuru vann eftersom Raila Odinga vägrade ställa upp med hänvisning till oegentligheter i samband med valet.

Och där befinner vi oss alltså idag. Man kan sammanfatta att Kenyansk politik leds av samma familjer som var inblandade från självständighetens första dagar; någon som förstärker bilden av att det gäller att ha makt och pengar för att komma någonstans i Kenya, politiskt sett. Att Kenyas ledare dessutom förbjudit och jagat kommunister och socialister förklarar också till viss del avsaknaden av vänster-högerskala inom politiken; här har det alltid handlat om vilken folkgrupp man tillhör.
Ett omskrivande uttryck för korruption i Kenya ”kito kidogo” – på swahili betyder det ”något litet” och står för den lilla gåva som exempelvis poliser vill ha när de i trafiken stoppar en för att man inte har satt på sig bilbältet eller kör med en trasig lykta. En undersökning för några år sedan visade att den genomsnittliga kenyanen betalar mutor till poliser eller tjänstemän sexton gånget i månaden.
Men det har också varit vanligt att politiker rest runt och delat ut kontanta pengar för att köpa röster – pengar som givetvis först stulits från landets ekonomi. Och då handlar ”den lilla gåvan” plötsligt om stora summor sammantaget.
Ett annat uttryck för det politiska klimatet är ”It’s our time to eat” – titeln på Michaela Wrong’s bok anspelar på hur politiker ser på makten: Det gäller att ”äta” så mycket som möjligt när man sitter närmast grytorna. Den politiker som inte gjort sig rik under sin politiska karriär skrattar folk åt och menar att denne var en idiot som inte åt när det hade chansen. Det är alltså i den politiska miljön som Kingwa Kamencu försöker finna mandat för Kenya Sex Party.

”En av de saker jag har insett är att vi i Kenya aldrig har haft en organiserad vänsterrörelse.” förklarar Kingwa. ”Och när jag säger vänster så menar jag människor som delar samma värderingar när det gäller frihet, öppenhet, kärlek och som sätter humanism i det första rummet. Så det tomrum som Kenya Sex Party fyller bygger på dessa värderingar, där humanism kommer före allt annat. Vi försöker organisera människor som delar dessa vänsteridéer.”

”Vi försöker inte tävla med någon annan, vad vi gör är helt enkelt att administrera en ny värld. En ny värld i så motto att vi sätter mänskligheten först, istället för den avhumanisering som sker idag. Det som sker idag är att folk är hemlösa och bor på gatan, eller att det varje år är människor i delar av landet som svälter ihjäl … För mig är såna saker grundläggande; vilken sorts liv har kenyaner idag; hur är deras levnadsstandard? Vi vill att kenyaner skall ha den högsta standarden – i hela världen. Vi nöjer oss inte med det mediokra liv vi har idag.”

Kingwa Kamencu är engagerad och verbal. Jag anar att hon studerat retorik, eller så har hon en intuitiv talang, för hon använder retoriska grepp som att ständigt upprepa meningar för att nöta in begrepp, räkna upp saker – hela tiden tre av varje exempel. Hon pendlar hela tiden mellan att framstå som lättsinnig och lekfullt provocerande, till att verkligen utstråla ett äkta och djupt engagemang i de frågor hon tar upp. Hon återkommer gång på gång till behovet av att ena nationen och hela dess sår – syftande på de etniska striderna, och hur övriga partier utnyttjar dem. Samtidigt är hon kaxig och självsäker med en obändig tro på sitt lands potential.
När hon påstår att Kenyaner ska ha den högsta levnadsstandarden i världen uppfattar jag det som en blandning av en tro på sitt land, och insikten att överdrifter skapar rubriker. Tydligt är att blygsamhet inte är något för henne.
”Det är lätt att säga att Kenya ska ha den högsta levnadsstandarden i världen, men hur ska er parti nå dit?” frågar jag.

”För det första; Kenya är ett av världens rikaste länder. Folk förstår kanske inte de sanna värdena, men faktum är att tomtpriserna längs Thika Road, som inte ens är de mest exklusiva området i Kenya, är högre än i the Hamptons i New York! Så, vet du vad! Det är ett sätt att marknadsföra Kenya: Vi kan säga att Kenya är det dyraste landet i världen. Det behöver inte betyda något dåligt, för om det är dyrt så innebär det också att det finns ett värde, något med kvalitet.

Så att jag säger att Kenya är det rikaste landet i världen är för att vi har mineralerna; vi har befolkningen – mänskliga resurser … Afrika är den rikaste kontinenten i världen, det är bara det att vi inte har mobiliserat våra resurser och hanterat dem på ett bra sätt.”

”Det som Kenya Sex Party vill göra är att använda dessa resurser på ett bra sätt. Återigen kommer det till att så mycket stjäls varje år genom korruption. Omkring sju hundra miljoner Kenyashilling (motsvarande cirka sjuttio miljoner svenska kronor) försvinner till ingen nytta varje år! Tänk om de pengarna istället användes i sjukvården, på våra universitet … Det är där Kenya Sex Party kommer in; för att se till att alla resurser används på ett förnuftigt sätt, och i första hand täcker grundbehoven hos folket.”

”Vår förste president, Jomo Kenyatta konstaterade att Kenyas grundläggande problem är fattigdom, okunnighet och sjukdomar. Det faktum att vi nästan sextio år efter att Kenya blev självständigt fortfarande har samma problem, är ett stort problem. Det är inte för att det fattas pengar eller kapacitet – det handlar om det politiska systemet och de värderingar som ligger bakom det. Pengarna har aldrig arbetat för det kenyanska folket, de har bara stöttat det politiska etablissemanget. ”

När jag frågar hur deras parti skall kunna stoppa korruptionen, svarar Kingwa snabbt:
”Det handlar inte om att stoppa korruptionen; det handlar om att skapa en känsla av samhörighet, en gemenskap bland oss kenyaner. Amnesty Internationals grundare, Peter Benenson sade; Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället. Och det är precis vad det handlar om.”

”Jag förstår varför det finns korruption, det är fullkomligt logiskt och jag lastar inte de politiker som är korrumperade, för det är så det fungerar här. Är man inte korrumperad överlever man inte som politiker. Det är bara så det är. Så det vi gör istället är att bygga en gemenskap bland oss kenyaner, och det är något som aldrig funnits där förut. Kolonialismen berövade oss vår värdighet, vi blev devalverade som människor; som nation. Vårt parti försöker ge nationen sin själ tillbaka.”

Kingwa Kamencu sitter på ett blått, broderat överkast på sängen, iförd sitt skinande fodral och sippar cider ur ett champagneglas. Framför henne ligger två bruna hundvalpar i bakgrunden hänger en av Mbuthias målningar. Det ser exklusivt ut; precis en sån miljö som Kingwa tycks känna sig hemma i. Kontrasten till det hon talar om och hennes engagemang i samhällsfrågorna är slående. Samtidigt är Kamencus pragmatiska inställning till korruption inte något som antyder att hon själv skulle vara omutbar.

Jag hänvisar till ett inlägg hon skrivit på sin Facebook-profil, där hon konstaterat att landet verkligen måste vara i ekonomisk kris, eftersom hon flera gånger erbjudit Uber-chaufförer sex som betalning, men att de nekat och krävt att få pengar istället.
”Är du inte rädd att såna inlägg belastar partiet?” frågar jag medan hon börjar gapskratta så snart jag nämner inlägget:

”I helvete heller! Det är min styrka! Det är därför folk jag möter på gatan kommer fram och ger mig en kram; för att jag är mänsklig!
Vad är det mest mänskliga som finns? Det är sex! Vad är den mest demokratiska kraften i alla människor över 18? Jo, det är sexlusten; det är sexualdriften! Och sex kan ses som en metafor för livet; för styrka; för energi … Upphetsning är början på en ny livscykel. När du samtalar med en annan person, när ni delar tankar – det är sex. Det är ett socialt samlag. Jag tycker om att använda sex som metafor; och det är också orsaken till att partiet skapades. Det handlar inte om sex i fysisk bemärkelse, utan sex som en metafor för interaktion; för att mötas; för att utbyta energier och idéer och allt sånt. För mig är sex något som, när vi väl befriat det från alla onda associationer, kommer att kunna befria mänskligheten. Låter det förnuftigt?”

Jag återkommer till hennes provokationer, exempelvis att hon visade brösten på Facebook på den internationella kvinnodagen, och frågar hur hon tror att hon skall kunna bli tagen på allvar när hon kommer med såna inlägg. Hon ser roat på mig och svarar trotsigt:
”Saken är det att jag inte bryr mig om seriositet. Det är orsaken till att världen är i kris idag – vi är för seriösa. Det är för att vi är för seriösa som folk är beredda att döda varandra. I vårt politiska system har vi sedan 1992 sett folkförflyttningar; vi har sett människor bli mördade; vi har sett vårt folk bli uppdelat i etniska grupper … Bara på grund av denna seriositet.”
”Jag bryr mig inte om att vara seriös. Det är därför okända människor kan komma fram till mig på gatan och ge mig en kram. Folk kommer fram till mig och säger: Madam President, jag är så glad över att se dig! Jag älskar det! Och de gör det för att jag är mänsklig, för att jag vågar vara oseriös!”

Men är då inte hennes provokationer bara en egotripp, frågar jag. Hon ser överraskad ut över frågan, tänker efter innan hon svarar:
”Åh, jag vet inte. Kanske det … Men jag är helt bekväm med det. För mig är det viktigaste att jag är mänsklig. För när jag är mänsklig innebär det att jag också behandlar alla andra som jag skulle behandla mig själv. Det betyder att när jag möte andra aldrig skulle tänka; Oh fuck, det här är en person av en lägre klass, en sån kan jag inte tala med. Så länge jag möter mina medmänniskor på samma nivå är jag mänsklig.”

Före intervjun hade jag gjort en enkel research på Kamencu och funnit att hon studerade historia och litteratur vid Nairobis universitet och tagit examen med bästa betyg. 2009 fick hon ett stipendium, Rhodes Scholarship, för att läsa vid Wolfson College, Oxford. Hon tog sedan en mastersexamen i afrikanska studier samt kreativt skrivande, vid University of Oxford. Hon valdes där som President of African Society, en organisation av unga begåvade afrikanska studenter som diskuterar Afrikas framtida utveckling. Den som får uppfattningen om att Madam President skulle vara någon sorts bimbo, tar fullständigt miste: Kingwa Kamencu är en mycket skarp kvinna och, anar jag; strategisk och beräknande.

I september 2011 väckte Kamencu en viss uppståndelse på den kenyanska politiska scenen när hon 27 år gammal deklarerade att hon ställde upp som presidentkandidat, den yngsta kvinnliga kandidaten någonsin. Hon var då medlem av Labour Party of Kenya, och var känd för sitt engagemang i frågor som att skapa en icke-etnisk politik; självhushållning när det gäller matproduktion samt mekanismer för att skydda befolkningen från återkommande nationella kriser, som svält eller torka. När det väl kom till kritan var Madam President dock inte en av dem som fullföljde kandidaturen genom att skicka in nödvändiga papper till valkommissionen. Hon angav att hon istället ville satsa på att bygga upp sin egen väljarbas inför kommande val. Och nu har hon alltså startat The Kenya Sex Party och kallar sig redan president.
Hur stort hennes parti är svarade hon aldrig på utan dribblade runt frågan genom att tala om hur de har medlemmar över hela landet, och hur nya sluter till varje dag. Så leker hon med orden:
”What is a party?” frågar hon retoriskt, och leker med den dubbla betydelsen av ordet. Parti eller party.
”Ett party är kul; ett party är glädje; ett party är lycka. Så det går inte ihop att våra partier gör att folk blir dödade istället för att se till att vi firar. För mig handlar Kenya Sex Party om att fira livet; vi står för glädje; vi står för näring; vi står för kärlek.”

Det är många visioner Madam President målar upp, men när jag försöker få henne att berätta hur det skall gå till, vad de har för handlingsplan, så blev hon genast mer svävande. Men en sak som hon trycker på är behovet av att hela nationens ”etniska sår”; att bygga terapicenter runt om i hela landet där folk kan få professionell hjälp att bearbeta sina trauman.

”Vi har blivit traumatiserade, men trots det har vi ett val; vi kan välja att vara offer för våra trauman, eller så kan vi välja att bli … du känner väl till den sårade helaren? Vi kan välja att resa oss över våra trauman och bli en ledare för andra som gått igenom olika trauman. Så ett av mina mål är att Kenya skall bli en helare för resten av världen. Vi är världens moder, mänsklighetens vagga, och det är vår uppgift att humanisera världen. Yeah.”
Jag frågar om hon på allvar tror att hon någon gång kommer att bli president. Hon ler ett varmt brett leende och ser lite överseende på mig och svarar självklart:
”Men jag är ju redan President! Jag är Madam President! För mig handlar det inte om att bli vald – det kommer att hända – utan det handlar om att jag måste göra det som måste göras, och för mig är det att bygga en känsla av gemenskap; en känsla av samhälle; en känsla av ”Kenyaness”.
Världen är i kris, och vi kenyaner är liksom mänsklighetens vagga; vi är som mänsklighetens moder. Om inte vi kan fixa det (’get our shit together’) så har resten av världen inte en chans. Så för mig är det fundamentalt; det är något som bara måste göras. När vi har fixat det, kan vi hjälpa resten av världen.”

”Man brukar säga ’happy wife, happy family”. Om modern inte mår bra så mår heller inte barnen bra. Vad jag gör är att jag tar tillbaks modern, för när modern är på benen igen; när hon är stark; när hon är hel, när hon är helad och när hon är full av kärlek igen, kommer resten av världen att läka sig själv.”
Jag frågar henne om hon tror att det Kenyanska folket kommer att se på henne som en moder. Hon skrattar till och svarar självklart:
”Jag tror redan att de gör det! De gör det redan!”

När vi avslutat intervjun går vi ut och sätter oss på altanen igen och småpratar. Jag fyller Kingwas glas och tittar på henne med ett leende; ”Men allt det här du håller på med; handlar inte det om att du egentligen bara ”branding”, att du skapar ett varumärke? Ditt eget namn som varumärke?”
Hon svarar inte, men ler brett och ger mig en ”high five”.

Jag anar att Kenya kommer att få höra mycket om Kingwa Kamencu även i framtiden, även om hon aldrig skulle bli vald till President. Oavsett hur det går, så önskar jag det kenyanska folket mycket hellre en President som Kingwa Kamencu än någon av de andra politikerna som säger sig företräda folket.

* * *
Om du gillar mina rapporter från Kenya så kanske du också vill vara med och stödja min okynniga penna och utforskande kamera.
Det gör du lättast isåfall genom att Swisha en slant till min telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du gillar det eller inte.
Ett stort tack på förhand. Din omtanke håller mig vid liv.

Kommentarer

En modig lekfull människa. Fler av den kalibern önskas. Tack för historielektionen! Svårt att inte tappa hoppet när man ser människors framfart.

Lämna ett svar