Ett uttryck som jag ofta hört här i Kenya är; ”I go and come back.” Jag går och kommer tillbaka.
När någon lämnar platsen där man befinner sig för att uträtta något ärende, men har för avsikt att återvända, säger man så. På något sätt är det typiskt kenyanskt. Avsaknaden av tidsangivelse ger att det kanske även är typiskt afrikanskt; med tanke på uttrycket ”African time”. Och som jag har förstått Swahili, är det också typiskt för det tämligen karga, eller avskalade språket. Rak kommunikation. Man broderar inte språket lika mycket med ”överflödiga” ord som i svenskan. Det är ingen tidsangivelse, det är bara ett konstaterande och ett löfte. Jag går och kommer tillbaka. Det kan vara allt från en kvart till hela dagen – eller kvällen. Eller natten. Det är en försäkran om att man har intentionen att komma tillbaka. Man vet ju inte vad som skall hända när man lämnar platsen.

Det påminner mig om en berättelse av Paul Auster; Orakelnatten. Där berättar Auster om en man som efter en vanlig arbetsdag på något oinspirerande jobb är på väg hem. Men just som han tar ett snedsteg faller en tung figur av sten från en fasad och skulle ha krossat hans skalle om det inte vore för hans lilla felsteg. Händelsen skakar om mannen så djupt att han bara fortsätter att gå; han går ifrån hela sitt gamla liv med fru, barn och en vanlig vardagstillvaro och fortsätter till en ny plats där han plötsligt börjar ett helt nytt liv. Den morgonen kunde han ha sagt; ”I go and don’t come back.”
Extra absurt blir det när en förälder säger ”I go and come back” till sitt barn. Det blir som en försäkran om att de inte kommer att överge barnet. Att de inte kommer att ta chansen och bara dra iväg för att starta ett nytt liv någon annanstans. En försäkran så god som någon, åtminstone om barnen läst Paul Auster. Jag kan för övrigt varmt rekommendera boken – den hade många bottnar och en mycket intelligent och berörande handling. Jag kommer definitivt att läsa mer av Auster.
Som författare in spe är det precis såna historier som ger mig näring. När jag läser böcker som verkligen talar till mig, börjar jag snart fantisera ihop egna berättelser parallellt med läsningen. Ibland försvinner jag in i mina egna fortsättningar medan jag sitter med boken uppslagen framför mig, så jag måste läsa om några sidor för att hitta tillbaka till den verkliga handlingen. Jag har nog en väldigt livlig fantasi?

Jag kommer osökt att tänka på alla de dokumentärfilmer som jag sett, främst av kvinnor, om kvinnor, vars fäder plötsligt försvunnit ur deras liv av en eller annan orsak. För alla dem var det ett så stort trauma att det påverkat dem så mycket att de, som för att hela sig, har velat berätta om det för andra, genom verktyget film. När jag hängde på Göteborg Film Festival i början av seklet var det ett par år då det fullkomligt vällde fram såna filmer. Dels var det naturligtvis ett stort behov av dessa kvinnor att berätta om den sorg och den saknad de känt för sina förlorade fäder. Dels var det skarpa krav på att det skulle vara en mer rättvis fördelning av filmstödet könsmässigt. Tidigare hade nästan alla pengar gått till manliga regissörer, så det skulle kompenseras upp.
Men det som slog mig var att det inte görs några filmer om mammorna som stannar kvar och tar hand om allting, när männen ger upp av en eller annan orsak. Kvinnorna som sköter hemmet, tar hand om barnen och ser till att de får mat, kläder, kärlek och att de kommer sig iväg till skolan. Det borde väl vara de som skulle hyllas med en film – inte männen som svikit?
Kanske en fras som ”Jag går och kommer tillbaka” kan kännas oerhört betryggande för många som övergivits? Men hur funkar det i det västerländska tidsfixerade samhälle? Och hur reagerar barn på ett sånt löfte? Här i Kenya är det naturligt, vad jag sett. Jaha, säger ungarna – och så är det inte mer med det.
Blir reaktionen bland barn densamma i Sverige? Eller frågar de efter en tidsangivelse? ”När är du tillbaka?” Eller; ”Hur länge blir du borta?”

Jag vet naturligtvis inte, det är rena spekulationer jag kommer med. Men jag tror att barn i Kenya har ett mer avslappnat förhållningssätt till tiden än svenska barn. Har det någon betydelse? Ja, jag tror att klockan i sig är en stressframkallare, och att vår linjära tidsskala är helt emot vår natur. Jag tror att vi liksom alla andra djur – vi är ju trots allt primater – är skapade för att leva i rytm med naturen. Inte så att vi ska gå i idé, som björnar exempelvis. Men att vi under vinterhalvåret skulle gå ned i aktivitet och softa mer, sova och återhämta krafterna. Att vi kan vara mer aktiva under sommarhalvåret när det är ljust ute, tycker jag är självklart. Som vi gjorde under medeltiden, exempelvis. Det är tydligen en myt att medeltiden var så mörk och dyster. Om man ser till arbetet så arbetar vi mer idag än vi gjort någon gång under historien, anar jag – om man ser till den totala arbetsinsatsen.

Att vi inte är gjorda för att arbeta 8 timmar om dagen eller till och med mer än så, är självklart. Människor är inte byggda för det; våra kroppar håller inte för ett ständigt slitage. Vi är primater och liksom alla andra apor borde vi vila stora delar av dagen. Arbete borde inte vara mer än två, tre timmar om dagen; den tid man beräknar att stenåldersmänniskor lade på att skaffa mat. Resten av deras liv var ”fritid”.
Fri tid. Visst låter det vackert?!
Det är den största förmögenhet jag haft i mitt liv; att vara fri att göra vad jag vill. Det är inte alltid så enkelt att få ihop det ekonomiskt, men genom att avstå från det överflödiga skulle nog många fler kunna njuta mer frihet. Men det är klart att det är roligt att shoppa …

Barn är fria. De har inte den tidsuppfattning vi vuxna har. Från början lever barnet totalt i nuet; det är omedelbar behovstillfredsställelse som gäller. När de är hungriga skriker de, när de är nödiga så skiter de. När de behöver närhet så skriker de. Men så växer de och börjar förstå de mest elementära tidsbegrepp; nu, sen och då.
Tänk om vi stannade där. Att vi slutade dela upp tiden i små enheter utan nöjde oss med dåtid, nutid och framtid. Som maasaierna. Den danska författarinnan Karen Blixen som bodde här i Kenya för ett sekel sedan berättade om en maasai som blev dömd till två veckors fängelse för fylleri. Men redan efter ett par dagar hängde han sig. Han hade ingen uppfattning om tiden som vi har, utan trodde att resten av hans liv skulle bli som det han upplevde för stunden.
När det gällde det förflutna såg maasaierna dåtiden som ett stort lagerrum där allt som hänt förvarades. Det var emellertid inte ordnat efter den räta tidsaxel som vi upplever som tidens naturliga gång. De navigerade istället i det förflutna genom de händelser som varit betydelsefulla för samhället, för gruppen. Det kunde vara när blixten slog ned i det stora trädet nära boplatsen, eller när regnet översvämmade ett område som annars brukar vara torrt, eller liknande. Det spelade ingen roll om det hände förra månaden eller om det hänt för tio tusen år sedan; det som var viktigt för maasaierna var inte när det hände, utan vilka gemensamma erfarenheter man dragit av händelsen. Tänk om vi skulle låta våra barn växa upp med den tidskulturen istället.

Nu protesterar de flesta; att det skulle inte gå.
Nähä, än sen?!
Jag är inte ute efter att revolutionera världen. Jag vill bara plantera ett frö som förhoppningsvis får rotfäste någonstans i ditt medvetande, och som får dig att börja fundera över vad människans egentliga tid är. Att ifrågasätta om människan skall rätta sig efter industrialismens krav på tidsuppfattning, eller om vi skall försöka finna en egen balans mellan arbete och fritid.
Tänk er ett barn som istället för att hela tiden anpassa sig till klockan, fick vara fri att själv bestämma över sina tider?
Jag anar att de flesta ryggar tillbaka över den tanken. Själv tänker jag att ett sånt barn skulle tidigt lära sig känna självständighet och stora nog att ta ansvar för sig själva. Och några skulle förmodligen skadas eller till och med dö för att de inte var mogna för det ansvaret. Andra skulle blomma ut och bli extremt starka och självständiga vuxna.
I jägar/samlar-samhällen var barnen så fria, enligt de antropologer som bott med de sista urtidsfolken i världen. Ingen i dessa samhällen kunde beordra andra gruppmedlemmar att göra någonting; allt byggde på individens fulla frihet – och ansvarskänsla. De gjorde aldrig gjort åtskillnad mellan lek och arbete – allt var ”lek” för dem. Barnen var fria att leka, och under leken imiterade de de vuxnas vardagssysslor. Ju äldre de blev desto mer växte de in i rollen som vuxna deltagare och fick ta allt större ansvar, men allt fortsatte vara ”lek” även i vuxen ålder.

När mannen inhägnade sin mark, var det första han inhägnade kvinnorna och barnen, berättas det i den utsökta boken ”Sex at Dawn – the prehistoric history of human sexuality.” Det vill säga att innan människan började bruka jorden var kvinnorna och barnen fria på ett hela annat sätt. När man satte spaden i jorden och blev bofasta för att skydda sina grödor, behövdes plötsligt barnen som arbetskraft och kvinnan ”fjättrades vid spisen”. Efter den tiden har barnen aldrig varit fria igen.

Idag är inlåsningen värre än någonsin eftersom barnen systematiskt fråntas rätten att leka fritt; de blir hunsade och styrda i detalj genom att varje timme i skolan är schemalagd i ett dysfunktionellt system som inte alls tar hänsyn till de individuella barnens vilja och intressen.
Tänk om vårt samhälle kunde dra erfarenheterna från samlar/jägartiden, den tid i människans utveckling varifrån sannolikt en stor del av vårt nedärvda dna kommer från. Det finns goda exempel att luta sig på; de demokratiska skolor som startats runt om i världen.
Men de har jag tjatat nog om i tidigare texter; den som vill veta mer om framtidens utbildning kan läsa det här; http://johnbgod.se/elefanten-i-klassrummet/

Jag tar mig tid, att skriva om tid, bland annat. Och jag tackar för att du tagit dig tid att läsa så här långt. Hoppas det har givit dig någonting.
Om du vill hjälpa mig hålla min blogg igång och dessutom reklamfri så får du gärna Swisha en slant; alla bidrag tas emot med den största tacksamhet.
Swish: 0723 68 00 54
Och glöm inte: Alla mina bilder är till salu! Du kan få någon av mina bilder förstorad, utskriven på bästa fotopapper eller canvas, inramad och levererad till din dörr, färdig att sätta upp på väggen som en ständig påminnelse om hur vacker världen är – och att John B God finns därute någonstans.

Lämna ett svar