Ojojoj, vilket julfirande det blev.
Som vanligt är jag en långsam aktör, så jag hann strula bort halva juldagen på att göra ingenting samt att försöka packa min lilla väska. Trots dess ringa storlek är det ett stort arbete att packa den. För mig alltså. Jag kan inte ta med mig allt jag hade önskat, men samtidigt kunna vara beredd på att vara borta ett par dagar. Kameran är given, liksom telelinsen, trots att den är tung och tar plats. Sedan är det putstrasa för linsen (och trasan var givetvis skitig varför jag var tvungen att tvätta den och låta den torka i solen); ett extra minneskort samt reservbatteri (som jag glömt ladda och var tvungen att göra det innan jag kunde åka). Så måste man ha med sig en varm tröja om man ska vara ute på kvällen, ett par extra strumpor om man skulle råka trampa ned i något skithål, ett par rena kalsonger, toapapper om nöden infinner sig, en extra T-shirt, mobilen, mobilladdare, pennor och block så jag kan teckna om andan faller på. En liten handduk hade varit fint, men det fick inte plats.
Allt detta omsorgsfulla packande för att jag skulle åka in till Kibera och försöka fånga något av julfirandet där. (Och tro det eller ej – trots att jag var så omsorgsfull och långsam glömde jag ändå extrabatteriet till kameran, och redan under kvällen var batteriet tomt så jag hänvisades till min mobilkamera. Ibland är jag en idiot.)

Jag tog en Uber från Ngong till Kibera, och det kostade bara sju hundra shilling. Överraskad som jag blev tipsade jag med en hel hundring. När man överför det till svenska kronor blir det närmast genant; det är i runda slängar en tia i dricks för en resa som tog en dryg halvtimme och kostade sjuttio spänn. Men här är det en massa mer, och chauffören blev väldigt glad.

Väl framme i Kibera var Arnold den första jag såg. Det är en ung man i tjugoårsåldern som jag känt i minst sex, sju år vid det här laget, och jag har sett honom växa upp från en grabb till en ung man. Det som är roligt med Arnold är att han är så charmig och vältalig. Jag har varit med när han fått en grupp kvinnor, några år äldre än honom, vika sig av skratt när han höll låda. Tyvärr var mycket på sheng, så jag missade många poänger. Sheng är det lokala slangspråket och Nairobis motsvarighet till Rinkebysvenska, fast oerhört mer vitalt och föränderligt.
Arnold stod och sålde ballonger i korsningen vid Bombolulu. Typiskt honom – han är driftig nog att se till att utnyttja alla högtider och festligheter till att tjäna en extra slant. Det var också Arnold som gjorde jättegubben som vi hade när vi fixade en julfest på barnhemmet Paradise för några år sedan. Sedan dess har han också gjort en motsvarande stor ”Sponge Bob” för att roa barn på fester. Han håller på att tillverka såna saker hela tiden, vilket visar hur kreativ han är.
Här är klippet till julfesten på Paradise:
https://www.youtube.com/watch?v=4AMlb7_NTSg

En annan som jag sett varje jul jag firat i Kibera är Rabala, från M2. Han stod också i hörnet vid Bombolulu där han alltid brukar stå och måla ansiktsmålningar på barn vid jul, och får på så sätt in lite extra cash. Rabala har minst två fruar som jag vet om, och flera barn, så det behövs väl antagligen. Här är det en statussymbol att ha många fruar. (För några år sedan begränsades mäns möjligheter till månggifte. Gränsen sattes vid 120 fruar, och den sattes efter en MP som redan hade 120 fruar. Nu får han inte gifta sig igen innen någon dör eller skiljer sig …)
Rabala tar 20 shilling (två kronor) per barn, tror jag, och hinner väl måla ett hundratal barn. Kanske det dubbla till och med. Det blir en avsevärd slant för att vara Kibera – men återigen; det är bara ett par hundra i svenska pengar. Alla såna jämförelser faller platt för att det går inte jämföra rakt av mellan länder som är så olika.
Jag fotograferade Rabala och de barn han målade, och föräldrar poserade med sina barn och tackade för att jag tog bilder på dem. Många vet att ag postar bilder på Facebook, så även om jag inte känner dem så är det många som sett mina bilder. Det känns fint att vara igenkänd av många, och andra förstår att jag är inte är någon vanlig mzungu eftersom det hela tiden kommer fram folk och hälsar på mig. Jag fick således många fina bilder på barn. Jag misstänker att jag tillhör de få mzungus som så ledigt kan fotografera i Kibera utan att folk protesterar eller vill ha betalt för att jag tar bilder på dem och deras barn.

Jag passerade M2:s studio och där var det ett jäkla liv; en trumorkester om sex man hade tagit studion i anspråk. Sånt bara händer här, och till allas förtjusning. Det låter inte alltid så bra – men folk dansar, skränar och har kul. Det kan komma någon och gå förbi, höra musiken och plötsligt bara gå in och dansa – oavsett om de är bekanta med gänget eller inte.

Efter att ha bjudit alla närvarande på en varsin drink och skålat för julen med dem, skyndade jag mig ut för att fortsätta ta lite bilder medan det ännu var något ljus att tala om. Det kändes så bra att vara tillbaka och att kunna känna mig så trygg i den miljön.

Pinchez heter en av mina vänner sedan många år. Det var Mbuthia som först tog mig med och presenterade mig. Pinchez sitter i rullstol i sin lilla butik. Han blev skjuten i ryggen av polisen under eftervalsvåldet 2008, och sitter nu med förlamade ben. Inför valet 2017 ville jag göra en intervju med honom där han skulle berätta sin historia. Jag hade talat med honom om det tidigare, men ju närmare valet vi kom, desto mindre intresserad var han av att berätta något. Antagligen var utsikterna för ett nytt våldsutbrott tillräckligt avskräckande för att han skulle vilja säga något som kunde reta upp någon.
Annars är Pinchez en pratsam, uppskattad och respekterad man. Enligt Mbuthia är det en vän som är bra att ha för han känner de flesta i området, och har tydligen stort inflytande.
När jag kom och sträckte in min hand genom luckan och önskade god jul så sken han upp i ett stort leende och ropade: ”John! Come in! Karibu sana!”. Så öppnade han dörren som jag måste huka mig för att ta mig genom. I rummet bakom luckan har han sitt förråd. De varor som går mest frekvent har Pinchez inom bekvämt räckhåll där han sitter bakom sin lucka. Men de skrymmande och de mindre omsatta varorna har han på hyllor runt hela rummet. I mitten av rummet står ett litet bord och längs väggarna tre smala soffor och en stor kyl för läsk.

Pinchez har i sin lilla butik skapat ett litet café där folk kommer för att ta en rök, en drink och prata bort ett par timmar. Det är som de flesta liknande ställen väldigt mansdominerat, men en och annan kvinna brukar kunna komma in också. Att jag kan sitta med där och diskutera politik, filosofi och allt annat mellan himmel och jord är en ynnest. Att jag dessutom kan ta bilder även när folk sitter och röker en joint är det yttersta beviset för att de litar på mig. De jag inte känner blir snart introducerade av Pinchez eller någon annan, och sen är det ok.
Jag tänker på den snuskigt rike granne vi hade i Karen, som hade med sig tre livvakter när han skulle ut och jogga i gryningen: Nog är jag rikare än honom, tänker jag, som kan sitta på såna ställen och prata med vanligt folk för att sedan gå genom slummen utan livvakter, till och med på natten.

Diskussion i Pinchez café.

Efter en liten flaska vodka och en holk hos Pinchez gick jag vidare. Nu började hungern sätta in, så jag gick tillbaka till studion. Där har de en gratisrestaurang hela månaden, som bygger på att folk som går förbi, vänner och okända, pytsar in några shilling var. Så mot kvällen ser de hur mycket de fått ihop – och det avgör vad det blir för meny för kvällen. Oftast är det enkla grejer som omena – små fiskar, inte större än fiskyngel, som torkats och sedan kokas till en i min gom mycket oangenäm fiskgryta. Den serveras med ugali, den ”majsgröt” som är stapelföda i Kenya. Det blir mycket bönor och linser också – inte heller det i min smak. Jag lämnade istället ett par hundrashillingssedlar till kvällens meny – men gick sedan själv och köpte två grillade kycklinghalvor, några kycklinghalsar samt ett par portioner bahijas – friterade potatisskivor. Allt kostade tillsammans mindre än femtio spänn. När jag återvände till studion med mitt matpaket lade jag upp allting på ett tidningspapper och lät alla som ville hugga in. En liten grabb i sju, åtta-årsåldern såg inte ut att tro sina ögon när även han bjöds in att äta. Men han hade varit i studion hela kvällen och målat på väggarna, så det var självklart att han också blev bjuden.

”The Great Gathering” kallas restaurangen i Maasai Mbili’s studio, och det var först ett konstprojekt i regi av Kevo Stero. Tanken var att restaurangen – konstprojektet – bara skulle hålla på ett par veckor, men när Kevo lämnade Nairobi för ett konstprojekt vid kusten, fortsatte de andra driva den improviserade restaurangen, och har deklarerat att den skall vara öppen månaden och året ut.
När jag hörde det, började jag räkna på vad det skulle kosta att fixa en Swedish Night på nyårsafton, där jag lagar maten. Egentligen har jag inte råd, men jag hoppas att ni mina kära läsare, också vill vara med och sponsra en slant till festen. Varje tia är värdefull, och om bara tjugo av er skickar in en femtiolapp så kommer det att bli en fest som det kommer att talas om länge, tror jag. (Läs mer i slutet av min berättelse.)

Efter min måltid drog jag med Gomba och Tola till Sky Villa, ett av de lokala danshak som finns i området. Det var knöfullt, som man säger i Göteborg. Men hög stämning och kul musik att dansa till. Och när en mzungu kommer in är det många som reagerar och kommenterar. Nu för tiden reflekterar jag inte ens över det, men den kvällen var jag den enda vita gästen där.
En yppig kvinna i trettiofemårsåldern dansade sexigt framför mig så jag slöt upp på dansgolvet. Efter ett par danser så ville hon ge mig sitt telefonnummer. Visst, det tar jag gärna, svarade jag. Jag fick numret och frågade vad jag skulle skriva för namn. ”Esther”, svarade hon. ”Esther Inspector”, fortsatte hon och tillade; ”Jag är polisinspektör”.
Oooops! En polis! I det här landet! Jag är faktiskt mer rädd för polisen än för rånare och banditer – jag känner antagligen rätt många såna i Kibera. Jag vet inte om jag kommer våga ringa henne; så orolig som jag blir när jag ser en polis. Men hon var attraktiv och det kanske är bra att ha en polisinspektör som vän?
Om ni undrar över min relationsstatus så är jag singel och letar efter en intellektuell och humoristisk kvinna att dela mitt liv med – men jag är inte på något sätt desperat. Och att knulla runt i ett land som Kenya är uteslutet för mig åtminstone, med tanke på könssjukdomar och skit. Att flirta och umgås med vackra kvinnor är en sak – men att hoppa i säng med någon man inte känner vill jag absolut avråda från i det här landet.

Nå, jag vet inte vad klockan var innan vi lämnade Sky Villa, men jag tror det var närmare två. Gomba sträckte över sina nycklar och frågade mig om jag ville gå och lägga mig, han hade lovat att låna ut sin soffa. ”Ser jag ut som ett barn?” frågade jag, styrkt av alkohol. Så vi fortsatte till The Annex, ett annat dansställe. Där var också packat med folk och mycket hög stämning. Jag tog in en öl trots att pengarna började tryta och alkoholen började stiga mig åt huvudet. Jag slog mig ner vid ett bord och snart hade jag tre unga kvinnor i tjugofemårsåldern som började stöta på mig. Det är inte helt oangenämt, men samtidigt vet jag att det är min hudfärg och mina förmodade pengar som lockar – inte min enkla person. Så det är samtidigt lätt att hålla sig på sin kant. Men flirta lite gör ju inget – så länge man ser till att inte lova något.
Kota har pekat ut och varnat mig för några unga tjejer som är rena thugsen – alltså allvarliga brottslingar som utan att blinka kan råna en under pistol eller knivhot. ”Trust me: You don´t want to be with them!” Så det gäller att alltid vara på sin vakt.
Gomba var i fin form, dansade och flörtade som han alltid gör med olika kvinnor. Och när inte han visade tecken till trötthet var det lätt att haka på. Först i sextiden på morgonen började de stänga ned stället, och då var det till och med en av servitriserna som kom med sitt telefonnummer på ett kvitto och ville att jag skulle ringa. Jag var rätt bra i form när vi stapplade hemåt i gryningsljuset.
Jag somnade som en stock på Gombas soffa.

När jag vaknade hade jag ett bultande huvud och orolig mage. Jag vet inte vad klockan kan ha varit, men jag hade nog inte sovit mer än tre fyra timmar. Gomba var redan uppe och ute. Jag raglade ut och lät tömma blåsan strax utanför Gombas hus – nöden har ingen lag, och det är absolut ingen ovanlig syn i Kibera. Möjligtvis att det är en mzungu som kommer ut ur ett skjul och låter sitt vatten. Naturligtvis kom det en massa människor och gick förbi när jag väl stod där. Snacka om att göra sig ”känd” i området.
I studion stod Arap T, Anitah och två små flickor från grannskapet och målade på väggarna. För att barn skall kunna slabba på hur de vill hade de köpt stora burkar med vattenlöslig färg som är lätt att tvätta av såväl kläder som väggar. Arap T, som är en sorts allt i allo och superfixare, berättade att i början av januari kommer han att tvätta bort all färg från väggarna, måla över med vit färg och sedan är det som en ny studio igen. Arap gillar mig skarpt. Jag brukar sticka till honom en tia då och då, för han är en klippa att lita på. Nu drog Arap mig med in till det inre rummet. Jag trodde att han ville bjuda på en holk – det är i det inre rummet man kan röka på utan att alla besökare känner doften. Men nu var det inte någon holk det gällde. Han ringde sin mor i USA och sträckte över luren till mig. Han berättade att han talat så mycket om mig, att hon ville prata med mig! Jag tog luren och vi språkades vid i säkert tio minuter – en helt okänd kvinna i USA. Hon berättade att hon hört så mycket om mig och tackade mig för att jag tog hand om hennes son. Jag måste erkänna att det känns fint att bli så uppmärksammad – även om jag inte tagit hand om Arap, det är snarare tvärt om. Han är väl i femtioårsåldern, så han är lite väl gammal att bli omhändertagen. Precis som jag.

Flickorna i studion var glada att få måla som de ville – på väggarna till och med! Det är ju något som de flesta föräldrar i Sverige råkar ut för någon gång; att papperen inte räcker till utan att det börjar ritas på tapeter och annat. I Kibera har de inte samma problem eftersom väggarna är gjorda av lera. Det hårda regnandet i höst har varit en svårt tid för många i slummen. Massor med lerskjul längst nere i mot bäcken har helt enkelt regnat sönder och spolats ut i avloppsfloden nedanför.
Mitt huvud dunkade fortsatt så jag inhandlade en enkel frukost bestående av en mango-yoghurt och en banan. Efter den kände jag mig betydligt piggare. Däremot behövde jag en toalett. Tidigare har jag alltid bott så jag har kunnat utnyttja toaletten hemma när ”tvåan” trängt på. Så jag har aldrig tidigare tvingats besöka de lokala toaletterna. Men det finns en svensk-finansierad allmän toalett och dusch i slutet av Kibera drive, så jag gick dit. Jag betalade de tio shilling det kostade, fick en liten bit toapapper och steg in. Enkelt, men åtminstone uthärdligt rent. Fast med en massa vatten på golvet, och toaletten är ett hål i golvet.
För oss bekväma västerlänningar som brukar ha för vana att långskita sittande med mobilen, en bok eller tidning i näven, kan det vara nog så avancerat att plötsligt tvingas sitta på huk och göra sina behov. Det är liksom inte läge för något långskitande. Jag hade dessutom med min axelremsväska med kamera och grejor, så den är rätt tung. Det fanns ingen krok att hänga väskan på, och med så mycket lindrigt rent vatten på golvet kunde jag inte ställa ned den. Således var jag tvungen att dra ned byxorna och förhindra dem från att nudda golvet, samtidigt som jag satte mig på huk med väskan i famnen. Jag lovar, det är ingen lätt uppgift. I synnerhet när man alls inte är van att sitta på huk utan benen börjar krampa direkt. Att efter uträttat behov sköta hygienen var inte heller någon lätt match.

Det kan väl tyckas som udda att berätta om en sådan sak, men eftersom det är något vi alla gör varje dag kan det väl vara på sin plats att berätta hur det går till i slummen också. Det finns naturligtvis fler toaletter också – jag valde förmodligen en av de bättre. Andra toaletter brukar de tömma under skyfallen; de öppnar helt enkelt upp toaletterna och låter regnvattnet spola bort det mesta av skiten, har Mbuthia berättat. Man kan ju tänka hur vidrigt det blir för dem som bor längst ner i slummen.

Småningom gick jag tillbaka till studion. Nu var det fullt liv där igen; Anitah hade fullt upp med att ge barn färg och penslar. En pojke stod utanför studion och tittade in länge innan Mbuthia ropade åt honom att komma in. Tveksamt tog han ett par steg in i studion, men Mbuthia satte raskt en pensel i handen på honom och visade honom var han kunde måla. Grabben skakade på huvudet och protesterade: ”Men jag vet inte hur man målar”. Mbuthia sade till honom att det visste han visst, det var bara det att han inte gjort det förut. Så visade han pojken hur han kunde börja med att fylla i konturerna på några av de bilder som fanns där. Så grabben började försiktigt kladda på lite färg och blev snart allt modigare när vi uppmuntrade och berättade hur fint han gjorde. Vi riktigt kunde se hur grabben växte och blev allt djärvare i sitt målande. Varje gång jag ser det hända blir jag rörd så att jag måste blinka bort tårarna.
Här i Kenya har politikerna aldrig sett nyttan med konstnärliga ämnen i skolan, så det finns inte med på schemat. Och som föräldrar inte själva fått någon konstnärlig utbildning ser inte de heller nyttan med det. Många barn i Kibera får aldrig tillgång till papper, pennor och färg, och det är därför som det är så viktigt att Maasai Mbili’s studio finns där och står öppen för barn. Nu under skollovet är det fullt av ungar i området hela dagarna, så det är fint att studion står öppen för dem. Det är alltså den enda utbildning de får i det ämne som jag, som utbildad medielärare, anser vara det absolut viktigaste ämnet i skolan.

Som jag satt där i studion och filosoferade så kom det in besökare; turister. Det var två kvinnor från Israel som var på besök och ville se studion – och förhoppningsvis köpa något konstverk också. Mbuthia presenterade mig för en av dem och vi satte oss ned och började samtala. De var båda lärare i fyrtio-, femtioårsåldern som var på studieresa i Kenya och Uganda under julhelgen. Gomba hade berättat att de skulle ha en konsert på kvällen, och det ville de vara med om.
Mbuthia frågade försiktigt hur det stod till i Israel egentligen; man hör så mycket från Gaza. ”Åååå, Israel är det bästa landet i världen”, började kvinnan. Jag kunde förstås inte hålla mig, och frågade syrligt om det gällde för palestinierna också; de som lever i världens största utomhusfängelse.
”Oh, it’s all lies”, förklarade kvinnan.
”Jaså”, svarade jag. ”Menar du att Israel inte genomför ett folkmord?”
”No, no, no! It’s just lies!” svarade hon bestämt.
Då for fan i mig och jag började rabbla alla fakta som jag läst bara de senaste månaderna, bland annat att över tvåhundrafyrtio barn mördats av israeliska soldater bara sedan april.
”It’s lies! It’s just lies!” upprepade hon gång på gång.
Jag frågade henne om hon menar att UN ljuger i sina rapporter, och att även israeliska medier tillhör lögnarna, eftersom jag får en hel del av min information direkt från Haaretz, bland andra. När hon fortsatte påstå att jag var ”lurad” och ”illa informerad” blev jag så förbannad att jag häftigt reste mig upp och gick ut och rökte en cigg, för att inte förstöra eventuella affärer för M2.
De var kvar en lång stund – lärarinnan gick in i det bakre rummet för att röka en holk med ett par av de andra konstnärerna (tänk er en svensk lärare som gärna tar en holk. Vilken uppståndelse det skulle bli om det kom ut …). Mbuthia blev minst lika provocerad som jag av den israeliska lärarinnan. När jag såg att hon hade passat på att måla en israelisk ljusstake och skrivit Israel med ett hjärta på väggen, skyndade jag mig att kladda dit ”and Palestine” under.
När kvinnorna kom ut igen så stannade hon till vid mig där jag satt och började säga; ”Jag vill bara förklara att jag älskar mitt land …”.
Jag avbröt henne abrupt: ”Du ska fan i mig bara skämmas! Du är lärare. Du har ett ansvar att faktiskt ta reda på fakta, hur saker hänger ihop och se till att kunna förklara det för barn. Att du förnekar fakta och påstår att såväl alla medier som UN ljuger, när vi alla kan närmast dagligen läsa om hur barn mördats av israeliska soldater, är ett direkt svek mot de barn du undervisar. Det är din jävla skyldighet att först informera dig själv, och sedan se till att dina elever får korrekt information – för du är en lärare! Du har ett jävla stort ansvar för barns framtid – se till att leva upp till det!” Hon tystnade helt efter min utskällning och såg lite besvärad ut, och det var flera andra som stannade till inför mitt utbrott. Till sist sade hon lite förläget; Jag undervisar inte barn i såna ämnen …”
Jag replikerade: ”Tror du att barn är dumma i huvudet? Tror inte du att dina värderingar syns även om du inte undervisar i såna ämnen? Det är din skyldighet – för barnens skull – att du som är vuxen faktiskt sätter dig i skolbänken och läser på hur det egentligen står till. Men låt oss nu lämna Israels folkmord för resten av kvällen, för att festa och ha kul istället,” avrundade jag med en sista bitch-slap riktad mot henne.
Kvinnorna köpte konst och stannade kvar under kvällen så jag förstörde väl förhoppningsvis ingenting för M2 med mitt utbrott. Mbuthia var förresten lika upprörd som jag över kvinnans ignorans – och det faktum att hon var lärare. ”It’s all lies” imiterade han henne hela kvällen.

Shamym, en av de unga kvinnor som flörtat med mig kvällen innan kom förbi och hälsade på mig i studion. Jag berättade om den förestående konserten som skulle vara inne på Ortodox Church område senare under kvällen. Hon ville gärna följa med, men om det skulle bli sent så behövde hon en tjockare tröja, konstaterade hon. Hon bodde i Olympic, och frågade om jag ville följa henne. Det är gångavstånd även för en mzungu som mig, så jag hakade på. Väl framme bjöds jag att stiga in i ett litet men vanligt hem i Kibera. Två rum, varav det yttre är samlingsrummet och det inre ett sovrum. Där bodde de sju personer berättade hon; hennes mor, hon och hennes tre syskon samt ett syskonbarn, alla i åldrarna från fem till tjugofem. Det är långt ifrån den första gången jag blir bjuden att se hur folk bor, och nyfiken som jag är följer jag gärna med. Och som gäst blir man alltid undfägnad med något att äta eller dricka. Hur fattiga människor än är, har de alltid något att bjuda på här i Kibera. Och i det rika Sverige är det folk som spottar på tiggare. Kontrasten kunde inte vara större. Shamyms lillasyster om elva år kom in och vi blev presenterade. Jag pratade med henne lite om hur det gick för henne i skolan och sånt, och hon svarade förläget. Så sade hon något till sin storasyster på sheng, och Shamym förklarade att hennes lillasyster ville ta en bild med mig. Nu var det min tur att bli förlägen, för när jag sade att det var okey så kom hon och satte sig i mitt knä. Så Shamym tog ett par bilder med min mobil och jag lovade sända bilderna till henne. Egentligen är det ett skrämmande exempel på en sorts rasism: Hon ville bara ha en bild tillsammans med en mzungu, för det är hög status. Samtidigt som det är så charmigt och fint när jag är där, så är det rätt beklämmande när man ser hur jag som kommer från ett helt annat land och knappt vet någonting om deras liv och kultur, ändå står högre i kurs än deras eget folk.
När Shamym skickade sin lillasyster för att köpa mat för kvällen och skramlade med mynt för att räkna ihop till bönor, så stack jag till henne en tvåhundralapp – det var antagligen därför som hon bett mig komma med när hon skulle hämta sin tröja.
Jag kände att jag inte ville vara där när Shamyms mamma skulle komma – hon är antagligen yngre än mig, och det skulle kännas konstigt att vara där som vän (inget mer, även om folk gärna tror det) till hennes dotter som inte ens är hälften så gammal som jag. Så jag lämnade dem till sin matlagning och gick tillbaka till studion. Nu hade det blivit mörk och det var fullt liv i studion. Vuxna och barn stod och målade på väggarna, det dansades, dracks och röktes och var mycket hög stämning. I Sverige hade folk antagligen blivit upprörda över att till och med små barn kan få vistas i såna miljöer, men här är det en del av livet. Här finns ingen barnavårdsnämnd som tar barnen ifrån föräldrar som missköter sig. Å andra sidan finns det många hemlösa barn i Nairobi.

När jag väl tog mig till Ortodox vid tiotiden var konserten redan över. Kvar var bara en DJ och en handfull personer som dansade lite lojt. Gomba var en av dem så jag tog honom med till Esthers där vi fick en drink och ett minst sagt glatt sällskap. Jag kände igen ett par av gästerna – men alla de kände igen mig. Så blir det allt oftare; jag presenterar mig på ett ställe och glömmer alla andras namn innan jag ens slagit mig ned – men de kommer ihåg mig. Namnet John B God väcker, som jag tidigare berättat, en viss uppmärksamhet. Till och med Mbuthia, som först avskydde att jag kallade mig det, säger att han börjar acceptera det nu när han sett hur det startar en diskussion var helst jag presenterar mig. Det blev vilda diskussioner om religion och Gud, men inga som helst hårda ord eller upprörda känslor. När vi till sist lämnade Esthers var det långt efter midnatt igen, och jag var lättövertalad att göra kväll. Natten dessförinnan och den alltför korta nattsömnen hade tagit ut sin rätt, så jag somnade snart återigen på Gombas soffa. Mitt i natten vaknade jag och var akut kissnödig. Det regnade ihärdigt mot plåttaket och var kolsvart i rummet. Min mobil var urladdad så jag hade inget att lysa med. Dörren var låst med ett hänglås och jag kunde inte finna nycklarna hur jag än trevade mig fram på bordet. Samtidigt ville jag inte väcka Gomba – han behövde sova. Strax blev det hel akut och för att förhindra en mer allvarlig olycka var jag tvungen att tömma mig. Som tur är har jag ett rätt bra bildminne, så jag trevade mig fram till dörren, ställde mig tätt intill den och halade fram kranen. Det lutar utåt innanför Gombas dörr så jag kunde pissa rakt ut under dörren utan att det kom in något i rummet.
Återigen en beskrivning av hur det verkliga livet i slummen kan te sig. Och jag är ju inte nödbedd när det gäller att berätta om det.

Esthers …

Dagen efter var jag rätt sliten och kände mig mindre fräsch efter att ha gått och sovit i samma kläder i två dagar, så jag bestämde mig för att åka hem till mitt lilla kyffe i Ngong och vila upp mig ett par dagar. Men innan jag åkte gick jag förbi den lokale slaktaren som just fått in en halv ko. Snabbt som ögat beställde jag filén och han skar ur den och lade den på vågen. Det var exakt ett kilo filé, till priset av sjuttio svenska kronor. Överlycklig tog jag med den hem, täckte den med salt och lät den ligga i ett och ett halvt dygn innan jag rökte den. Den maasai, Isak, som nu tar hand om hundarna och geten Billy var hemma och hjälpte mig tända en eld för att röka köttet. Jag hade kämpat i en halvtimme för att försöka få fyr på den fuktiga veden, och hade lyckats skapa en hyfsad glöd, men ingen eld. Då kom Isak för att hjälpa mig, och jag blev tacksam över att få en riktig bush-man att hjälpa mig – trots att jag är norrlänning och har gjort brasor sen jag var i koltåldern (men jag betvivlar att jag burit kolt). Så döm om min besvikelse när han istället för att blåsa liv i brasan skar ut en plastremsa, tände den och lät den smältande plasten droppa över veden. Rent jävla maasai-fusk! Jag hade använt mig av tidningspapper, på gammalt hederligt vis!
Men resultatet var gott; det brann snart friskt. Och den snart rökta filén blev helt fantastiskt – så mört och fint kött är det sällan jag finner här.

Det har nu gått några dagar och jag börjar bli sugen på Kibera igen. Visst är det märkligt att jag längtar så mycket tillbaka till livet i slummen?
Jag lovade konstnärerna och deras gäster att jag skulle återvända till nyår och sponsra en riktigt fin måltid i Maasai Mbili’s december-restaurang. Jag berättade att jag skulle ta med min röklåda till studion och röka fisk eller kött – en delikatess som de flesta i Kibera aldrig kommit i närheten av.
Nu håller jag återigen på att packa mina saker för ett par dagar i slummen.
Så, om du vill vara med och sponsra en Swedish Dinner för folk i Kibera så får du gärna Swisha en slant till mitt svenska konto: 0723 68 00 54. Märk insättningen med ”Käk” eller liknande, så vet jag att det är till det ändamålet. Kom ihåg att varje tia är mer värdefull än du kan ana, och jag lovar att varenda spänn som kommer in till det ändamålet kommer att gå till en festmåltid för våra medmänniskor i Kibera. Blir det mer pengar än de hinner ”äta upp” på nyårsafton så fortsätter festen på nyårsdagen. Själv lägger jag in två hundra kronor på spektaklet; det borde bli mat till ett tjugotal personer. Pytsa in en slant du också så skall jag fotografera och berätta om den fest du varit med att skapa.
Om jag har norska läsare som vill vara med och bidraga med en slant så går det utmärkt att skicka den till mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. Även där gäller samma regler: Märk insättningen med ”dinner” eller ”käk” eller liknande så vet jag att pengarna skall gå till restaurangen i Maasai Mbili’s studio, annars går det till mitt ”lyxliv”.

Om du vill stödja mig och mitt berättande så går det också bra; jag är ju en ”Swish-hora” nu för tiden, det har ju SVT konstaterat. Det är ju förbjudet att köpa sexuella tjänster, men inte att stödja ”Swish-horor”, tack o lov. En insättning utan märkning kommer jag att oavkortat använda för min egen överlevnad.
Tack på förhand, och jag hoppas att mina texter gör dig glad. Nästa år fortsätter jag berätta om mina äventyr i Kenya.
Kram och gott nytt år på er allesammans!

Lämna ett svar