Jag sitter på min säng i Ayany och skriver, och försöker sammanfatta allt som hänt sedan jag bloggade senast. Den 17:e juni publicerade jag min senaste bloggpost och då handlade det om katterna.
Jag skulle kunna säga att jag tagit två månaders semester, men det stämmer inte för jag har jobbat med olika projekt hela tiden – det är bara skrivandet jag tagit semester ifrån (bortsett från mitt dagliga engagemang på Facebook – som tar alltför mycket tid i anspråk).
Dessutom har katterna vuxit och är nu åtminstone ett deltidsbekymmer i mitt stillsamma liv. Visst är de roliga och söta – men de äter och skiter, biter i allt de kommer över och far runt som små Jehun på nätterna.
Ordet Jehun rödmarkeras av rättstavningsprogrammet så jag blir nyfiken på ursprunget och googlar. Det visar sig som så mycket annat vara taget från Bibeln, där den judiske kungen Jehu for fram i en stridsvagn på ett ytterst våldsamt sätt. Det i sin tur får mig att associera till Anton, Emil i Lönnebergas far, förtjänstfullt spelad av Allan Edwall i Emil-filmerna. När Emil kommer till marknaden i Mariannelund förmanar Anton honom att hålla sig i skinnet, med tillägget;
”Fast du kan väl inte gå genom Saharas öken utan att stöta emot, här och var!”
En så enkel mening, men som nästan måste höras (Edwalls uttal …) för att man skall få betoningarna på rätt ställe. Tänk så svårt det är att kommunicera med text ändå. Så många nyanser som går förlorade i förhållande till uttalade ord. Smileys, som några av mina språkligt begåvade vänner avskyr och som jag själv undviker, kan faktiskt underlätta förståelsen av skriven text. Ironi är exempelvis svårt att få fram i skriven text; det kan lätt missuppfattas. En blinkande smiley kan vara förklarande. Dessutom har de sina likheter med egyptiska hieroglyfer, vilket är försonande.
Man räknar med att cirka 20 % av den talade kommunikationen ligger i orden när man samtalar öga mot öga med någon. Hela 80 % ligger i kroppsspråk, ansiktsuttryck, satsmelodi och betoningar. Jag tänker mig att en riktigt bra skådespelare är en som kan strunta i vad som står i manus och själv tolka situationen; som kan använda andra ord än manuset föreskriver – men som får det att verka än mer naturligt, och som kan ”tala till kameran” också med de övriga 80 % av ”kommunikationen”.

Nu kan det tyckas vara ett stickspår i mitt bloggande från Kibera. Men det är det inte riktigt, för eftersom jag är så långsam med att lära mig swahili- eller sheng (lokalt slang, som Rinkebysvenska). Folk tenderar att prata sheng även när jag är närvarande, så måste jag försöka följa med i diskussionerna genom att lyssna till de få ord jag känner igen, samtidigt som jag försöker tolka de övriga 80 % av kommunikationen. Ibland blir det helt fel. Som en gång när några vänner högljutt och ilsket började hugga på varandra på sheng, och jag avbröt dem och förklarade att de inte skulle sprida dålig stämning hos mig. Då skrattade alla åt mig och förklarade att de bara skämtade, att det var liksom en fejk-dialog.
Jag borde nog anstränga mig lite mer för att lära mig åtminstone en aning mer swahili. Jag borde resa till kusten och leva där ett par veckor, för där talas ren swahili.

Grannarna tvärs över från mitt fönster. Vi brukar vinka åt varandra.

Jag antar att det är många som undrar hur det går med Coronaviruset här i Kenya. Jag måste erkänna – jag har ingen aning. Det är nu en månad sedan jag ens kollade några siffror, men när jag nu kollar ser jag att det är 32 364 påträffade fall; 506 döda och 18 640 tillfrisknade. (Jag har uppdaterat dessa siffror fyra gånger nu, eftersom jag aldrig tycks kunna sätta punkt för den här bloggen.) Jämfört med Sverige ligger Kenya bra till ännu så länge, med tanke på att det är fem gånger så många innevånare här. Å andra sidan är det en brant kurva uppåt över påträffade fall, så den första vågen kanske inte ens har kommit igång här ännu?
I början av juni rapporterades det att man påträffat 300 fall i Kibera, men ingen jag känner har hört talas om någon som blivit sjuk. I tidningen the Star skrev man den 10:e juni:

”The Ministry of Health statistics as of June 9, indicate that Kenya has 2,989 infections. Out of this number,1352 cases are in Nairobi.
From the capital’s numbers, Kibra which is the largest slum in Kenya had the highest number of infections with 304 cases.”

Men efter det har det inte hänt mycket – vad jag vet åtminstone. (Det kan inte nog poängteras att jag försöker absolut inte ge någon ”objektiv bild” av någonting. Jag är en högst subjektiv betraktare som bara förmedlar mina egna intryck.) Följden har blivit att ingen längre tycks tro på smittan här. Det är inte ens hälften som bär ansiktsmask, och man bär den för att skydda sig mot polisen, inte viruset tycks det. Man umgås nästan som förr här i Kibera; sitter på changaa-ställen och skickar cigaretter till varandra. Här röker man nämligen inte en hel cigarett. Men röker några bloss, eller högst halva ciggen innan man skickar den vidare till någon annan rökare. Det är alltså upplagt för en smärre katastrof om viruset kommer loss på allvar – om det är så farligt som det sägs.
Idag (tre veckor efter att jag började skriva det här blogginlägget) åkte jag till Karen med en Uber-chaufför. Han bad mig sätta mig i baksätet för att maximera avståndet mellan oss, så jag frågade honom vad han trodde om viruset.
”Oss emellan (trodde han ja!) så tror jag att det är en stor bluff. Hur kommer det sig annars att man bara hör om hur siffrorna ökar hela tiden – men jag känner ingen som ens känner någon som fått corona.”
Precis som många andra jag talat med så menade han att det bara var ett sätt för regeringen att komma åt pengar från WHO. Men han följer ändå de regler som satts upp, för att slippa behöva betala mutor till polisen …

Samtidigt kollar jag rapporter från Indien, Mumbais slum, där det visat sig att massor med människor fått antikroppar utan att ha varit sjuka. Tydligen förvånar det många att spridningen i slumområdena inte blivit värre. 20 miljoners-staden på andra sidan Indiska Oceanen har klarat sig förvånansvärt bra i förhållande till andra delar av landet. 110 000 smittade, 6000 döda och 80000 som tillfrisknat. För närvarande har de 22000 aktiva fall. Om man jämför med Sverige som har bara halva den befolkningen, på betydligt större yta, så ser man att Mumbai klarat sig förhållandevis bra. Men Kibera har klarat sig fantastiskt bra i jämförelse. Att jag sneglar på Mumbai är för att dess största slumområde, Dharavi, är jämförbart med Kibera i storlek och befolkningsstorlek; Kibera är 2,5 kvadratkilometer medan Dharavi är 2,1, och båda områdena tros ha mellan en halv och en miljon invånare.
För er som tror att jag känner hela Kibera kan jag berätta att så är det inte alls. Kibera består av tio områden, eller byar; Lindi, Kisumu Ndogo, Soweto, Makina, Kianda, Mashimoni, Siranga, Gatuikira, Laini Saba och Raila. Jag bor i Ayany som är en del av Kianda, och här är jag bekant. Jag har varit en del i Makina, Lindi och Soweto – men övriga områden är i stort sett okänd mark för mig.

Kingwa kom med ett TV-team för att spela in ett reportage om Maasai Mbili, och även jag intervjuades.

Maasai Mbili fick ett uppdrag från National Museum, som i sin tur utsetts att dela ut Corona-stöd till etablerade konstnärer i Kenya. Jag vet inte vem som administrerade stödet, jag anar att det var Mbuthia, och det skulle vara 15 000 KSH per person till alla medverkande. Projektet gick ut på att göra en muralmålning med coronamotiv. Från början ville de att M2 skulle komma till museet och måla något där, men M2 ville hellre göra målningen i Kibera eftersom det är här vi verkar. Till sist gav museet med sig och det bestämdes att det skulle bli en muralmålning vid 42, på husen vid järnvägsövergången till Jamhuri.

Av någon orsak räknades jag inte in i teamet. Och av någon annan orsak råkade jag gå till 42 utan egentligt mål, samma dag som de började grundmåla den yta de skulle täcka. Det var först då som jag alls fick höra talas om projektet. Jag hade med mig min kamera och givetvis fotograferade jag projektet, eftersom jag ändå var på plats. Jag kom även de två efterföljande dagarna och fotograferade när de fullföljde projektet. Jag tog även gruppbilder på alla som medverkat (- utom mig själv, givetvis).
Men när M2 bad om bilder för att kunna redovisa projektet till museifolket, gav jag dem en rejäl utskällning. Mbuthia gav mig en lam förklaring om att bidraget endast gällde kenyanska artister. Det menade jag inte var någon orsak för dem att inte alls berätta om projektet för mig.
Men det var ett intressant projekt att följa – och det var jag inte ensam om att tycka. Under dagarna de målade väggen satt det såväl vuxna som barn och studerade arbetet under flera timmar. För mig är det ett sundhetstecken. Inte för ett samhälle, eftersom de satt där i brist på ett eget arbete som kunde ge dem en lön. Men för att de har så mycket ro i kroppen att de kan sitta helt stilla under flera timmar och titta på när andra arbetar.

Samlar/jägarfolk beräknas ha använt ett par timmar om dagen till att skaffa mat för dagen. Och det sågs inte ens som ett arbete, utan mer som ”lek”. Resten av deras tillvaro var fri tid. Och antagligen är det så människor borde leva. Vår 40-timmarsvecka är en ren våldtäkt på den mänskliga naturen, och antagligen orsaken till att vi förbrukar så mycket antidepressiva mediciner av olika slag, anar jag. Folk stressar för mycket och lever helt fel i förhållande till vad de borde göra.
Men här i Kibera är arbetslösheten så hög att här kan folk umgås med varandra istället för att arbeta bort sina liv. Även när man arbetar så är det ett mycket socialt liv. Jag tänker på alla dessa försäljare vid marknader som Toi Market, som packar upp sina varor på morgonen och sedan sitter vid sitt stånd eller hos grannarna vid stånden intill och samtalar hela dagarna. Även butikerna i Ayany, ”medelklassområdet” i Kibera, fungerar på samma sätt. Ibland är en butik tom på personal men när man kommer för att handla kommer någon springande från någon annan butik där de suttit och pratat med vänner. Till och med när man är ute och går slås man av det faktum att folk går mycket långsammare i Kibera än i Sverige, där folk jämt tycks ha bråttom och går forcerat. Livet i Kibera är mer i takt med hur människor borde leva i större utsträckning, anser jag. Att bostäderna och saniteten inte är vad de borde vara är bedrövligt, men det sociala livet är betydligt bättre än i Sverige. Här ligger ingen död i veckor, månader eller år, något som inte är helt ovanligt i välfärdslandet Sverige.

Enid tog mig med till Soweto, något jag berättar om i nästa blogg.

Det har nu gått en hel vecka utan att jag fått mer skrivet. Det vittnar om vilket intensivt liv jag lever – i sakta mak. Här kommer besökare varje dag, ibland bara för att få lite sällskap, men inte sällan är det människor som kommer för att prata om någon form av projekt. Ibland för att de söker sponsorer till något projekt. Det finns visst inga gränser för vad folk tror att jag kan. Och alla förväntar sig att jag ska jobba gratis, för här finns sällan någon budget för några projekt.
Men min dörr står öppen och folk kommer hela eftermiddagarna och kvällarna. Tänk er det livet i Sverige … Det var länge sedan vi levde så. Nu bokar man veckor i förväg när man skall besöka varandra, och spontana besök har nästan helt försvunnit. I städerna åtminstone – på landet kanske man fortfarande ägnar sig åt spontanvisiter?

När jag är ute med kameran så samlas det alltid barn som vill bli fotade.

Coronaviruset har inte drabbat mig personligen hittills, inte ens så att det är mer än ett par personer jag känner i Sverige som haft det – med lindriga symptom. Men det innebär inte att jag varit förskonad från död. Här är det insamlingar rätt ofta, till begravningar av människor som dött. (Dock inte av eller med Corona …) Men viruset har betytt stora förändringar.
Många av männen i Kibera arbetar på byggen och liknande projekt runt om i Nairobi, men genom viruset har många arbetstillfällen gått förlorade. Så i Kibera sitter sysslolösa män i små grupper och samtalar hela dagarna, tycks det. I ett strängt patriarkalt samhälle där mannen normalt sett är familjeförsörjaren, men nu inte längre drar in pengar, uppstår konflikter. När par dessutom tvingas umgås så mycket mer, och under stress och oro för framtiden, så uppstår det bråk. Slagsmål. Misshandelsfallen har ökat dramatiskt sedan Kenya införde sin lockdown, påstås det. Och utan inkomst är det många som tvingas leva på matdonationer, från staten, kommunen eller privatpersoner. Det är en påver och föga variationsrik kost. Mbuthia blev arg när jag påstod att det är folk som svälter i Kibera.
”Det är inte sant,” sade han. ”Mat är så billigt här, du kan få en tallrik bönor för 20 shilling. Ingen behöver svälta.”
På sätt och vis har han rätt; är man riktigt hungrig finns det alltid någon som delar med sig även om man inte har pengar för dagen. Men stängningen av samhället har pågått i månader. Folk blir vräkta för att de inte kan betala hyran. För andra tar den lokala kreditmöjligheten slut; när alltför många handlar på kredit måste butiksägarna sätta stopp. De kan inte betala sina leveranser med kreditlappar. Jag tror att vi nått till den punkten nu, och att det kommer att få svåra konsekvenser om man inte släpper på restriktionerna – eller ser till att få betydligt fler hjälppaket till Nairobis slumområden. Nu har förvisso reserestriktionerna lättat, så många har lämnat Nairobi och sökt sig till de landsdelar de eller deras familjer kommer från. Och andra, som blivit fast på landsbygden under reseförbudet, har nu kommit tillbaka till Nairobi.
Jag tänker förstås på min vän Gomba. Han skulle resa och hälsa på sin mor i fyra dagar, men så kom reseförbudet emellan, så det blev fyra månader istället. Jag har saknat honom. Det är en av de få personer som jag kan ha djupare samtal med; om livet, döden, kärleken och konsten. Men jag hann inte träffa honom särskilt mycket innan han drog till kusten, där han varit under ett par veckor nu, tillsammans med Tola, Kevo, BM och kanske någon fler, för ett filmprojekt.

Gomba.
Winnie och Anisha, två av mina många vänner som brukar titta in en stund.

Monica, som städar hos mig, berättar hur det är många i det område där hon bor som far illa. Hon har ringt några gånger och bett om att få komma och städa, så hon får en inkomst – ”för småbarnen gråter av hunger”. Naturligtvis kan man inte neka att dela med sig såna gånger, vare sig jag behöver ha städat eller inte. Jag tror inte att Monica skulle ljuga för mig om en sådan sak. Hon har städat hos mig under många år så vi har lärt känna varandra rätt väl, och Monica har berättat mycket om sitt liv. När hon har haft även andra jobb och en stadigare inkomst än nu, så har hon aldrig frågat om så mycket som en shilling från mig. Det gör att jag förstår att det verkligen är kris när hon ringer, eftersom hon inte har några andra fasta kunder nu under Coronan.

Monica är annars en av de envetna, ihärdiga vardagshjältar som man bara måste respektera. Förutom att hon själv har ett rörande öde och tvingats slita hund i hela sitt liv, så är hon ärlig och gör ett bra jobb. Och Monica är en sant kristen människa som lever efter sin tro: Hon berättade om sina grannar, ett gift par med barn, där mannens bror och dennes fru dog i en olycka. De efterlämnade en son som först togs hand om av grannar till det avlidna paret.
Det fanns inga andra nära släktingar än brodern, Monicas granne alltså. Dit skickades pojken, men det visade sig att brodern fru tyckte de hade nog med sina egna barn. Så pojken skickades på dörren – tre år gammal. Det var så Monica fann honom sittande utanför huset, gråtande. Hon lyssnade till historien, förbarmade sig över pojken, tog in honom till sig och gav honom mat och kärlek.
Det är tio år sedan nu, och pojken har blivit en grabb på tretton år – som fortfarande bor hos Monica. Jag har tidigare trott att det var hennes son, men nu förklarade Monica att de inte ens var långväga släkt. Hon bara tyckte synd om pojken som ingen ville ha.
Om alla kristna i det här landet agerade så skulle det inte finnas några gatubarn i landet, med tanke på hur många som säger sig vara kristna. Men de flesta är förmodligen bara hycklare som går till kyrkan för att visa upp sina finaste kläder.
Kibera är ett speciellt ställe. Här finns allt vad mänskliga egenskaper kan innebära; från det värsta till det mest vackra. Jag önskar att jag varit flitigare på att skriva ned alla fantastiska historier jag fått mig till livs under mina år här. Nu har många av dem redan förpassats till glömskans töckenlandskap. Men genom att jag skriver den här bloggen blir åtminstone några av dem nedtecknade i all hast. Jag har även en del intervjuer inspelade genom åren; de första gjorde jag med Maasai Mbili redan 2008. Där har jag bland annat en kort intervju som jag gjorde med salig Ashif, den första medlem av M2 som jag blev vän med. Och förra året gjorde jag en intervju med en annan av mina vänner, Solo 7, som för ett par veckor sedan lämnade den här världen, endast 43 år gammal.

Solo 7, eller Solo Saba som han kallades här.
RIP.

Jag brukar säga att jag inte vill vara med och betala för att frakta en död kropp genom landet; att jag hellre bidrar till en fest för dem som överlevt ett tag till. Det ses nog som oförskämt av en del, att jag inte vill bidra till deras traditioner. Men i ett land där så många har så lite, känns det som ett oerhört slöseri att samla ihop pengar för att frakta döda och sörjande kors och tvärs över landet. I synnerhet när det gäller en som Ashif, som levde större delen av sitt liv i Kibera och var omgiven av sin familj här. Varför skulle han nödvändigtvis begravas i den by där familjen en gång kom från? Nog förstår jag att jag inte kommer att kunna ändra något här, men jag tänker åtminstone inte stödja en sedvänja som jag inte ser någon mening med.

Svårare blir det att säga nej när det gäller någon man kände väl. Nu har min vän Solo 7 lämnat Kibera och det här livet. Han blev sjuk för snart ett halvår sedan och togs in på sjukhus. Hans bror kom småningom och hämtade honom till hans hemby där han slutligen somnade in förra månaden.
När det gäller nyligen avlidna personer måste man vara försiktig med att kritisera dem, som om döden tvättade bort de misshagliga egenskaperna hos en person. Men Solo 7 var en komplicerad person, och man kände honom inte eller så ljuger man, om man endast har gott att säga om honom.

Vincent är en erkänt duktig skyltmålare, förutom att han är konstnär.

Jag träffade Solo första gångerna 2008 när jag kom till Maasai Mbili, och sedan blev jag närmare presenterad för honom genom mina vänner Anders och Unnur, i deras hem i Kibera. De berättade om hans konstnärskap och den skola han drev på den tiden. Men jag blev också tidigt varnad för honom. Det sades att han hade ”sticky fingers”; allt han rörde vid hade en tendens att stanna i hans händer. Det gjorde att jag i början alltid höll mig på min vakt när han var i närheten.
Småningom lärde jag känna Solo bättre. Han brukade titta in till mig ibland – oftast när han var pank och behövde pengar, eller om han hade något projekt på gång. Men för ett drygt år sedan kom han hem till mig och jag gjorde en lång inspelad intervju där han berättade om sitt liv. Jag minns inte varför, men vi blev avbrutna innan berättelsen hunnit fram till nutid, och det var tänkt att han skulle komma och fortsätta en annan dag. Dagarna gick, och i maj var jag tvungen att lämna Kenya utan att Solo 7 avslutat sin historia.
Nu är hans historia avslutad – utan att han själv fick berätta till slut. Och min inspelning är inte redigerad ännu. Jag har också Mbuthias version av Solo’s äventyr inspelad, och det är en mer dråplig version än Solo’s antagligen något tillrättalagda historia – men inte nödvändigtvis mer sann. Mbuthia och Solo var sedan länge trätobröder. De startade ”School of Good Ideas” och arbetade ihop med att undervisa barn i konst. De söp ihop; slogs mot varandra, blev ovänner och försonades igen otaliga gånger. Solo blåste Mbutia otaliga gånger – och antagligen omvänt också – men ändå fortsatte de arbeta ihop med olika projekt. Så Mbuthias version är säkert lika färgad som Solo’s egen. En dag skall jag sätta mig och redigera dessa inspelningar – är det tänkt. Men samtidigt händer det så mycket i nuet hela tiden, så när skall jag få tid att fördjupa mig i förfluten tid?

Solo var en komplicerad personlighet; en artist som gick sin egen väg och inte alltid tog de klokaste beslut i livet. Men han gjorde sig odödlig genom sin heroiska insats för fred under eftervals-vådet som bröt ut 2008, efter ännu ett fall av den värsta sortens valfusk i Kenya. Kibera är alltid ”the hot spot” – centrum för oroligheterna när det blir folkliga protester (om än påeldade av cyniska politiker). Så när våldet bröt ut och folk ställdes mot folk och grannar högg ned varandra med machetes så gav sig Solo 7 ut på gatorna och målade tusentals fredsbudskap över hela Kibera, mitt under de värsta våldsamheterna. Han hotades till livet av thugs med machetes och påkar, men han fortsatte oförtrutet att måla fredsbudskapen.
Hans målande upptäcktes av en amerikansk journalist som filmade honom när han målade fredsbudskap, och det sändes i TV i USA. Snart spreds nyheten över hela världen, och Solo blev över en natt en världskändis – som till och med nominerades till Nobels Fredspris. När turisterna började återvända till Kenya när allt lugnat ned sig igen, var Solo en stor turistattraktion i Nairobi. Det kom hela busslaster med turister som ville träffa honom och köpa en tavla av honom. Men Solo målade inga tavlor. Det var Mbuthia som målade tavlorna, sedan skrev Solo sitt kännetecken, ”Keep Peace, by Solo 7” över Mbuthias målning. Den senare har berättat hur han målade hela nätterna, så färgen hade inte ens hunnit torka på många av de tavlor de sålde.

Det kom till och med ett filmteam från USA som filmade Solo 7 under flera dagar för att göra en film till Nobelprisnomineringen av honom. Det var åtskilliga i Makina som var tvärförbannade på Solo vid den tidpunkten, men när filmteamet var i närheten så ställde alla upp för honom och han var allas ”bästa vän”. Det skämtades cyniskt bakom Solo’s rygg om hur ironiskt det vore om Solo skulle få fredspris, så många som han retat upp. Men alla visste att om han skulle få 100 miljoner shilling så skulle det fullkomligen regna pengar i Kibera – för hålla i pengar kunde Solo inte. Allt det där är en historia som förtjänar mycket mer utrymme – och kanske lite mer tid från hans frånfälle, för det är inte alltid en smickrande bild som historien förtäljer. Men än idag kan man läsa hans budskap överallt i Kibera; ”Keep Peace, by Solo 7”.
Jag låter det bli Solo Saba’s eftermäle denna gång.

En muralmålning som gjordes över Solo 7’s minne, vid infarten till Kibera.

I februari förra året kontaktades jag av en av mina vänner på Facebook, Mikael Svensson. Vi har aldrig träffats, men han hade följt mina inlägg en tid. Han sade sig gilla mina inlägg – och mitt livsval – så han ville stödja mig. Han berättade att hans föräldrar gått bort och lämnat efter sig ett arv. Som Mikael inte hade några egna barn, men inte bara ville att arvet bara skulle sitta på banken, hade han bestämt sig för att stödja mig. Man vet aldrig vad pengarna går till när man stödjer de stora hjälporganisationerna, sade han, och han ogillade också de höga chefslönerna hos dessa. Därför hade han bestämt sig för att stödja mig istället. Han förstod att jag behöver pengar, och att jag gör något som han gillar; att jag brutit mig loss ur ekorrhjulet för att våga leva min dröm istället.
Så skickade han mig 10 000 svenska kronor i mars förra året. Det kom som en skänk från ovan, för då satt jag verkligen illa till. Så Mikael räddade mig då. När jag sedan i maj återvände till Sverige skickade han tio tusen till, och förklarade att jag antagligen skulle komma att behöva dem när jag kom tillbaka till Sverige. Vi messade en del och fick bra kontakt, och Mikael kändes som en person som jag verkligen skulle tycka riktigt bra om – förutom att han i princip höll mig vid liv förra året med sina donationer. Totalt skickade han 32 000 till mig förra året, och i år har han fortsatt och skickat ytterligare cirka 15000. Och det från en vän och följare som jag aldrig träffat personligen! Men han gillade mig också. Han hade planerat att komma och hälsa på mig i mars i år. Så kom Coronan i vägen, så det blev aldrig av.
För någon vecka sedan möttes jag av beskedet att Mikael lämnat denna världen. Det känns som en dubbel sorg att aldrig få träffa min välgörare personligen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna saknad efter en människa som jag aldrig mött. Men det gör jag verkligen, det känns som om det var en person som jag verkligen skulle kunna bli nära vän med.
Frid över Mikael Svenssons minne.

Två av de artister som deltog i målandet av en mural över Solo 7.

Men livet går vidare ändå, för oss som överlevt så här långt. Här i Kibera har det varit dramatiska veckor för mig. Mitt visum gick ut den 2:a augusti och de öppnade flygplatsen den första. Men de första flygen var dyra, och jag har inga pengar att köpa biljett hem för. Jag är alltså fast i Kenya utan möjlighet att köpa en biljett till Sverige, och utan (laglig) möjlighet att arbeta så jag kan tjäna ihop pengar, eftersom jag saknar arbetstillstånd.
Min situation är jämförbar med många flyktingar i Sverige, som inte vill annat än att jobba och tjäna ihop sitt levebröd själv, men som inte får det på grund av byråkratin. ”The red tape”, som det kallas på utrikiska. Annars saknas det inte arbetstillfällen för mig. Jag skulle kunna få in så många uppdrag att jag lätt skulle kunna försörja mig som fotograf här. Mandhari, handelsträdgården i Karen vill ständigt ha fler bilder, och den designer som jag fotograferat för, Christine Omollo, vill arbeta mer permanent med mig. Hon vill att vi skall göra en fotosession på måndag här i Kibera, med bara två modeller, så jag måste reka och försöka finna de bästa miljöerna.
Hon vill också att jag skall filma en catwalk med hennes modeller och kläder, för att kunna skicka till Vouge, Italien. Det vore förstås en fjäder i hatten för en fotograf som inte har det minsta intresse för mode.

Design by Christine Omollo.

Då är jag mer intresserad av modeller. Jag har ju fotograferat åskilliga såna den senaste tiden, och får ständigt nya förfrågningar från både manliga och kvinnliga modeller. Mina bilder väcker en del intresse tycks det, och jag är lika förvånad som stolt. Jag visst ju inte ens att jag var en god fotograf när jag tog upp kameran på allvar. Nu hoppas jag bara att jag kan hålla en fotoutställning någon gång i framtiden, så jag kan visa upp en del av mina bilder i stort format, för en än större publik. Både här och i Sverige, hoppas jag.

Omnivore, som vill att jag skall spela in en musikvideo för honom.

Omnivore, en ung rap-artist här i Kibera som brukar hänga hos Maasai Mbili, vill att jag skall skjuta en musikvideo för honom. Låten är redan inspelad så det är bara att skjuta och redigera en video – och det skall vi göra den här veckan. Han har redan spelat in flera låtar och har bra kontakter i musikbranschen, så han kan komma att bli framgångsrik. Även om det inte är min favoritmusik så är det kul att försöka göra något annorlunda – i synnerhet med en nollbudget. Då måste man fokusera på att vara kreativ och använda alternativa lösningar – som att försöka fejka flygbilder.
En annan artist som skickat mig en låt är ”Insectdudu” (- namnet är en tautologi eftersom ”dudu” betyder insekt på swahili). Musiken produceras av Short Wave, en lokal musikproducent som sitter med en full inspelningsstudio i Makina. Det är inte vad man väntar sig att finna i ett slumområde. Låten är riktigt bra, och jag tycker att den har stor hit-potential – men texten är på sheng. Jag väntar på en översättning, sedan kan jag börja planera bilderna. Det är en spännande utmaning att försöka åtminstone. Alltid lär man sig något nytt.

Short Wave, musikproducent i Makina, Kibera.

En annan, lite udda förfrågan jag fått är från en Stephen Juma, en man som ställde upp som politisk kandidat för Kibera i förra valet. Han blev arbetslös genom Coronaviruset men istället för att bara vegetera så började han utveckla en app för e-handel. Han vill ansluta småföretagare och ge dem en möjlighet att finna kunder via appen, som Amazon och de andra jättarna. Appen skall ansluta alla företag i Kenya, är det tänkt, och finansieras genom att det dras någon procent av all handel. Genom att samarbeta med boda boda-förare kan man genom appen få varor levererade överallt, snabbt.
Vad jag kan se verkar det vara en bra idé som mycket väl kan lyckas – om han finner rätt sponsorer.
Men han räknar med att han behöver en miljon svenska för att lansera appen under de första två åren – och det är där jag kommer in, trodde Stephen: Att försöka finna någon investerare som är intresserad.
Men när han till och med erbjöd mig att bli CEO blev jag riktigt orolig; har man så dåligt omdöme så är det en uppenbar risk att det slutar med konkurs. Förhoppningsvis skämtade han bara. Men egentligen är det förmodligen bara min bleka nuna som intresserar – ett affärsprojekt ser mer seriöst ut här i Kenya, ifall man har en mzungu som galjonsfigur.
Jag lovade dock att jag skulle maila ett par av mina vänner som kanske kan vara intresserade, och som ett halmstrå till en drunknande kan jag också skicka ut frågan här. Om någon har mycket pengar som skall investeras så kan ni kontakta mig så förmedlar jag kontakten.
Själv håller jag mig helst borta från ekonomiska transaktioner, vis av erfarenhet. En gång i mitt liv har jag köpt aktier. Det var på 90-talet och ett rent hugskott fick mig att plötsligt köpa in mig på börsen. Jag hade läst om Tricorona (tänk ett sånt sammanträffande att Corona blev ett nedköp redan då …), ett gruvföretag vars aktier hade fallit cirka 20 %, och som enligt Veckans Affärer var grovt undervärderade. Utan att ha den minsta kunskap om gruvbranschen köpte jag således aktier i Tricorona för två tusen spänn – en smärre förmögenhet för mig på den tiden. Dagen efter möttes jag av morgontidningens kolsvarta kioskvältarrubrik på förstasidan:
”Börskrasch!”
Som genom ett trollslag förvandlades mina två tusen till två hundra på någon dag, och en månad senare var de nere i under femtio kronor. Så botades jag från ”börsfeber”, och så fick jag en tom börs.

Bland de historier som jag delar härifrån så väcker mina bilder och berättelser om katterna mest uppmärksamhet, tycks det. Jag har fått mycket beröm för att jag tagit hand om dem så väl – men det är under intensivt passivt motstånd. Att vakna om morgonen och mötas av den skarpa stanken av kattpiss är inget jag önskat mig. Inte heller att behöva torka upp kattdiarré ur hörnen. Jag får allt större förståelse för min mor och hennes motstånd mot husdjur. Själv kommer jag aldrig att skaffa några, Cat och hennes ungar har varit avskräckande nog. Jag har till och med fått valkar i händerna av allt sopande och torkande av golv.
Dessutom är de dyra i drift. Kattströ är väldigt dyrt i längden, och vanlig sand luktar för mycket. Lösningen blev att slänga ut dem allihop, så nu sover de ute. Eller springer över taken och för oväsen; katter är som bekant nattdjur. På dagarna får de komma in och leka när jag har dörren öppen – men om någon av dem använder mitt vardagsrum som toalett så åker de ut allihop. Kollektiv bestraffning kanske inte är så rättvist, men är man John B God så skapar man sina egna budord.

Ett annat budord som jag tvingas skapa är att samtliga besökare själva måste diska allt de förorenar. Eftersom jag ständigt har gäster och alltid försöker bjuda på något, om det så bara är vatten så blir det också alltid en massa disk. (Köpevatten är dyrt. Tjugo spänn för en femlitersdunk. Fyra kronor litern.) Att för det mesta stå för mat, dryck och cigaretter kan jag leva med. Men diskandet är träligt, i synnerhet som jag så sällan har vatten ut kökskranen. Annars är det kul att det alltid kommer folk på besök.
Andrew brukar komma hit och sitta och teckna. Han är i desperat behov av en inkomst så han hoppas att jag skall kunna förmedla någon affär för honom. Det var därför han tecknade ett porträtt av Zlatan – han tänkte att det säkert finns någon fotbollsfan bland mina vänner, som faktiskt förstår Zlatans storhet som fotbollsspelare. Så om någon vill ha Andrews version av Zlatan så går den för sjuhundra svenska. Det är ett lågt pris för en teckning av en av Kenyas många talangfulla konstnärer.

Andrew med sin version av Zlatan. Till salu för sjuhundra spänn.

Men Andrew är också animatör och producerar filmer. Nu har han ett nytt filmprojekt där han vill att jag skall ljudlägga filmen – en helt ny erfarenhet för mig även om jag arbetat med ljud tidigare. Men att ljudlägga en hel film är något helt nytt för mig, och mycket spännande. Foto och film har jag sysslat med, liksom att producera TV-program. Lite radio har jag gjort, och podcast. Men att ljudlägga en animerad film är något som verkar oerhört spännande. När man spelar in film eller video så har man i allmänhet ljud med bilderna. Men i en animerad film måste man lägga på varenda ljudeffekt själv, så det blir en kul utmaning.

Men mer om detta kommer antagligen i en kommande blogg, för nu sätter jag punkt. Jag har kompenserat den senaste tidens brist på blogginlägg genom att här skriva sju fullskrivna A4-ark. Ni som klagat på att jag skriver för långa inlägg tvingas stå ut med ännu ett långt inlägg – och då tog jag ändå bort tre sidor om ett annat ämne som jag beslutade skall få en egen blogg.

Om Ni tycker om mina rapporter från Kenya får ni gärna bidra med en slant till mitt och katternas välbefinnande. Jag kom för att stanna i tre månader, men är nu uppe i nio så min reskassa är förbrukad. Här i Kenya saknar jag arbetstillstånd så jag lever helt på mitt bloggande. Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6. 
Ni kan också köpa mina bilder, utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Ni finner många av mina bilder i mina många album på Facebook. Skicka ett pm till min messenger så kan vi diskutera priset – det beror på hur hungrig jag är.

Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
(Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.)
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).

Tack på förhand.
Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här, i kronologisk baklängesordning:
http://johnbgod.se/skrivklada/

Kommentarer

Jag blir djupt tagen av att Michael Svensson plötsligt är död! Har känt en slags frändskap där, trots att vi aldrig har träffats.Jag föreställer mig också att dina rapporter från Kibera var som för mig, högtidsstunder han-väntade på.Jag är glad över att han fick skänka de där summorna.Gjorde nog att han med frid i sinnet kunde lämna jordelivet!

Lämna ett svar till Mats Eliasson Avbryt svar