Samtidigt som det händer så mycket i mitt liv just nu, befinner jag mig på en av de mest rofyllda platser jag varit på. Jag är rofylld som sällan eller aldrig förr. Jag sitter i nationalparken som gränsar till Nairobi, i en kolonialvilla från första halvan av det förra seklet, gissar jag. Jag sitter ute på altanen och blickar ut över landskapet. Horisontlinjen är helt rak och knivskarp, bryts endast av några få träd och buskar som sticker upp här och var. Ovanför; blå himmel och vita molntussar; nedanför – ett landskap bestående av brunbränt gräs, samt träd och buskar i alla tänkbara nyanser av grönt. Genom vegetationen anar man hur det är två raviner som löper samman, och i botten av dessa rinner floder som sammanstrålar nedanför där jag sitter.
Genom vegetationen kan man skymta stigar som mestadels trafikeras av djur, men emellanåt också en och annan maasai, eller viltvårdare. Det finns såna här som vaktar över viltet i parken. Viltvårdarna har stora lager av konserverad tonfisk och annat gott som de gärna byter mot en flaska sprit, eller till och med lokala matvaror, för att få variation i kosten.

I buskarna på andra sidan gömmer sig parkens alla djur; ibland ser man giraffernas långa halsar sticka upp på andra sidan dalgången, eller bufflar – de är tillräckligt stora för att synas väl. Men oftast syns inga djur alls, utom fåglar. Örnar svävar hela tiden över landskapet; då och då kan man se dem dyka för att förmodligen döda ett byte. Men även när det inte finns några djur att titta på, finner jag mig själv sitta och titta ut över landskapet, i fullkomlig harmoni. Det kan ibland gå ett par timmar utan att jag rör mig – annat än då jag sträcker mig efter kameran för att titta på något genom teleobjektivet. Det märkliga är att landskapet ständigt förändras samtidigt som det är helt statiskt. Ljuset förändrar landskapet under hela dagen; det glider ständigt över i något annat. Ljus är liv. Och efter varje regnskur förändras färgerna: fragila gulgröna nyanser kan ses där nya knoppar spricker fram. Här kan det vara vårgrönska alla tider på året, beroende på när regnen faller.

Nu har det varit en vecka med regnskurar, och emellanåt tunga regn. Det är tidigt. Så här års, i oktober brukar det vara brännande hett, inget regn. Short rains kommer från 20:e november, säger Mbuthia. Han är uppväxt på ett kaffeplantage, så han vet väl hur det brukade vara. Han var som barn ofta ute och plockade dessa dyrbara bönor, som ingen av dem visste hur de smakade. Kaffebönderna straffades hårt om de försökte ens brygga en kopp själva – allt skulle gå till kolonialisterna, och sedermera till de som tog över när britterna tvingades lämna Kenya. Enligt Mbuthia har lagarna ännu inte ändrats, om än de inte efterlevs lika brutalt.
Även här har årstiderna börjat ruckas – ingenting med vädret är längre som det varit i mannaminne. För bönderna ställer det till problem när regnen inte kommer som de brukar. De vet inte längre när de skall så för att skörden inte skall dränkas eller torka bort.

En av mina konstnärsvänner, Gor Sudan, har bott i det här området något år, en bit uppströms bara. Han har liksom jag, suttit och tittat ut över landskapet, men han har gjort det i månader. Mbuthia berättade att Gor hade en rulle japanskt rispapper som han rullade ut, drog ett horisontellt streck över hela papperet och började med små tuschstreck markera varenda buske, klippa, ojämnhet i naturen – allt med en petimeters noggrannhet. Så det som på papperet ser ut som ett klotter av svarta streck är i själva verket en karta där Gor kan peka ut exakt vad varenda streck representerar i naturen. Jag kan redan efter några dagar förstå honom; jag får lust att göra något liknande, från där jag befinner mig. Det är ett sällsamt lugn i att sitta och titta ut över landskapet. Härom dagen hojtade Mbuthia plötsligt till när en lejonhanne kom smygande på sluttningen mitt emot. Fågelvägen skulle jag uppskatta det till högst två hundra meter. Men ska man gå ned i ravinen, över floden och upp för branten på andra sidan blir det tre gånger så långt – minst. Som vi satt där och spanade på lejonet som smög nedför branten såg vi samtidigt en maasai som kom gående från vattnet upp mot lejonet – inte mer än hundra meter bort. Han drev på ett tjugotal kor såg det ut som, och de gick rakt upp mot den punkt där lejonet försvunnit i buskarna. Jag hoppades på att få se en lejonlunch, men lejonet var klokare än att mucka med en maasai. Det försvann utan att göra något väsen av sig. En stund senare kom en buffalo på andra sidan, och längs horisonten syntes en giraffhals bölja fram och tillbaka när den strävade förbi. I köket såg jag en råtta, och på morgonen var det en hyrax, eller klippgrävling, som kom och knatade över taket. Dagen avslutades med att ett tiotal stora fladdrande malar letade sig in mot ljuset. De fladdrade runt mitt huvud en kort stund för sedan kom deras nemisis i form av tre fladdermöss som elegant cirklade runt i huset och åt alla flygfän.

När ovädret drar in.

Klockan är nu en kvart i fem på eftermiddagen. Det har varit halvmulet halva dagen, så det är inte så varmt som man kan tro när man befinner sig vid ekvatorn. Men det är höjden över havet som gör att man inte lider här. Faktum är att jag suttit inne och skrivit hela eftermiddagen, och som det blåser ett korsdrag genom huset känns det riktigt kyligt, så jag måste gå ut och sätta mig i solen en stund för att värma upp mig. Som en ödla ungefär. Kanske är jag en av ödlemänniskorna som David Icke talar om?
Häromdagen såg jag ett märkligt väderfenomen. Det var som om det byggde upp till en storm; mörka moln samlades vid horisonten, vinden friskade i och kom i kraftiga byar. Massor med svalor började cirkla lågt över ravinen i sin jakt på insekter medan regnskyarna drog nedåt med breda grå penselsträck från molnen i fjärran. Skyarna närmade sig snabbt men framför dem var det också bruna skyar som snabbt närmade sig. Så kom det ett moln av damm följt av några lätta regndroppar. De bruna skyarna var alltså damm från Karen-hållet som rörts upp av uppvindar och nu kom som stora virvlande moln; så mycket damm att jag fick en torr, jordig smak i munnen. Men precis när vinden friskade i och jag gick in för att stänga fönster och dörrar, så vände vinden helt plötsligt, och ovädret drog bort åt öst. Istället sken solnedgången fram mellan molnen innan skymningen sänkte sig.

En hyrax, dass eller klippgrävling. Kärt barn har många namn.

Jag och Mbuthia gick över till Tim för att laga mat när mörkret föll. Oduor Muga, eller Elly som han också kallas, var redan där och han hade låtit ta in rejält med ved, tänt en brasa och satt nu i soffgruppen framför eldstaden i det gamla kolonialhuset, med en bärnstensfärgad whisky i glaset som reflekterade eldskenet från brasan.
Kan man tänka sig något mer exotiskt än så?

Elly, eller Odour Muga som han egentligen heter.

Wiki, boda boda-föraren, kom med förstärkningar i form av brända och destillerade drycker, och även han slog sig ned en stund innan han skulle hem till sin dotter. Han ville säga godnatt till henne innan hon somnade, ursäktade han sig när han lämnade oss.
Jag lagade en rejäl köttfärssås och kokade spagetti till – det är en av standardrätterna här. Variationen är inte så stor när det gäller maten hos Tim. Han är ett par år äldre än mig och har väl aldrig lagat mat själv innan han bosatte sig i bushen, gissar jag. Han brukar laga mat efter recept på Youtube, vilka han följer slaviskt. Vanligtvis alternerar han mellan fyra olika recept. När jag lagar mat – jag gör det gärna, och det brukar vara uppskattat – så brukar Tim stå bredvid och fråga mig om precis vilken ordning jag gör saker; vad jag steker först och varför – om det spelar någon roll eller inte. Frågorna ställer mig ofta frågande själv; jag gör ju bara som jag alltid har gjort.
Mbuthia har ofta påtalat att jag borde öppna en restaurang här i Kenya – så mycket uppskattar han min matlagning. Men jag skulle avsky att tvingas laga mat hela dagarna. Jag tycker jag gör bättre ifrån mig vid tangentbordet. Det varar åtminstone längre, och kan förhoppningsvis avnjutas av fler. Men jag tror han har rätt; trots min begränsade erfarenhet av matlagning så inbillar jag mig ändå att jag skulle kunna prestera en meny som folk skulle uppskatta här. Inte minst min rökta fisk har visat sig vara en stor succé.

Ett av lejonen från Kibera?

Nå, det blev en god middag och trevliga samtal, fastän även Elly lämnade oss innan maten var klar. Elly är Dama’s bror – Dama, amazonen från Kenya som jag berättat om i tidigare bloggar. Elly är som sin syster; högljudd, humoristisk och har ett otroligt smittande skratt. Han skämtar hela tiden och skrattar ett bullrande skratt åt sina egna skämt; och hans livliga fantasi skruvar till varje skämt ett varv till, tills han håller sig för magen och flämtar av skratt. Vem kan vara olycklig i ett sådant sällskap? Jag peppade Elly att starta en podcast; han skulle vara den ultimata radio-värden för ett program. Jag föreslog att han skulle bjuda in folk för att tala om allvarliga ämnen – men med en humoristisk underton hela tiden. Han tände helhjärtat på idén, och när jag berättade att jag hade tekniken och kunskapen han behöver, blev han eld och lågor. Jag kan sköta tekniken, redigera och lägga upp programmen, om han bara fixar gästerna – och sponsorerna som kan betala oss, föreslog jag. När jag dessutom berättade att Fahruq också kan sköta live streaming, riktigt studsade Elly av upphetsning. Han beslutade att vi redan dagen därpå skulle åka till Karen och prata med Fahruq. Jag fick återigen en bekräftelse av min roll i den här världen; jag är mer av en nätverkare än något annat; till och med här i Kenya kopplar jag ihop människor. John B God – Connecting people.

Elly var lite berusad när han hoppade in i bilen och körde hem; det är vanligt här. Att försöka stoppa honom hade varit svårt; han är över en och åttio och har tidigare livnärt sin som en bare knuckle fist fighter – alltså en boxare utan handskar. Fight Club, ungefär. Han är en hårding, men med hjärtat på det rätta stället. När regeringen i Kenya för några år sedan tuffade till reglerna för att köra med alkohol i kroppen, protesterade justitieministern med argumentet; hur skulle han kunna ta sig hem när han jobbat sent om han inte fick köra med alkohol i kroppen? Så trafiken i Nairobi är inte direkt säker, och ju senare det blir, desto fler alkoholpåverkade förare är det ute. Annars är det ett sant nöje att åka med Elly. Överallt där han stannar känner han folk, och skulle han inte känna dem så hinner han bli vän med dem på ett par minuter – till och med killarna som fyller hans tank eller däck på bensinstationen hinner han snacka med så de skiljs som bästa vänner.

Mbuthia Maina.

Mbuthia är med mig här i Rongai. Han läser, tittar på film och sover, och har ett lugnt liv. Då och då kommer han ut till mig och sätter sig bredvid mig och tittar ut över landskapet. Vi kan sitta tysta i en halvtimma eller mer, men så börjar vi samtala om livet. Ingen stress. Bara vara. En dag berättade han om ett av sina konstprojekt. Nairobi National park ligger precis intill Nairobis centrala delar, och det är en bred motorväg som skiljer parken från staden. Det händer att lejon slinker ut ibland; för ett år sedan ungefär var det två stora lejonhannar som helt sonika gick ut och lade sig på motorvägen och blockerade trafiken under ett par timmar. De rörde sig inte, oavsett hur folk tutade och väsnades: Det är ju inte så att man stiger ur bilen och försöker knuffa undan två fyrahundrakilos-katter.

Hur som helst var det för en tid sedan ett larm om att ett lejon hade smitit ut i parken och nu hade setts till i Kibera, ett av de fem stora slumområden som omger Nairobi. Det talades om lejonen överallt i Kibera, och medierna talade med folk som var livrädda. Men paniken var inte nog, så snart handlade berättelserna om sex lejon som hade tagit sig ur parken och hotade människorna i Kibera. Fruktan var stor och folk talade om hur de hört lejonen om natten; hur rädda de var.
Grejen var dock den att det alls inte fanns några lejon i Kibera; det hela hade varit en bluff. Det var politiker som ville ta ytterligare en del av parken, eftersom det är så värdefull tomtmark så nära stadens centrum.

Mbuthia tyckte dock att det är orättvist att Kibera inte får ha några lejon, så han har låtit trycka upp ett femtiotal, alla numrerade. Han försöker ta reda på hur många lejon det finns i parken för att trycka upp lika många i Kibera. Han lät trycka upp gula lejon, gröna, röda, blå, svarta och alla möjliga färger. Avsikten var från början att sälja dem så billigt att folk i Kibera har råd att köpa dem. Men efter en hård övertalningskampanj, där John B God tog till alla gudomliga tjuvknep som finns, har Mbuthia nu beslutat att låta fem av dessa lejon rymma.
De vill till Sverige (eller Norge?) eftersom tryckpressen som fött dem kommer därifrån. Den kom till Maasai Mbili genom Associated Media Professionals försorg (AMP är det företag jag verkar inom, som nu skall ge ut våra böcker – snart i var mans hand?), och kom ursprungligen från Galleri Astley i Uttersberg, om jag inte minns fel. (Det är för övrigt ett fantastiskt utflyktsmål som jag kan varmt rekommendera, med en otroligt fin skulpturpark med världsberömda konstnärer representerade.)
Så när jag reser tillbaka till hemlösheten i Sverige kommer jag alltså ha med mig fem av lejonrymlingarna som söker ett nytt hem. Priset för att få adoptera ett lejon, är ett tusen kronor, och då kommer det med ett äkthetsbevis signerat Mbuthia Maina själv.
(Jag kan berätta att hans tavlor går för omkring 30 000 kronor när de säljs via ett galleri i London. Här är priserna lägre, men emellanåt har Mbuthia sålt för priser runt 10 – 20 000 även här. Jag menar, för den som är närig; köper konst som ett investeringsobjekt för att tjäna pengar …)
Först till kvarn, gäller. Ni kan garantera er ett lejon genom att Swisha en tusenlapp till mitt nummer, så skall jag se till att ni får ert lejon.

Mubthia har varit med mig hela veckan. Nu är det plötslig natt till fredag, och i morgon är det vernissage för den årliga konstkalendern – en utställning där bland andra Mbuthia valts ut till samlingsutställningen. När han följde med mig till Rongai var det meningen att han skulle ta med sig ett par tavlor som han förvarat i Karen. Men tavlorna kom inte med, och i lördags lovade Mbuthia att han skulle leverera dem på måndag morgon. Men nu i kväll har hann ännu inte gjort det.
”Jag gillar inte att röra mig fort”, förklarade Mbuthia, när jag i tisdags frågade om han inte skulle åka till Karen för att hämta tavlan som skulle hängas. Så påminde han om när vi i våras, i panik åkte med en boda boda, tre man på en motorcykel i Nairobis värsta rusningtrafik, med en förare som inte visste var vi skulle, för att lämna en minnepinne med filmen som jag redigerat och som skulle visas på vernissagen som öppnat en halvtimme – tidigare. Den sortens resa ville han inte göra om, sa han. Men då borde han väl lämna in tavlan i tid då, försökte jag. Men det bet inte. Mubuthia går sina egna vägar, och de är inte alltid lätt att förstå. Men han ringde till utställningslokalen tidigare idag, och de var väl luttrade; ”Bring two paintings!” sade de. Så han kommer väl undan med sin försummelse även den här gången.

Det är nu lördag den femte oktober, i onådens år 2019. Onåd för alltför många människor i den här världen, men för mig – ännu en spännande dag väntar. Och jag väntar på att Fahruq ska köra in till stan så jag kan lifta med honom. Transportkostnaderna blir höga nu när jag åker mellan Karen, Rongai och Kibera. Visst kan jag åka matatu vissa sträckor, men det är bökigt så snart man har lite packning. Dessutom finns risken med ficktjuvar på dessa, så har man mycket packning känns det inte säkert. Det har inneburit att mina dagar här inte alls blivit så händelserika som när jag bott i Kibera, men å andra sidan är det som balsam för själen att befinna sig ute i naturen – både här i Rongai och i Karen.

Det har nu redan gått en vecka sedan den förra tidsmarkören; det borde alltså vara lördagen den 12:e oktober idag. Detta glapp i berättelsen beror på att min dator rasade ihop förra helgen, och jag blev till sist tvungen att köpa en ny hårddisk. Ny och ny, förresten – det är en begagnad hårddisk gissar jag. Men det är 650 Gb – mer än dubbelt mot den gamla. Killen som fixade den är samma datormekaniker som Damaris brukade anlita när hon bodde här. Han bor i Kibera, och jobbar för en datorfirma vid Prestige. Men så kör han småjobb på sidan om för att få lite extrainkomster. Så trots att torsdagen var en nationell helgdag, Moi-dagen, så kom han körande ut i bushen vid åttatiden på kvällen. Två timmar senare lämnade han mig, en tusenlapp fattigare – men med en fungerande dator igen. Äntligen kan jag skriva, redigera bilder, poddar och videos igen.

Men veckan har inte varit händelselös ändå. I lördags tog jag med Mbuthia, Kevo, Elly, Cedric och Sakidah ut till Fahruq där vi först spelade in en podd, sedan rökte vi en white snapper på nära tre kilo. Fisken kostade mig 250 kronor, och därtill köpte jag ett par flaskor brända och destillerade drycker, groggvirke, snacks och cigaretter, så det var verkligen att leva över mina tillgångar. Men inspelningen var intressant. Fahruq är ljudtekniker och han hjälper mig att tvätta ljudet, så att det skall bli, om inte njutbart så åtminstone hörbart.
Jag försäkrar att det sägs en hel del spännande – inte minst om Kibera. Snart i en podcast nära dig.

Jag skickade hem Kevo och Gomba dagen efter, medan jag och Mbuthia stannade några dagar till i Karen. Jag var mest deprimerad över att min dator rasat ihop, och satt och försökte lista ut hur jag skulle få den reparerad. Fast i tisdags kom reggae-bandet som brukar repa hos Fahruq, Mystic Redemption, så då kunde vi sitta och chilla till skön musik. De kom även på onsdagen, så vi hade liveunderhållning två dagar i trädgården.
En av Camilla och Fahruqs vänner, Patricia, kom och hälsade på. Hon har hört att jag kan en hel del om demokratiska skolor, och tydligen är det många föräldrar i rikemansområdet Karen som är missnöjda med den kenyanska skolutbildningen – med all rätt, den är under all kritik. Patricia vill starta en demokratisk skola, och har kopplat mig samman med en man som säger sig vilja arrendera ut en bit mark på hundra år för att bygga en skola. Men att skapa en skola i stil med Sudbury Valley School är ett stort projekt som kräver pengar och planering – allt jag kan bidra med är min högst teoretiska kunskap om hur en sådan skola fungerar. Men visst är det kul att jag ens blir tillfrågad om sånt. Det har ju länge varit min dröm att få starta en sån skola i Sverige – men det är omöjligt så länge Sverige har skolplikt och rigida läroplaner. Jag har tappat tron på Sverige – det verkar som om det kan vara mycket lättare att starta en sån skola här i Kenya. Jag får väl se om markägaren, Nick, har mer att komma med än en tomt. Jag ske ta och ringa honom idag, för att se om vi kan träffas i helgen.
Samtidigt har Fahruq erbjudit mig att bygga ett hus, eller skjul, på hans mark i närheten av Meru, tror jag det är. Det är helt ute på landet, med full vildmark omkring, precis som här i nationalparken. Där säger han att jag kan starta min skola. Vilket otroligt generöst erbjudande, va?!

Nu sitter jag återigen i nationalparken och tittar ut över naturen. Det finns en massa fåglar vars make jag aldrig sett tidigare. En av de vackraste är färggrann som en clown och har en lång ”svans” som stjärtfjädrar, och den flyger med en ”guppande” stil – men är så snabb att det är tji att fånga den på bild. Ni får hålla till godo med den här fina knallgula fågeln istället. Om någon vet vad det är för sort får ni gärna upplysa mig.

Nu funderar på att sätta punkt för den här gången. Jag vet egentligen inte vem jag skriver för; om det är någon mer som tycker att mitt liv är särskilt intressant. Jag tycker det åtminstone. Om det är fler som tycker det så får Ni gärna hjälpa till att finansiera mitt liv och skrivande – varje krona är ytterst välkommen eftersom jag i skrivande stund inte vet om jag har några pengar kvar på kontot; på grund av tekniska problem kan jag inte ens kolla hur mycket där finns på resekontot. Varje gång jag går till en ATM är som att spela på lotto: Ska jag få ut fyra tusen kronor, eller är det mindre kvar? Pengarna har rullat snabbt, och oförutsedda utgifter har hopat sig. Men en sak är jag glad över; jag passerade min tandläkare i Karen senast jag tog ut pengar, och betalade honom en två år gammal skuld. Det var ”bara” sex hundra svenska kronor, men det har plågat mig att stå i skuld till honom. Men jag hade inte behövt oroa mig; han var glad att se mig igen, accepterade mina ursäkter utan minsta förebråelse och föreslog att jag skulle boka en tid för en undersökning. Men det får bli när jag fått ett jobb och kommit på fötter igen.

Om du gillar mina rapporter från Kenya så kanske du också vill vara med och stödja min okynniga penna. Det gör du lättast isåfall genom att Swisha en slant till min telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du gillar det eller inte.
Ett stort tack på förhand. Din omtanke håller mig flytande.

Lämna ett svar