Torsdag.
Logistik är ett ord som stadigt återkommer i mina tankar. Varje gång jag ställer mig i mitt lilla kök så dyker ordet upp i mina tankar. Det är nämligen logistik i det lilla att manövrera på en så liten yta. När jag ställt upp diskstället på diskbänken så är det fullt. Det är bara en ho att diska i, och det saknas nästan alltid rinnande vatten. Som jag ständigt har gäster så blir det en del disk som samlar sig i högar på den lilla diskbänken. Så för att komma åt att diska måste jag först göra plats att arbeta på. Jag försöker flytta undan saker utan att blockera exempelvis vattentunnan, som jag hela tiden måste dyka ned i. Men det knappt finns någon plats att ställa saker på. Resultatet blir som en form av logiskt spel där det gäller att lösa en uppgift med så få drag som möjligt. Nu har jag därför börjat ställa mig och betrakta eländet en stund innan jag sätter igång, för att i förväg söka se hur jag ska flytta saker. På så sätt blir det åtminstone någon form av intellektuell utmaning att diska.

Mitt kök. Gott om utrymme är det ont om. Notera vattentunnan nere till vänster; en nödvändighet här i Kibera.

Nu finns det ju folk till allt – till och med såna som gillar att diska. Själv avskyr jag det. Mycket för att jag är så lång. De flesta diskbänkar i världen är byggda på en höjd för människor som är 30 – 40 centimeter kortare än jag, så för mig är diskning förknippat med ryggvärk. Dessutom är det monotont och utgör ingen som helst intellektuell utmaning, och det är ett Sisofys-arbete. Det spelar ingen roll hur noga och väl man utfört sin uppgift – nästa dag ser det lika jävligt ut igen. Och värst av allt är besticken. Dessa brukar fylla botten av diskhon och bli kvar till sist. Eller, när jag kommit så långt är jag så less att jag lämnar dem till nästa gång – en ovana som retat dem som försökt leva med mig. Här i Kibera är det inte så farligt eftersom jag inte har så mycket bestick, och ingen som retar upp sig på att alla bestick ligger i diskhon. (Det är bra skönt att bo med sig själv; jag är nog den enda som står ut med mig i längden.)

Jag brukar säga att visst var det en stor sak att sätta människor på månen, eller att bygga den kinesiska muren. Men skall man räkna i nytta för mänskligheten så anser jag att diskmaskinen ändå är en av de bästa konstruktioner som gjorts. Tvättmaskinen bör inkluderas i samma kategori av geniala maskiner som främst befriat kvinnor från ett monotont evighets-slitgöra. Inte för att det måste vara kvinnogöra, men för att vi lever i ett patriarkalt samhälle där män fostrats att skita i de mest självklara och nödvändiga uppgifter. Även jag.

Jag, på den tiden det begav sig. Fast ett par år efter tågluffen, tror jag.
Min kusin Torsten till höger.

Jag var sexton första gången jag tvättade kläder. Mitt intresse för kläder har alltid varit obefintligt. Jag hade växt upp med en mor som ”stal” mina kläder om natten, för att kunna tvätta dem. Jag ville som barn nämligen hellre ha väl ingångna kläder som var mjuka och luktade välbekant. Hur de såg ut var mindre viktigt. Min mor brukade lägga fram de kläder hon tyckte jag skulle ha, och jag brydde mig inte ens när jag var tonåring. Så när mina föräldrar hade åkt på semester och jag höll på att förbereda min första tågluff gjorde jag min första bekantskap med en tvättmaskin. Att mina föräldrar släppte iväg mig på en tågluff var fantastiskt, för jag var inte särskilt mogen. Men äventyrslysten. Och envis. Dessutom reste jag med min två år äldre vän, Göte, så mina föräldrar förlitade sig på att han skulle ta hand om mig. (I Frankrike presenterade sig Göte som ”Je taime” när vi försökte närma oss några flickor. Göte med franskt uttal …)

Nå. När jag inför avresan skulle tvätta de jeans jag burit en vecka, så stoppade jag dem i den toppmatade maskinen och körde igång den. Den där konstigt formade grejen som låg ovanpå struntade jag i. Det visade sig vara den sil som man skulle sätta i för att vattnet inte skulle rinna rakt igenom maskinen, vilket fick till följd att motorn brann. Och mina jeans hade naturligtvis inte blivit tvättade, men det var jag lyckligt ovetande om. Jag hade förvisso känt att det luktade bränt när jag hämtade dem, så jag stängde av strömmen och hängde jeansen på tork. Sedan gjorde jag min första resa i frihet med skitiga jeans, och det blev en oförglömlig upplevelse. Tre veckor då jag och Göte levde luffarliv. Vi sov på stranden i Nice, i Cannes, i Monaco … Vi drack vin och satt och sjöng vid en lägereld tillsammans med vackra flickor och blev berusade tillsammans med backpackers (även om det inte hette så då) och andra luffare från snart sagt hela världen.

En av grannungarna försöker gömma sig för min kamera.

Men ett av de starkaste minnena från hela tågluffen var när tåget från Storlien sakta rullade in mot tågstationen i Järpen. Jag minns hur förtvivlad jag kände mig när jag såg att allt var sig likt. Stationshuset såg ut precis som förut.
Ingenting hade förändrats under de tre veckor jag varit borta och upplevt så otroligt mycket. För mig var det en stor besvikelse, trots att det var helt självklart att allt skulle se likadant ut. Men jag hade förändrats så mycket på insidan. Plötsligt var världen öppen och låg där och bara väntade på mig. Det var nog då jag bestämde mig för att jag inte skulle bo kvar i Järpen.
När jag senare träffade mina vänner och fullkomligt bubblade över med berättelser om vad vi varit med om, men fann att de var helt ointresserade. De bara berättade om ”vilka fester jag missat” medan jag varit borta. Alltså när jag varit med om helt revolutionerande upplevelser i mitt liv. Det förstärkte mitt beslut om att flytta från Järpen när jag var klar med gymnasiet. Det blev först Göteborg, i ett första steg söderut. Det andra blev betydligt längre; här befinner jag mig nu i Kibera, ett av världens mest välkända slumområden, och känner mig hemma. Visst är det märkligt vilka konstiga vägar livet kan ta?

Nu har jag fått den slutgiltiga bekräftelsen på att det är helt irrationellt av mig att skriva vilken dag det är. Hela dagen igår trodde jag att det var torsdag; det var först när jag på kvällen blev bjuden till Richie och Stacey som de berättade att det var fredag. Så nu är det alltså lördag morgon. Idag vaknade jag inte av en jamande katt. Cat bestämde sig för att flytta ut igår. Jag höll på att diska och ytterdörren stod öppen, som vanligt. När jag var klar och tittade till kattungarna var det bara två i lådan. Brown var försvunnen. Jag letade överallt där en kattunge kan gömma sig, men hon var borta. Jag tänkte att hon kanske vågat sig ut och ramlat ned för trappen, men där fanns hon inte heller. Det skulle förstås kunna vara en hök eller glada som tagit Brown, tänkte jag uppgivet. Jag kokade mig en kopp te och satte mig ute på förstubron och njöt den medan jag surfade på mobilen. När jag avslutat min kopp och gick in igen var även Black borta. Då förstod jag att det måste vara Cat som flyttat dem till ett annat ställe. Och mycket riktigt – efter en stund kom Cat och hämtade även White. Med ett rejält grepp om kattungens nacke drog hon iväg över taken medan jag såg på. Det är väl det som är skillnaden mellan mig och en kattägare; den senare skulle förstås ha försökt stoppa Cat från att dra iväg. Men jag tror på allas frihet, och jag har aldrig ägt Cat – hon bara flyttade in när hon födde ungarna. Nu känner jag mig besviken och lättad på samma gång. Nu slipper jag köpa kattsand och träna kattungarna att gå på lådan, samtidigt som det är bedårande gulligt med lekande kattungar och ger många ”Kodak moments” (-fastän filmmärket Kodak gått i graven för länge sedan). Men det är klart att jag funderar över varför Cat ansåg det vara bäst att flytta.
Var jag en så dålig värd? Eller var det musiken? Jag spelade Fela Kuti när hon drog. Var det ett för stort rum? Blev det för mycket spring med alla besökare? Kanske blev hon svartsjuk på att hennes ungar fick så mycket uppmärksamhet? Något var det, men det är inte lätt att säga vad. Nu kom hon och jamade efter mat på förmiddagen. Hon tog sig in genom toalettfönstret och började tjata på mig, så hon ser mig tydligen som fodervärd.

Blacks teckning är en kopia av hennes mors. Saknar bara ”skägget”.

Igår kom Insectdudu Ke förbi på eftermiddagen. Det är en ung artist som tagit kontakt med mig, för att han vill att jag skall producera en musikvideo för honom. Han hörde av sig runt middagstid och sade att han skulle komma runt tre. När han kom bad han om vatten det första han gjorde. Det visade sig att han var helt pank och hade tillbringat de senaste nittio minuterna med att gå hemifrån för att träffa mig. Och måndag till fredag stiger han upp runt halv fem och ger sig ut och springer cirka sju kilometer. Det hade han gjort även igår, innan han tog promenaden till mig.
”Jag har kommit för att ta dig med till Makina”, sade han när han svept ett glas vatten. ”Jag vill att du träffar min producent.”
Så jag tog min kamera och följde med honom – ytterligare tjugo minuters gångmarsch i högt tempo. För mig som sällan går så långt var det en välbehövlig promenad. Dessutom till ett område som jag sällan besöker, så jag möttes av många höjda ögonbryn. De har förmodligen inte sett så många wazungus här sedan Coronaviruset gjorde sitt intåg.

Short Wave, musikproducent i Kibera.

Vi kom fram till studion som låg inhyst i ett litet skjul bland andra. Det ser inte mycket ut för världen utifrån, och när man väl kommer in så är det trånga lokaler – men väl utrustade med all den teknik som krävs för att producera förstklassiga produktioner.
Först träffade jag en man som tydligen kört en massa mediautbildning i området, och som nu satt och redigerade video. Vi hade ett långt samtal om behovet av en seriös medieutbildning för kvinnor – alltså samma tema som jag diskuterade med Kingwa Kamencu i förra veckan. Jag tänker att det är bra att bygga nätverk med kompetenta människor som har ungefär samma idéer. Sedan fick jag träffa ”Short Wave”, producenten som skrivit den låt som Insectdudu vill att jag skall göra en video på. Som vanligt är det frågan om ett obetalt arbete, men det är ett kul sådant så jag är beredd att ge det en chans ändå. Och låten är bra; en raplåt med en förföriskt skön tenorsaxofon. Det kan bli riktigt sköna bilder, tänker jag.
När vi väl var överens och klara så gick vi tillbaka till Ayany, där Insectdudu sade hej och började gå hemåt igen – ytterligare nittio minuters promenad. Jag stack till honom den sista femtioshillingssedeln jag hade så att han skulle kunna ta en matatu om han ville. Men jag misstänker att han använde apostlahästarna, för att istället köpa mat för den femma (i svenska pengar) som jag gav honom.

M2-gänget sitter framför Dundi’s fantastiska målning.
James Dundi själv står till vänster.

I Ayany träffade jag Victor, Tola, Anitah, Dundi och Kota. Den senare höll på att måla en skylt – ett jobb som antagligen gav honom ett par tior i svenska pengar, och som innan kvällen kom antagligen omvandlats till changa, marijuana och kanske en portion bönor.
”Where have you been?! We miss you!” sade Anitah. Jag förklarade att jag blivit så förbannad på kvinnan som sponsrade the Great Gathering men samtidigt förbjöd mig att ta några bilder, att jag helt enkelt skitit i att komma till studion. För mig var det lite av ett svek från de övriga medlemmarna i Maasai Mbili, att gå med på det kravet: Att ta en sponsor som förbjuder en av medlemmarna i konstkollektivet att delta i arbetet. Men jag är inte långsint, och i det här fallet var det mycket pengar (cirka tio tusen svenska) som skulle gå till att bland annat tillverka tvål att gratis dela ut i Kibera, så jag valde att inte ta någon strid. Istället drog jag mig undan och struntade i att följa arbetet. Det kanske var dumt, eftersom Corona-tiden är ett speciellt kapitel i såväl Kiberas som Maasai Mbili’s historia.

Kota – artist at work.

Richie berättade om när han arbetade med Kota och dennes grupp för några år sedan. De hade fått besök av en konstsamlare och lyckades sälja konst för 220 000 shilling. När affären var avklarad vid fyratiden på eftermiddagen så gick konstnärerna till en pub och tog en öl. Richie ville inte följa med de övriga ut och fira och efter mycket tjat fick han ”sin del” – 8000 shilling av de 220 000 – och gick hem med dem. När han mötte de andra nästa morgon hade de inte en shilling kvar – allt var borta, utom Richies 8000. Det är nämligen så att de flesta konstnärer här lever på kredit. När de väl säljer något så går ryktet runt, så de måste då gå och betala alla de är skyldiga pengar.
”Om du ger tusen shilling till någon i studion och sedan följer den personen för att se hur pengarna spenderas, ska du se att de går till Esther’s, Shiro’s eller någon annat changaa-ställe. Längre än så kommer inte tusenlappen, för de har alla skulder på såna ställen. Dessutom kommer alla som brukar bjuda dem att säga att det är dags att bjuda igen”, förklarade Richie.
Det bara bekräftar det Gomba tidigare berättat om sin tillvaro. Han kan tvingas leva på kredit i månader, så när han väl får pengar tar de slut samma dag. Ur hand i mun.
Det är så jag lever också, numera. Min planerade tremånadersvistelse är nu uppe i nio månader, så det är inte underligt att reskassan inte räcker …

Anitah och Tola håller Kota sällskap under dennes uppdrag.

Det är den sjätte juni, och Sveriges nationaldag. Jag har aldrig firat nationaldagen och kommer heller aldrig att göra det, gissar jag. Nationalstaten är ett relativt nytt begrepp, och nationalism har använts av ledare för att förmå människor att dra på sig en uniform och gå ut i krig. Nationalism är alltså ett maktens verktyg, och därför kommer jag aldrig att hemfalla ens till det svenska mellanmjölksfiradet av nationaldagen.

Här i Kenya satt hela nationen på helspänn klockan tre idag. Presidenten, Uhuru Kenyatta, höll ännu ett Corona-tal till nationen. Jag stod i slakteributiken där radion stod på full volym, så att ingen skulle missa presidentens ord. När han konstaterade att landet hålls stängt i ännu en månad hördes många djupa suckar. Men utegångsförbudet har de åtminstone lättat på – nu kan vi stanna ute till nio. Men alla barer och klubbar kommer att fortsätta vara stängda. Vill man ha en drink här i Kibera så går man till Esther’s eller någon annan illegal changaa-bar. Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg hur Esther bara skrattade åt mig när jag frågade om även hennes ställe skulle stänga under Corona-krisen. Nu gjorde polisen en räd hos Esther’s också för en tid sedan, och två av mina vänner greps och fick stanna över natten på polisstationen. Det var poliser från Kilimani station som gjorde räden, och Esther själv var inte där – annars betalar alla changaa-ställen mutor till de lokala poliserna för att de inte skall komma på besök.

Men visst påverkar Corona-krisen människor här. Jag får nästan dagligen förfrågningar om jag inte kan hjälpa människor; ge dem ett jobb eller åtminstone någon tia till mat. I tidningen läser jag om en kvinna i Mombasa med åtta barn. När hon inte hade någonting att ge barnen tände hon upp jikon – en kolspis – och började koka stenar för att barnen skulle somna i tron om att hon lagade mat. En grannkvinna hörde barnens hjärtskärande hungergråt och kom in och såg den rörande desperationen. Hon postade ett inlägg på sociala medier och bad om hjälp till sin granne. Många hörsammade kallelsen, men desto fler ifrågasatte hur något sånt alls kan ske. Det har funnits matpaket, men som alltid i ett korrumperat land, så har den hjälpen först fördelats i bättre bemedlade områden. Tydligen räckte det inte till de allra fattigaste.
Nu visade det sig att även guvernören för området blev provocerad av händelsen, enligt Newstap som rapporterade om händelsen:
”Governor Ali Hassan Joho asked to be careful to avoid such blunders to spoil his admired leadership skills.”
Kommentaren speglar något av den undfallenhet journalister bör ha inför makten i ett land som Kenya, om de siktar på en lång karriär och ett långt liv.

Vilka skulle du välja att koka?

Här i Kibera ser folk Corona-viruset som en stor bluff. Nu finns ingen trovärdighet kvar hos folk. Många, men långt ifrån alla bär ansiktsmask – och de flesta bär den för att inte bli bötfällda. Jag har själv köpt en mask för tjugo spänn (– jag blev förstås uppskörtad eftersom jag köpte den i Karen), men den är så skitig vid det här laget att det antagligen är större hälsofara att bära den än att inte göra det.
Det går rykten om att det skall vara femton personer från Kibera som smittats – men det har jag hört i flera veckor nu utan att antalet ökat. Om en så farlig smitta skulle påträffas i ett så tätt bebott område misstänker jag att spridningen skulle bli som en explosion, mer eller mindre, så antagligen är det bara ett rykte.
Från grannlandet Tanzania rapporteras att presidenten, John Magufuli, nu deklarerat att det inte finns något Coronakris i landet. Han hade talat med hälsovårdsministern som konfirmerat att det endast fanns fjorton fall, så det finns ingen orsak att stänga ned landet. Det var också Magufuli som skickade virusprover från en get och en papaya, som båda befanns positiva enligt testet. Han sparkade chefen för det nationella testlaboratoriet och menar att man manipulerat prover. Han har också uppmanat folk att förlita sig på Gud när det gäller smittan, och den första juni öppnades universiteten i landet igen.

Från mitt fönster på baksidan har jag full koll på vilka som bränner sopor.

Men denna skeptism är Magufuli knappast ensam om. Det är ingen här i Kenya som jag träffat, som känner någon som drabbats av viruset. Många menar att det bara är regeringen som vill komma åt pengar från WHO; att det inte finns någon smitta i Kenya. Jag är själv inte orolig, men jag blir kvar här i minst en månad till. Tack vare Wiki har jag emellertid fått mitt visum förlängt med ytterligare två månader; han tog med sig mitt pass till sin vän som arbetar på migrationsmyndigheten där de beviljade ytterligare en förlängning med hänvisning till krisen. Det innebär att jag kanske blir här i elva månader – det längsta jag stannat så här långt.

Richie berättade att han nu fått tre kunder som trots Corona-krisen vill att han skall träna dem. De är trötta på isolering och har väl börjat tvivla på smittan. Richie brukar stiga upp runt fyra, halv fem om mornarna för att åka till sina kunder. Dessa brukar vilja träna innan de beger sig till jobbet, så det blir extremt tidiga morgnar för Richie. Och han är seriös. Om det är någon som inte lägger manken till så slutar han.
”Det är inte roligt att låtsas”, förklarade han. ”De flesta män som hör av sig gör det inte för att de själva vill, utan för att deras fruar tvingar dem. Men vill inte de träna så vill inte jag slösa tid på dem.”
Han berättade om en förmögen kvinna som ringde honom och ville att han skulle ta sig an hennes make. Maken behövde gå ned cirka fyrtio kilo, enligt frun, och lovade att betala en frikostig lön, samt en stor bonus om träningen gav bra resultat. Men Riche sade att mannen var tvungen att ringa själv, för att visa att han själv var intresserad.
Nå, mannen ringde småningom och de kom överens om en tid för ett första träningspass. Den gången var frun med, och mannen gav allt under träningen. Nästa gång var frun inte med, och mannen var mindre intresserad av att anstränga sig. Tredje gången förklarade mannen att han mådde lite dåligt, och gav Richie ett par tusen shilling för den inställda träningen. När mannen strulade även vid nästa möte och ville betala (muta) Richie för att inte träna honom, tröttnade Richie och sade upp avtalet; ”Du får berätta själv för din fru varför jag inte vill träna dig mer”, sade han.
Det gillar jag hos Richie. Han är en av de få kenyaner jag träffat som har yrkesstolthet. Han kryper heller inte för folk med mycket pengar, utan är rak och uppriktig i alla sammanhang. Inte ens nu i dessa Coronatider säljer han sig för pengar. En av de tre kunder han har fått nu verkar vara en av dessa omotiverade typer, så han gav kunden en varning: ”Jag stiger upp fyra på morgonen för att komma hit och träna dig. Om du inte är intresserad av att träna, så har jag inget här att göra. Bestäm dig.”

Min granne, Linda, är hårfrisörska och har en liten salong längs gatan utanför min gate.
En kväll kom hon och Stacey på besök, tillsammans med Krii.

Nu har även jag fått några goda råd av Richie. Inte så att jag kommer att bli något träningsfreak, men lite bättre muskler och rörlighet kan det vara bra att ha. Så nu kör jag trettiofem armhävningar varje morgon, sit-ups samt ben- och ryggträning.
Richie frågade om jag inte ville följa med ut och springa på morgonen, men där drar jag gränsen. Att stiga upp tidigt för att under stor ansträngning förflytta sig från punkt A till punkt A via en lång omväg, är ett nöje jag aldrig roats av. Dessutom saknar jag alla former av skodom som kan antyda att man vill förflytta sig snabbt.
”Va! Har du inga träningsskor?! Du är verkligen en underlig prick!” utbrast Richie när jag förklarade min skosituation.

Stacey.

En som vet mycket om skor är min väninna Mary. Hon köper och säljer begagnade skor på en marknad nere i stan. Hon brukar köpa skor för femtio till hundra shilling. Det vill säga mellan fem och tio kronor paret. Dessa tvättar hon, limmar och putsar upp så de ser närmast nya ut. Sedan kan hon sälja dem från femhundra till tusen shilling. Men från de inkomster hon gör måste hon dels betala lön till sin hjälpreda, hyra för försäljningsplatsen, mutor till den lokala maffian – mungikis, samt transport från och till arbetet. Hon berättade hur en av hennes kollegor stal fyra tusen som de skulle ha att köpa skor för. Hon gick till polisen och anmälde honom, de ringde upp honom och han lovade att betala tillbaka. Men det har han inte gjort, och polisen bryr sig inte särskilt om såna ”små fall” – om de inte får en muta. För en enkel affärskvinna som Mary är fyra tusen (fyra hundra svenska) en smärre förmögenhet, och hon sliter sju dagar i veckan för att få det att gå ihop. Och så ser det ut för en majoritet av Kenyas kvinnor. De kämpar och sliter – men i slutändan är det män som tar godbitarna.
Det är därför som det skulle vara så roligt att kunna dra igång en medieutbildning för kvinnor – det jag berättade om i min förra blogg. Och på tal om det så ringde Kingwa Kamencu och frågade om jag kunde ta bilder för ett hotell. Hon kände en hotellägare som inte uppdaterat sina bilder på fem år, så det kunde vara på tiden, tyckte hon åtminstone. Ett sånt jobb kunde vara kul, men jag är rätt luttrad nu. Jag får förfrågningar hela tiden från människor som har olika idéer och förslag – men det är sällan det är något som tar form på allvar.
Nu fick jag förvisso ett meddelande på Messenger för en tid sedan:
”Hi Johan, Your photography is amazing. Am a sustainable fashion designer. Your photography is captured so well like you are telling the Kibra story, a happy story. Thank you!”
Det är ju alltid trevligt att få såna meddelanden, och jag svarade att jag gärna ställer upp om hon behöver en fotograf någon gång.
Nu är det kanske dags för denna ”någon gång”, för igår kom ett nytt meddelande:
”Hi, I hope you are well. Might have a photo shoot on Wednesday or Saturday but need to confirm location tomorrow and pay for it. Would you be interested? I see you are in Kibra taking nice photos hopefully you are staying safe as you work lol.”
Givetvis är jag intresserad och svarade att jag dessutom vill göra en intervju med henne, och hon lovade att ringa idag och lämna besked. Jag håller tummarna, för jag behöver verkligen en inkomst. Nu har jag lämnat besked till Norge, att jag inte kan komma och arbeta som avlastare i år eftersom jag är fast i Kenya. Det är synd för det är det bästa jobb jag haft – och jag har haft närmare fyrtio olika anställningar inom de mest skilda områden. Dessutom kommer jag att sakna brukarna. Det är alla människor med speciella manualer, men som det är väldigt lätt att tycka om. Och kollegorna! Jag har aldrig varit på en arbetsplats med så sympatiska medarbetare. Antagligen måste man vara en positiv och öppensinnad person för att arbeta med människor med ”funktionsvariationer”.

Hårfixardag. Jag har tidigare inte förstått hur viktigt håret är för afrikanska kvinnor. Här är det mina grannar som hjälper varandra.

Annars har nu maj passerat – och det borde vara en kall och regnig månad. Men så inte i år. Det är som om vädret förskjutits en månad eller mer. Short rains, som brukar upphöra i december fortsatte in i februari. Och nu borde det vara long rains; maj till juli brukar det regna massor här i Nairobi. Istället har det varit två veckor mer strålande sol mest varje dag. Mitt på dagen blir det kvävande varmt om man är ute under solen, så då håller jag mig gärna inne. På eftermiddagarna är det som en varm svensk sommardag så då är det skönt att ta en promenad. Jag rör mig inte så mycket i området nu under virushotet, men det är mer på grund av lättja än något annat.
Men regnen har inte uteblivit helt. I delar av landet var det häftiga skyfall som krävde nära två hundra människoliv under maj månad, så det är här i Nairobi vi förskonats från regnen så här långt. Men jag räknar med att det kommer, så jag måste köpa mig en filt. Under regnperioden blir allt råkallt och fuktigt, och tvätten hinner sällan torka utomhus. Det är därför perfekt att lämna Kenya i maj, för tre, fyra månader svensk sommar. Men i år vet jag inte om jag alls kommer att få smaka på svenska krusbär. Jordgubbarna lär definitivt vara slut innan jag kan räkna med att vara tillbaka i Sverige.

Måndag. Igår fyllde Mbuthia år så jag bjöd över honom på middag. Jag hade rökt revbensspjäll och hade ris och en underbar tomatgryta till. Min granne, Alvina kom också, liksom Richie så det blev ett litet firande. Mbuthia kom med ett par öl, och jag hade en halv flaska vodka.
Jag vet inte exakt vad Mbuthia fyllde, men jag tror nästan det var femtio. Fast jag är inte helt säker på att han vet själv. Här i Kenya har man inte samma rigorösa sociala kontrollapparat som i Sverige. En av mina vänner har en födelseattest och ett pass där det skiljer fyra år mellan de angivna födelsedatumen.
Middagen vad god och sällskapet trevligt, även om det inte blir något nattsudd på grund av Corona-krisen. När Mbuthia lämnade mig strax före utegångsförbudet trädde i kraft sade han:
”Det var trevligt att du uppmärksammade min födelsedag. Här är det ingen som bryr sig om sånt.”
Om det verkligen var en femtioårsfest jag råkade hålla, så var det den mest blygsamma jag varit med om.

Mbuthia Maina, nu 50 år?

Om du tycker om att läsa om mitt liv i Kibera får du gärna hjälpa till att hålla mig vid liv.
Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6. Det är tuffa tider och jag lever helt på vad mina läsare sponsrar mig med, så jag är innerligt tacksam för varje krona.
Ni kan också köpa mina bilder, utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Ni finner många av mina bilder i mina många album på Facebook. Skicka ett pm till min messenger så kan vi diskutera priset – det beror på hur hungrig jag är.

Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
(Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.)
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).

Tack på förhand.

Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här:
http://johnbgod.se/skrivklada/


Lämna ett svar