Timmen har passerat midnatt och den 23:e september har just startat. I bakgrunden spelas låten Jerusalema, den förmodligen mest populära danslåten här i Kenya just nu, gissar jag. Eftersom jag så ofta har ungdomar på besök och de spelar sin musik på den dator som Wiki tagit hit, så har jag lärt mig uppskatta en hel del ny musik. Men långt ifrån allt, förstås. Det är en hel del gangsta-rap här, och de musikvideos som ungdomarna tittar på är inte vad som skulle ses som politiskt korrekt i Sverige. Kvinnorna i videorna är ofta halvnakna och dansar på de mest utmanande sätt, och är symboler för de framgångsrika manliga artisternas rikedom. Och danserna kopieras och sprids. Även här i mitt vardagsrum har jag sett en del utmanande ”moves”. Twerking är populärt här, och här är breda bakar mycket uppskattade. I synnerhet när deras ägare demonstrerar hur många muskler som kan få denna köttmassa att vibrera på de mest fascinerande sätt. Av rena anständighetsskäl avstår jag från vidare beskrivningar av nämnda företeelse. Den som är nyfiken får Googla och föreställa sig vad jag fått se. Men allt har varit påklätt, givetvis. Här har inte sett några oanständigheter – förutom Cat och hennes slarv.

Som jag berättade i min förra blogg så har Cat kläckt ur sig två ungar till. De bor i en låda i det rum som Ivy och stundom Wiki ockuperar. Själv har jag helt avsagt mig något som helst ansvar för Cat och hennes avkomma. Fast de är förskräckligt söta …
Men nu inser jag att det bara är en dryg vecka innan jag måste återvända till kalla nord. Och jag som har så mycket kvar att göra här. Ta hand om katter tillhör inte de sakerna.
Jag ska inte räkna upp allt, för det gör mig bara missmodig eftersom det är så mycket som jag ännu inte hunnit med. Jag har varit för social, tänker jag.
Så mycket tid har ägnats åt att träffa nya människor, umgås, diskutera, berätta historier, dansa, lyssna på musik – och bara ha det bra. Som vanligt i mitt liv stannar de flesta av alla idéer och projekt som jag kommer på eller blir delaktig i, vid luftslott, drömmar eller havereri. Och harveri; de många projekt som jag aldrig kommer till punkt med.
Samtidigt, när jag nu tittar igenom mina fotoalbum för att försöka bestämma vad jag skall berätta om i mina föreläsningar, så ser jag hur otroligt många möten, modell-fotograferingar, personporträtt och miljöbeskrivningar jag har varit med om. Vilken variation jag varit med om under det här året; från att bo i Karen, till Ngong för att slutligen komma tillbaka till mitt kära Kibera.

Jag har just fått bekräftat att jag ska lämna Kenya efter midnatt den 4:e oktober för att komma till Oslo vid tvåtiden samma dag. Jag vill tacka alla er som kom med erbjudanden om boenden i Sverige – det värmer att veta att det finns medmänniskor fortfarande. Men efter att ha konsulterat mina kollegor som bor i Oslo och som startat ett bokförlag medan jag varit borta, föll valet på Oslo: Världens dyraste huvudstad. Om inte annat kan jag skryta med att jag rör mig mellan ytterligheter. Från det fattigaste av det fattiga, till det dyraste av de dyra. Men själv är jag samma luffare oavsett var jag befinner mig. Hur länge jag blir i Oslo är ett oskrivet blad, men jag hoppas kunna ge ut min bok om Hurtigruten i vinter, och då passar det bra att bo i Norge.

Mörka skyar över Nairobi. Det här är utsikten jag har från min förstubro.

Jag trodde ett tag att den försenade regnperioden hade upphört för det kom några riktigt varma dagar. Men snart drog de dystergrå skyarna in över Nairobi igen. Nu har det varit ömsom sol, ömsom regn varje dag under en vecka; det är som om vädret inte kan bestämma sig. Med andra ord är det precis som en vanlig svensk sommar, så det är inte direkt plågsamt. Tanken på att återvända till en kall höst i nord känns däremot plågsam. Det är ju här jag har mitt hem numera.
Men förutsättningarna förändras ständigt. Wiki har fått ett stipendium för studier i USA, i två år. Han försäkrar att han har en kusin som kan ta ansvar för lägenheten medan jag är borta. Men att lämna allt jag har till en för mig helt okänd person känns inte särskilt betryggande. Möjligen kan jag hitta någon att förvara möblerna hos, och betala hyra för ett utrymme istället. Det blir betydligt mindre kostsamt – men även där löper jag risk att det skall bli stulet, vattenskadat eller tuggat på av råttor eller möss. Men så kom Gomba förbi häromdagen och förklarade att han behöver en lägenhet som min. Han erbjuder sig att betala halva hyran medan jag är borta mot att han bor i och ansvarar för lägenheten och mina prylar. Ju mer jag tänker på det desto bättre låter det. Kan jag få ett jobb i Norge så blir det inga problem att betala hyra för lägenheten här, tänker jag. Dessutom tror jag att Gomba snabbt skulle göra det stora rummet till en egen utställning. Så måhända är det en bra lösning att låta honom ta hand om allt.
Nu är det lördag och precis en vecka tills jag måste lämna landet. Innan dess måste allt ha fallit på plats. Det är precis som vanligt; jag tvingas lämna landet när jag har som mest att göra.

Lördagen gled över i söndag, och jag ligger efter med skrivandet. Här kommer besökare dagarna i ända och rubbar mina cirklar. Visst skulle jag kunna låsa in mig för att arbeta – men det är ju så roligt att träffa vänner, umgås och diskutera högt och lågt. Jag försöker dock göra lite nytta emellanåt också. I fredags gick jag exempelvis till Lindas Salon och gjorde en intervju med innehavaren – Linda, som förstås är hårfrisörska. För afrikanska kvinnor är håret en viktig sak. Och de unga kvinnor som brukar besöka mig vittnar om det. Såväl Sophie som Winnie brukar ha nya håruppsättningar var och varannan gång de kommer på besök. Ivy har berättat hur främst de muslimska kvinnorna på den skola hon gått på var extra noga med håret – trots att de döljer det för män. Enligt Richie har de komplex för att de inte har rakt hår, som Hollywoodstjärnorna som alla känner till. Om det är sant eller inte vet jag inte, men jag har förstått att det är en viktig skönhetsdetalj. För att försöka reda ut det bestämde jag mig för att intervjua en hårfrisörska. Det finns åtskilliga häromkring, men mitt val föll på Linda.

Linda, min charmiga granne med det vackra leendet.

Linda är min granne; hon bor snett nedanför mig med sin man och deras tre barn. Han är militär och jobbar veckor i sträck på annan ort så Linda är ofta lämnad att själv ta hand om hus och barn. Hon brukade alltid heja så glatt på mig när jag flyttade in. När hon hängde tvätt nedanför min förstubro brukar hon fyra av ett bländande leende och med vän röst hälsa mig; ”Hi there, Johan. How are you today?” Man hälsar så här; man frågar alltid hur det är, det ses som oförskämt att inte göra det. Vi brukade byta hälsningsfraser men inte mycket mer.
Så kom Linda till Richie och Stacey en kväll när jag var där, och så jag fick lära känna henne bättre. (Efter den kvällen berättade hon för Richie att det hon pratat med mig under kvällen var mer än hon sammantaget talat med en mzungu under hela sitt liv. Det känns lite konstigt att höra sånt; att min hudfärg har så stor betydelse …)
Linda berättade att hon har en frisörsalong längs gatan utanför, och klagade på mig för att jag aldrig tittat in till henne. Så sedan dess brukar jag titta in till henne för att säga hej och utbyta information om vad som händer i området. Det är inte skvaller, märk väl. Jag frågade Linda en gång om hennes ”salon” (det stavas så här) var en ”gossip center”, eller skvaller-central. Skrattande avfärdade hon den teorin; hos henne var det bara nyttig samhällsinformation som dryftades.

Linda kommer gående med yngsta dottern, Kendall.

Nu hade jag bokat tid för en hårtvätt, och för att få göra en filmad intervju med Linda. Orsaken är att jag har en föreläsning på designhögskolan i Borås om några veckor och då vill jag ha färskt material att visa upp. Vi hade bestämt att jag skulle komma vid tolvtiden – hon hade inga kunder inbokade innan dess och tyckte att hon kunde starta dagen med mig. Jag blev som vanligt försenad och kom inte iväg förrän närmare ett – väl medveten om att Linda antagligen inte skulle vara i tid. African time. Mycket riktigt; när jag kom till salonen hade Linda ännu inte öppnat, så jag gick en sväng för att köpa lite småsaker. En kvart över ett satte jag mig utanför hennes salon och ringde henne. Hon svarade med ett avväpnande skratt; jodå, hon var på väg. Fem minuter senare kom hon gående med sin yngsta dotter, Kendall. Skolorna är stängda så alla barn är hemma om dagarna, eller ute och leker. Den här dagen fick Lindas yngsta följa med henne till jobbet istället.

Kendall.

Lindas salon är inrymt i ett av de många plåtskjul som flankerar gatan upp mot Dubai Street, så den ligger bara ett par hundra meter från hennes hem. När hon öppnar sin salong svänger hon upp plåtdörren på vars insida det hänger ett skoställ med second hand-skor som hon säljer. Innanför dörren står en plaststol för besökare, och där Linda brukar sitta och titta ut över gatan när hon inte har några kunder. Det kommer alltid förbi vänner och bekanta som vill småprata eller prata bort en eftermiddag.
På andra sidan dörren står en hink fylld med godispåsar som det står mubuyu på. Linda förklarar att hon säljer dem för en väninna. Mubuyu är det lokala namnet på baobab-trädet, och kärnorna från trädets frukter har doppats i en sockerblandning och packats i plastpåsar. En påse kostar tio shilling, men inköpspriset ligger på åtta shilling så det är inte så stor vinst per styck, berättar Linda. Jag tänker att det är 25 % påslag på inköpspriset, vilket inte är så dåligt.
(När Ivy hörde att en påse bara kostar 8 shilling i inköp började hon genast räkna; i hennes område kostar samma påsar 20 shilling så om hon köper 100 påsar och säljer dem så tjänar hon 1200 shilling. Kreativa människor visar ofta den typen av affärssinne här.)

I ett hörn i salongen finns ett handfat för att tvätta hår, och framför den ännu en plaststol för kunden att sitta i. Rummet domineras av en kontorsstol på hjul som får fungera som frisörstol. Framför den en smal hylla och ovanför den två speglar som täcker större delen av långsidan. En hylla av plast på golvet hyser alla inpackningar och hårsprayer som hon använder, och längst in i lokalen är det en liten bänk. Väggarna är målade i rosa och där hänger en affisch med olika håruppsättningar som kunderna kan välja på.

Jag sätter mig i kontorsstolen medan Linda plockar fram en tillbringare i vilken hon placerar en doppvärmare för att värma vatten till min hårtvätt. Medan vi väntar tittar Lindas man in och hälsar på mig och byter några ord med Linda. Trots att jag bott här sedan januari så är det första gången jag träffar honom. Ibland har jag dock sett att Linda hängt militärkläder på tork så jag har förstått att han varit hemma på permission. Men det är månadslånga uppdrag han brukar skickas på.
När vattnet väl är varmt ber Linda mig sätta mig i plaststolen framför handfatet. Det är en låg stol och ett lågt sittande handfat så jag måste mer eller mindre lägga mig ned i stolen för att min nacke skall nå fatet. Det är inte särskilt bekvämt och Linda ber om ursäkt samtidigt som hon förklarar att hon beställt ett nytt handfat som hon kommer att placera högre. Om det blir något fler tillfälle, tillägger hon oroligt.
Men hennes behandling är bra. Hårtvätt med tillhörande massage av hårbotten. När hon är klar får jag flytta tillbaka till frisörstolen så hon kan blåsa mitt hår torrt. Som avslutning på behandlingen sprutar hon olivolja på håret och masserar in det. När hon är klar frågar jag vad jag blivit skyldig. 200 shilling, lyder svaret. Eller ungefär 17-18 kronor, för en tjugominuters-behandling. Det illustrerar hur låga lönerna är här.

Precis när Linda fått sin betalning kommer det in en spontankund. Det är Jamimmah, en ung kvinna från grannskapet som kommer för att få sitt hår utkammat. Linda frågar om jag kan göra intervjun medan hon tar hand om kunden. Men då hon måste blåsa Jamimmahs hår så funkar inte det med ljudet. Istället väntar jag och tar bilder på dem när Linda gör sitt jobb. Hon kammar och blåser Jamimmahs hår med en ångfön, och snart fylls den lilla salonen av vattenånga. När Linda är klar frågar jag Jamimmah om jag får ta ett par bilder på henne om jag lovar att skriva ut en och ge till henne som tack för att jag fått fotografera henne i salonen. Hon accepterar och poserar blygt på gatan utanför Lindas Salon.

Den lilla lokalen fylls snart med vattenånga från hårfönen när Linda blåser Jemimmahs hår.
Jemimmah när hon var klar hos Linda.

När Jamimmah väl gått kan jag äntligen sätta på min recorder och börja filma. De två stativ jag hade med mig för ett år sedan har ”lånats” av någon för att aldrig komma att återses av mig. Således tvingas jag hålla kameran för hand, men förhoppningsvis kan jag korrigera det mesta av skakningarna i redigeringen. Linda sätter sig i sin egen frisörs-stol och jag börjar med att fråga om hårets betydelse för afrikanska kvinnor.
Det är mycket viktigt, förklarar hon. De flesta av hennes kunder kommer åtminstone en gång i månaden för att fixa håret, och en del byter frisyr så ofta som varannan vecka. Även om man inte har så mycket pengar till kläder så är åtminstone håret något man vill ska se bra ut. Fast sedan Coronaviruset kom så har affärerna gått ned, berättar Linda. Det är många i området som drabbats hårt sedan de drabbats av arbetslöshet -som Linda; minskade affärer på grund av att andra blivit arbetslösa.

Lindas historia är lik så många andras här i Nairobi. Hon kom från landsbygden till Nairobi för att studera, eftersom det inte erbjöds någon högre utbildning där hon växte upp. Hon började studera, träffade en man, blev med barn och flyttade snart in i Ayany. Hon fick av en släkting hjälp med pengar för att öppna sin salon för några år sedan, och även om hon inte kan försörja sig på den så ger den ett välkommet tillskott till hushållskassan. Det räcker till mat och det nödvändigaste, förklarar Linda. Idag har de tre barn; Clyde Okoth, 15 år; Keylan Anene, 6 år, samt Kendall, som är fyra.
Jag frågar hur det är att bo i Nairobi, om hon vill flytta tillbaka till landsbygden hon kommer från. På den punkten är Linda bestämd; Ayany är hennes hem nu. Familjen reser tillbaka till landet på ”semestern”. Under jul- och påskhelgen brukar de resa för att hälsa på föräldrar och släktingar. Men hon vill inte flytta tillbaka. Linda tillhör en urbaniserad generation; de som flyttat från en mycket spartansk tillvaro på landsbygden till att bli en modern stadsbo på bara några få år. Nairobi är en mycket ung stad, den grundades på 1890-talet och var en ”småstad” under större delen av 1900-talet. 1980 var Nairobis storlek drygt 800 000 invånare, tio år senare hade folkmängden ökat till 1,4 miljoner. Vid folkräkningen 2009 hade Nairobi officiellt 3,1 miljoner invånare. Tio år senare är siffran 4,4 miljoner invånare. Siffrorna visar på den explosiva befolkningsökningen i huvudstaden, och förklarar en del av de problem staden har med exempelvis trafikstockningar, bostadssituationen och vattenförsörjningen.

Jag frågar Linda om livet i Nairobi blivit som hon förväntat sig. Nej, svarar hon snabbt. Det är ett mycket tuffare liv än hon föreställt sig. Som ung trodde hon att det var lätt att få ett jobb i Nairobi, med en bra lön som skulle göra det möjligt att skicka hem pengar varje månad. Så var det inte alls. På landsbygden är bilden av storstadslivet oftast förvrängd; det framställs som om Nairobi är paradiset där man snabbt kan få ett jobb och tjäna stora pengar, berättar Linda. Men det är en mycket hårdare tillvaro än så, upptäckta hon snart.

Nu är Linda dock nöjd med sin lott. Ayany är ett av de finare områdena i Kibera, och det räknas egentligen inte som slum eftersom bebyggelsen består av stenhus, inte plåt eller lerskjul. Det är dessutom ett säkert område numera. Den gata som jag delar med Linda, ”line Y”, har vakter dygnet runt och de kollar alla bilar som kör in. Längs gatan utanför vår ”line” är det inte mycket trafik, och även där är det god social kontroll. Alla känner alla längs gatan, mer eller mindre.

Linda har alltså sin salon ett par hundra meter från hemmet, och kan låta Kendall och Keylan leka utanför hennes salon medan hon tar hand om kunder. Ibland öppnar hon inte salonen alls utan stannar hemma och tvättar. Har hon inga kunder en dag kan hon sätta sig och prata med någon av de andra damerna längs gatan. Annars brukar det komma in vänner som bara vill prata bort en stund, och så rullar dagarna på, förklarar Linda. Hon ler ofta och stort under intervjun, och hon har en positiv inställning till livet. ”Det är ingen idé att gräva ned sig i det som inte är bra i livet. Det är bättre att vara tacksam för det man har”, konstaterar Linda med ett brett leende.

Linda tar hand om en kund medan kundens dotter syns i spegeln där hon sitter och väntar.

När jag lämnar Lindas Salon den dagen känner jag en stark övertygelse om att Linda i själva verket har ett avundsvärt liv. Rent materiellt är det inte något överflöd, och att exempelvis tvätta för hand är ett evigt slit. Men vad jag kan se är det ett gott liv med stor individuell frihet och ett stort socialt nätverk. Att hon dessutom får träffa sina barn så mycket som hon gör, tror jag bidrar

Jag får bilden av att Linda har ett väldigt bra liv här. Och jag tror inte att hon är särskilt unik. Intervjun med Linda bekräftar min misstanke om att folk i gemen är lyckligare åtminstone här i Ayany än vad vi är i Sverige.
Den för tankarna till en berättelse kvinna som på fyrtiotalet tog sig in i Buthan, förklädd till man eftersom kvinnor inte fick besöka det ännu så stängda landet där folk levde som de gjort under sekler. Som jag kommer ihåg historien reste hon runt i Buthan under ett par års tid. Hon hade bland annat undersökt om det fanns några ”sinnessjuka” i landet (jo, det kallades så på den tiden), men det visste de inte ens vad det var för något. Det närmaste hon kom någon ”sinnessjuk” var en man som brukade sitta i ett hörn i puben och plötsligt kunde börja skratta högt för sig själv. Men det var det enda fall hon hört talas om i Buthan.
När hon kom tillbaka till ”civilisationen” konstaterade hon att det måste vara något fel på vår måttstock. Buthan var en av de länder som hade lägst BNP och lägst medellivslängd i världen; men hon hade aldrig stött på ett lyckligare folk.

Visst hade hon rätt; vår måttstock säger ingenting om hur människor egentligen har det. På samma sätt upplever jag livet åtminstone här i Ayany som relativt bekymmersfritt och mycket rikt för de flesta som bor här. Även för mina vänner konstnärerna som bor i olika områden i slummen ter sig livet som fattigt – men fritt på ett sätt som de flesta i Sverige bara kan drömma om.
Samtidigt vill jag inte romantisera livet i slummen. Jag kan inte nog poängtera vilken skam det är för mänskligheten att några människor alls skall behöva leva under såna förhållanden som här är. Kriminaliteten har gått ned rejält det sista decenniet, men fortfarande blir många rånade, våldtagna eller misshandlade. Barn far illa för att deras föräldrar dukar under för alkohol eller andra droger; andra blir föräldralösa på grund av malaria, AIDS eller andra sjukdomar. Så visst finns här gigantiska problem.
Men här finns också hopp för framtiden, på ett sätt som jag inte upplever bland svenska ungdomar. Jag tror att vi i Sverige har mycket att lära av livet här i Kibera, och av människorna här. Det är vad jag försöker beskriva med mina berättelser.
För mig har livet här i Kibera vänt upp och ned på alla mina föreställningar om både människorna här, och hur det är att leva i ett slumområde.
Jag är lycklig här, för jag har ett så stort socialt nätverk och det tror åtminstone jag är en av grundförutsättningarna för att man skall må bra.

(Om en historia låter för bra så skall man aldrig kolla upp den, säger sensationsjournalisten. Jag är dock nyfiken av mig så jag börjar söka på Buthan och mental illness. Buthan är idag känt för att de har BNL istället för BNP – Brutto National Lycka. Eller ”Gross National Happiness Index” som det kallas på utrikiska. Det visar sig visst finnas problem med psykiska sjukdomar – men det är osäkert om det förändrats med ”civilisationens intåg”. Först 1999 fick landet TV-sändningar och idag har de även internet, så på tjugo år har landet fullkomligt revolutionerats vad det gäller informationsutbudet.
Kan det finnas något samband med mental ohälsa?)
https://www.pri.org/stories/2018-05-07/bhutan-known-its-gross-national-happiness-index-comes-terms-mental-health-crisis )

Om du, bäste läsare, tycker om mina rapporter från Kenya så får du gärna Swisha valfri summa till 0723 68 00 54. Varje krona är värdefull för mig. Läget är ansträngt nu så inget belopp är vare sig för litet eller för stort.
Ni kan också köpa mina bilder, utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Ni finner många av mina bilder i mina många album på Facebook. Skicka ett pm till min messenger så kan vi diskutera priset – det beror på hur mycket pengar ni har och hur hungrig jag är.

Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. (Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.)
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).
Tack för att du hjälper till att hålla min kanal till omvärden öppen, och mig vid liv.

Lämna ett svar