Jag började skriva det här inlägget natten till lucia, men programmet kraschade och texten gick förlorad. Jag väljer ändå att låta rubriken stå kvar eftersom det också är titeln på den politiska thriller som jag skrivit tillsammans med min vän och kollega Anders Köhler.
Vi planerar att ge ut den i februari, i eget förlag, så jag passar på att nöta in titeln redan nu. För er som lockats av rubriken på den här bloggen och börjat läsa i hopp om att få höra om något förskräckligt som drabbat mig, kan jag redan nu göra besvikna; min lucia var inte alls mörk.
Solen sken, det var varmt, och jag var glad att jag är just här. Det var nämligen dagen efter att mitt flyg till Sverige gick. Planet fick gå utan mig, och tack vare en godhjärtad mecenat har jag pengar så jag klarar mig den närmaste tiden.
Dessutom gjorde jag ett filmjobb för två veckor sedan, som jag hoppas skall ge mig en hygglig inkomst. Om det blir någon fortsättning på det jobbet eller inte är för närvarande osäkert, men de var åtminstone väldigt nöjda med det jag redigerade ihop. Så det kändes verkligen inte som någon bra idé att resa hem till arbetslöshet och hemlöshet mitt i vintern. Här är större chans att jag skall kunna försörja mig själv. Det kan väl stå som en känga till alla dem som brukar anklaga mig för att vara en parasit eftersom att jag deklarerat att jag inte vill arbeta med ett lönearbete. Jag vill givetvis inte leva på andra – men jag är inte villig att ägna mina dagar åt att göra något som alls inte intresserar mig, bara för att jag behöver pengar. Det är en stor skillnad.

Det är lördag kväll och jag sitter med en grogg framför datorn och försöker sammanfatta vad som hänt de senaste dagarna. För den som är intresserad dricker jag Kenya Cane, som lokalt brukar kallas KC, eller ibland för Kenya Pain – refererande till baksmällan man får. Jag dricker dock inte mer än 25 centiliter, för det är allt jag har. Det är en liten nätt flaska som ryms i byxfickan, bara man står ut med att folk kan tro att man har stånd. Om man är man, förstås.
Kvinnor kan med lätthet slinka ned en sån flaska i toalettväskan till och med.
En praktisk flaska, med andra ord.
Till det dricker jag Coca Cola. Inte för att jag för mitt liv vill stödja det skitföretaget, men för att de agerat som i alla andra länder där de kunnat; de har köpt upp alla lokala konkurrenter och lagt ned dem. Nu brukar jag helt avstå från att gynna dem – men jag är inte självplågare, och att dricka KC utan groggvirke vore självplågeri. Vad ”cane” heter på svenska har jag inte lyckats klura ut, men det är en sorts gräs, besläktat med bambu. Tydligen skall det inte vara besläktat med sockerrör, vilket var min första tanke.

Jag nämnde att jag fått ett fotouppdrag. Det var ett intressant arbete för en organisation som arbetar med att informera unga kvinnor om allt de kan behöva veta om hälsa, hygien, sexualitet och liknande. Jag hoppas att det blir mer arbete för dem, för det är ett område jag vurmar för; att emancipera unga kvinnor. I så fall skall jag berätta med ingående om vad det handlar om. Den första inspelningen handlade om en organisation som fokuserar på handikappade kvinnors hälsa och utbildning, främst när det gäller hälsa och sexualitet. Jag filmade ett möte där det var ett åttiotal kvinnor med olika funktionshinder, och gjorde några intervjuer som blev ett sjuminutersreportage för Youtube. Men förutom att jag inte hört någon mer från mina uppdragsgivare – och heller inte fått betalt för det jobb jag gjorde. Så det har inte hänt så mycket att skriva hem om, som man brukar säga. Fast det gör jag ändå. På det lilla planet har mina dagar varit omväxlande händelsefattiga och fyllda av vardagsdramatik. Det har definitivt inte varit ointressant.

Först av allt har det regnat mycket. Mer än jag någonsin varit med om den här tiden på året. Regnet i sig kan vara nog så påfrestande om man tvingas vara ute. Skyfallen här överträffar det mesta jag sett någon gång. Plötsligt har jag fått betydligt större förståelse för de dåliga vägarna här. Skyfallen vräker ned vattenmassor som inga avloppsrör i världen hinner med att ta undan. Det bildas små forsar som med enorma krafter sveper fram längs vägrenarna och undergräver vägarna på båda sidor. Följden blir att grusvägar blir som pucklar som löper genom landskapet, fulla av potthål. Man skall minnas att det räcker med femton centimeter högt strömmande vatten för att slå undan fötterna på en människa. Ofta handlar det dessutom om vägar som är anlagda av ”amatörer” i många fall; arbetare utan adekvat utbildning.

Eftersom de flesta arbetare här är autodidakta, är de få så känner någon större stolthet över sitt arbete. Här försöker man få saker att fungera, och lyckas ofta rätt bra – men något finlir är det sällan frågan om. Målare bryr sig inte om att maskera några ytor, så att färg är kladdat på diskbänkar, fönster och kakel är närmast en standard. Å andra sidan; med tanke på lönenivåerna i landet så kan man konstatera att man inte betalar för någon kvalitet.
Fast Bernhard, snickaren som för under en tusenlapp tillverkade min en stol, en hög piedestal samt ett bord och en bänk, kan jag inte klaga på. Allt var specialdesignat av mig själv för att passa mina behov. Som jag är längre än de flesta med mina 196 centimeter, vill jag ha alla möbler lite högre än standardmåtten. Bänken som jag har min gasspis på är således så hög att jag slipper böja på ryggen när jag står och skär grönsaker eller steker något. Jag är Bernhard skyldig all tacksamhet ännu, och är det så att jag får råd att flytta tillbaka till Kibera så skall jag minsann beställa mer möbler av honom. Såna hantverkare skall hedras.

Bernhard och hans dotter.

Vad det gäller vägarna så läser jag i tidningarna hur Uhuru Kenyatta, Kenyas president, just undertecknat ett avtal om att det skall byggas tusen mil nya vägar de närmaste åren, allt till en kostnad av 80 miljarder svenska. Det är alltså utöver de omkring 600 mil vägar som redan är under konstruktion. För att såna siffror skall bli något så när begripliga måste man ställa dem i relation till något man känner till tidigare. Avståndet från norr till söder i Sverige är 157 mil, och tvärs över är landet ganska exakt femtio mil. Det är också den ungefärliga sträckan mellan Stockholm och Göteborg. Så vad som byggs i Kenya är alltså vägar motsvarande den sträckan tolv gånger, och det som planeras därutöver är tjugo gånger det avståndet. Eller en väg från norr till söder genom hela Sverige, sju gånger. Ett rätt hyggligt åtagande kan man säga.

Kenyatta har dessutom beslutat att bygga en egen stad utanför Nairobi, på de ägor som idag ägs av ett mejeri – ägt av Kenyattas, en av de största landägarfamiljerna i Kenya. På en yta om 44,5 kvadratkilometer skall det bli en satellit-stad till Nairobi, där det skall byggas bostäder för drygt 250 000 människor, om jag minns rätt.
”Northlands, as the planned city is known, is expected to dwarf similar projects such as Tatu City, and incorporates low-to-high income residential areas, commercial space, a central business district, schools, an industrial area and an agricultural zone.”

”It’s strategic location near central Nairobi and the Jomo Kenyatta International Airport (JKIA) is highlighted in the report as major advantages for those seeking to live or conduct business there.

“Whilst a key focus will be to meet the needs of the emerging middle class, different areas will cater for older couples, families, and young professionals,” the report says.

“Areas of lower cost housing will also be provided to meet the needs of low-income earners and prevent the emergence of unplanned slum areas.””
https://www.businessdailyafrica.com/economy/Kenyatta-family-s-multi-billion-shilling-dream-city-takes-off/3946234-3040862-8p5lppz/index.html

Uhuru är en omstridd ledare – i synnerhet med tanke på Kenyas politiska historia. Han är känd för sin oerhörda alkoholkonsumtion och många menar att han ständigt går på kokain. Jag vet inte om det är sant, men få saker förvånar mig längre i det här landet. Och senast jag såg Uhuru på TV var han drängfull, skulle jag påstå. Trots att jag inte talar swahili kan jag höra när någon sluddrar på språket. Det är inte utan att jag får Ceausescu-vibbar av honom.
(De som inte förstår vad jag menar kan jag bara uppmana att söka på Rumäniens historia. Jag har nämligen börjat förstå att många av mina läsare i trettioårsåldern och yngre saknar många av de referenser som man får med åldern. )

Hur det kommer att gå med Uhuru och hans vägprojekt skall jag försöka hålla er uppdaterade på. Jag kan redan nu meddela att jag ibland färdas på en av de vägar som är under konstruktion; Ngong road, som sträcker sig hela vägen från Nairobi centrum till Ngong, där jag nu bor. Vägarbetena förlamar trafiken. Min vän Wiki som kört mig hem hela vägen två gånger nu, har berättat att med bil kan det ta upp till fyra timmar att ta sig till mig från centrum om man är dum nog att försöka ta sig hem vid fel tid. Jag misstänker att det är åtskilliga män som stannar i centrum och tar ett par öl – minst – innan de sätter sig i bilen och kör hem.

Regnen förvandlar snabbt den brunröda jorden till lervälling, men så snart solen tittar fram så torkar det upp rekordsnabbt – och sprickor bildas överallt.

För att fortsätta med min vardagsdramatik kan jag meddela att vi nu har två tikar som löper och fem hundar som inte vill annat än att sätta på dem. Men de får inte. Istället har en rival kommit för att ta hand om hunddamernas behov. Det är en riktigt stor hund som lånats in för ändamålet. En blandning av Labrador och Grand danois. Ni kan tänka er vilka svartsjukedraman som utspelar sig. Så mycket uppdämd köttslig lusta som dessa hundar uppvisat den senaste veckan – och det är en veckas underhållning kvar, tycks det. Men härom dagen köpte Fahruq en död ko och kokade kosoppa till hundarna, och gjorde en hund-bbq på bakgården. Det var fest för såväl hundar som flugor.

Styckning av död ko.
Så kan man också sluta sina dagar …

Vidare har jag fått tillfälle att studera en get på nära håll. Billy heter geten, och den är betydligt smartare än jag någonsin trodde att en get kunde vara. Och tuffare. Här är den rätt unga geten omgiven av femton hundar som är vana vid lukten av getkött – som mat. När så Billy kom från Karen där han växt upp under uppsyn av Maasai, eller Emmanuel som han egentligen heter, så var han plötsligt omgiven av fiender.
Men Billy fattade direkt att jag skyddade honom från hundarna så han tyr sig till mig. Men med integritet – han vill inte bli klappad. Det har tagit mig långt om länge för mig att vinna hans förtroende. Men respekten för hundarna gör att han till och med följer mig in i mitt rum när jag går in för att hämta något. Jag kan inte säga att det är ett sällskap jag önskar mig som husdjur, men nog är det rätt gulligt. Fast idag pissade han på mitt golv, och det är mindre gulligt.

Billy the Goat.

Vad värre var när jag satt inne i huset och försökte göra upp en eld i öppna spisen och plötsligt hörde ett genomskärande skrik från Billy. Han skrek på hjälp! Jag skyndade mig ut och sprang runt huset där Billy låg och skrek medan åtta hundvalpar och en av de större gjorde sitt bästa för att avsluta hans liv. Jag skrek åt dem och sparkade undan de närmaste varvid de alla sprang åt alla håll och Billy kom snabbt på benen. Camilla kom och hjälpte mig att skaffa undan hundarna och hjälpa Billy in i tryggheten i sitt skjul, och det visade sig att Billy är lika seg som getkött är att äta. Han hade klarat sig utan några större blessyrer, även om hans päls var rosafärgad på sina ställen. När Billy väl lugnat sig gick jag in till honom och upptäckte att han var skitsur. Allt det förtroende jag tidigare byggt upp var som bortblåst. Jag fick inte komma nära, och jag var närmast tvungen att skrämma ut honom ur skjulet. När han väl var ute höll han ett betydligt större avstånd från mig än tidigare, som för att markera att jag misslyckats som getaherde.

Billy the Goat.

Annars har jag lärt massor om getter den senaste veckan. Bara att sitta och titta på hur Billy käkar är ett fantastiskt nöje. Antagligen har jag kommit i fas med min sanna tid, för jag har inget problem med att följa Billy i timmar. Varje dag. Folk anar inte hur avslappnande det kan vara att bara sitta och titta på en betande get. När man kan göra det i en timme eller två utan att få oro i kroppen, vill jag säga att man kommit i balans. Det är egentligen så vi är menade att leva. Att studera Billy har för mig blivit ett sätt att meditera.
Jag har märkt flera saker som fascinerat mig med Billy. Han äter ständigt, men långt ifrån urskiljningslöst som jag hört att getter skall göra. Nej då, han väljer omsorgsfullt vilka blad eller stjälkar han skall välja. Dessutom blandar han ständigt. Även om han står i ett mindre fält av växter han uppenbarligen gillar så går han ändå runt för att finna andra sorter som omsorgsfullt blandar med den andra. Det blir som en direktsallat, kan man säga. Billy blandar sin sallad medan han tuggar. Eftersom han inte biter av gräs, blad och stjälkar utan drar loss dem så är det ständigt mat hängande utanför käkarna så smakerna blandas hela tiden. Men även när han går i ett fält med samma sorts växter så går han ändå runt hela tiden och tar en blomma eller en stjälk här och där. Han äter alltså inte av ett helt bestånd, utan gallrar det bara.

En annan egenhet getter tydligen har är att de käkar oavbrutet och inte ens låter nöden ta dem en paus – de äter medan de skiter. För mig känns det avlägset att ta med en rejäl köttbullemacka med senap in på toaletten och förtära den medan jag skiter. Men det är väl därför jag inte är född till get, eller nåt?
Vidare är det rätt intressant och en smula äckligt när Billy fnyser. Första gången jag såg och hörde hans kraftiga fnysning så såg jag hur en cirka tre centimeter lång svartvit mask kom ut genom dess näsborre. Vidrigt! Tänk att ha ett sånt kryp i näsan. Ni som känner mig vet att jag inte nöjer mig med att iaktta, utan även går vidare ett steg. Således slog jag upp fenomenet på internet och fann följande:
”Nasal bots are the maggots or larvae of the sheep nasal bot fly, Oestrus ovis, which is present throughout the world wherever there are sheep and goats. It was introduced into Australia in sheep in the early 1900s and was first recorded in Western Australia in 1919. They may now be less common in areas where the macrocyclic lactone (ML) anthelmintics, such as ivermectin, have been frequently used.

Nasal bots usually cause little harm to host animals and owners are rarely aware of the infestations unless expelled bots are seen. Individual sheep may show signs of nasal irritation or (rarely) breathing difficulties and flocks may show signs of disturbance due to bot fly attacks.
Fly activity is seasonal and generally peaks in spring and late summer when temperatures exceed 20 degrees Celsius, but the pattern of fly activity varies between regions.
The female fly has a life span of approximately two days in summer and four weeks in cold weather. In cold climates, such as Russia or Siberia, there are only one or two generations each year, but in hotter places such as much of Australia, there may be five or six generations of flies.

The sheep nasal bot fly deposits larvae, not eggs, on its host, unlike the related bot fly of horses (Gasterophilus species) which attaches eggs to horse hair. Once larvae have been deposited at the sheep’s nostrils, they move and grow within the nasal cavity and the frontal sinuses. They develop through three larval stages and when mature (about 3cm long) the larvae are sneezed out. This is the only stage likely to be observed, typically when sheep are in a shed or yards.”

När Billy kommer nära och frustar så känns det mindre angenämt, som ni kanske förstår.
(Om någon mot förmodan saknar kunskaper i engelska kan jag rekommendera något översättningsprogram på nätet. Jag använder såna regelbundet själv, både när jag läser svårbegripliga texter och när jag själv skriver. Jag funderar på att starta en blogg på engelska också, men det blir svårt nog att hinna med två. Jag skall ju hinna med att uppleva något också, jag kan ju inte bara skriva om hur jag sitter och skriver …)
På svenska kallas den ovan nämnda larven för ”fårstygn” och är tydligen utrotad i vårt land.
Fårstyng (Oestrus ovis)[2] är en tvåvingeart som beskrevs av Carl von Linné 1758. Fårstyng ingår i släktet Oestrus och familjen styngflugor.[2][3][4] Enligt den svenska rödlistan[1] är arten nationellt utdöd i Sverige. . Arten har tidigare förekommit i Götaland och Öland men är numera lokalt utdöd.
– Wikipedia

En annan egenhet jag har märkt hos Billy är att han har enorma ballar i förhållande till sin kroppsstorlek. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle se ut när jag gick, om jag hade motsvarande stora pungkulor hängande mellan benen. Jag tänker att det är rejäla köttbitar som antagligen är rätt möra.
Själv har jag redan blivit väldigt fäst vid Billy – och jag tror han gillar mig också, så det är ingen önskan om att ha ihjäl honom som får mig att fundera i de banorna.
Idag lät Billy mig till och med klia honom en stund. (I skrivande stund är det måndag förmiddag och jag sitter ute i skuggan av ett träd och skriver med datorn i knät. Jag gör det för att Billy skall kunna känna sig trygg, och då och då avbryter han sitt ätande och kommer och ställer sig nära mig och låter mig klappa honom på ryggen en stund innan han återgår till sitt ätande.)

Balla Billys balla ballar?

Så jag skulle aldrig kunna tänka mig att slakta Billy. Men givetvis måste det finnas folk som äter dessa kraftiga köttstycken. Jag kan tänka – även om det tar samtidigt emot att tänka på – att det kan vara välsmakande att äta testiklar. Givetvis måste jag ta reda på hur det förhåller sig med det. En snabb sökning senare sitter jag inne med ett recept – som låter förträffligt? Get-testiklar ska kokas i mjölk tillsammans med vallmo, i en halvtimme. Jag är skeptisk. Samtidigt är jag beredd att testa det mesta, åtminstone en gång. Nu sägs det att ett barn måste känna en ny smak fjorton gånger innan det accepterar smaken – om den inte är söt, förstås. Då är det helt andra mekanismer i hjärnan som triggas. Och det är sällan jag testar något jag inte tycker om så många gånger. Men kanske är långsam tillvänjning den metod vi kommer att behöva använda oss av när det kommer till proteinrika insekter?
Men sökandet i sig brukar kunna vara roande. På Flashback fann jag följande:

”Ja, nu är det som så att jag för länge sedan satt med några polare och tittade på ett reseprogram, och där så var de i någon Nomad by och blev givna getpungkulor som måltid. Lätt roade och några öl bakom oss slog jag och mina vänner vad. Den som förlorade, denne skulle bli serverad getpung.
Nu är vadet avslutat och en av dessa herrar skall nu få sig en mumsig getpungs måltid som han skall förtära medan vi andra äter Hjortstek och annat gott.
Men nu är frågan den, vart i hela helvetet köper man get pungkulor, och hur fan tillagar man dom? Detta måste bara genomföras för jag vill se honom stå sitt kast!

Så intressant det vore om han blev vinnaren – att testiklarna faktiskt smakade bättre än hjortsteken!

På en annan sida läser jag:
Enligt Kittler och Sucher (2008) är människor i grunden allätare. Med detta menas att vi är anpassningsbara till vår miljö och det utbud av föda som finns att tillgå. Vi kan konsumera och tillgodose näringen från ett stort antal olika växter och djur som finns att tillgå i vår omgivning. Detta medför att vi kan anpassa oss och leva på geografiskt skilda platser i världen. Däremot så kan vi inte leva av endast en typ av föda för att tillgodose våra näringsbehov utan vi måste variera våra olika näringskällor. Samtidigt måste människan vara försiktig med att inta nya källor av föda som kan skada oss eller orsaka dödlig utgång. Detta innebär att människan måste vara konservativ i sin selektion av föda för att inte orsaka skada och samtidigt tillräckligt experimentell för att söka nya källor till näringsrik mat för att överleva. Kittler och Sucher (2008) beskriver detta som allätarens paradox (The omnivore’s paradox). Resultatet av detta blir två motsägelsefulla impulser gällande våra matval: attraktionen till ny mat samt tryggheten till den tidigare kända maten.”

http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:816521/FULLTEXT01.pdf

Nu är jag dock rätt kräsmagad, något som alltid varit ett problem när jag är ute och reser. Det vore ju så enkelt om jag älskade alla sorters mat. Men inte ens när jag varit riktigt hungrig har jag förmått mig att äta mer än att jag blir ohungrig. Därefter börjar varje tugga åka hiss upp och ned i matstrupen. Försöker jag tvinga i mig maten så brukar det sluta med att jag spyr. Det är mindre trevligt när man är gäst någonstans.
Jag brukar skylla på att jag blev för bortskämd med sötsaker i barndomen, i kombination med att min mor brukade ”slarva” med matlagningen till vardags. Överkokta ärtor, morötter, broccoli; osmakliga böngrytor samt kall gröt som opedagogiska vuxna försökte tvinga i mig, satte djupa spår i mig och ”förstörde mig” smakmässigt. Till min mors försvar skall sägas det inte var hon som försökte tvinga i oss barn mat, och att hon gjorde underbara söndagsmåltider för hon kunde verkligen laga mat när det gällde. Men när hon började arbeta blev det ofta si och så med matlagningen. Av förklarliga skäl. Min far var definitivt ingen som man såg stå och diska eller laga mat.

Jag har alltid varit en ”snäll rebell” som från koltåldern motsatt mig alla former av tvång. ”Snäll” för att jag aldrig egentligen gjort några uppror direkt – mer ett segt och envetet motstånd mot alla former av tvång och förtryck. När andra vuxna människor ger andra order är det något fundamentalt fel, anser jag. Vi är alla egentligen födda fria, och när man går tillbaka till de samlar/jägarsamhällen som antagligen satt mest prägel på vårt DNA, så var de helt fria; ingen bestämde över någon annan. Det var helt demokratiska samhällen som tog koncensus-beslut, och där man även lyssnade till barnen – deras röst var lika viktig som de vuxnas. Min vän engelsmannen Tim, som bor i nationalparken, har skrivit följande rader:

”To propose that any child is inherently lazy is like suggesting that certain plants and animals do not have an internal drive to fulfil their genetic destiny; i.e. it is a biological absurdity. Every person comes into the world with a burning desire to learn, grow and master life. Whether they are able to do so is dependent on the environment in which they find themselves, as is the case with every other organism on the planet.

If the person has what he needs, which in a child’s case means a loving and supportive environment in which he is able to develop his talents and abilities, he will be able to realise his potential. Where these ingredients do not exist or are inadequate he will struggle to deal with life. If he is then attacked for this condition and does not have an alternative source of support, he is liable to find himself in serious trouble.

To understand what is natural for any organism you have to observe its behavior in the way of life for which it is biologically designed. If you want to know what is natural to lions, you must study them on the African savannah, not in zoos where their behavior becomes distorted. To understand what is innate in human beings you need to observe them in the hunting and gathering cultures in which our biology evolved over some 2 million years, not agrarian or industrial societies, which are extremely recent developments and are equally unrepresentative of our natural way of functioning.”

Jag har diskuterat barns utveckling, utbildning och forskning många gånger med Tim, men även med psykologen Brenda Sharp, och med ett antal andra välutbildade människor. Vi är alla rätt överens om att problemet i världen är förtryck och ojämlikhet; att vi egentligen är födda att vara helt fria.
Tim skriver vidare om vår inspirationskälla Peter Gray:

”Dr Gray’s particular area of interest is the education of children in our ancestral environment. Having discovered that there was very little literature on the subject, he conducted a comprehensive study into how children learn in hunting and gathering bands, involving 10 anthropologists, working with 7 different foraging cultures on 3 separate continents.
In every case, the findings were the same. By allowing children to follow their natural desire to play, observe and explore, these highly skill and knowledge intense cultures were effortlessly handed down from one generation to the next without any coercion at all. Nobody had the right to tell children or anyone else what to do. The concept of laziness was unknown.

This all changed 12,000 years ago with the advent of agriculture. With the evolution of social hierarchies grounded in wealth, power and control, in which 95 percent of the population was reduced to peasants, slaves, surfs and, more recently, employees, it was no longer considered desirable for children to follow their natural impulses. Obedience to authority, not freedom to explore, was the new cardinal virtue.

To pressure any animal into activity that runs contrary to its nature inevitably provokes resistance. With most animals, this resistance is too strong. One can put a horse to work, but not a zebra; a water buffalo but not an African buffalo. Of the millions of species of animals on the planet, there are only 14 large mammals that humanity has been able to domesticate. Of these, only 8 have been suitable as beasts of burden.
Unfortunately, human beings represent an addition to this list, even if we are not usually considered as such. In South America, for example, where there were no indigenous animals that could pull ploughs, as there were in Europe and the Middle East, tilling the soil was conducted by slaves under the dictates of a ruling class.”

En av mina vänner som också varit med och diskuterat total demokrati och demokratiska skolor, kommer från en trasig familj, styrd av en patriark, högutbildad men despotisk far. Genom att tala med honom om dessa idéer ur ett rent akademiskt perspektiv lyckades hon få honom att gå med på att försöka skapa en demokratisk familj.
De började med ett familjemöte varje vecka där alla beslut för kommande vecka diskuterades tills man kommit fram till ett koncensus-beslut, alltså tills alla kommit överens. Ingens talan var mer värd, och alla fick tala till punkt. Ingen hade heller rätt att beordra någon annan, utan alla hade under diskussionerna kommit överens om vad som var allas ansvar för att hushållet skulle fungera. Och det visade sig att alla plötsligt växte in i ansvaret.
Min väninna var lyrisk. På bara några veckor hade allt förändrats i familjen. Barnen fick en helt ny relation till sina föräldrar och alla blev så respektfulla och kärleksfulla mot varandra.

Det här är vad Imagine Africa-konceptet handlar om i korthet; det projekt som Tim skrivit och som jag och många andra varit med att bolla fram under de många och långa samtal vi fört. Snart skall Tim lansera det med alla detaljer, men fram till dess kan ni själva börja titta på maktförhållandet i er familj, och hur det påverkar er alla. Skulle ni våga försöka skapa en äkta demokratisk familj?

Min familj när jag var barn var en klassisk patriarkal familj, där mor stod för hushållet och matlagning medan min far slet ihop till brödfödan. Han var också den som styrde familjen eftersom han hade hand om pengarna. Men han var också den som gav oss sötsaker och veckopeng. Några gånger fick jag stryk av honom, och det hände också att mamma gav oss ”smisk på stjärten” när vi var små. Längre fram när vi någon gång gjorde något sattyg brukade mor hota oss; ”Vänta bara tills pappa kommer hem!” Det var således bara han som stod för bestraffningarna när vi blev äldre. Vi älskade honom, men fruktade hans vrede. Maktförhållandet försköts åtskilligt när mor började arbeta och plötsligt fick egna pengar att handha. Jag minns hur min far först motsatte sig att hon skulle arbeta, och när hon väl gjorde det och började få en stadig inkomst, så var det hon som ensam köpte det nya hus som vi flyttade in i när jag var fjorton år. Jag kunde alltså på nära håll se hur maktförhållandet förändrades genom att min mor blev ekonomiskt självständig. Men det blev ändå inte någon demokratisk familj av oss.
Tänk om jag vuxit upp i en demokratisk där pappa och mamma från början varit helt jämlika, och där barnen röst var lika mycket värd som deras – men att vi som familj tog gemensamma beslut som alla var överens om: Hur skulle jag ha blivit som person då?
Enligt min väninna här i Kenya, går det alltså till och med ”laga” en trasig familj genom detta enkla recept. Är du beredd att pröva?

De gånger jag som barn tvingades till saker har satt sina spår. Jag minns dem tydligt; det var kränkningar av min frihet. Måhända är jag mer primitiv än andra människor, så till vida att våra förfäders frihetsbehov och integritet sitter starkare kvar i mig än i andra?
Eller kanske är jag bara mer tjurskallig och obstinat än folk är mest?

Man kanske kan sammanfatta det med:
”It takes all kinds to make a world”?

Om du gillar mitt berättande och vill stödja ett fortsatt skrivande är du välkommen att Swisha valfri summa till mitt svenska konto: 0723 680054. Alla bidrag mottages med den största tacksamhet och respekt.
Kom ihåg att jag står för verkligt fri journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du uppskattar det eller inte.
Och glöm inte: Mina bilder är alla till salu! Du kan få någon av mina bilder förstorad, utskriven på bästa fotopapper eller canvas, inramad och levererad till din dörr, färdig att sätta upp på väggen som en ständig påminnelse om hur vacker världen är – och att John B God finns därute någonstans.

Lämna ett svar