Jag sitter hemma hos Fahruq i Karen. Camilla är i Sverige så det är bara han och jag. Fast ändå inte; Fahruq har en oerhört skön inställning till folk och till livet i största allmänhet. Han är en äkta rasta till utseende och person. Här är alltid öppet hus. Det kommer förbi folk hela dagarna, vare sig Fahruq är här eller inte. Förra veckan träffade jag ett reaggeband som brukar repa här. De kom efter att Fahruq åkt till jobbet, stannade och repade hela dagen så att jag som satt ute på altanen och skrev bjöds på livemusik hela dagen. Sedan packade ihop grejorna och försvann innan Fahruq kommit hem igen.

Millie.

Samma sak den här veckan, med den skillnaden att de bara hade ett möte. Sedan kom två andra av Fahruq’s vänner, slog sig ned en stund och pratade med mig innan de försvann igen. Och så där håller det på. Sedan har vi Millie som städar, tvättar och hjälper till med valparna när det behövs; och sedan har vi grannen, Maasai. Han heter egentligen något annat som jag inte minns, men Fahruq kallar honom alltid för Maasai:
”Han är ju maasai, så jag kallar honom det. Jag är ju rasta, och alla kallar mig för ”Rasta”. Vad är skillnaden?”, förklarar Fahruq med ett brett leende.

Maasai ser till huset i största allmänhet, så förutom hundarna är området väl övervakat. Hundarna, ja: De är ett kapitel för sig. Jag är omgiven av sju vuxna hundar och fjorton hundvalpar som alla lever djävulen så snart det närmar sig någon okänd. Mig känner de väl, så jag kan komma vilken tid på dygnet som helst. Härom kvällen var det strömavbrott och totalt mörkt. När jag kom med taxi kom alla hundarna ut och omringade bilen. Taxichauffören var livrädd, minst sagt, och bad om att få slippa gå ut och hjälpa mig ta ut min packning. Jag var så tacksam att jag växt upp med hundar och vet hur jag ska handskas med dem. Dessutom vet jag ju att de har uppskattningsvis sju tusen gånger bättre luktsinne än människor. Åtminstone har jag läst det någonstans, men jag vet ju samtidigt att man skall vara skeptisk till såna siffror, för hur ska man kunna veta vad det innebär egentligen? Men det var en veterinär som påstod att en hund kan gå igenom ett kolsvart rum utan att stöta emot här och var, genom att de bildar sig en ”luktbild” av hur rummet ser ut och var det står saker. Om det stämmer är det en minst sagt fascinerande tanke. Är det någon som kan bekräfta eller dementera det är jag glad, för jag vill veta.

Maasai.

Maasai kommer varje dag och kokar ris till hundarna. Ibland får de kött också. Hundvalparna får däremot kött varje dag, och de växer så det knakar. Det är tio svarta och fyra bruna valpar, och nästa vecka är de stora nog att säljas. När de alla fjorton äter samtidigt ur två stora plastfat är det lätt att se hur de starkaste tar en position, sätter en tass på fatet och glufsar i sig. De mindre valparna buffas och kivas om platserna, ibland helt vilt så att nästan alla slåss om ett fat medan en eller ett par kan käka i godan ro från det andra.

Feeding time for the puppies!

Maasai talar bara swahili – om det ens är det – så jag förstår inte vad han säger, men han är extremt vänlig och vi kommunicerar rätt bra ändå. När jag var här i våras lämnade jag en krycka till hans far som tydligen var oför, och sedan dess står jag högt i kurs hos Maasai. Och det var ju bra att kryckan kom till användning.

Doggies. Snart skall de säljas.

Det är i skrivande stund onsdag kväll, det närmar sig midnatt. Jag sitter ute på altanen och matar myggen medan jag skriver. Om man inte lider lite när man skapar, är det ingen konst, sägs det.

Har ni hört en hyrax någon gång? Eller en dass, som de också kallas. Klippgrävling är ett annat namn. Jag såg en häromdagen när jag var ute hos Tim i Rongai, så helt ovanligt är det inte att se dem. Men ljudet! Man hör dem bara nattetid, och det är ett högst fascinerande ljud. Det börjar som en serie knakningar, eller ett knarrande, som sedan övergår i ett hest skri som skulle kunna vara dödsskriket från vilket däggdjur som helst. Jag undrar om en dass kan få orgasm? Det skulle kunna förklara ljudet, eftersom orgasmen brukar kallas ”lilla döden”.
Just nu är det en klippgrävling precis utanför grinden, och den kommunicerar med andra artfränder i området. Minst ett tiotal hörs på olika avstånd. (Jag alternerar mellan de olika namnen bara för att förvirra er.) Under dessa närmast skräckinjagande ljud ligger det en evig matta av kvirkanden, knarrande, visslande och vibrerande ljud: Den afrikanska natten.

Tänk att för bara trettio år sedan föreföll en Afrikaresa sig oerhört äventyrlig för mig, och nu sitter jag här och känner mig mer hemma här i Kenya än i Sverige. Inte för att jag varit här så mycket, men för att det som händer med Sverige skrämmer mig. Det känns som om vi i Sverige var på väg att skapa ett mönstersamhälle i världen, men så kom nyliberalerna in och saboterade alltihop. Idag är Sverige inte längre ett välfärdsland; det kan jag intyga, som flera gånger tvingats söka försörjningsstöd – och nekats på lösa grunder. Men det är inte det värsta, tycker jag. Det är att vanliga sunda(?) svenskar börjar drabbas av vardagsondska.
För mig som bott och umgåtts med människor i ett slumområde blir det närmast en bisarr upplevelse att höra välnärda svenskar som vill förbjuda tiggeri. Har de verkligen ingen skam i kroppen, tänker jag. Och när jag hör att ungmoderater vill att försörjningsstöd skall delas ut i form av matkuponger, blir jag närmast förtvivlad. Vad är nästa steg? Att sy fast gula stjärnor på fattigas kläder? Förlåt att jag blir politisk i den här bloggen, men jag försöker förklara varför jag känner mig mer hemma här i Kenya.

Och samtidigt: Kenya är ett värre skitland än man kan tänka sig på många sätt. Här kan man bli rånad av poliser – och vem anmäler man det till då? Korruptionen är fasansfull; politikerna ljuger och stjäl, och det finns hundra orsaker till varför man inte skall välja Kenya. Men människorna är som folk är mest, världen över; vänliga, nyfikna och trevliga.
För mig personligen känns det fantastiskt att komma hit, för här blir jag bli tagen på allvar. I Sverige är jag en arbetslös man som snabbt närmar sig fattigpensionärsstatus, och som inte är det minsta attraktiv på arbetsmarknaden.
Här i Kenya är det totalt annorlunda. Här blir jag respekterad för min ålder – och för mina tankar, idéer och projekt.
Förutom de samtal jag berättade om i den förra posten, de om Imagine Africa, så har jag redan fått två förfrågningar om att göra musikvideos (helt utan budget, tyvärr); avtalat med Gomba om att spela in fler av hans dikter; blivit involverad i en skattjakt med Maasai Mbili – samt att jag har flera förfrågningar om olika projekt sedan tidigare. Mbuthia vill kurera min första soloutställning som fotograf, och flera personer vill bli mina ”elever” när jag filmar och redigerar.

Där jag sitter och skriver när jag är i Rongai, i Nationalparken. Härom dagen kom det ett helt gäng bufflar på andra sidan dalgången. Det är helt vilt.

Här träffar jag dessutom de mest spännande människor. Jag har exempelvis redan träffat en presidentkandidat. I söndags kväll kom en skön dam ut till Tim efter en inbjudan av Sakirah. Det visade sig vara Kingwa Kamencu, partiledaren för The Kenya Sex Party – en kvinna som som kandiderat med ett kärleksbudskap. Hon visade brösten på en bild på Facebook på den internationella kvinnodagen; en bild som snabbt togs ned, men som hann väcka en viss uppståndelse i det djupt religiösa (hycklande) Kenya. Hon twittrade också att hon legat med 49 miljoner någonting män, och sökte efter de sista några tusen för att nå upp till sina femtio miljoner på ett år. Hon har också visat sig naken offentligt; något högst uppseendeväckande här.
2018 startade hon sitt parti Kenya Sex Party, och berättade samtidigt att hon kandiderar till presidentposten 2022. Vid det tillfället förnekade hon helt att hon skulle ha lämnat några nakenbilder på sig själv till medierna; det var bara illvilliga tungor som påstår sånt, menade hon. Och partinamnet har hon valt eftersom vi alla föds genom att människor har sex, och hennes parti skall föda många goda idéer. En intellektuell provokatör av rang, förstår man.

Ingenting av detta visste jag om när jag träffade henne i söndags. Jag mötte en vacker, charmig kvinna med ett klingande skratt, humoristisk, intelligent och oerhört analytisk. Vi hade en lång kvälls samtal över en middag med vin och whisky, där Tim och jag främst introducerade henne för Imagine Africa. Men vi hann också med och tala om en del annat, bland annat frågade hon vad jag gör. När jag berättade om de projekt som först fört mig hit, och de projekt min kollega Anders Köhler och jag jobbat med, blev hon djupt imponerad.
Att jag dessutom träffat Julia Odhiambo flera gånger imponerade stort på henne. Professor Julia Ojiambo var ledare för Labour Party of Kenya, som Anders arbetade för under några år, och genom honom fick jag träffa professor Ojiambo flera gånger. Hon är en politisk legend i Kenya och hon har arbetat med alla de fyra presidenter som funnits sedan självständigheten – Mzee Jomo Kenyatta, Daniel Moi, Mwai Kibaki and Uhuru Kenyatta.
(För dem som vill veta mer om henne:
https://mashariazgitonga.blogspot.com/2013/10/the-life-and-times-of-veteran.html )
Professor Julia Ojiambo (jag minns att hon blev stött om man inte titulerade henne ”professor”, och vanan sitter i) gillade mina artiklar i den tidning som Anders gav ut för partiet; Workers Voice. Tyvärr har jag inte kvar artiklarna eller tidningarna som de publicerades i. (Det är förresten symptomatiskt för mitt liv; jag har nästan inte sparat någonting av allt det jag producerat i mitt liv. Som lärare tjatade jag på eleverna om hur viktigt det var att de byggde upp en snygg portfolio – men själv gjorde jag aldrig någon åt mig själv. Kanske är det för att jag redan är inne på nästa projekt innan det förra avslutats, så det inte känts så angeläget?)

Kingwa Kamencu hade själv gått med i Labour Party 2012 och kände väl till dess politik, men hade nu startat ett eget parti – utan att närmare gå in på vad det innebar eller hade för program. Men den gemensamma nämnaren uppskattade hon.
Jag visade henne några av mina bilder från bland annat Kibera och hon gillade dem. Jantelagen förbjuder mig att berätta att hon flera gånger under kvällen kallade mig för ett geni, men jag kan berätta att hon ville träffa mig igen. När jag berättade att jag arbetslös så svarade hon snabbt att det var en skam, och att vi borde försöka lösa det snarast möjligt. Hon föreslog ett möte på fredag, om jag inte har något emot att ta mig ner till Central Business District. Det har jag egentligen – jag gillar inte alls den delen av Nairobbery. Men givetvis sade jag inte det. Istället sade vi att vi skulle höras i veckan. Så när jag i morse kontaktade henne var hon översvallande vänlig och sade att mötet står fast, men vi ska höras på torsdag kväll. Jag är mycket spänd på det mötet.

Nå, kvällen med Kingwa avlöpte väl, även om hon säkert upplevde det rätt äventyrligt när vi i en liten klunga, mitt i nattmörkret, sökte oss genom bushen till det andra huset, och hon stapplade fram i högklackat. Det var en syn för Gudar. Eller åtminstone för John B God.
Någon naturmänniska verkar hon inte vara. Men jag hoppas att hon har användning för en bra fotograf – det tycks vara en högst intressant människa att arbeta för. Och skulle hon vilja ha fler nakenbilder så är ju inte jag den som upprörs av sånt direkt …
Men om det inte blir något annat av mötet så har jag åtminstone bett henne om att få göra en intervju, så mötet lär knappast bli helt fruktlöst. Blir ni nyfikna på henne så kan ni söka på hennes namn på nätet, så får ni se vad det är för människor jag umgås med. Om nu medierna ger en rättvis bild?
https://www.nation.co.ke/lifestyle/buzz/Kingwa-Kamencu/441236-1610406-isv200/index.html

Men främst tycker jag att det är helt hysteriskt roligt att jag får träffa så många olika människor från samhällets alla skikt. Konstnärer, politiker, musiker, filosofer, journalister, filmare, lodisar, alkoholister … Och jag trivs i alla möjliga sällskap; är bara tacksam över allt jag får uppleva.

En eftermiddag ute hos Tim.
Jag har det helt fantastiskt emellanåt.

Nu är klockan halv två, och om en och en halv timme ska Fahruq stiga upp för att filma hans chef, Ekuru Aukot, ledare för Thirdway Alliance Party of Kenya, vid ett politiskt möte i något distrikt. Jag har träffat även Aukot, så hittills har jag träffat tre av Kenyas partiledare. Jag har också skickat en förfrågan med Fahruq om att få göra en intervju med Aukot och om den politiska situationen i Kenya. Förhoppningsvis kan vi göra den i nästa vecka.
Partiet är just nu inne i en fas där de söker stöd för att genomdriva en ny konstitution, och när jag läser igenom delar av förslaget finner jag en del punkter som är mycket lovande. Citerar ur förslaget:

79A (1) A Corruption or theft of public resources case shall be tried within thirty days of arraignment before a court of competent jurisdiction and an appeal be concluded within twenty-one days.
(2) A person convicted and found guilty of corruption or theft of public resources or money shall serve a life sentence.
(3) Notwithstanding the provisions of Article 133, no presidential pardon or amnesty shall be applicable for those found guilty of corruption or theft of public resources”

Varje försök att bekämpa korruptionen i det här landet måste man applådera, för landet är fullkomligt marinerat i korruption. Nedsippringseffekten fungerar; inte på pengar och välstånd, men väl på korruption. Här har korruptionen sipprat ned så att den till och med återfinns på familjenivå, med folk som lurar och stjäl från sina egna för att tjäna några schillings.

Så i morgon blir jag kvar här i huset med hundarna, Millie och Maasai, och då har jag ett par poddar att redigera. Jag har just bestämt mig för att tagga ned Facebook så jag hinner göra sådant som förhoppningsvis kan ge en inkomst istället.
Hemma i Sverige är jag arbetslös, och här har jag så mycket att göra att jag knappt hinner med att skriva bloggen.
Visst är det väl spännande?!

Om du gillar mina rapporter från Kenya så kanske du också vill vara med och stödja min okynniga penna. Det gör du lättast i så fall genom att Swisha en slant till min telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du gillar det eller inte.
Ett stort tack på förhand. Din omtanke håller mig flytande.