När jag var barn så var musik en bristvara. Vi satt som klistrade vid radion på lördagseftermiddagarna för att lyssna till Kaj Kindvall(?) och Tio i Topp, med två fingrar på knapparna till bandspelaren för att kunna spela in låtarna utan att snacket kom med.
Åååh, så irriterande det var när han pratade in i låten. Eller när en låt man inte gillade låg kvar i vecka efter vecka för att några jäkla dansbandsälskare också röstade.
Musik var en bristvara, och LP-skivor väldigt dyra.

Idag kan man precis när som helst plocka fram sina favoritlåtar från nätet och lyssna på hur många gånger som helst.
Trots det så finns det folk som skriver in till nattradion i P3 och önskar sina favoritlåtar. Särskilt märkligt är det att det så ofta gäller popklassiker som ändå älskas och spelas av så många. Men det är tydligen ändå något väldigt lockande i att få höra samma låt i radion, mitt i natten.

Nu kan man raljera över det här, och driva med dem som har detta, i mina ögon lätt irrationella beteende. Men det är mer givande att fundera ett steg längre.
Varför?
Vad är det som lockar?
Är det att höra sitt namn läsas upp i radion? Eller att man förknippas med sin favoritlåt, ungefär som djur pinkar revir för att markera sin närvaro?

Eller, en tragisk tanke; har vi skapat ett samhälle som är fullt av ensamma människor som vill ha det som en bekräftelse på att de fortfarande existerar?

Lämna ett svar