Det har regnat oerhört mycket de senaste dagarna, och allt blir fuktigt när inte solen hinner med att torka upp allt regn. Och nu mullrar åskan i bakgrunden igen. Jag sitter ute och skriver och försöker värma mig i de solstrålar som letar sig igenom molntäcket. Men jag anar att jag snart måste ta min tillflykt inomhus igen innan de första regndropparna förstör min dator.
I morse när jag vaknade och startade datorn så visade den att datorn hade 18 grader, vilket också torde vara inomhustemperaturen i mitt rum. Eftersom det är öppet runt om längs taket går det inte värma rummet och på så sätt få bort fukten, så det känns lite utkylt om mornarna. Å andra sidan har jag en varm maasai-filt över mig så jag sover gott i den temperaturen. Det är bara så olustigt att lämna sängvärmen om morgonen. Aderton grader är en baggis i Sverige, men här känns det kyligt. Antagligen är det höjden över havet som påverkar.

Igår gav jag mig ut på äventyr. Åtminstone kändes det så när jag gick från huset till leden där det går matatus till Ngong, för att sedan byta till en som går till Nairobi centrum. Jag lämnade huset strax efter tio och cirka en och en halv timme senare steg jag av vid Nairobi Hospital för att därifrån ta en boda-boda till den adress jag fått. Det var Wiki, denna underbara vän med alla sina fantastiska kontakter som hade ordnat ett möte med en kvinna som administrerar ett projekt för ungdomar. De har fått pengar för ett projekt som löper på tio månader, där de vill lägga upp korta informationsfilmer för kenyanska ungdomar på Youtube. Mötet skulle hållas ”at noon” och i övriga världen menas mitt på dagen, eller tolv. Jag var där precis tolv. För en gångs skull var jag i tid – i Kenya! Snacka om att bete sig tvärt emot erfarenheten.

Jag blev insläppt till ett kontor av en kvinna som inte visste någonting om mig eller mitt möte. Jag blev anvisad en stol och blev ombedd att vänta så skulle hon ringa efter chefen. Så bjöds jag på en kopp te och några mandazis innan hon satte på en TV som visade amerikansk wrestling, av alla tänkbara kanaler. För mig är wrestling som en sinnebild av USA och dess utarmade kultur. Kaxiga män och kvinnor som skall se så elaka ut som möjligt samtidigt som de hotar, förnedrar och hånar sina motståndare, innan ”skådespelet” börjar. Det är så uppenbart på låtsas – även om aktörerna visst kan få skador och fara illa. Men det är samtidigt en engagerad och oerhört entusiastisk publik som tydligen får ut något av att se på eländet. Det hela är helt enkelt hjärndött och visar de sämsta sidorna hos människor. Att amerikaner gillar det säger en hel del om deras mentalitet, menar jag. Över en timmes ”underhållning” av det slaget var som en studie i skräpkultur.

Jag försökte ringa Wiki, men han var ute och körde. Jag skickade honom ett meddelande och frågade om han skulle komma – det var ändå han som bokat mötet. Han svarade att han var på väg, men sade inget om när. I över en timme fick jag sitta innan kvinnan jag väntade på kom, och då var Wiki fortfarande inte på plats. Kvinnan ursäktade sig för att hon var sen, och sade ”ett ögonblick”. Men sedan tog det nästan ytterligare en halvtimme innan hon bjöd mig att komma upp till hennes kontor på övervåningen. Där mötte även en annan, mycket vacker kvinna upp, som arbetat som fotomodell och således har en del erfarenhet av fotografer och deras verk. Tack och lov blev de båda mycket imponerade av såväl mina bilder som de filmer jag visade upp. De förklarade vad de ville att jag skulle göra, och jag försäkrade att det inte var några problem. Antagligen lät jag betydligt säkrare än jag kände mig.

Mötet slutade med att de frågade vad jag skulle ta i ersättning, och vi kom överens om ett arvode för det första jobbet, så kan vi bättre uppskatta hur mycket arbete det handlar om. Wiki kom så småningom, och det visade sig att han var som en son i huset. Han var bästa vän med kvinnorna visade det sig. De var nöjda med det jag hade att visa och berätta, och vi bestämde oss för att börja ett samarbete på försök. Jag förklarade att de hade full garanti i ett samarbete med mig; gör jag inte ett tillräckligt bra arbete så behöver de inte betala mig någonting. Det tycker jag är den nivå jag vill ligga på; att ingen skall behöva betala för något de inte är nöjd med – om det är sakliga invändningar. De gillade min inställning, och det känns som om det här kan komma att bli bra.

Om mina uppdragsgivare är nöjda med mitt arbete kan jag räkna med att ha arbete varje vecka i månader framöver – om jag inte reser hem om drygt två veckor. Hem till hemlöshetens Sverige. Det känns mindre frestande. Så kan jag bara ordna pengar för att boka om min biljett så skjuter jag på hemresan i ett halvår eller så – beroende på hur långt visum jag kan få.
Just nu känns det som om jag lever i ett limbo. Jag vet inte om jag blir kvar här eller tvingas återvända till ett Sverige som inte vill ha mig, min erfarenhet och arbetskapacitet, och där jag inte ens har någonstans att bo?
Så på måndag kanske min nya framtid grundas?
Då skall jag filma göra intervjuer och filma ett samtal mellan tre personer inne i en kyrka i Kibera. Jag behöver således extra ljus och myggor för att spela in rösterna, och plötsligt är det en massa uppgifter som jag känner mig mindre säker på; ljus och ljud. Samtidigt har jag varit med så länge att jag räknar med att kunna greja det. Och dessutom kommer Wiki att vara med, så det blir lättare att hålla koll på allt. Stöldrisken är inte att underskatta när man arbetar i Kibera, och att hålla koll på all utrustning samtidigt som man sköter inspelningen är svårt.

Efter mötet lovade Wiki att köra mig hem på sin motorcykel. Jag har tidigare förklarat hur farligt det är att åka med boda-bodachaufförer, men Wiki är verkligen försiktig i trafiken. Han tillhör inte dem som chansar eller tar onödiga risker. Men det hade börjat regna igen när vi gav oss iväg, och det blev kallt att sitta bakpå motorcykeln. Jag gissar att det är drygt tre mil från centrum till Ngong så det tar en stund. Dessutom hade Wiki ett par ärenden att utföra på vägen. Bland annat stannade han till vid en skola i Karen.
”Det här är förmodligen den dyraste skolan i Kenya. Det kostar nästan en miljon shilling i månaden att skicka sina barn hit”, konstaterade Wiki när han parkerade utanför och lämnade mig ”för en minut”. Det blev nästan tjugo minuter under vilka jag stod utanför och studerade alla bilar som kom och lämnade genom grinden till skolan. Två vakter stod utanför och kollade alla bilar som ville köra in på området, och det var idel SUV:ar, Mercedes, BMW och andra potensförlängare.
Här lämnar alltså Kenyas elit sina barn och betalar närmare hundratusen svenska i månaden: Till en skola med de bästa lärare från hela världen och med alla tekniska resurser som barnen kan önska sig. Alla elever får en egen Mac, värsta sorten, och de har alla andra hjälpmedel som de flesta skolor bara kan tänka sig.

Samtidigt har vi de vanliga skolorna i Kenya som står som en fruktansvärd kontrast till denna överklasskola. En ung grabb som bor på landet men som kommer till sin far i Nairobi på loven, har berättat för mig om sin utbildning. Pojken är nio år och helt kuvad. När hans far ville att han skulle räkna matte blev grabben helt blek. Det visade sig att han inte var särskilt bra på matte. Han kunde inte lösa de enklaste uppgifter.
Efter en stunds diskussion och försäkran om att ingen skulle bli arg eller straffa honom om han gjorde fel, kom det fram att hans lärare brukade nypa honom hårt på insidan av låret varje gång han svarade fel. Det hade gjort att grabben var livrädd för bestraffningen, så hans logiska sinne blockerades. Varje gång grabben tillfrågades om en matteuppgift hade han blivit livrädd. När han väl kunde lösa uppgifterna i lugn och ro, utan rädsla, visade det sig att han visst kunde klara av dem.
Men den sortens tortyr gällde inte bara matte, utan i princip alla ämnen. Kan man jämställa det med annat än en långvarig tortyr där man sakta tar ifrån barnen varje uns av självförtroende och initiativförmåga?
Tyvärr är den här pojken skola inte unik utan snarare ett typexempel på vilken sorts utbildning Kenya erbjuder fattigt folk. Och vilken typ av lärare är det som får för sig att nypa elever på insidan av låret? Gör han det på flickor också – eller är pojkar hans grej?
Det är inte svårt att förstå vad det få för konsekvenser för ett samhälle, där en majoritet har berövats tillfälle att få en seriös utbildning, medan elitens barn får en topputbildning. Vilka är det som kommer att styra landet i framtiden? Vad har de för erfarenheter av det liv som den stora majoriteten av befolkningen lever? Vad kommer det att få för konsekvenser med en befolkning som i skolan bara fått lära sig disciplin och pennalism, som inte vågar ta egna initiativ?
Om vi blickar tillbaka mot vårt svenska skolsystem har vi kommit ljusår längre – men grundformen är densamma; barnen får lära sig lyda auktoriteter, medan deras självständighet och kreativa tänkande blir hämmade.

En skola i Kibera.

Nåväl, när Wiki var tillbaka körde han mig hela vägen till Ngong, ytterligare någon mil från hans eget hem. När vi väl kom fram var jag genomfrusen och fick värma mig med ett glas whisky och en kopp hett te. Jag tog mina drycker och kröp ned i sängen för att värma mig, och somnade på stört.
Jag vaknade först vid halv två på natten, regnet smattrade mot plåttaket och det var kyligt i rummet. Men när jag tittade ut hade jag fem av de stora hundarna utanför min dörr, så jag kunde känna mig trygg iallafall. Jag kunde koka mig lite pasta och värma lite köttfärssås jag hade kvar sedan söndagsmiddagen, så jag fick mig en finfin supé framåt tvåtiden på natten.

Vägarna här i Kenya påminner mycket om vägarna i Västjämtland när jag var barn. Grusvägar, fulla av potthål. Tjällossningen och vårfloderna efter snösmältningen i Västjämtland undergräver vägarna där; här i Kenya är det istället våldsamma regn-oväder som ställer till med förödelse för vägnätet.
Jag drar mig till minnes en historia från min barndom, tidigt sjuttiotal: Mina kusiner hade varit på semester i två veckor, bilandes i en folkvagns-buss genom Norge. Olle och Kerstin, och fyra livliga pojkar i åldrarna åtta till sexton, som likt fågelungar gapade efter godis och glass så snart de närmade sig ett samhälle på färden. På vägen hem valde Olle att ta den beryktat usla Skalstugevägen, eller Karl-Johansvägen hem från Norge. Den urgamla vandringsleden över kalfjället rustades upp av kung Karl Johan i början av artonhundratalet, och sedan dess hade ingen gjort något åt den, löd folkhumorn. Ändå hade Olle valt den vägen. När de kom hem frågade min far hur resan varit.
Den luttrade fadern svarade lakoniskt:
”Hemvägen var fin. Tjugofem mil kioskfri väg.”

Förhoppningsvis har vägstandarden på Skalstugevägen höjts sedan dess, för sommartid är det en mycket vacker resa. Det äldsta fyndet man gjort längs vägen är en yxa från sjuhundratalet, och vägen omnämns i Snorre Sturlassons ”Olavs Saga” när Olav den Helige vandrade där år 1030, strax före slaget om Sticklastad. (Om det slaget och mycket annat intressant har jag redan skrivit om i en bok som jag förhoppningsvis kan ge ut i början av nästa år; Norska Strandhugg. Jag hoppas att det är en bok som snart kommer att finnas i varje hem.) När jag kollar på nätet finner jag att när den nybyggda Skalstugevägen 1995 skulle invigas av kungen tvingades denne flyga helikopter – för vägen var för dålig att köra med bil! En rubrik i Östersundsposten från 2009 berättar att ”Nu rasar Skalstugevägen igen!” och det berättas att vägen kostat skattebetalarna 200 miljoner, så ryktet om att det inte gjorts något åt den sedan 1835 stämmer inte längre. Nu är det Skanska som byggt den på entreprenad, och fuskat med anläggningen.
Vägen är för övrigt känd för sina vackra stenvalvsbroar – något som håller på att försvinna mer och mer eftersom det ”inte är lönsamt att behålla dem”. Bland annat trevalvsbron över Asån är ett vackert byggnadsverk.

Nu är det torsdag och jag skriver och redigerar om vartannat – jag försöker redigera några av de poddar om kvantfysik som jag spelat in med min vän Hasse i Göteborg. Om ni missat dem så kan Ni höra dem på min egen podcast: John B God talks: https://johnbgod.podbean.com/

Över mig surrar det då och då en stor stekel av något slag. En sorts geting, alltså. Det är en bjässe på drygt tre centimeter och den surrar mycket högt. Större än en svensk humla alltså. Men den har en enfärgad gulröd bakkropp med bara svagt markerade ränder, och den är ensam. Den håller på att bygga ett bo på en av träbjälkarna över mitt huvud, och den bygger av lera, tycks det. Jag tänkte först att det är bäst att ta bort boet innan mitt rum blir fyllt av dessa flygande fästningar i miniformat. Men eftersom den verkar vara väldigt fredlig och inte alls visat något vilja att ockupera någon annan del av mitt rum än det översta utrymmet längs taket, tänker jag ”leva och låta leva”. Det är lite skillnad från den så välbekanta svenska sommaren, där man vet att identifiera de flesta av de kryp som kommer i ens väg. Här känner jag inte till några i princip. Men så länge de inte attackerar tänker inte jag heller göra det. Jag misstänker att jag skulle förlora ändå.

Mitt husdjur. Är det någon som känner igen den rackaren?

Det är emellertid inte de små krypen som är det största orosmomentet i min tillvaro – det finns betydligt farligare.
Patricia kom förbi på husesyn härom dagen. Sedan hon uttalat de vanliga Oh:n och Ah:n som sig bör vid såna besök satte hon sig ned framför eldstaden och småpratade. Hon förstärkte de varningar jag redan fått av Fahruq och Camilla; ”se upp om du går ut!”
”It’s the street out there!”, sade Fahruq, och Patricia varnade för att det kommer motorcyklister och rycker väskor av folk.
”Så om du går ut – skylta inte med kameran. Håll hårt i väskan”, rådde Patricia. Jag har för vana att alltid vända axelväskan in mot vägrenen när jag är ute och går. På så sätt finns det inget att greppa för dem som kör förbi. Men stannar de och drar vapen finns det inte så mycket att göra.
Den här perioden fram till nyåret är det värsta på året, berättade hon. Många är desperata för de behöver pengar till juluppehållet. Aldrig är risken så stor för att bli rånad, och det är också nu som risken för inbrott är störst.
Men jag sover med en hund som kan vara dödligt aggressiv, och som backup har jag den ”panga” – machete – som Fahruq gav mig. Ifall.
Sov gott! Det gör jag i alla fall.

Bara ifall …

Om du gillar det jag berättar om och vill läsa mer så får du gärna Swisha en slant till mig på nummer 0723 68 00 54.
Pengarna går oavkortat till i första hand min överlevnad; i andra hand till okorrumperad, rak och subjektiv journalistik. Tack för ditt bidrag, det håller mig vid liv!

Och glöm inte: Mina bilder är alla till salu! Du kan få någon av mina bilder förstorad, utskriven på bästa fotopapper eller canvas, inramad och levererad till din dörr, färdig att sätta upp på väggen som en ständig påminnelse om hur vacker världen är – och att John B God finns därute någonstans.

Lämna ett svar