Ngong, 24:e december 2019.

Julafton.
Tänk hur magisk denna dag en gång var för oss barn. Inte minst för all magi innan jul, det som jag beskrivit i min julbetraktelse. Jag länkar till den istället för att upprepa samma tema igen: https://zenigen.blogspot.com/2010/12/en-julbetraktelse.html

Jag sitter just nu ensam i mitt lilla rum i Ngong, tre, fyra mil sydväst om Nairobi. Det är inte alls synd om mig, eller ens ovanligt – även i Sverige har jag ofirat jul ensam, just för att jag är så allergisk mot konsumtionshetsen. På senare år har jag emellertid märkt att det blir allt mer beskedligt firande i mina kretsar, så medvetenheten ökar.
I mitt fall är jul-aversionen nog lite revolt mot traditioner i stort. Jag har många gånger försökt analysera vad det är som gör att jag inte gillar traditioner. Fast det är fel att säga så också, för traditioner kan vara något fint – det är vad man gör det till. Men det jag kommit fram till är att jag inte gillar scheman, rutiner, upprepningar.
Jag vet att det för de flesta människor är en sorts trygghet med traditioner. Men vi vet ju också att allting ständigt förändras.
Panta rei. Allting flyter.
Så att förvänta sig någon form av upprepning är dumt. Är det vad som stör mig med traditioner? Kanske.
Sedan är det förväntningarna som byggs upp inför en viss dag. Idag är det julafton och nu sitter större delen av det svenska folket proppmätta och dästa, omgivna av högar av saker de egentligen inte behöver och hela berg av julklappspapper. Och här sitter jag och noterar att det är en dag precis som alla andra, eftersom jag inte skapat några andra förväntningar.
Trist, kanske du tycker?
För mig handlar det om att inte leva mitt liv som en serie Pavlovska reflexer där alla av staten sanktionerade högtider skall firas på ett enhetligt sätt; jul, påsk, pingst, nationaldagen (som en relativt nytillkommen högtid), midsommar, allhelgona – fast den börjar kidnappas av den amerikanska halloween.
Nej, skit i traditionerna.
Så heter en ungdomsroman av dansken Leif Panduro, som inleds på ett synnerligen roligt sätt; Den sjuttonårige David ska köpa kondomer ur en kondomautomat, men luckan slår igen om hans slips och han hamnar på istället på ett mentalsjukhus. Jag tyckte den vara vansinnigt rolig när jag läste den i tonåren – antagligen skulle den kännas lite förlegad idag. Men visst innehöll den pärlor: “… samhället är nog bra. Det hindrar en både från att leva och från att dö.”

Jag var nog ett lite annorlunda barn, tänker jag när ett barndomsminne dyker upp, a pro på traditioner. Det var den 23 mars 1972, eller något år däromkring. Datumet vet jag säkert, för det var min födelsedag. På den tiden, när jag ännu trodde på tid, inföll denna årliga höjdpunkt just den 23:e mars. Min mor hade iordningställt ett barnkalas och jag hade bjudit mina killkompisar – det var innan det var politiskt korrekt att bjuda in tjejer. Jag tror vi gick i femman, så det borde ha varit min elfte födelsedag. Jag minns inte hur väl kalas planerades på den tiden – jag anar att det är betydligt mer uppstyrt idag än vad det var då. Jag minns inte att vi hade några speciella lekar; det räckte med att släppa in alla killar i ett rum utan vuxna så hittade snart något på något djävulskap som fångade allas intresse.

Nå, denna gråmulna födelsedag i mars vällde mina kompisar in och vi blev hänvisade till vardagsrummet där det serverades ”fika” – saft, bullar och kakor. På den tiden var det hemgjord hallon- eller jordgubbssaft, och hembakta bullar och kakor. Hur många har ”råd” med sån lyx idag?
I vardagsrummet stod min fars gamla radiogrammofon, en läcker modell på ben, med radio på högra sidan och en grammofon (skivspelare) bakom två luckor på vänster sida.

Fars skivsamling var begränsad; ett tjugotal plattor, varav hälften var stenkakor. En av dem var Doris Day sjungandes Que sera, sera – det som sker, det sker. Hon blev en av mina tidiga förälskelser, baserat på rösten och hennes vackra anlete på skivomslaget. Men just den stenkakan tappade jag i golvet så att en skärva lossnade i ytterkant på skivan. Efter det kunde jag inte längre höra inledningen på sången utan kom in i slutet av första refrängen.

Grammofonen var från femtiotalet och hade flera hastigheter, och det lär roligt när man spelade skivor på fel hastighet – för fort eller för sakta. En låt lyssnade jag på många gånger och tyckte mycket om – ända tills jag hörde den i rätt hastighet. Förutom 78 varv per minut, fanns även 33 1/3 , 45 och 16 2/3 varv per minut att välja på. Pickupen hade en diamantnål som var dyr och ömtålig och som man var tvungen att vara väldigt försiktig med.

Jag hade dagarna innan min bemärkelsedag gått igenom min fars skivsamling och funnit en inspelning med Martin Ljung: ”Att vara rolig”.

Lillgammal som jag var, tyckte jag den var vansinnigt rolig. Jag hade hört den en massa gånger och visste precis var de roligaste partierna var. Så när alla mina kompisar satt och mumsade bulle satte jag på den och sa åt alla att lyssna. Det gjorde de – i femton sekunder, sedan hade de dömt ut min humor och började tjata om att sätta på någon musik istället. Men jag hade inga skivor själv, så jag satte på en av min systers Elvisplattor istället – men inte heller den föll dem i smaken.
Idag förstår jag dem bättre – monologen är inte så rolig som jag minns den. Möjligen var det roligt om man hade sett Martin Ljungs kroppspråk och mimik också. Men jag var som sagt ett udda barn, på många sätt.

Senare det året köpte jag min första platta; James Last Orchestra.
Av alla de val jag gjort dittills i mitt unga liv var nog det bland de absolut värsta. Jag blev för resten av skoltiden stämplad som en musik-idiot med riktigt usel musiksmak.
Hur kunde jag välja något så udda?
Jo, min äldre bror Bosse arbetade i Tyskland, körde en Ford Mustang, hade en tjejtjusar-mustasch och en splirrans ny stereo i bilen. Bosse var naturligtvis min stora idol. När han körde i närmare 200 km/h på den nyasfalterade vägen till Östersund och spelade James Last på stereon på full volym var han som en Gud för mig.
Dessutom hade vi inte så mycket pengar i min familj, så att köpa skivor var en lyx. Min far hade en bilverkstad, men var rätt usel på affärer så det gick knackigt. (Tyvärr har jag ärvt hans affärssinne.) Så att istället för att köpa alla singlar med de senaste hitsen, som man annars bara kunde höra på radions P3 på lördagar, så kunde jag få alla de senaste hitsen på en skiva. Fast i James Last’s version.

Jag upptäckte snart att jag egentligen inte gillade skivan jag köpt; det var min bror jag gillade. Och hans Mustang.
Men då var skadan redan skedd – jag var stämplad som musikalisk idiot för de närmaste åren.
Med all rätt förresten. Jag har aldrig kunnat lära mig texter, melodier försvinner ur mitt minne som vore de eteriska. När jag försökte lära mig spela munspel lyckades jag hjälpligt plocka ut några enkla melodier, men att försöka jamma eller improvisera var hopplöst. Jag har dessutom svårt att hålla takten. Antagligen är det någon form av anti-konformitet även i det; jag brukar snabbt falla in i någon sorts baktakt.
När jag senare i livet gjorde lumpen (ett annat av mina misstag i livet) och LV6 blev utsedda att vakta Drottningholms Slott, blev jag känd som en av de få passgångare som fått det uppdraget. På den bild över vårt regemente marscherande över borggården på Stockholms Slott är det en hel trupp med spikraka ben – utom jag, som dessutom har armen åt fel håll.
Det där med att marschera låg visst inte för mig. Inte lyda order heller, så jag tillbringade en hel vinter huggandes ved -som straff för att jag ifrågasatte befälen. Som soldat påminde jag nog mest om en fysikaliskt motsatt broder till Svejk. Men jag blev rätt vass på att svinga en yxa.

Nu har jag helt tappat styrseln på den här berättelsen – igen, får jag väl konstatera. En av mina skarpa läsare tyckte att jag är bäst när jag skriver tematiska texter. En annan menade att jag borde skriva fler, men kortare inlägg. Så bara på trots låter jag mina funderingar bli långa och spretiga. Det kan inte vara så att det inte finns plats för långa texter längre?

Egentligen skulle den här texten handla om min julafton. Eftersom jag inte firar jul – och julfirandet här börjar i morgon så var det som en högst vanlig dag. Det var gråmulet på morgonen, men sen sken solen igenom så det blev riktigt varmt. Att klä sig här är lika svårt som en sommardag i de svenska fjällen. Ömsom sol, ömsom regn. Och när solen tittar igenom blir det stekhett direkt, men på kvällen sjunker temperaturen snabbt och det kan bli riktigt kyligt. Så här har man med sig en tjock tröja eller jacka när man skall någonstans.

Jag hade bara tänkt att åka till Karen för att ta ut pengar och handla lite för att fylla kylen, det var hela min plan för dagen. Men plötsligt kom Wiki, denne underbara vän, och frågade hur jag har det. Han hade med sig ett helrör whisky som julklapp till mig! Jag öppnade den genast och bjöd på ett glas och han tackade och tog emot. ”Bara en liten, det är inte bra att dricka när man ska köra”, konstaterade han nyktert, men skålade med mig. Vi skålade för kommande samarbeten.
När vi lämnade mitt rum såg jag att han bara läppjat på drycken – han hade tagit emot drinken bara för att få skåla med mig. Jag blir mer och mer imponerad av Wiki – han är en klippa på att läsa av människor och situationer.

Nå. Jag åkte med Wiki på hans motorcykel, men halvvägs till Karen kom han på att han glömt sin väska med sin kamera, så vi var tvungna att åka tillbaka. När vi så kom till Ngong en andra gång bestämde jag mig för att skippa Karen och handla där istället. Jag måste ju se mig om i min nya om dock tillfälliga hemstad.
Wiki släppte av mig och jag tog en promenad till en ATM. När jag stod i kön var det en man som kom fram och skakade hand med mig, bara helt apropå. Det visade sig att han kände mannen som stod bakom mig. När han ändå skulle hälsa på honom kunde han lika gärna hälsa på mig också, verkade det som. Såna konstiga saker händer hela tiden här.
När jag fått ut mina pengar, satt in dem på mitt Mpesa-konto (och således blivit rånad först av banken och sen av telefonbolaget), gick jag för att äta en brunch.
Det blev en kvarts deep-fried chicken med bahijas, för knappa trettio spänn. Billigt efter svenska förhållanden, men här är det många som sällan har råd med kyckling. Att bjuda en kvinna på kyckling lär vara vägen till hennes hjärta. Jag bjöd mig själv istället, men den gick vägen till min mage. Jag lagar betydligt godare kyckling själv.
Sedan tog jag en promenad genom staden. Här är inte många vita, och absolut inga som är ute och går på gatorna. Vita har bilar. Ofta stora fina bilar. Vita går inte på gatorna som vanligt folk. Men jag gillar det, då hinner man verkligen studera människor och miljöer. Det väcker dessutom en del uppståndelse i vissa områden, och det är roligt när man är social och gillar att käfta lite med folk.

När jag handlat och ringde efter en Uber var det en skitstövel till chaufför som tog min körning men aldrig kom, och heller inte svarade på telefon. Det verkar som om vissa chaufförer satt det i system för att få ut de 15 kronor man debiteras när man avbokar en körning. Man kan ju anmäla dem så man slipper betala skurkarna.
Jag stod utanför Tuskys och väntade när det plötsligt var en bil som stannade bredvid mig. Chauffören, en man i fyrtioårsåldern, sade; ”Hey muzungu! Det är någon här som vill hälsa på dig!” Så pekade han på en yppig kvinna bredvid honom som gav mig en slängkyss innan han körde vidare. Sånt piggar ju upp. Jag måste medge att jag ofta uppskattar den uppmärksamhet jag får – antagligen en kombination av min längd och min hudfärg – även om det är en sorts omvänd rasism. Dessutom förväntas jag ha pengar, vilket har en stor attraktionskraft hos vissa kvinnor. De kan dock glömma mig …

När jag väl kom hem möttes jag av Rasta, den hund som är den enda som får komma in till mig. Rasta är rumsren och brukar sova under min säng. Förutom att han luktar hund (i dubbel bemärkelse) när det regnat och han ibland fiser väldigt illa, så har vi en fin kommunikation. Det är alltså Rasta som fick i sig marijuanamjölk som valp och blev helt personlighets-förändrad; en oerhört snäll hund som pratar, viftar på hela bakkroppen och alltid kommer med en present i munnen. Vi har blivit goda vänner – men ett par av de andra hundarna har blivit avundsjuka, tycks det. De morrar åt Rasta när jag ropar in honom till mig.
Det är lätt att förstå att djurägare blir fästa vid sina djur. Här har jag dessutom en katt som kommer och stryker sig runt mina ben och jamar hjärtskärande när den vill ha mat. Den har inget namn, men har valt ut mig som främsta offer eftersom jag är blödigast. Och nu har den fått fyra kattungar, varav en slutade sina dagar som hundmat. En av valparna tog sig i till kattens rum och slök den bara tre dagar gamla kattungen.
Vidare har vi geten Billy som jag berättat om tidigare, som bräker på mig varje gång jag går förbi. Den vill ha sällskap och vet att jag är blödigast. Men nu har en maasai flyttat in här i annexet, servant quarters. Han delar huset med Billy, som annars skulle bli hundmat om natten.
Dessutom har jag ett par stora spindlar som springer omkring här i mitt rum. Stora baddare. Getingen eller biet eller vad det kan vara, som bygger bon i mitt tak och surrar som ett propellerplan; samt gräshoppsungar som attackerar ljuset från min datorskärm om kvällarna. De är inte större än en millimeter och bits inte – jag är bara rädd att de smyger in i datorn. Sammanfattningsvis är det rena naturupplevelsen att bo här.
Jag blir också allt mer härdad. Härom dagen fick jag en skalbagge i munnen när jag tog en klunk av min drink, men jag fick inte panik utan tog lugnt ut den och såg att den levde – så den fick fortsätta leva. Och drinken smakade inte sämre för det.

Nu är klockan över två på juldagsmorgonen och i morgon skall jag in till Kibera. Det skall jag berätta om i nästa blogg. Så det är väl bästa att jag lägger upp den här bloggen och lägger ned skrivandet för i natt.
Om det är så att ni uppskattar mina introverta funderingar och vill ha mer av samma vara får ni gärna swisha en slant till 0723 68 00 54.
Kom ihåg – jag står för sann berättarglädje, för jag berättar vare sig du vill det eller inte!

Lämna ett svar