Så har det blivit ett nytt år.
Jag vill inleda det med att sända ett stort tack till alla er som bidrog till en lyckad nyårsfest i Maasai Mbili’s studio. Jag fick in sammanlagt 2570 kronor på mitt svenska konto och det räckte till en fest som varade i dagarna tre. Kanske kom det också in något på mitt norska konto, men det kan jag inte kolla eftersom jag inte har någon norsk internet-bank. De eventuella donationer som kommit in där kommer att användas vid nästa fest istället. Men jag vill genom denna blogg tacka er alla; ingen nämnd, ingen glömd. Ni bidrog till en fest som jag antagligen aldrig kommer att glömma, och förmodligen ingen annan heller.

Några av de som åt The Great Gatherings nyårssupé.

På nyårsafton serverades det först en lunch i The Great Gathering, det konstprojekt som Maasai Mbili skapat. Det var Xaviour och Anitah som stod för den matlagningen. Under hela månaden har det varit olika personer som frivilligt ställt upp och lagat mat, till allas stora glädje. Själv var jag i full färd att planera nyårssupén, och till min hjälp hade jag Arap T. Han är bra och hjälpsam på alla sätt och vis – men han är svag för spriten. Jag gjorde misstaget att ge honom en lista på allt som var tvunget att inhandlas, samt fyra tusen shilling. Han började starkt med att fylla sig själv innan han kom tillbaka till studion med en säck full med de varor vi beställt. Då var han rejält bladig och lyckades reta upp dem som lagade lunch genom att förstöra en chapatideg. Anitah och Xaviour tröttnade och slängde ut honom. Arap tog på sig martyrkappan och spelade förorättad, tills jag skällde ut honom och gjorde klart för honom att jag var där för att ha kul, inte för att dadda vuxna människor. Arap dryp snart av och försvann för några timmar för att sova ruset av sig.
Men det var delvis mitt fel: Jag skulle naturligtvis ha skickat någon mindre törstig med så mycket pengar. Fyra hundra svenska kronor. Arap försvann för några timmar och kom sedan tillbaka, tillnyktrad, och kunde vara till nytta igen. Jag gillar honom, men han har sina svagheter …
Johannes, en av mina vänner i Göteborg, brukade komma med intressanta perspektiv på tillvaron. Vi diskuterade en ny gemensam bekants egenskaper när Johannes eftertänksamt konstaterade:
”Med varje ny människa man möter, kommer det en manual. Det gäller att läsa den så snabbt som möjligt.”
”Jaså”, svarade jag. ”Hur gör man det då?”
Han flinade och svarade spefullt:
”Det är det som är problemet. Ibland tar det ett helt liv.”

Tola och Kevo värmer upp inför fotbollsturneringen.

Efter lunchen kom Mbuthia, Kevo, Gomba, Kwaru och några till, och berättade att det var dags att dra på sig fotbollsskorna. Det var nämligen dags för den årliga turneringen på fotbollsplanen i Gaza. Namnet Gaza kommer från den av Israel ockuperade landramsan i Mellanöstern. Det var nämligen ett gäng i Kibera som utnämnde sitt område som det farligaste och värsta av alla, och de kallade det för West Bank. Men killarna i området runt Gaza blev stötta och menade att deras område var ändå värre, för det var som Gaza. Till och med här i slummen, förstår man att de stackare som bor på Gaza-remsan har det värre ändå under Israels terror.
Jag är väl bekant med området sedan tidigare; det var nämligen där jag, Mbuthia och Greenman planerade att bygga en skola. Vi hade en lokal som vi hade tillgång till, och som vi ville utrusta med Wi-Fi för att kunna starta en demokratisk skola i slummen, för alla åldrar, öppen 24/7.
Här kan ni läsa om de planerna:
https://web.facebook.com/notes/johan-b-lofquist/cirak-del-1/10153945482437581/

https://web.facebook.com/notes/johan-b-lofquist/rapport-fr%C3%A5n-ett-slumomr%C3%A5de/10153999654372581/

Och här slutligen, är Greenmans berättelse:
https://web.facebook.com/notes/johan-b-lofquist/cirak-a-sole-initiative/10154057332427581/

Cirak är ett av de många projekt i mitt liv som aldrig avslutades. Jag var tvungen att lämna landet och i min frånvaro var det ingen som tog hand om projektet. Mbuthia och Greenman blev oense om en annan lokal, polisen kallades in och allt slutade i kaos.
Allt det arbete vi gjorde var dock inte förgäves. Jag har varit och besökt lokalen vi restaurerade ett par gånger, och det är alltid ungdomar där som läser, hänger och håller sig borta från vuxna. De känner igen mig också – det brukar nog inte komma så många vita till det området.

Fotbollsplanen vid Gaza. Vid det bortre målet finns inget nät så varje gång någon sköt mot det målet blev det jobb för bollkallarna.

Även den här gången var det ungdomar där, men nu var de där för att byta om. Lokalen, som ligger i direkt anslutning till fotbollsplanen användes som omklädningsrum för de som ville. Jag hade aldrig hört talas om turneringen, men Mbuthia förklarade det är killarna i Kianda, den del av Kibera där jag bor, som utmanar varandra. Någon driftig politiker har fixat sponsorer och det var ett fint pris till det vinnande laget.
Bombolulu hade ett lag där bland annat Gomba, Kevo och Arnold spelade. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle få se varken Kevo eller Gomba springa, men det fick jag denna dag.

Planen vid Gaza är förstås inte fullstor, så det var bara sexmannalag. Det var fortfarande ett vått område på grusplanen efter nattens regn, och det hände ofta att någon sköt en höjdare så att bollen seglade ut över plåttaken i slummen. Trots att de hade tre bollar och ett ivrigt gäng bollkallar, blev det åtskilliga spelavbrott i väntan på en boll. Det är inte lätt att se exakt var bollen studsar ned i de trånga gränderna. Men domaren var van och stoppade matchtiden medan ett gäng småkillar letade boll i gränderna. Däremellan var det stundtals riktigt bra spel – några av spelarna är med i Black Stars, ett fotbollslag från Kibera. På den här planen har ett av de kenyanska fotbollsproffsen som spelar i Sverige startat sin karriär, berättade en av spelarna för mig. Men jag minns inte namnet, ointresserad av sport som jag är. Men den här turneringen var något extra, som till och med jag njöt av.

Intresserad fotbollspublik.
Fokuserad spelare.
Alvez och hand team.
Anonym publik.
Besviken publik?
Domaren.

Men det var dags att förbereda nyårssupén, så jag var tvungen att lämna innan finalen startade. I studion väntade Faith, en ung kvinna som sett mina bilder och som kommit för att höra om jag kunde undervisa henne i fotografi. Hon hade sett mina bilder på Facebook och blivit helt förtjust, förklarade hon blygt. Vi samtalade en stund och jag började visa henne bilder, försökte förklara vad jag såg i dem och hur jag letar efter linjer i mina bilder. Det intressanta med att berätta om mina bilder är att jag plötsligt, för första gången, försöker sätta ord på något som annars är helt outtalat. Det är en intuitiv känsla när jag ser en bild och försöker fånga den med kameran. Det är först när jag försöker förklara vad jag sett i bilden, som jag själv förstår det. Antagligen var det därför som jag en gång utbildade mig till lärare – för man lär sig så mycket när man försöker få andra att lära sig.
(Märk väl att jag inte skriver ”lära ut”. Man kan nämligen bara lära in.)
Wiki berättade efteråt att Faith hade varit helt överförtjust över min improviserade undervisning. Men hon är bara sjutton år och går fortfarande i en vanlig skola – helt utan estetiska ämnen – så jag kan inte ta henne som ”lärling”. Jag får annars regelbundet såna erbjudanden från unga ambitiösa människor som brinner av lust att lära. Såna gånger är det roligt att vara mentor – inte lärare.
Jag erbjöd Faith att komma till studion när som helst, för att lära sig fotografera är att lära sig se. Att se skillnaden i nyanser och i kontraster; att se vinklar och perspektiv. Allt det kan man lika väl lära sig genom konsten; genom att se vad andra gjort, och sedan försöka imitera, för att sedan självständigt kreera. Och i Maasai Mbilis studio finns det alltid någon som kan dela med sig av sina erfarenheter.
Sen handlar det förstås om att berätta en historia, och det är förmodligen den del som tar längst tid att lära sig. Det krävs nämligen i allmänhet erfarenhet, och den kommer som bekant sällan i unga år.
Faith verkade dock så genuint intresserad att jag gärna tar henne som lärling när hon slutat skolan – om jag är kvar i Kenya då.

Faith.

Men åter till nyårsfirandet.
Jag hade dagen innan köpt två hela oxfiléer och täckt dem med salt över natten, så de skulle vara klara att röka till kvällen. Man skall tydligen låta kött ligga i salt ett dygn per centimeter kött, så ett dygn var i kortaste laget. Å andra sidan vet jag att kenyanerna inte är lika förtjusta i salt som jag är. För oxfiléerna betalade jag omkring sjuttio kronor kilot; det är oerhört billigt efter svenska mått mätt. Det känns lite lyxigt att gå in till en slaktare just när han hängt upp två halva djurkroppar, och be honom skära ut filéerna ur dem båda.

Anitah skäller på Arap T som strulat med chapatidegen.

Med hjälp av min vän Wiki, boda boda-chauffören från Karen som känner folk över hela Nairobi, hade jag också beställt fem kilo djupfryst fisk från fiskmarknaden nere i centrum. Vad det var för fisk förstod jag inte. Jag ville ha nilabborre, men det hade fiskhandlaren inte, så hon föreslog en annan sort istället. Fem kilo fisk för tre hundra kronor, eller sextio kronor kilot. I svenska pengar är det inte mycket, men här är det en avsevärd summa.
Jag hade dagen innan givit fiskhandlaren instruktioner via telefon, om att köpa salt och hälla över fisken. Jag hade också skickat över tjugo kronor extra till saltet. Klockan tio på förmiddagen på nyårsaftonen skulle den levereras med en boda boda-chaufför. Då skulle jag ha tid att se vad det var för fisk och förbereda den. Den kom först vid tolvtiden. Chauffören hade fått fel instruktioner och först kört till andra änden av Kibera – en extra utflykt som jag naturligtvis tvingades betala för. Det visade sig att lasten bestod av ett trettiotal små fiskar – tilapia, som är den vanligaste sorten här. Fiskarna var dessutom fortfarande helt djupfrysta. Jag hade skickat pengar till minst fem kilo salt, men de hade bara köpt högst ett kilo som de hällt över fisken. Och sedan hade de ställt tillbaka lådan med fisken i frysen. Panik! Hur skulle jag hinna tina den och samtidigt få den tillräckligt salt? För säkerhets skull gick jag ock köpte ett kilo kött till, och dränkte även den köttbiten i salt.
Nå. Vi lade över fiskarna i en stor gryta, hällde över vatten och så köpte jag ytterligare några kilo salt och hällde över dem. Sedan tog vi ut grytan i solen utanför studion. Någon var naturligtvis tvungen att hålla vakt hela tiden, annars skulle fiskarna snart försvinna.

Fiskarna, när de väl var rökta.

Så började vi förbereda en tomatgryta. En kock från Kibera var huvudansvarig för matlagningen och ett par killar till skar grönsaker som de skickade över till mig som skötte grytan. Kocken studerade noga hur jag gjorde, vilka kryddor jag använde och hur mycket av varje jag tog. Själv kör jag Kajsa Warg-metoden; jag utgår från vad jag har och kör allt på en höft. Det blir aldrig samma gryta; det är alltid små smakvariationer på samma grundtema. Men det brukar funka rätt bra, och tillsammans smakade vi oss fram till något som blev en fantastisk tomatgryta. Den fick stå och småputtra över en jiko hela kvällen, så smakerna skulle hinna ”gifta sig”, som man brukar säga.
Mot kvällen började vi röka fiskarna. Xaviour gick och hämtade en stor grill med en kedjeanordning som gör det möjlig att höja och sänka grillgallret. Den ställde vi in i studion precis vid dörren. På den kunde min röklåda stå och vi kunde till och med reglera värmen något. Röklådan är en enkel modell som en lokal svetsare tillverkat efter mina ritningar, stor nog att rymma ett getlår. Men genom att det ständigt droppar salt vatten på botten av röklådan så hade det rostat hål i botten. En lokal svatsare fixade det problemet snabbt. Här är inte helgerna som i Sverige; att allt stannar upp. Snarare är det så att det bara tillkommer nya verksamheter – alla vill kunna tjäna en extra slant på att folk firar. Så att finna en svetsare som kunde fixa röklådan var en baggis.

Två kilo oxfilét och ett kilo stek, färdigrökt.

När vi tog in fisken från där den tinat i solen upptäckte jag att det trots vakthållning försvunnit omkring ett kilo av fisken, på något märkligt sätt. Men de var åtminstone tinade nog, även om de inte hunnit bli tillräckligt salta för min smak. Vi satte på en jättegryta med ris, nog för att mätta ett femtiotal personer. Det var så mycket mat som skulle rökas att vi var tvungna att dela upp det på fyra omgångar. Vi rökte först två lådor med fisk, sedan en låda med köttet – och då hade vi ändå fisk kvar till en låda till lunchen dagen därpå. Det tog längre tid än jag beräknat och det var först vid elvatiden som maten serverades, men då kom den desto mer efterlängtad. Folk hade försetts med fria drinkar hela kvällen så det var en uppsluppen stämning. Jag uppskattar att det var ett femtiotal personer som åt och drack i studion den kvällen.

Tre av Nairobis legender inom konstvärlden; Gomba, Mbuthia och Solo 7 i samma bild. Och en vars namn jag inte vet, längst till vänster.

När efter maten startades en spontan trumorkester som snart strömmade ut på gatan utanför, lagom till tolvslaget. Det var helt galen stämning; människor i alla åldrar festade, jublade och dansade på gatorna. Från The Annex, den närmaste nattklubben i området, dunkade musiken högt även ute på gatan. Gänget från Maasai Mbili satte sig på trottoaren och fortsatte trumma. Barn i området kom och deltog i trummandet, dansade, skålade och sjöng. Jag vet inte hur många människor som kom fram och önskade mig ett gott nytt år; det är nog rätt ovanligt att se en mzungu en sån kväll, långt efter midnatt. Men det är det som är så fantastiskt med Kibera; jag känner mig aldrig hotad, bara välkommen. (Fast det kan vara påfrestande med alla okända som i alla möjliga sammanhang frågar om inte jag kan köpa dem något.)

Osch och en okänd kvinna.
Ännu en högst tillfällig bekantskap, som kom förbi studion och ville att jag skulle ta en bild på henne.
Och ännu en …
Ronics.

Först efter två på natten drog vi oss tillbaka till studion med trummorna. Men natten var ännu inte slut. Gomba drog med mig och några andra till The Annex. Där var knöfullt, minst sagt. Vi trängde oss fram till baren och beställde varsin öl. Jag var redan lite berusad, så jag tog det försiktigt med drickandet. Blir man berusad här är man ett lätt offer för allehanda thugs. Även här väckte min bleka nuna en viss uppståndelse, och jag måste medge att det är en viss känsla i att kunna vara den enda vita på ett sånt ställe mitt i natten, i en sån miljö som Kibera. Det var kul. Jag dansade och flörtade, drack och samtalade. Först när natten började gå mot sitt slut så vi gick hem till Gomba, där jag återigen fick slagga på hans soffa.

Kota och några av barnen från Bombolulu.
Det är nästan alltid barn som kommer in i studion, och det är sällan någon kör ut dem. För barnen tror jag att Maasai Mbili’s studio är en av de bättre skolorna i Kenya.

Gombas hem är inte det renaste man kan tänka sig. När man låst upp hänglåset och öppnar ståldörren möts man av en soffa längs väggen rakt fram. Framför det ett med skräp överbelamrat bord och mitt emot står det tre fåtöljer av samma modell som soffan. Den inre fåtöljen ligger ett smärre berg av ren tvätt, som antagligen aldrig kommer att bli vikt och undanstoppad i något skåp. Bakom den hänger ett skynke för en dörröppning in till Gombas enorma säng.
Direkt till vänster om entrédörren finns en hylla där glas muggar och några tallrikar står, samt en massa annat som de flesta skulle klassa som skräp. För Gomba kan det mycket väl vara råmateriel till hans kreativa skapande. I hörnet innanför skåpet finns en diskbänk – men den är inte ansluten till något vatten eller avlopp. Istället står en gul tjugoliters vattendunk framför den.
Han lagar aldrig mat vad jag vet, utan äter på något ”hotel” i området. De kallas så fastän det bara är matserveringar, inte hotell. Soffans mörkröda dynor har spruckit så skumgummit tittar fram, och de är lindrigt rena. Antagligen har de varit åtskilliga nyanser renare. Ett tunt, smutsigt täcke hänger över ryggstödet – det täcke jag använt när jag sovit där. För femton år sedan hade jag näppeligen vågat sova i en sån miljö. Idag känner jag mig riktigt hemma där – inte minst för Gombas gästfrihet och välvilja. Dessutom har vi suttit och haft långa samtal om livet och kärleken, så det är även för mig en hemtrevlig miljö på ett sätt.

Wiki med sin kamera, mitt i nyårsnatten.

En tidig morgon hos Gomba vaknade jag av att något rörde vid min axel i skumrasket. Utan den minsta panik vred jag långsamt på huvudet för att se hur en liten råtta, eller kanske en stor mus, hoppade ned från soffan. Gomba berättade att den också kom upp i hans säng, men han sparkade bara ned den. När vi senare satt och samtalade såg vi hur den kilade ut under dörren, mitt på ljusa dagen. Den var rätt söt, tycker jag. Dessutom är de intelligenta, så jag har inget emot dem – även om jag inte vill ha dem för nära.
Men även du som läser det här bor nära råttor. En kille från Anticimex berättade för mig att om man bor i en stad så befinner man sig aldrig mer än tre meter från närmaste råtta. Det låter väl extremt, men är nog inte så långt från sanningen.
Jag har även lärt mig stå ut med kackerlackor. Nu för tiden dödar jag dem aldrig när jag ser dem – leva och låta leva tycker jag är ett bra motto – så länge jag inte blir attackerad. Sen måste man förstås hålla rent omkring sig och inte lämna matrester framme, så är det lättare att undvika dem.

Nyårsfesten flyttade ut på gatan strax före midnatt. Fem, sex trummor skapar en skaplig stämning i rätt händer.
Och barn är alltid välkomna att delta.
En av de inte helt nyktra besökarna i studion på nyåret.
Jag och Rabala och en kvinna vars namn jag inte minns, mitt i nyårsnatten. Jag var lagom glad, men med full koll på min väska med kamera och annat.

Dagen efter hade jag ett tungt huvud, men en lycklig själ. Richie, en av mina vänner sedan många år, kom och berättade att man funnit en död kropp vid järnvägsövergången vid Ayany. Det var en man som huggits ihjäl med en ”panga” – machete. Det hade samlats en stor folksamling kring den döda kroppen, men Richie själv hade inte gått dit; han fruktade att det var någon han kände. Men folk var upprörda – det var länge sedan något sådan hänt här, förutom under valen. Det är dock inget som oroar mig; jag utsätter mig inte för onödiga risker och omger mig med vänner nattetid.

Be Happy. Det är väl ett gott råd inför det nya året?

Dagen efter köpte jag ett par kilo kött till för era pengar, så det blev en festkväll till, om än inte lika stor. Jag avslutar den här bloggen med att återigen tacka för ert stöd, som gör att jag får vara med om så unika upplevelser. Det enda jag kan ge tillbaka är mina berättelser och bilder, men jag hoppas att ni genom mig åtminstone får en inblick i en värld som få av er någonsin sett.
Tack!

Och om det är någon som vill stödja mitt liv och leverne i Kibera så får ni gärna Swisha en slant till mig personligen; 0723 680054. Och glöm inte att alla mina bilder är till salu. Hör av er bara så kan jag se till att ni får bilder levererade direkt hem till er. Priset är en förhandlingsfråga; ju mindre ni har, desto mindre tar jag betalt. Hör av er med ett p.m. om det är någon bild Ni vill köpa.

Lämna ett svar