Förra veckan fick jag en förfrågan via Facebook där en Kenneth ville ha mitt telefonnummer, så jag skickade det. Han ringde upp, ursäktade sig ifall han störde och berättade att han följt mig via Facebook under ett par år. Det händer alltjämt att jag får förfrågningar om jag kan vara med och sponsra något barn, och jag svarar alltid att jag inte ens kan sponsra mig själv. Men denne Kenneth ville inte ha pengar, förklarade han snabbt. Däremot hade han sett hur jag arbetar med min kamera, och att jag även filmar och redigerar videos. Han undrade om jag ville hjälpa honom att filma en intervju med en ung föräldralös flicka i Lindi, den del som anses vara det farligaste området i Kibera. Och visst, att använda mina kunskaper för såna ändamål har ingenting emot. Vi bestämde att vi skulle ses på tisdagen, då han skulle ta mig med till flickan och hennes moster.

Kenneth Owade, Dream Again Foundation.

Men när jag arbetar gratis för välgörande ändamål, så måste jag se till att det är en seriös organisation. Så jag kollade förstås upp den NGO som han hänvisat till, Dream Again Foundation.

http://www.dreamagainkenya.org/

Jag fann att såväl namn som hemsida verkade precis så amatörmässig som man kan förvänta sig av en seriös organisation här. För mig berättar sidan att det är en amatör som låtit göra den; de har inte lagt stora resurser av de insamlade medlen på en snygg hemsida. Att Kenneth även hänvisade till Maasai Mbili, och att han känner dem väl, stärkte också mitt förtroende för honom.

Lindi, Kibera.

Så på tisdag morgon ringde han och berättade att han var i Ayany för att plocka upp mig med sin bil. Han körde oss till Lindi, parkerade och där väntade flickan vi skulle filma. Hon tog oss med rakt ned i det värsta området. Där luktar det sötsurt av sopor i hela området och det är betydligt mer skitigt och fattigt än runt Bombolulu. För bara några år sedan hade det varit farligt att gå i det här området även på dagtid, förklarade Kenneth, men han har hjälpt till så mycket i området så han är välkänd nu, och det är ingen som skulle gå på honom.

Jag lärt mig hur avväpnande det är att med ett leende hälsa på folk – på swahili förstås – och gå med självsäkra steg utan att titta sig omkring så mycket. Då förstår folk att man är van vid miljön; att man inte är en turist.
Längst nere vid bäcken med skitvatten bodde flickan med sin moster i ett pyttelitet rum. En våningssäng upptog en fjärdedel av ytan. Där var också en sliten fåtölj som jag erbjöds att slå mig ned i, ett litet bord framför den. Bakom fåtöljen var det plastkorgar staplade, fyllda med kläder. I hörnet bakom dörren stod ett bord som var överbelamrat med husgeråd och plastkärl av olika slag, och under det ett par gula vattendunkar. En naken glödlampa som hängde från taket var den enda belysningen förutom ett fönster som släppte in lite ljus. Det var nästan för mörkt för att ta några bilder. Jag gillar inte att använda blixt; jag anser att blixtljuset plattar ut bilden. Det gör den ointressant ur ett estetiskt perspektiv, även om den kan vara användbar ur ett rent redovisande.

Vilma.

Vilma heter flickan. Hon växte upp med en ensamstående mor som dog för tre år sedan, när Vilma var tretton år. Sedan dess har hon och hennes lillasyster bott i Lindi, hos sin moster. Trots svåra omständigheter, för att uttrycka det milt, har det gått bra för Vilma i skolan fram tills nu. Nu har Vilmas moster inte haft möjlighet att betala skolavgifter och liknande. Så Vilma har inte kunnat gå tillbaka till skolan efter nyår. De plockade fram räkningar från skolan och visade att det var ett underskott på drygt 13 000 Kenyashilling, eller knappt 1300 svenska kronor. Men det är skulden – hon behöver någon som kan hjälpa henne framåt också. Så nu ville Kenneth att jag skulle spela in en kort intervju som han kan använda för att försöka finna någon som kan sponsra Vilma tills hon slutat skolan.

För att kunna filma intervjun var vi var tvungna att gå ut i gränden utanför, och det blev snart en smärre folksamling runt oss. Vilma gick in för att byta till skoluniform, och under tiden passade jag på att ta bilder på ungarna i området. Det blir samma glädjetjut varje gång jag tar bilder på lekande barn och sedan visar dem bilderna. När Vilma kom ut igen var det en hel skock ungar omkring mig. En av dem visade sig vara Vilmas lillasyster, en söt flicka i trettonårsåldern, en annan var dotter till mostern. Som jag förstod det så bor de minst fyra personer i det lilla rummet med våningssängen. Jag tänkte hur svårt det måste ha varit för flickorna att mista sin mor när de bara var omkring tio och tretton år. Och vilken fantastisk insats av deras moster, som i sin fattigdom ändå tar in två barn till i sitt minimala hem. Och jag kommer från ett land där det finns folk som spottar på tiggare.

När jag väl fått hyfsat tyst omkring oss, instruerat Kenneth hur han skulle hålla mikrofonen så började jag filma. Det visade sig att Vilma var verbal och vältalig, och talade bra engelska, så jag förstår att det är en ambitiös flicka. Som jag förstod det så bor de fyra personer i det lilla rummet med våningssängen.

Vilmas lillasyster, vars namn jag glömt. I bakgrunden mostern.

Jag passade på att ta bilder på folk omkring mig och det var ingen som invände. Tvärt om var det en man som på skoj tog Vilmas röda slips och flinade upp sig.

När vi var klara så gick jag med kameran och tog några bilder längs stigen, och det var ingen som invände. Det är annars rätt ovanligt, men antagligen var det för att jag gick med Kenneth.

Fredric

När vi kom till bilen passade jag på att ta några bilder på några killar som spelade ”Ludo” – eller Fia med knuff, som vi kallade det. De brukar spela om småpengar, men de visar det inte öppet eftersom det är förbjudet. En kille som presenterade sig som Fredrick hade en mjölkbar där vi parkerat, och han poserade villigt för min kamera, tog mina kontaktuppgifter och jag lovade posta hans bild. Så nu har jag nya vänner i Lindi också. När jag senare berättade för Gomba var jag varit, kommenterade han: ”Man, you been to more places in Kibera than me!”

Unga killar som springer ikapp en lastbil och liftar bakpå den uppför backarna i Kibera.

Nå, nu är det söndag eftermiddag, och jag ska redigera intervjun med Vilma. Jag ska se om jag får lägga upp den här på min blogg, när jag är klar.

Butik längs vägen i Lindi.

Jag förstod på Kenneth att de i första hand söker lokala sponsorer, men om det är någon som vill bidra till hans organisation så är det säkert inga problem. Jag kan förmedla kontakten till honom och hans organisation, men jag vill inte förmedla några pengar, av ren självbevarelsedrift: Då slipper jag ansvaret och risken att anklagas för att försnilla pengar. Men om någon vill veta mer om Kenneth och hans arbete med fattiga barn i Kibera så förmedlar jag gärna mail-adress och telefonnummer till honom.

Det går utmärkt att sända pengar via World Remit, direkt till såväl Kennets organisation som till mig.
Om det är så att någon vill stödja fri journalistik, sann berättarglädje och en fattig dokumentärfotograf så är mitt Swishnummer: 0723 68 00 54.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).
Naturligtvis går det också att köpa mina fotografier och teckningar, skicka ett p.m. om ni är intresserade.
Om jag har norska läsare som vill vara med och bidra med en slant så går det utmärkt att skicka den till mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Tack till alla er som hjälper till att hålla mig och min blogg vid liv!

Kommentarer

Hoppas att Wilma får sina studiemedel! Det är märkligt, jag noterar det ofta hos färgade i fattiga afrikanska områden, hur kan kläderna vara så skinande rena? Det kostar också att vara ” hel och ren” som man sa i gamla fattigsverige!

Därför att de tvättar så mycket. Dessutom har de genom Kinas försorg, en uppsjö av billiga, snygga kläder. Om mornarna ser man hur män kommer från slummen i skinande blanka skor och välpressade kostymer, på väg till arbetet. Därför har Kina större respekt bland vanligt folk än vad EU och USA har.

Lämna ett svar