Det är tidigt om morgonen, torsdagen den 30:e april, i Coronans år 2020. (Jag vet inte varför jag envisas med att alltid berätta när jag börjar skriva eftersom jag aldrig hinner avsluta samma dag. När jag nu redigerar den här bloggen så är det redan måndag kväll. Det återstår också att välja bilder och redigera dem, så det hinner kanske gå ännu en dag innan du kan läsa det här?)
Jag sitter på min säng och lyssnar till den nyvaknade omvärlden. Från järnvägshusen intill hörs några barn som leker. Det slamrar lite av plastkärl och emellanåt plaskar någon med vatten. Ett rop hörs någonstans längre bort och blandar sig med hundskall. Ibland flyger det förbi ett par ibisar och väsnas högljutt med sitt karaktäristiska ”häääää”.
Jag brukar påminna om att ibisar var heliga i det gamla Egypten. Jag konstaterar att den fågeln måste ha dolda kvaliteter, för den är inte särskilt fin i sin brungrå fjäderdräkt och den har förmodligen fågelvärldens mest korkade läte. Men den egyptiska ibisen kanske är vackrare? Jag har sett att de finns i fler färger, bland annat svartvit.
När jag sitter och skriver så här och det plötsligt dyker upp saker som jag alls inte tänkt skriva om, som ibisar exempelvis, brukar det sluta med att jag söker på nätet, finner intressanta fakta som under timmar kan hålla mig från det egentliga skrivandet. Så när jag påstår att jag skriver så långsamt så är det inte riktigt sant, även om jag mestadels kör med långfingervals. Jag kan under goda stunder skriva riktigt snabbt – det är mina irrfärder under faktakollen som tar den mesta tiden. Så för att återkomma till ibisarna så har jag såna som huserar i ett träd en bit utanför mitt sovrumsfönster. Varje morgon stämmer de upp sin stämma, som knappast kan beskyllas för att vara en skönsång. Ibland kommer ibisarna flygande i par samtidigt som de skränar sitt utdragna ”Häää…”

En ibis som fått sällskap.

Ibisen var den egyptiska guden Thoth’s symbol; denne brukades avbildas med en ibis huvud. Att jag har ett par sittande utanför mitt fönster får jag se som ett gott omen: Thoth var nämligen den gud som stod för visdom, skrivandet, vetenskap, magi, konst, rättvisan – samt döden. Ett tämligen stort ansvarsområde även för en Gud, skulle jag vilja säga – med en enkel människas perspektiv. Intressant är att Thoth hade ansvar för såväl vetenskap som magi – vilket knyter an till min förra blogg. Där beskrev jag hur magi är naturligt invävt i den afrikanska kulturen på ett sätt som antagligen förundrar fler västerlänningar än mig.

På den smala avsatsen precis utanför mitt fönster brukar det sitta småfåglar och kvittra intensivt om morgonen, ett par decimeter från mitt huvud. Fönstret är täckt av ett påslakan som jag använde som provisorisk gardin när jag flyttade in – ett provisorium som tenderar att permanentas. Till mitt försvar skall dock sägas att jag brukar låta tvätta det emellanåt. Men det är förstås på sånt som det märks att jag saknar intresse för heminredning och sånt. Jag vet att uppskatta ett vackert hem, men jag har aldrig haft intresse för att själv vara den som ordnar det.

När jag och min kära ex, Camilla, en gång för ett par decennier sedan letade hus, kompletterade vi varandra rätt bra. Efter en husvisning kunde hon exempelvis säga: ”Såg du vilka gräsliga tapeter de hade i vardagsrummet?”
Varpå jag kunde kontra: ”Tapeter? Hade de tapeter? Det märkte jag inte. Men det var rost på röret till elementet i vardagsrummet, och en fläck på parketten under.”
Fast jag ska skamset erkänna att Camilla oftast såg såna detaljer också; det är bara jag som inte ser tapeter, gardiner, mattor och sånt.
Bland det värsta en kvinna kan utsätta mig för är att fråga;
”Nå, vad tycker du?”
Om hon känner mig så noterar hon genast hur jag börjar flacka med blicken och titta dels på henne och dels på omgivningen, i ett desperat försök att finna något som är annorlunda. Tankarna går på overdrive: Möblerna; stod de så här förut? Nya gardiner? Håret? Har hon klippt sig? Färgat håret? Örhängena? Kläderna? Har jag sett dem förut?
Ni förstår säkert känslan. Till sist brukar jag klämma till med något i stil med:
”Du har fixat håret? Det ser lite annorlunda ut …”
Och ni kan säkert tänka er den anklagande tonen, och den efterföljande sarkasmen när det visar sig att jag återigen haft fel. Måhända har jag tränat upp min observationsförmåga sedan jag plockade upp stillbildskameran igen; ju mer jag letar efter vackra bilder, desto fler vackra bilder ser jag. Men jag har inte kommit längre i den estetiska utvecklingen på den rent praktiska nivån, än att jag fortfarande efter fyra månader har ett ljusblått urtvättat påslakan som gardin.

Från barndomen minns jag hur min mor brukade skratta åt ”Fru Rullgardina”. Det var ett hus i grannskapet som vi ofta körde förbi, och paret som bodde där var inte fullt så husliga som förväntades av grannarna. Naturligtvis var det kvinnan som fick bära hundhuvudet för denna hushållets försumlighet. Julgardinerna fick hänga till påsk, vilket i sig var nog för att skvallret började gå. En annan gång hängde det en gardin på bara en sida i ett fönster, och så fick det vara i månader och ge bränsle åt det lokala skvallret. Men ofta saknades det gardiner alls i deras fönster, så på kvällen drogs rullgardinen för; vilket gav upphov till öknamnet Fru Rullgardina.
Så kanske får jag öknamnet ”Herr Påslakan” här i Kibera?

Idag kom Wiki förbi ett par timmar. Han får nästan inga körningar nu, och han saknar sin egen motorcykel sedan motorn skar. Han är uttråkad, men stoisk i sitt förhållningssätt. ”It will come to an end, this Corona”, säger han förtröstansfullt – trots att han inte har någon inkomst. Men han berättade att han fått ett hjälppaket från den katolska församling han tillhör; innehållande fyra kilo mjöl, två kilo socker och tre kilo ris, ett par kilo bönor och ett paket te, om jag minns rätt. Jag passade på att nämna min förra blogg där jag berättade om ”juju” – alltså magi – och frågade Wiki vad han tror om det.
”Jo, det finns många som sysslar med det”, svarade han undvikande. Det var först på min direkta fråga som han medgav att han visst tror att det finns juju och att det fungerar. Hans kristna tro är ett viss skydd, men han är inte oemottaglig för det, menade han. Men de som ägnar sig åt sånt säljer sin själ, tillade han.
Wiki visade mig ett klipp på Youtube från Nigeria, där en högt utbildad man var en praktiserande ”häxdoktor”. I hela Afrika har man ett helt annat förhållningssätt till det ”övernaturliga” än i den ”civiliserade” västvärlden. Men även i Sverige finns det åtskilliga människor som inte nöjer sig med den mätbara världen; som tror på ”spöken” och en andevärld. I västvärlden gör man dock bäst i att tala tyst om såna saker, om man inte vill bli betraktad som en idiot.

På baksidan av mitt hus städade de upp den olagliga soptipp som spridit sin stank i området.
Notera bristen på räcke på andra våningen tvärs över från mig. Så hade ingen fått bo i Sverige. Men hemlös får man vara både här och där.

Småningom begav sig Wiki hemåt, men då kom istället Kaka. Jag har ständigt besökare i mitt hem, och de möts alla av en flaska handsprit – för säkerhets skull. Kaka är en mycket trevlig och beläst man – även om det är svårt med muslimska besökare under ramadan. Man kan ju inte bjuda på något, och det känns väldigt okänsligt att sitta och läska sig framför någon som fastar hela dagen. Men en av mina muslimska vänner som bott i Sverige några år och nu flyttat tillbaka till Egypten, berättade att det är rena barnleken att fasta i Egypten. Han har ju under flera år fastat i Sverige, sommartid. Det har för honom inneburit nästan 20 timmar lång fasta – nu är det bara 12 timmar.

Kaka frågade mig om jag provat att fasta någon gång; att gå en hel dag utan att äta eller dricka någonting. Jag erkände att jag aldrig gjort det. De få gånger jag fastat har det varit ofrivilligt – för att jag varit helt pank, och det har alltid inträffat här i Kenya. Påtvingat fastande är inget att rekommendera – i synnerhet när ens skafferi är tomt, så man inte ens kan äta när kvällen kommer. Just nu är det verkligheten för allt fler människor här i Kibera, oavsett om man är muslim eller inte. Inför svälten är vi alla lika sårbara.

Kaka visar hur en kenyansk manspreading ser ut.

Enligt Richie var Kaka något av en värsting när han var ung, men växte upp och sansade sig när han gifte sig. Idag berättade Kaka själv att han visst var rätt vild – om inte direkt någon värsting. Men han var nyfiken så att han alltid brukade befinna sig där det hände något – även om han inte själv deltog. Och han var street smart nog att aldrig åka fast för något djävulskap, när han någon gång deltog. Samtidigt hade han högsta betyg i skolan, och då är det lättare att komma undan med en del rackartyg.
Kaka föddes som en ”roman catholic”, berättade han, men efter att ha undersökt alla tänkbara kristna kyrkor funnit att de alla hade någonting som gjorde att han inte kunde acceptera dem. När han så träffade sin fru så konverterade han till islam och är idag en troende muslim som besöker moskén och fastar under ramadan – ett ganska stort steg att ta om man inte gör det utifrån en stark personlig övertygelse.

Jag har redan tidigare talat med Kaka om religion och juju, men idag berättade han att hans egen ”grandpa” är en ”witch doctor”. Förfadern brukar peka på flygplan på himlen och skämta om hur den vite mannen är så stolt över att de skapat flygplan som kan frakta folk fram och tillbaka till olika platser i världen. Själv flyger han på sin kvast, helt osynlig och mycket snabbare är den vite mannens flygplan, brukar han säga. Kaka var själv skeptisk till alla dessa historier om juju, men han blev omvänd efter en personlig upplevelse som han inte kunde bortförklara på en logisk väg.
Kaka var en hyfsat framgångsrik fotbollsspelare på den tiden. Men under en match blev han en gång trampad på foten. Det var ingen allvarlig skada; där blev bara ett mindre märke på foten så det var ingenting han tänkte närmare på. Men dagen efter var foten rejält svullen och ömmade svårt, och två dagar efter var svullnaden så stor att han var tvungen att uppsöka en läkare. Konsultationen gav vid handen att det var en inflammation i foten; ordinationen var antibiotika i en vecka. Veckan gick utan att foten blev bättre – snarare sämre. När han återvände till läkaren konstaterade denne att han valt ett för svagt antibiotika, så nu skrev han ut en dunderkur som skulle greja biffen på en vecka. Men inte heller den andra kuren hjälpte.
Nu bestämde sig Kaka för att byta sjukhus. Han kom till en annan läkare som bekymrat tittade på foten. Nu krävdes det röntgen för att se om infektionen gått in i benet. Det hade det inte, och han fick en tredje antibiotikakur som han skulle ta under två veckor.

När inte heller denna behandling hjälpte var det någon som berättade om Kaka’s bekymmer för hans ”grandpa” (jag förstod inte om det var hans mor- eller farfar, men det är mindre viktigt för berättelsen). Denne visste på råd. Han kontaktade Kaka och sade till honom att köpa en svart get och komma till honom med den till helgen. Han skulle också bjuda in släkten på middag och se till att alla åt av geten. När dagen var inne brände grandpa en massa örter och uttalade diverse besvärjelser innan de började äta. När måltiden var över fick alla gästerna komma och spotta på Kakas dåliga fot innan de skiljdes åt. Dagen efter fick han på sig skon igen och det hade slutat värka i foten. Två dagar efteråt var han helt återställd. ”Grandpa” berättade att det var någon som blivit förbannad på någon i familjen, och som hämnats med en förbannelse som skulle ”stoppa framgång” i hans familj. Förbannelsen hade riktats allmänt mot familjen; inte mot Kaka personligen, men det var han som av en slump tvingades ta emot förbannelsen. Kaka blev helt övertygad om kraften i juju. En förklaring som den som Kaka ger; att han råkat ut för juju, hade antagligen aldrig accepterats i Sverige. Här i Kenya är det en helt annan sak.

Doktor Juma kanske har något för dina krämpor också?
Foto: Richie Odour

När jag söker på nätet finner jag att häxbränningarna i Sverige koncentrerades under ett fåtal år på 1600-talet; 1668-1676. Det brändes omkring 300 påstådda häxor, nästan samtliga kvinnor. Endast en av dem brändes levande – de flesta torterades till döds innan de brändes. Till skillnad från vad man kan tro var det inte enstörings-kvinnor som bodde i utkanten av byarna som anklagades. Det var ofta framgångsrika kvinnor i femtioårsåldern som anklagades, och det utmärkande för de svenska häxbränningarna var att det ofta var barn som utpekades som vittnen.
Här i Kenya sker det fortfarande att människor anklagas för att vara häxor, och bränns levande på bål av uppretade folkmassor. Den senaste ”häxbränningen” jag finner omtalad i medierna skedde i Kisii för två år sedan: En sjuttioårig kvinna anklagades för att med svart magi ha dödat sitt tolvåriga barnbarn. En uppretad folkmassa sökte upp kvinnan i hennes hem, bokstavligen sparkade ut henne där hon brändes på ett bål. Och det här är inte den enda händelsen som jag finner. 2008 var det åtta kvinnor och tre män som samlades hop och brändes levande, anklagade för häxerier.
I januari 2017 var det två äldre kvinnor, mor (95) och dotter (53) – som anklagades för häxkonster. Man hade funnit en bok där det var en lista över döda personer, respektive en för människor som skulle komma att dö. Kvinnorna släpades ut från sitt hem och brändes till aska, allt bevittnat av den yngre kvinnans son som undkom med bara förskräckelsen.

En lindrigare form av magi är när man ser till att ens partner inte är otrogen. I en artikel berättas det om en kvinna vars man varit notoriskt otrogen. Hans fru fann honom i säng med en grannkvinna, och han förklarade hur djävulen gripit honom. Han blev förlåten, men en tid senare var det en annan äkta man som försökte döda mannen för att han förfört dennes fru. Då vände sig frun till en witch doctor som gav henne en liten behållare med dryck som hon skulle droppa i sin mans mat. Hon följde medicinmannens råd och efter det blev hennes man som omvänd, vittnar hon om i en artikel i en av Kenyas större tidningar.
Otrohet är annars ett vanligt förekommande tema när det gäller juju. I en artikel från 2013 finner jag en märklig historia. En stor folksamling hade uppstått utanför ett hotell där en man sades ha fastnat inne i en kvinna. Folket stod och väntade på att få se vilka det var som ägnade sig åt utomäktenskapliga lekar, och under tio timmar växte folksamlingen allt mer, tills kravallpolis kom för att skingra massan. Men när man sökte igenom hotellet fann man inget par. Men en polisbil sades ha lämnat hotellet lastad med sängkläder morgonen därpå, vilket spädde på ryktena: Att en kvinna som tröttnat på sin makes otrohet hade gått till en witch doctor, som uttalat en besvärjelse som gjorde att mannen fastnade inne i kvinnan. Den typen av händelsen lär inte vara unik här i Kenya, enligt ryktena.

Foto: Richie Odour

En annan sorts ”besatta” människor är ”Night Runners”. Det är ett fenomen jag aldrig hört om tidigare, men det är välbekant här. När jag söker på nätet finner jag till och med en BBC-dokumentär om dessa nattliga löpare. Det är människor som springer omkring och skrämmer folk efter mörkrets inbrott. De har funnits i generationer, kraften eller förbannelsen, går i arv genom generationerna, och det anses vara människor som är besatta. Enligt de skrämmande myterna är dessa nattliga friluftsmänniskor nakna och ansiktslösa, och folk är ordentligt rädda för dem. I dokumentären berättar en man om hur han klivit över en burk med något i, som hans far lämnat efter sig. Efter den dagen har han känt ett obetvingligt behov av att springa ut i natten och skrämma folk. Night Runners knackar på dörrarna hos folk, slänger småsten på plåttaket och för oväsen. Poängen är tydligen bara att skrämma folk – inte att stjäla något eller skada någon. Men det han hänt att night runners som fångats har lynchats, så det är ingen ofarlig verksamhet. Om man fångar en Night Runner, brukar de erbjuda pengar eller värdesaker för att skydda sin identitet. I BBC-dokumentären berättar en av dem hur han tvingats betala en ko för att inte avslöjas. Det kanske märkligaste med dessa nattliga löpare är att de till och med är organiserade och försöker få Night Runners att bli en etablerad sport. I en artikel i Standard, Kenya, finner jag en intervju med Jack Songo, president för Night Runners Association. Enligt Songo finns det omkring 2,8 miljoner medlemmar i landet, och 1300 bara i Nairobi, varav omkring 700 är aktiva. Stadsmiljöer är annars inte bra för de nattliga löparna; det är för ljust. De vill bara springa i månens sken. Homa Bay är annars den ort som är mest förknippad med Night Runners.

He takes his phone and dials a person he later tells us is the Homabay County chairman of night runners.
The man I have been talking to on the phone is very powerful,” says the president after confirming to us that the man, one of his juniors, has to be present before he speaks to us.
Never joke with him,” he yells while peering towards a path separating his piece of land with a neighbour as the county chairman arrives aboard a motorbike. He identifies himself as John Monyi.
This man can point just a finger at a flying eagle, and it drops to the ground either dead or alive,” he says of his junior.
Such are some of the great dark powers of darkness that night runners possess. Running at night is what they do best. And running while nude is what excites them most.

https://www.standardmedia.co.ke/article/2000093067/demistifying-the-nude-night-runners

Till och med i affärstidningen Business Today finner jag en artikel om Night Runners. Där konstaterar presidenten Songo: “We run completely naked during the night. You know why. Everything is sweet while naked,” he says, laughing at his own joke. “During the act, we spit fire from our mouths and anus, so if you are dressed, chances are that the clothes are likely to block the fire from and lowers morale.”

Ett annat fanomen som jag varnats för är om man ser en rad människor som kommer gående på led efter solnedgången och jag hör någon säga mitt namn, så skall jag absolut inte besvara tilltalet. Gör jag det kan jag bli en slav för en natt, enligt sägnen. Den som behöver gratis arbetare för en natt går nämligen till en witch doctor och får en magisk formel som gör att alla som besvarar hälsningen tvingas följa en och arbeta hela natten. Fram mot morgonen befrias man och skickas hem för att sova, men dagen efteråt minns man ingenting av det timade. Allt som bevisar vad man gjort är att man är trött och har värkande muskler efter hårt kroppsarbete.

Juju används inom alla områden i Afrika. För den sportintresserade kan jag berätta om Felix Dzukwa, ledare för Dynamos supporters, i Zimbabwe. I en match mot Harare City hade deras målvakt tagit alla skott på mål. Då skickade supportrarna en bollkille att hälla ut 2preparerat” urin bakom motståndarlagets målvakt, och bara någon minut senare letade sig ett skott in i maskorna bakom målvakten. Det är sånt som gör att folk fortsätter tro på juju. Till tidningen Standard, Zimbabwe, säger Felix Dzukwa:
If you do not use juju in African football, you will never be successful. In that game against Harare City, we had to do something because there was juju at Harare City’s goal area,” Dzukwa said.
“We had to send that young boy to pour urine at that goal area because it neutralises the opponent’s juju.”

Vidare har vi fotbollsspelaren William Ouma som i 1972 års Africa Cup var inblandad i Kenyas samtliga mål. Hans motståndare sades inte kunna se honom, eller att de blev helt förvirrade när han kom nära. I efterhand kunde de inte minnas hur han passerat dem. Han var dessutom en utmärkt skytt som gjorde mål långt från utanför målområdet. Witch craft blev ”den naturliga förklaringen” till Oumas framgång.
Kenyas fotbollstränare på högsta nivå, reser till Tanzania och Nigeria för att få starkare ”förbannelser” (spells), eller skydd från sådana. Naturligtvis är såna inte eviga, utan måste förnyas och förstärkas med jämna mellanrum. Det är om inte annat en bra affärsmodell för utövarna, för det är inte gratis att få del av denna magi. Rädslan/respekten för juju är så stor att det rapporteras att fotbollslag ibland vägrar använda omklädningsrummet i bortalagets arenor.

Foto: Richie Odour

Nu skall det sägas att det är förbjudet med witch craft (häxkonster) här i Kenya. Det finns till och med ett kapitel i lagboken som talar om det: The Witchcraft Act, Chapter 67 Laws of Kenya, Article 3: ”Any person professing a knowledge of so-called witchcraft or the use of charms, who advises any person applying to him how to bewitch or injure persons, animals or other property, or who supplies any person with any article purporting to be a means of witchcraft, shall be guilty of an offence and liable to imprisonment for a term not exceeding 10 years.
Det hindrar inte att det finns små diskreta skyltar uppsatta på stolpar runt omkring i landet, där ”doktorer” annonserar ut sina tjänster. Tron på magi är så utbredd att många witch doctors blivit rika. En undersökning som gjordes av Pew Research Centre listade Kenya på 15:e plats när det kommer till vidskepelse; var fjärde kenyan tror på witch craft. (Jag finner översättningen ”häxkonster” lite för barnslig – det bagatelliserar fenomenet och lägger det på barnsago-nivån.) Grannlandet Rwanda lär enligt samma undersökning ha det minst skrockfulla folket i Afrika. Ändå läser jag i en artikel från 2017, hur landets tränare för fotbollsserien, anklagar varandra för använda juju.

Något för en witch doctor kanske?

Men innan vi fördömer denna vidskepelse skall vi minnas alla annonser för spådomar, tarot-läggning, horoskop och annat, så vårt relativt högutbildade folk är inte befriade från ”vidskepelse”. Men det tar sig vanligtvis inte så drastiska uttryck som här i Kenya. Jag skriver vanligtvis eftersom händelser som de i Knutby och Kristi Brud är tack och lov ovanliga i Sverige. Samtidigt har vi trenden med vampyrer och zombies, som naturligtvis är ren underhållning – men om det inte vore för människors fascination för vidskepelse skulle de antagligen inte blivit en sån framgång.
Jag gillar jämförelsen mellan kristendom och det vi kallar vidskepelse; att det i grund och botten handlar om samma sorts starka tro på något som inte går att bevisa. Men som de flesta av oss är uppväxta och fostrade i en kristen anda, så tar vi den sortens ”vidskeplighet” som naturligt på ett annat sätt än magi. Här är ett klipp som visar en duell mellan en kristen präst och en witch doctor, och man kan se att skillnaden mellan deras metoder inte är så stor.

Samtidigt börjar jag vackla i min vetenskapliga tro. Nog för att jag gillar att se att saker kan beläggas, men kanske har vår vetenskap ännu inte funnit verktygen för att kunna mäta vissa krafter?

Alla folk har i alla tider, haft ett betydligt närmare förhållningssätt till såväl naturen som till magi, eller det vi kallar övernaturligt. Än idag lär det vara 60 % av islänningarna som tror på alver och Huldufólk (det gömda folket). I en artikel i Expressen från 2013 berättades hur arbetet med en motorväg stoppades för att ett gäng advokater ville skydda alverna som bodde i området:
”Även de kulturella och miljöaspekterna spelar in, menar advokaterna, som menar att det vore synd om vägen korsade de isländska lavafälten.
– Några tycker att den här alvfrågan är lite irriterande, men jag gifte mig i en kyrka framför en gud som är lika osynlig som alverna, så det som kan ses som irrationellt, är egentligen ganska vanligt, säger miljöforskare Andri Snaer Magnason till AP.
Och alvkännaren Ragnhildur Jonsdottir går snäppet längre:
– Det skulle bli en hemsk förlust och skadligt för alverna och människornas värld, säger han.
Detta är inte första fallet av alvrelaterade störningar i vägbyggen. I tidigare fall har man löst frågan genom att stoppa bygget tillfället ”fram till att alverna som bor i området har rört sig vidare”, skriver AP.”

https://www.expressen.se/nyheter/alvernas-hemland-kan-stoppa-motorvag-pa-island/

För den som vill veta mer fann jag också en karta över platser där Huldufólk synts till:
https://www.businessinsider.com/iceland-hidden-people-map-2016-3?IR=T&fbclid=IwAR2zIM7WUfe_PCToKMpEHKzZrkT3YKG50iCZBbwTZHweL3yg93lXlgyhp7g

I den isländska mytologin spelar naturen en stor roll. Kanske är denna Corona-tid den tid då människor börjar hitta tillbaka till naturen, och kanske lär sig återkoppla till krafter som människor bättre kände förr i tiden? Eller är allt bara vidskepelse och hjärnspöken? Tron kan försätta berg, sägs det. Och när det kommer till dessa witch doctors skall man minnas att många av dem är kunniga på helande örter och växter, kunskaper som gått i arv i generationer. Det sägs att exempelvis maasaierna har naturmediciner mot alla krämpor, och även andra folkslag har sina naturliga botemedel som använts. Det mest aktuella fallet är nog så aktuellt; Madagaskars president, Andry Rajoelina, hävdade nyligen i ett möte med ett tiotal andra afrikanska presidenter, att ett örtte med namnet Covid Organics (CVO) botar Covid-19. Om det verkligen är så återstår att se. Jag läser i tidningen om en mycket lycklig nybliven tvillingmor som är lite ovanlig. Hon är nämligen 68 år. Hennes man är 74 och de har i över fyrtio år önskat sig barn. Vid tredje försöket med konstgjord befruktning så gick det vägen. Om det var någon juju inblandad förtäljer inte historien.

Annars flyter dagarna på här och det händer alltför mycket för att jag skall hinna med att berätta allt. Men i morse händer det en tragisk händelse. En mycket populär presentatör och programledare hos Kiberas egen Radio Pamoja, Mohamed Hassan Marijan, hade just avslutat nattens sändningar, packat ihop sin laptop och var på väg hem. Klockan var fyra på morgonen – en timme innan utegångsförbudet hävs – när han blev rånad. Fem killar slöt upp runt honom utanför stationen och när han inte gav ifrån sig sin laptop frivilligt så högg en av rånarna honom i ryggen med en kniv. Han dog på stört och killarna drog iväg med sitt byte. Men vad det inte visste var att det fanns en övervakningskamera över området. En grupp mycket förbannade medborgare såg bilderna från övervakningskameran och kunde identifiera rånarna. Genast begav de sig på jakt efter dem. Två av rånarna hittades och de lynchades efter vad jag har hört (i medierna nämns bara en).
Två ligger och gömmer sig någonstans – och den femte gick självmant till polisen i Kilimani och angav sig själv för att söka skydd från den uppretade lynchmobben.

Själv söker jag skydd från såväl uppretade som lugna folkmassor i dessa tider. Men det känns lite overkligt fortfarande det här med det dödliga viruset. Hittills är det 490 bekräftade fall och 24 döda i viruset, påstås det. På en befolkning på 50 miljoner. Nej, jag är just nu mer oroad över mer akuta hot. Härom dagen var det en Nairobi Fly som satt på mitt lår när jag satt på sängkanten. Jag var på väg att vifta bort den som man brukar göra med insekter, när jag såg att den var röd och svart och hann hejda mig. Istället blåste jag bort den, som man skall för att inte få på sig det frätande ämnet de utsöndrar. Vidare har jag en mus som springer mellan köket och toaletten. Det känns inte helt hygieniskt, men den är rätt söt. Om jag kunde skulle jag hellre tämja den än att ha ihjäl den. Å andra sidan har jag en enormt gravid katthona utanför dörren. Kattan skulle kunna flytta in, men hon hårar så mycket, och det är inte heller så hygieniskt. Men hon skulle kunna lösa musproblemet.
Jag skulle kunna fortsätta mycket längre och berätta om livet i Kibera och all juju jag hör talas om, men det finns ju de som tycker att jag ”skriver bra men för långt”, så jag sätter väl punkt här.

Om ni tycker om att läsa om Kenya och Kibera i dessa coronatider, får ni gärna betala valfri summa för läsupplevelsen, och för glädjen att hålla mig vid liv. Det är tuffa tider och jag lever helt på vad mina läsare sponsrar mig med, och jag är innerligt tacksam för varje krona.

Ni kan också köpa mina bilder och få dem utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Priset beror på hur hungrig jag är.
Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6
Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).

Tack på förhand.
Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här:
http://johnbgod.se/skrivklada/

Kommentarer

Hej Johan !
Jag ska skicka en liten slant (100kr är vad jag klara just nu), när det kommer råd får du mer. KRAM

Lämna ett svar