Är kabinettsekreterare Annika Söder en ond människa?

Är det fel att ställa en sådan fråga? Är det för provocerande att ifrågasätta om en offentlig person kan vara ond?

Så, vad är det som gör att jag ställer frågan om Annika Söders eventuella ondska?

Jo, det var att jag lördagen den 12:e januari 2019 hörde P1 programmet Konflikt, där Söder medverkade. Programmet handlade om kriget i Jemen, och var den första gången jag hört en så allvarlig kritik mot svensk vapenexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Söders roll var att å den svenska regeringens vägnar förklara vapenexporten till dessa krigförande länder, och hennes svar var minst sagt anmärkningsvärda och värda att syna närmare ur ett moraliskt perspektiv.
Fast jag kanske bara är gammaldags som vill diskutera moral – det tycks höra det förgångna till, i dessa nyliberala tider?

Först av allt måste man naturligtvis definiera vad man talar om. Vad är ondska?
Frågar man Wikipedia blir svaret sammanfattningsvis:
”Ondska är i många kulturer ett vitt begrepp som omfattar tankar, ord eller handlingar som av majoriteten i en bestämd omgivning ses som fördärvliga, hemska eller rent av farliga och som ofta riktas mot allmänna moraliska föreställningar. Ondska beskrivs ofta som motsatsen till godhet, men även som frånvaro av godhet.” …
”Ur filosofisk synvinkel kan ondska ses som ett begrepp som sammanfattar det som är etiskt fel och därmed motsatsen till godhet.”

En majoritet av det svenska folket är emot vapenexport till diktaturer, i synnerhet till de länder som begår folkmordet i Jemen, så att fortsätta exportera vapen till dessa länder är per definition en ond handling.

Det skall nu levereras ett nytt övervakningssystem till Förenade Arabemiraten och Annika Söder förklarade att tillståndet för leveransen ”antagligen var beviljat innan den nya lagstiftningen trädde i kraft”. Det här var enligt henne tillräckligt för att förklara att Sverige fortfarande levererar vapen till krigförande länder.

Det pågår ett folkmord i Jemen, en massvält som är framkallad av kriget. Det handlar om miljontals människor som svälter just nu i skrivande stund. Människor som dör av svält, samtidigt som Annika Söder besvarar journalistens frågor. En svält som Sverige bidragit till, genom att de absolut inte tagit avstånd från Saudiarabien och dess grymma terrorbombningar riktade mot civilbefolkningen. Sverige har inte ens avbrutit ”följdleveranser” av vapen till Saudiarabien, än mindre fördömt diktaturen. Och nu skall Sverige alltså öka sin medverkan till folkmordet genom nya leveranser till Förenade Arabemiraten?

Vad Annika Söder egentligen säger är att eftersom Sverige har ingått ett avtal om att leverera vapen till dessa diktaturer, så kan de inte bryta mot dessa avtal – inte ens ett folkmord, där miljontals människor svälter, får hindra Sverige från att leva upp till sina affärsavtal. Det vore ju omoraliskt, eller hur?

Nu har det kommit nu lagstiftning som kräver hårdare uppföljning av vapenexporter, för att se att de inte används på ett otillbörligt sätt, förklarar Annika Söder, med en kafkaesk byråkratisk kylighet, och tillägger att ”tillämpningen av den kanske inte fullt ut trätt i kraft.”

”Så du anser att det borde följas upp bättre då”, frågar journalisten.
Annika Söder svarar:
”Det finns ju inte anledning att motsätta sig det, men när det gäller kriget i Jemen så är det Förenade Arabemiraten och Saudiarabien själva, som har ansvar för sitt agerande, Jemens regering har ansvar för sitt agerande och huthis har ansvar för sitt agerande. Det Sverige huvudsakligen har ägnat sig åt är att försöka hjälpa till att hitta en lösning på konflikten så att striderna tar slut och att både rebellaktiviteter och de förfärliga bombningar som sker, inte minst från Förenade Arabemiraten och saudisk sida ska upphöra.”

”Så att Sverige sålt vapen till de här länderna gör oss inte medskyldiga till den hungersnöd vi ser?”
(Ett par sekunders talande tystnad, innan Söder svarar:)
”Det är ju ett sätt du ställer frågan på ett sånt sätt … så att Sverige utmålas som en aktör som dödar … civila i Jemen, och det är ju inte det det är frågan om, utan här är det ett stort geopolitiskt spel, där Jemen har kommit i kläm, och där vi har stora … stort inflöde av vapen till Saudiarabien från länder som exempelvis USA, Storbritannien och så vidare, och det är ju där grundproblemet ligger … i att … dom vapnen kommit till användning på ett förfärligt sätt.”

Ja, vad ska man säga? Finns det ett mer byråkratiskt sätt att försvara ondska på? Det finns ingen motsätta sig en hårdare kontroll av vart svenska vapen tar vägen, konstaterar Söder, och fortsätter med att lägga ansvaret på hur mottagarna använder vapnen. Med samma argumentation bör det vara lagligt att sälja droger på skolgårdar också – det är ju upp till ungdomarna vad det gör med drogerna!

Ska jag läsa mellan raderna så tolkar jag Söders uttalande på följande sätt:

Sveriges vapenexport till krigförande länder är ursäktad eftersom USA:s och Storbritanniens vapenexport är så mycket större och det är bara dessa länders vapen, inte svenska, som används på ”ett förfärligt sätt” (- det vill säga på det sätt de tillverkats för att användas på).
Sverige har gjort så mycket för att konflikten skall upphöra så att det är moraliskt försvarbart att vi samtidigt tjänar pengar på att sälja vapen till de länder som står för folkmordet; och orsaken till kriget beror på geopolitiska faktorer som Sverige inte har någon som helst inverkan på.
Sammanfattningsvis är det bara Arabemiraten, Saudiarabien, Jemens och huthis som har ansvar för sitt agerande – Sverige blev inte uppräknade bland de länder som måste ta ansvar för sitt agerande.
Det förklarar ett och annat, eller hur?

När vi nu tittar på Annika Söders kommentarer så är det precis vad som förväntas av henne. Hon får betalt för att säga såna saker. Frågan är om hon tror på dem själv?
Vad gör utbildning och arbetsmiljö med människors omdöme och moral, egentligen?

Om Annika Söder anser att det är försvarbart att exportera vapen till dessa länder, så har hon en moral som avviker från det jag tänker mig ”majoriteten i en bestämd omgivning ses som fördärvliga, hemska eller rent av farliga”. Per definition är Söder i så fall en ond människa, eftersom en majoritet av Sveriges befolkning är emot vapenexport till diktaturer, och säkert ser det som extra förkastligt till de länder som står för folkmordet i Jemen.

Om Söder å andra sidan anser att det är moraliskt förkastligt med denna vapenexport, och ändå uttrycker sig som hon gör, så måste hon antagligen göra våld på sin egen moral för att göra det som förväntas av henne i arbetet. Är det att vara en ond människa: Att för sitt arbete och status göra våld på sin egen moral och försöka ”försvara” eller bortförklara onda handlingar?

Jag undrar om Annika Söder bara ser sig själv som en neutral utförare av uppgifter som åläggs henne, eller om hon ser att hon har en aktiv roll och ett personligt ansvar för sina handlingar?
Jag är rätt övertygad om att hon och hennes vänner inte uppfattar henne som en ond människa, eller ens hennes handlingar och uttalanden. Men det förändrar inget i sak: Söder försvarar en ond sak.

Det här gäller nu inte bara Annika Söder, om Ni trodde det.
Det här gäller oss alla. Varje dag, i varje beslut, i varje uttalande när vi representerar stat, kommun eller en arbetsgivare.
Ni som arbetar på en myndighet; hur resonerar ni?
Hur tänker ni, som arbetar på en myndighet och skickar ut beslut som ni själva inte skulle vilja få? Hur tänker ni om den som sitter på den andra sidan om ert skrivbord? Vilkens perspektiv väljer du? Väljer du arbetsgivarens perspektiv, eller klientens?
Har du ett personligt ansvar för det du uträttar i ditt dagliga liv?

I frågan om vapenförsäljning till diktaturer är det lätt att säga att det är moraliskt fel, anser jag. Själv skulle jag aldrig arbeta för ett vapenföretag, eller för något företag vars verksamhet strider mot min moral. Inte heller skulle jag kunna arbeta som parkeringsvakt eller liknande: Tänk så nedbrytande att hela dagarna gå runt och bötfälla folk, istället för att göra andra människor glada!

Men en sån moral får man inta ha i vårt samhälle. Jag blir ofta kallad parasit för att jag är arbetslös men vägrar skämmas över det, eller det faktum att jag tvingas leva på försörjningsstöd. Arbetsnormen ifrågasätter min moral, eftersom jag inte är beredd att söka vilket jobb som helst. Människor som Annika Söder ifrågasätts däremot sällan för sin moral, för de har ju ett arbete och ”gör ju rätt för sig”.
Jag som ifrågasätter den moralen, gör inte rätt för mig, enligt arbetsnormen.

I och med det här inlägget har jag nu ändrat på det.

Lämna ett svar