Dagarna försvinner oroväckande snabbt, och det närmar sig slutet på mitt äventyr i Kenya för den här gången.
Jag hade bestämt mig för att försöka försöka behålla lägenheten här i Ayany medan jag reser till Sverige på obestämd framtid. Wiki, min vän boda boda-chauffören i Karen, har redan en nyckel, och han skulle ta hand om lägenheten medan jag är i Sverige. Men jag vet ju inte när jag kan komma tillbaka till Kenya. Egentligen skall man vara ute ur landet i minst sex månader innan man kan få ett nytt visum, men jag tror att jag skall kunna återvända tidigare. Det beror ju också på om jag får någon inkomst i Sverige – men jag är optimist och förlitar mig på livet.
Det är precis lika dyrt med en tur och returbiljett som en enkel, så jag bokar kanske en returbiljett redan i december. Ombokningsbar förstås, för jag vet ju inte när eller om jag kan återvända. Jag planerar dock för det, och det är ju här jag har mitt hem. Om jag inte behåller lägenheten så måste jag ändå hitta någonstans att förvara mina saker, och då riskerar jag att de försvinner på ett eller annat sätt. Om jag inte får råd att betala hyran så vet Wiki att han kan sälja min skrivare – en bra sådan som åtminstone betalar en hyra. Och skulle jag trots allt bli av med allt jag har här, så är det ändå ingenting som är oersättligt. Man skall inte fästa sig vid jordiska ägodelar.

En vägg till ett av skjulen i Kibera. Ett lapptäcke av vad helst de funnit.

Skolan som ligger mitt över gatan blev ledig för ett par veckor sedan. Då skolorna är stängda här i Kenya hade de som drev skolan inte råd att vara kvar där. Jag och Wiki gick dit och kollade in huset. Tre stora rum, kök, toalett och dusch, uteplats både på baksidan och framsidan. Och en jättestor vattentank, så där slipper man den eviga vattenbristen. Egentligen skulle det förstås vara för stort för mig, men nog är det frestande med ett rum stort nog att ha en fotostudio i och dessutom med möjlighet att hyra ut ett rum. Och uteplatser! Att kunna sitta ute om kvällarna – det har jag saknat.
De ville ha 25 000 i månaden för huset, men Wiki blev lovad att få hyra det för 22 000. Jag betalar 18 000 för den lägenhet jag bor i, så det var bara 4000 KSH som skiljde. Eller fyra hundra kronor mer i månaden.
När jag nu kollar kursen ser jag att Kenyashillingen har gått ned i värde. Tidigare har jag räknat att det är en tiondel i svenska pengar, så 22 000 KSH skulle vara 2200 SEK. Men när jag nu kollar ser jag att min hyra ligger på knappa 1500 SEK i månaden. Så för cirka 330 kronor mer i månaden skulle jag kunna hyra ett helt hus istället. Samtidigt skulle det kännas konstigt att flytta in i ett hus i samma veva som jag måste lämna landet. Det var frestande, och Wiki lovade att han skulle ordna mellanskillnaden så jag funderade allvarligt på det. Nu löste det sig ändå med huset eftersom det var en familj som flyttade in i det huset häromdagen. Men det är bra att veta att det går att hitta hus i området istället för lägenheten. När jag väl kan återvända.

Saviour.

Idag kom Saviour på besök. Det är den yngste av mina konstnärsvänner – han är bara sjutton år. Men jag har följt honom i minst fem år, och jag förstår att en konstnärskarriär är det enda som gäller för honom. Han var bara en lite grabb när Mbuthia gav honom färger och penslar första gången, och sedan dess har han ihärdigt fortsatt att måla. Så ihärdigt att han har portats från Maasai Mbili’s studio. När han saknat färg, penslar eller canvas att måla på så har han helt enkelt försett sig med vad han funnit i studion, för att kunna fortsätta måla hemma. Den typen av ungdomskriminalitet tycker jag är tämligen oskyldig, så jag har försök hjälpa honom genom att hjälpa honom sälja några verk. Så han fortsätter komma och visa upp vad han producerar och lämnar en del verk i mitt hemgalleri. Det är rätt fullt nu, så jag måste börja sortera ut en del och få lite mer omsättning på konstverken. Om någon är intresserad av att köpa något verk så kan jag med det till Sverige.

Saviour’s målning. Till salu för 800:-.

Den unga kvinna vars mor var dålig i våras och som några av er skickade pengar till, har hört av sig. Hon har just begravt sin mor. Mamman hade haft problem med ett ben i mer än tio års tid, utan att läkarna kunnat finna något fel. Familjen var övertygad om att det var juju – att det var någon som kastat en förbannelse över henne. För ett par månader sedan blev mamman intagen på sjukhus för en operation, men någonting hände så hon dog efter operationen. Komplikationer tillstötte, som det brukar heta. Men enligt dottern var det en blodtransfusion som ställde till det på något sätt. Det är återigen en påminnelse om hur skört livet är här i Kenya. Jag har sett många vänner eller deras anhöriga gå bort under mina fjorton år här i Kenya. Jag väntade mig att min väninna skulle hälsa på härom dagen, för att få höra hela historien, men hon kom aldrig. Senare förklarade hon att hon fått möjlighet att komma på en anställningsintervju på ett hotell, men att hon kommer en annan dag. Jag håller verkligen tummarna för henne, för nu är det en tuff tillvaro för henne när hon måste försörja sina småsyskon.

Annars har jag Ivy här sedan två veckor. Det är en ung väninna till Wiki, och de har flyttat in i gästrummet. Egentligen skulle de bara stanna några dagar, men Ivy har blivit så förtjust i min matlagning så hon har valt att stanna, dag efter dag. Speciellt förtjust är hon i mitt rökta kött. Och smör. Det är inte helt vanligt att folk har smör här, eftersom det är så dyrt. Jag klagar inte – de är sällan jag har en så sprudlande gäst. Att hon är nyfiken och rolig gör det inte svårare att hysa henne. Wiki jobbar så Ivy håller mig sällskap om dagarna, och trots att det skiljer fyrtio år mellan oss har vi riktigt roligt. Vi har de mest intressanta diskussioner om högt och lågt, och jag lär mig massor om hur det är att vara ung i Kenya idag. Det är som att jag fått en elev om dagarna, för Ivy är nyfiken och intelligent och ställer hela tiden frågor om allt möjligt. Jag gillar egentligen att dela med mig av min kunskap; jag slutade som lärare för att skolan är det sämsta tänkbara miljö för kunskapsförmedling. Så att ha Ivy som sällskap har varit riktigt stimulerande. Hon har fått ett stipendium, så om ett par veckor reser hon till Atlanta i USA för en två års utbildning i kriminologi. Hennes far är kriminalkommisarie eller liknande, så det kan ha påverkat hennes val av utbildning.
Hon skulle resa hem förra helgen, men när hon kom ned till city blev hon rånad på sin väska. Mobiltelefon, dator, ett schackspel, kläder – och det sista av det rökta köttet blev rånarens byte. Så dagen därpå kom hon helt oväntat tillbaka, och har nu stannat ytterligare en vecka.

Ivy, min nya gäst.

Den enda nackdelen med att ha Wiki och Ivy här är att de inte hållit dörren till sitt rum stängd. Jag har tidigare kastat ut Cat och hennes ungar för att slippa stanken av kattpiss om morgonen. Sophie skulle ha tagit White, men som hon själv just fått barn blev det för mycket för henne med en katt också. Winnie hämtade Black för en dryg månad sedan, och Wiki tog hand om Brown förra veckan, så nu är det bara Cat och White kvar. Men Cat har varit ute och slarvat igen, och hon var höggradigt gravid när Ivy och Wiki kom. Jag hade bestämt mig för att inte låta henne komma in och föda fler ungar hos mig, eftersom jag ändå måste lämna landet snart. Men när Ivy och Wiki kom och lämnade dörren öppen, så smet Cat in och födde två ungar inne i deras rum. Wiki fann dem i morse, så nu har jag ett nytt kattproblem. Grannarna har dessutom börjat klaga på katterna som jagar runt på plåttaken om nätterna, så det är fara värt att någon lägger ut förgiftat kött för att bli av med dem. Och nu har jag alltså två kattungar till på halsen. Men de här två får faktiskt Wiki ta ansvar för.

Nya versioner av Brown och Black.

Annars lunkar det mest på som vanligt i mitt tämligen stillsamma liv. I måndags kom Andrew och vi åkte till Kuona Trust, ett konstnärskollektiv i Nairobi. (Jag har ett fotoalbum i min Facebookprofil med bilder från Kuona Trust för den som är intresserad.) Andrew har själv haft en ateljé på Kuona och känner de flesta där. Jag ville fråga om det finns någon möjlighet att ansöka om ett ”artist residency” hos dem, och samtidigt visa Ivy denna pärla bland konstnärskollektiv. Jag talade med Shaq och Kevin, två av de konstnärer som sitter i ledningen för Kuona Trust, och de lovade att återkomma.
Som vanligt passade jag på att ta några bilder när jag var där. Det är bistra tider för konstnärer nu under Coronan, så de behöver all marknadsföring de kan få. Det är knappt några utställningar öppna, och de som finns har begränsat antalet besökare åt gången. I svåra tider är konst inte det första som folk tänker på att köpa.

Shaq’s nya giv; minimotorcyklar.

Andrew har tjatat länge på mig, att jag ska försöka sälja in en utställning på Goethe Institut eller Alliance Francaise – som om jag hade några försänkningar där. Han har också kommit med fler teckningar. Tyvärr gjorda med kulspetspenna på vanligt papper, men han har inte ens råd med ett block akvarellpapper. Och så ser det ut för de flesta konstnärer jag känner här. Det var månader sedan Mbuthia såg någon med färg i studion, har han berättat. Han har kommit på oväntat besök ett par gånger den senaste tiden; jag misstänker att han inte äter så bra, så det är med glädje jag har honom som middagsgäst. Nu senast berättade han att han, när Coronaviruset kom i mars, skrev en artikel om hur Maasai Mbili arbetade med att måla varningstexter över hela Kianda, och hur de tillverkade tvål och delade ut gratis. När han läser samma artikel idag så är det så att han rodnar, berättade han. Ingen tror längre att det finns något virus i Kenya, menade Mbuthia.
Det var en sponsor som ville betala dem 10 000 KSH för att måla texter som säger att det inte finns någon Corona i Kenya, men Mbuthia berättade att det inte var någon som vågade nappa på det erbjudandet. Dessutom har ju M2 fått bidrag från National Museum för att göra den stora muralmålningen som varnar för Corona, så att måla motsatta budskap skulle knappast uppskattas.

Andrew’s målning, gjord med självlysande färger, som passar bra i nattklubbsmiljö.

Jag borde väl berätta mer om vad som händer i politiken i Kenya, men personligen tycker jag att politiken är rätt ointressant här. William Ruto, som egentligen borde ha dömts för uppvigling eller rent av folkmord i en rättegång i ICC i Haag, klarade sig undan genom att över trettio vittnen plötsligt ändrade sina vittnesmål, dog helt oväntat eller helt enkelt försvann. Nu ställer han istället upp i nästa presidentval. Raila, den evige oppositionspolitikern som lurades på valsegern av Kibaki, ställer också upp. Och nu är det dags för ledarpackets barn att ta över makten; Raila’s son är också politiker – redo att stjäla från det kenyanska folket, kan man förmoda. Jag har tidigare berättat om den utbildning som elitens barn får, och hur den skiljer sig från den undermåliga utbildning som staten erbjuder vanliga medborgare. En skola i Karen kostar 900 000 KSH per termin, eller 2,7 miljoner per år. Men där har de förstklassiga lärare från hela världen och eleverna får alla en egen Mac, värsta modellen. Eliten förbereder sina barn för att ta över landet, och vilken modell kan vara bättre än att fördumma befolkningen samtidigt som de egna ätteläggen får en förstklassig utbildning?

Andrew Njoroge’s teckning, till salu för 700 spänn. Inklusive leverans till Sverige.

När det gäller Covid-19 i Kenya är det mer och mer uppenbart att man misslyckats med att övertyga folk om att det finns någon livshotande pandemi här i Kenya. De officiella siffrorna lyder: 35100 har befunnits smittade varav 13 275 skall vara ”aktiva”; 21228 har tillfrisknat och 597 har dött. Om man jämför dessa siffror med Sverige eller vilket annat Europeiskt land som helst så är det löjligt låga siffror. Rent teoretiskt borde det innebära rena massakern om en dödlig pandemi drabbar ett så genomkorrumperat land som Kenya, med så eftersatt sjukvård och med så många människor som redan försvagats av undernäring och andra åkommor. Men det har inte hänt. Vad beror det på, tror ni?

Grannlandet Tanzania räknade 509 smittade den 29:e april, därefter slutade man rapportera fler fall. President John Magufuli hånades över hela världen när han berättade att de skickat in prover tagna av en get, en papaya och motorolja, och samtliga befanns smittade med Covid-19. I maj varnade den amerikanska ambassaden i Tanzania att det var en extremt stor risk för ett större utbrott av Corona, och att sjukhusen var överbelastade. Men den varningen stämde illa med de tanzaniska uppgifterna. I mitten av juni förklarade Magufuli att landet var fritt från Corona. Samtidigt påstås att flera långtradarchaufförer som kör på Kenya testats positivt vid gränsen. I maj rapporterades det över hundra fall där chaufförer skickats tillbaka vid gränsen till Kenya. En kenyan som bor i Tanzania berättade i en artikel hur han sökt efter tecken på pandemin, men det är ingen ovanlig aktivitet vid vare sig begravningsplatser eller sjukhus. Så vad är det som pågår egentligen, frågade han sig.
Jag frågar mig samma sak. Är det någon som hört en rationell förklaring till varför vissa länder inte alls drabbas särskilt hårt? Är det som vissa föreslagit; att solljus ger oss D-vitamin som bygger upp immunförsvaret och således skyddar mot viruset? Om viruset inte tål värme – varför har då många länder stängt ned sina badstränder och tvingat folk att stanna inne? Det är något väldigt konstigt med covid-pandemin. Jag förstår inte vad som händer, men jag blir själv allt mer övertygad om att det var en helt onödig pandemi-varning, och att Sverige valde en förnuftig strategi.

Omnivore brukar be mig ta bilder på honom. Han har spelat in flera låtar och kommer antagligen att bli en känd artist i Kenya åtminstone.

Från Tanzania rapporteras att Magufuli nu kör en kampanj för att bli omvald i oktober. Att han inte tillhör den korrumperade skara ledare i Afrika som förstör kontinenten är det lätt att se. Han började sin presidentkarriär med att sänka sin egen lön från 15000 dollar i månaden till mer blygsamma 4000 dollar. Han skippade självständighetsdagen 2015 för att istället köra en ”städdag” i hela landet, för att minska spridningen av kolera. Och han infann sig personligen och städade tillsammans med de övriga. Dessutom har han försökt städa upp korruptionen i regeringen och begränsa antalet utlandsresor för regeringsföreträdare. Han minskade också antalet kabinettsmedlemmar från 30 till 19, direkt när han tillträdde. Att han dessutom börjat se över gruvindustrin och sett till att staten kan dra in tillstånd om det upptäckts oegentligheter, har inte gjort honom mer populär i västmedierna. Den hårdare kontrollen av gruvbolagen, i kombination med Magufuli’s anti-korruptionskampanj, sägs skrämma bort utländska investerare. Det i sin tur bekräftar den sanning som säger att afrikanska ledare inte skulle kunna vara så korrumperade och det inte vore för de länder och företag som erbjuder dem mutor. Sådan är kapitalismen. Att världen håller på att gå under på grund av ett totalt ovetenskapligt och dysfunktionellt ekonomiskt system, tycker åtminstone jag är uppenbart.

Från grannlandet Rwanda kommer det dåliga nyheter. Paul Rusesabagina var den hotelldirektör som porträtterades i filmen Hotel Rwanda, som under folkmordet i Rwanda räddade livet på över 1240 personer genom att hysa dem i sitt hotell. Efter folkmordet tog han sin tillflykt till Belgien där han bott sedan dess. Men för några dagar sedan försvann han från en semesterresa i Dubai för att sedan dyka upp i Kigali, Rwandas huvudstad. Arresterad för terrorbrott. Att han kidnappats och förts till Rwanda råder det knappast något tvivel om. Nu står han anklagad för terrorism och för att ha finansierat National Liberation Front, ett förbjudet oppositionsparti.
Jag har tidigare berättat om vilken diktatur Paul Kagame har skapat i Rwanda efter folkmordet. För ett år sedan läste jag boken Bad News, skriven av journalisten Anjan Sundaram. I den berättar han om hur Rwanda sakta med säkert förvandlats till en ren diktatur med totalitär kontroll över hela samhället. Man kan inte resa fritt i landet utan att vara övervakad; hotellen rapporterar varje person som kommer från en annan ort, och det finns öron och ögon överallt som rapporterar varje misstänkt möte. Sundaram’s bok är så skakande att även jag tänker att jag måste vara försiktig med vad jag skriver.

Sundaram beskriver hur journalister som kritiserat Kagame och hans regim har hotats, misshandlats och mördats. Inte ens de som gått i landsflykt kan känna sig säkra; flera har mördats under ”mystiska omständigheter”. Kagames säkerhetstjänst har tentakler över snart sagt hela världen, och att Paul Rusesabagina nu gripits efter alla dessa år, är en tydlig markering till alla Kagames kritiker; ingen skall någonsin kunna känna sig trygg. Det finns ett par kända Kagamekritiker runt om i världen, men ingen av dem berättar var de bor eller befinner sig. Här i Nairobi är det känt att rwandier kommer till Kenya för att festa och våga tala öppet. De vågar inte prata politik i sitt eget land, och ett förfluget ord på en fest kan innebära att man nästa dag hämtas av polisen.
Sverige gav/ger(?) biståndspengar till Rwanda, by the way. Så svenska skattemedel går till att finansiera en av världens värsta diktaturer. När jag kollar SIDA:s hemsida ser jag att den senaste uppdateringen om Rwanda är från 2018, så möjligen har stödet upphört.
Här är en länk till en recension av Sundarams bok:
https://www.theguardian.com/books/2016/jan/11/bad-news-last-journalists-in-dictatorship-anjan-sundaram-review-rwanda-paul-kagame

Nästa månad öppnas skolorna här i Kenya, men det är under nya förhållningsorder. Bänkar, stolar och bord skall desinfekteras varje dag, och lärarna måste se till att det finns god ventilation. I mesta möjliga mån skall undervisning ske utomhus, och när klassrum används skall man hålla socialt avstånd. Toaletter skall desinfekteras varje dag av personal iförda covid-skydd. Att dessa regler är en ren skrivbordsprodukt förstår man om man har den minsta kännedom om skolorna här i Kibera, där barnen mer eller mindre tvingas sitta i knäet på varandra, och där man i de flesta fall inte har någon skolgård.
En av de skolor som jag besökt i Soweto är stängd nu, men där är också ett barnhem så det bor tjugotvå barn där, de flesta föräldralösa. Jag har tänkt att jag skall köpa papper, pennor och kritor och gå dit med en dag, för att hålla en lektion i teckning för dem. Bara för att jag kan.

En sovsal för pojkar i ett av de många barnhemmen i Kibera.

Jag skickade ut ett nödrop på Facebook, om att jag är hemlös när jag nu efter ett år här i Kenya måste resa tillbaka till Sverige. (Det tar emot att skriva ”hem till Sverige” eftersom jag inte har något hem där, och den svenska staten uppenbarligen inte sätter något värde på såna som mig.) Svaret från vänner runt om i landet var överväldigande. Jag tackar er alla av hela mitt hjärta; det är skönt att veta att jag har ett skyddsnät trots att välfärden i Sverige monterats ned.
Men hur mycket jag än ogillar att be om hjälp, så måste jag nu göra det igen – för nu är jag helt pank. Jag ligger efter med hyran och min blogg riskerar att stängas ned om jag inte snarast betalar mitt webhotell. Kylskåpet gapar deprimerande tomt och kaffet är slut.

Så om du, kära läsare, tycker om att läsa mina rapporter från Kenya så får du gärna Swisha valfri summa till 0723 68 00 54. Varje krona är värdefull för mig; inget belopp är vare sig för litet eller för stort.
Ni kan också köpa mina bilder, utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Ni finner många av mina bilder i mina många album på Facebook. Skicka ett pm till min messenger så kan vi diskutera priset – det beror på hur mycket pengar ni har och hur hungrig jag är.

Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. (Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.)
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).
Tack för att du hjälper till att hålla min kanal till omvärden öppen, och mig vid liv.

Kommentarer

Hej! Mycket intressant att läsa om ditt liv där nere. Imponerad! Jag skulle tycka det var kul om du kom och bodde här när du kommer till Sverige. Ett tag kan jag ju klara det ekonomiskt men blir det längre så är det ju bra om vi kan dela iallafall matkostnaderna. Jag swishar 300:- till numret du angav och hoppas det kan hjälpa dig lite. Var rädd om dig och hör av dig om det blir hit du kommer. Hälsningar Benny Hald
PS! Fina teckningar/målningar dina vänner har gjort. Funderar lite på om vi skulle kunna göra en utställning här med dem.

Tack! Det är läsare som du som jag skriver för. Jag försöker beskriva att människor är precis lika varhelst man kommer i världen, även om den kulturella fernissan skiljer sig åt. Och miljöerna, förstås. Framför allt vill jag motivera andra människor att våga ge sig ut i världen och smaka på något helt annat, om de känner sig låsta eller uttråkade med sina liv. Om jag som är pank nästan jämnt, ändå lyckats ta mig runt i stora delar av världen så finns det inga hinder för vad man kan göra om man har en skaplig reskassa. Men det är inte pengarna det hänger på utan hur nyfiken man är, menar jag. Och hur man behandlar andra människor förstås.
Tack för ditt bidrag, det betyder väldigt mycket för mig.
Vad det gäller utställning med Maasai Mbili’s verk så har jag redan planerat en sådan, och jag har tillräckligt med verk i Sverige för att kunna fylla en mindre utställningslokal. Men jag återkommer gärna om det.
All heder!

Lämna ett svar till John B God Avbryt svar