Det är nu lördag eftermiddag. Det regnar och har så gjort hela dagen. Det kommer skurar hela tiden, med korta stunder av förrädiskt uppehåll emellan. Förrädiska för att rätt som det är så öppnar sig molnen sig igen och det fullkomligt vräker ned regn. Den bördiga brunröda jorden förvandlas till lera, och när man har tjugo hundar på gården blir det rätt skitigt överallt. Och hundarna är kärvänliga – mot mig åtminstone – och hoppar gärna, eller lägger sina skitiga tassar i knät ner de vill bli kelade med. Mycket smutstvätt blir det.
Vattnet är ett annat problem. Det kommer från floden och ser normalt sett rätt hyfsat rent ut. Men när det regnar så mycket som det gjort på sistone så sköljs det ned så mycket lerjord och skit att vattnet blir brunaktigt och illasmakande. Jag brukar normalt kunna dricka ett glas kranvatten utan att bli dålig i magen, men nu törs jag definitivt inte göra det. Och vatten på flaska är dyrt. Så nog ställer regnet till en del.
I Sverige är det tjällossning som är det stora problemet. Här är det ösregnen som förstör vägarna – förutom att de från början är illa anlagda, kan jag tänka. Vägarna här påminner mycket om vägarna i Västjämtland när jag var ung; asfalt med otaliga hål eller grusvägar med kraftiga potthål – och till det kommer alla vägbulor som skall få bilisterna att dämpa farten. På många ställen är de så höga att bilarna måste snedda över dem, och ändå hör man hör det skrapar emot underredet. Men det är förstås goda förutsättningar för att sälja reservdelar. Stötdämpare, däck och bromsar är det stor omsättning på. En annan anmärkningsvärd detalj här är att man sällan tankar sin bil för mer än några tior: Om bilen blir stulen så skall det inte vara nog med soppa i den för att tjuven skall kunna ta sig över till Tanzania eller Uganda. Det är en logik som vi alls inte är vana vid i Sverige.

Jag håller mig inne idag. Skriver. Läser. Surfar. Känner mig trött och hängig, och saknar det sociala livet i Kibera. Här i Karen är det lugnt och skönt – men ensamt. Och långt till närmaste butik. De rikingar som bor i området är för rädda för att vara sociala, och deras rädsla är deras straff för att de tagit för sig så mycket mer än de någonsin behöver, menar jag.
En av grannarna här brukar ta en motionsrunda varje morgon – omgiven av tre livvakter. Fahruq berättade att den första gången han kom springande med sina fem hundar och mötte grannen med sina livvakter så blev dessa skärrade och han såg hur de grep efter sina vapen och osäkrade dem. Men han lyckades lugnade dem och kunde fortsätta ostört. Ibland kommer visst frun med på promenaden också, och då kan det vara upp till fem livvakter. Vad är det för sorts liv? Att leva i överflöd och ständig fruktan – så fullständigt irrationellt och slöseri med ett liv.
Jag är rikare än dem på ett sätt; jag har ingen fruktan och jag är fri att röra mig överallt utan att känna mig hotad – till och med i slummen.

Det är klart att Fahruq kan uppfattas som farlig när han kommer löpande med sina hundar.

Dagarna går i stilla mak. Det har regnat hela veckan så det är inget roligt väder att vara ute i. Däremot är det vilsamt att på uteplatsen och lyssna till regnets smattrande mot taket. Så snart solen går ned kommer myggen fram, och de är ettriga. Små och snabba – men deras stick kliar inte så mycket som svenska mygg. Jag har sällan strumpor och skor utan sitter i mina sandaler och låter de små djävlarna äta sig mätta på mina vader. Hittills har jag klarat mig från malaria – jag tror inte det är så vanligt här. Jag får i alla fall en del skrivet – även om det hittills varit på fel saker – jag kom ju för att skriva färdigt min bok om Superheroes of Kibera, men nu sitter jag och skriver blogg och projektbeskrivningar istället.

Ibland kollar jag lokala nyheter också, för att försöka bilda mig en uppfattning om vad som händer i landet. Nu senast läste jag om hur kaffebönderna behandlas. De lämnar sina kaffebönor till en fabrik som skall exportera kaffet. Men någon i ledningen på fabriken har tydligen kontakt med kriminella gäng, berättar för dem exakt var det bästa kaffet förvaras så att de kan attackera fabriken i en blixt-räd, gå in och snabbt lasta det dyraste kaffet på en lastbil och dra iväg. När kaffet har stulits får kaffebönderna inget betalt för det – trots att de lämnat det till fabriken som således borde ansvara för det. Förutom det så betalar vissa av dessa fabriker bara så lite som knappt två kronor kilot till de bönderna som odlat det. I Sverige betalar vi omkring hundra kronor kilot för kaffet – varav bönderna alltså får knappt två procent.
http://www.kenyanews.go.ke/factory-managers-warned-over-increased-theft-of-coffee/

Här i Kenya är kaffet dyrare än i Sverige – här kostar det närmare dubbelt så mycket, hur det nu går till. Men det är väl för att det är en mzungu-vara. Kenyaner har i allmänhet inte lärt sig dricka kaffe som vi gör i Sverige, eftersom britterna förbjöd kaffebönderna att ta så mycket som en böna får sig själva. Det kaffe som oftast serveras på restauranger är frystorkat – det vill säga en ren förolämpning mot såväl kaffebönan som de bönder som sliter med att odla dem.
Mbuthia växte upp i ett kaffeodlardistrikt och tvingade som barn vara med och skörda bönorna och det var ett slitigt jobb, så det är med blandade känslor han dricker det. Som de flesta kenyaner förstör han dock den ädla drycken med alltför mycket socker. Jag brukar ta en smula socker själv för att balansera upp syran i kaffet eftersom mina smaklökar har svårt för bitterhet. Det gäller människor också – bittra människor är inte kul.

Roots Connection?

Fahruq letar efter ett nytt hus och det ger mig en utmärkt insyn i husmarknaden. Härom dagen visade han mig bilder från ett av de han kollat på. Om jag minns rätt var det en tomt på en halv ”acre”. En acre är detsamma som ett tunnland – den yta man kunde så med utsädet i en tunna.
(Nu skall jag erkänna att jag inte kan skriva såna uppgifter utan att kolla upp dem, och enligt Wikipedia är en internationell acre exakt 4,046.8564224 kvadratmeter. Men precis som med tunnland varierar ytan beroende på vilket land man befinner sig i. Så ett danskt tunnland är exempelvis något mindre än det svenska.)
Nå, den tomt Fahruq kollade på ligger i Ngongdistriktet, granne med Karen, och cirka tio minuters körning från hans nuvarande hus. På den cirka tvåtusen kvadratmeter stora tomten fanns ett litet stenhus som innehöll tjänstebostäder(!), uppskattningsvis 60 kvadratmeter. Det är tydligen inte ovanligt med såna här i Kenya – ett arv från britterna, och ett utslag av klassamhället, förmodar jag. Boningshuset, också det byggt av sten, hade sex rum med en toalett för varje rum, och var två våningar. Ytan vet jag inte, men gissar på närmare tvåhundra kvadrat. Runt tomten var det en kraftig stenmur och huset ligger högst uppe på en kulle. På bilderna såg det nyrenoverat ut. Så vad kan det då kosta att bo så, undrar ni förstås. Jag höll på att ramla av stolen när Fahruq berättade att de ville ha 75000 i månaden. Det motsvarar ungefär sju tusen svenska! Det är vad man får betala för en tvåa på Hisingen!
Så nu inser jag vilket överpris jag betalat i Kibera, i förhållande till vad det kostar i bättre bemedlade områden. Men jag föredrar ändå Kibera, tack vare det sociala livet. Smakar det så kostar det; två tusen i månaden – åtminstone om man är en mzungu.

Det hus jag bodde i när jag var i Kibera.

Karen är det dyraste området i Nairobi, tror jag. Det är här de feta katterna samlas, och tomtpriserna stiger med en svindlande hastighet. Idag ligger en acre land, 4000 kvadratmeter, på närmare 90 miljoner KSH, eller ungefär nio miljoner svenska – bara för tomten. Priset har ökat med tio miljoner shilling per år de senaste åren, så det finns tydligen inga gränser för vad folk är beredda att betala för att bo isolerat bland andra rikingar.
Kenya är ett land med fruktansvärda klyftor. De rika är ofattbart rika, och de fattigaste svälter ihjäl. Dessvärre försnillas varje år omkring sju miljarder svenska kronor i korruption och politikerlöner – en ofattbar mängd pengar här. Samtidigt har statsanställda tydligen inte fått lön på flera månader, och kontoren är i kaos; de anställda måste själva stå för förbrukningsmateriel och till och med såna saker som toalettpapper, för det finns inga pengar till inköp.

En vän som arbetar med biståndsprojekt berättade att hon har en väninna som arbetar i en stad norröver någonstans. Väninnan ringer nästan varje dag för att gråta ut; få lufta sin frustration. Väninnan är nämligen sjuksköterska och berättar hur det är ”på golvet” inom sjukvården. Personalen måste själva köpa sjukvårdsmateriel – till och med nödvändigheter som exempelvis skalpeller, handskar och bandage. Att patienter dör säger hon att hon kan leva med, när de gjort allt de kunnat och patienten ändå dör. Men när patienter dör för att de mest elementära sjukvårdsmaterial inte finns så håller hon på att bryta ihop. Särskilt när det gäller barn som de mycket lätt kunnat rädda – om det funnits material.
Varje gång känner hon att hon vill ge upp, sluta som sköterska. Samtidigt vill hon inget annat än att arbeta inom vården, och arbeta med människor: Hjälpa sjuka. Det förefaller närmast overkligt att ett land kunnat få så fullständigt genomkorrumperade politiker som helt skiter i sitt eget folk. Fast å andra sidan är USA inte mycket bättre, och det skall ju vara en välutvecklad demokrati enligt det västerländska narrativet.

In bed with Kingwa Kamencu

Jag försöker sälja intervjun med Kingwa Kamencu, partiledaren för The Kenya Sex Party. Jag trodde i min enfald att det skulle bli lätt att sälja eftersom allt med sex brukar sälja så bra. Men hittills har jag fått samma besked av alla som jag kontaktat; ”Tack, men nej tack.” De är inte ens intresserade av att se materialet. Kenya ligger för långt borta från den svenska ankdammen för att något härifrån skall vara intressant, tycks det. Att frilansa är inte lätt …
Det här är mailet jag skickat:
”Hej.
Jag är en frilansjournalist och fotograf som befinner mig i Kenya. Jag har just gjort en intervju med en av landets presidentkandidater, Kingwa Kamencu – eller Madam President, som hon kallas. Hon är ledare för The Kenya Sex Party (inspirerat av dess föregångare i Australien) och är en rätt kontroversiell person som gärna anspelar på sex och gör uttalanden som är minst sagt uppmärksammade. Jag stoppar in intervjun i en större kontext där jag ytligt förklarar den politiska situationen i landet, i textversionen.
Men intervjun är också filmad och redigerad så jag kan erbjuda er den också, om det är mer intressant. 

Jag har dessutom möjlighet att göra en intervju med Dr Ekuru Aukot, ledare för The Thirdway Alliance, ett uppstickarparti som väckt en hel del uppmärksamhet genom att de dragit upp frågan om en konstitutionsomröstning där de bland annat vill att alla former av korruption skall rendera i livstids fängelse, samt en del andra intressanta förslag. 

Är Ni intresserade, och vad kan Ni i såna fall betala?
Eftersom jag är föga känd som frilans i Sverige kan jag ge exempel på min stilistiska förmåga här – för övrigt en essä som ni gärna får köpa:
 http://johnbgod.se/elefanten-i-klassrummet/
Och ni kan även kolla in min blogg:  http://johnbgod.se/skrivklada/

Jag har också ett företag som jag fakturerar genom.
Tacksam för snabbt svar, med vänliga hälsningar

Johan B Löfquist”

Aftonbladet:
”Hej Johan!
Tack för förslaget, det verkar onekligen vara en speciell intervju, men vi måste passa på den. 
Vi har en lång textkö för tillfället och måste sålla hårt och den här faller helt utanför våra bevakningsområden.
Bästa hälsningar
/Martin”

Opulens:
”Hej Johan! 
Låter spännande men Opulens har tyvärr inköpsstopp på externt material.
Mvh
Stefan Bergmark”

Magasinet Filter AB
”Hej Johan,
och tack för ditt förslag. Tyvärr passar det inte in i Filter, varför jag önskar dig bättre lycka på annat håll.
Vill du veta mer om vilken typ av artiklar vi letar efter? Gå in på magasinetfilter.se/frilansare.
Ha det fint,
Mattias Göransson”

Har även skickat det till Expressen och ett par mediesidor till, som ännu inte svarat. Men jag ger inte upp så lätt utan fortsätter skicka förfrågan till andra medier.

Annars har jag ständig kontakt med Kingwa, eftersom hon vill starta en podcast och kanske en live stream, och jag och Fahruq har kunskaperna. Vi vill hjälpa henne att starta en veckovis återkommande live stream, där hon står för innehållet och bjuder in gäster att samtala med. Hon har sitt parti och sina följare på sociala medier och kan förmodligen snabbt få stora tittarsiffror – och där ligger pengarna.

Fahruq och jag har större planer än så – den kunskap vi besitter är det många som vill ta del av här, så varför inte hjälpa dem mot betalning? Eller bara sälja know-how? Starta en lyxutbildning för få, bra betalande studenter? Vi har diskuterat olika möjligheter och jag är övertygad om att vi kommer att göra något tillsammans. Nu först har vi en ”date” med Kingwa på tisdag eller onsdag, då vi skall presentera idéerna för hennes program och höra vad hon tycker om det.
Jag skickade ett meddelande till Kingwa i veckan och bjöd in henne, och hon är mycket intresserad, svarade hon.

Från Kingwas Facebook.

Vidare har jag tillbringat veckan med att skriva och skicka in ännu en ansökan till Konstnärsnämnden, som beviljade mig 25000 (av sökta 36) förra året, så att jag i februari kunde resa hit och jobba med Maasai Mbili. I år sökte jag 53000, för att även ha en grundfinansiering av min första soloutställning som fotograf, med Mbuthia som konstkurator. Han är alltså den som väljer ut vilka foton som han anser vara konstnärliga – och säljbara nog. Det är skönt att slippa välja själv, tycker jag. Det finns ett par gallerier där man kan hyra in sig för några svenska tusenlappar i veckan, och två, tre veckors utställning på rätt ställe skulle kunna ge en del inkomster – enligt Mbuthia, som tror på mig som fotograf. Mer än mig själv, tro jag. Visst kan jag ta en del fina bilder, men jag har svårt att föreställa mig att folk vill köpa dem som tavlor. Men det är väl mitt emellanåt svaga självförtroende som spökar, hoppas jag. Det blir i vilket fall inte förrän till våren, om det alls blir. Beskedet från Konstnärsnämnden kommer i december och min inbjudan att arbeta med Maasai Mbili gäller februari till och med maj nästa år.

Plötsligt är det måndag kväll. Igår var det söndag och reggaebandet Roots Connection Band spelade igen på Karen Oasis. Fahruq skulle vara DJ mellan och efter seten, så jag åkte med honom. När jag fotade affischen och lade upp den på Facebook hörde Elly av sig och berättade att han var på väg. Han är ett stort reggae-fan och vill – med min hjälp – arrangera en reggaefestival. Nog för att jag är John B God, men ibland tror jag att folk överskattar mina kunskaper och kontakter. Arrangera darttävlingar har jag gjort – men aldrig någon konsert.
(Jag har nästan gjort det, vid närmare eftertanke. Jag ordnade ett gig för ett norskt bluesband som var fantastiska live; Diving Duck´s. Jag lyckades fixa en spelning för dem vid en av Göteborg Film Festival’s fester. Tyvärr fick de inte spela innan tre på morgonen och då hade hälften av publiken droppat av. Men för oss som var där var det en riktigt kul kväll. Tänk vad jag har hunnit med …)
Jag minns en artikel om hur det kan gå om man inte vet vad man gör, och det är vad titeln syftar på:
”Och arrangörerna sparade inte på krutet. Louise Hoffsten, Rebecka Törnqvist, The Creeps och Basic Element var några av artisterna som bokades. Stora namn i mitten på 90-talet.— Vi hade gjort gedigna marknadsundersökningar och tagit in externa konsulter. Allt tydde på att intresset för en sådan här stor festival fanns i Ängelholm, säger Mikael Geraldsson.
De hade fel. Det behövdes 5 000 besökare för att festivalen skulle gå runt. Det kom 418.”
https://www.hd.se/2006-07-30/ska-det-ga-at-helvete-ska-det-ga-med-musik

Ali, from Roots Connection Band.

Elly hade med sin vän Cedric, som också är reggae-fan, och det blev en ytterligare en höjdarkväll med bra musik. Jag filmade och spelade in ljudet med min lilla recorder, bara för att jag kan – och för att jag vill göra en musikdokumentär med bandmedlemmarna.
Sångaren i bandet, Lavosti, och hans fru är veganer och resten av bandet är vegetarianer. Frun håller kurser i yoga och är en sann renlevnadsmänniska. Gitarristen, Ali, är en legend i Kenya. Bland annat var han den som tog Boney M till Kenya, och han var en av pionjärerna inom rastafarirörelsen. Men på den tiden var rastas avskydda och fruktade. Kan ni tänka Er: man beskyllde dessa fridsamma människor för att vara kriminella och potentiella våldtäktsmän. Senast idag berättade Milly, som arbetar som hushållerska hos Fahruq och som jag tror är runt 25 år, att hon som tonåring blev varnad för att alla rastas var våldtäktsmän. Som jag berättade i min förra blogg finns det omkring två miljoner rastafaris i Kenya, men det är inte så många som verkligen vet vad det står för.

The Roots Connection Band

Så här skriver Wikipedia:
”Rörelsen har förklarat Ras Tafari, som blev Etiopiens kejsare Haile Selassie I år 1930, vara samma gudom, Jahoviah, som ledde Moses och israeliterna ut ur träldomens Egypten till det heliga Zion. Anhängarna förhärligar Etiopien och inte Israel som det förlovade landet, och ser etiopierna och sig själva som ättlingar till Israels kung Salomo och Etiopiens drottningen av Saba. Selassie är numera osynlig men verkande på jorden som på Mose tid som en inkarnation av Gud, kallad Jah.”

Jag lade fram mitt förslag till program för bandmedlemmarna när vi hängde på parkeringen under pausen. De gillade idén och föreslog att vi skulle ses över en fika och diskutera förslaget närmare.
Hur det går med det får framtiden utvisa. Stay tuned, som de säger i utrikiska länder.
Här bjuder jag på ett enkelt exempel på vad jag kan göra med små medel:
https://www.youtube.com/watch?v=tBEUqV1pbdQ

Ni som läser det här och ni ser någon av mina bilder som ni tycker mycket om, får ni gärna kontakta mig föreslå ett pris. Med dagens teknik kan jag skicka bilden härifrån, utskriven på papper eller canvas i önskad storlek, och levererad till din dörr.
Ni som bara vill ha mina texter och nöjer er med bilderna på skärmen får gärna hjälpa till att hålla mig vid liv och på gott humör genom att Swisha en slant, valfri storlek, till mitt konto: 0723 680054
Ett stort tack på förhand – nu behövs det verkligen, och varje tia räknas. Din omtanke håller mig flytande.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende berättarglädje, för jag skriver och berättar vare sig du gillar det eller inte.

Lämna ett svar