Jag har en teori. Skolan skapar mobbare, genom skolplikten.

Hur många som skulle mobbas om barnen inte tvingades in i skolan vet nog ingen. Men min teori är att förtryck och tvång skapar mobbare. Skolan bygger på tvång – en form av förtryck där den med makt sätter sig över den svagares fria vilja. Barn som inte rättar in sig efter maktens direktiv blir straffade. Dessa lärare – makten – har i barnens ögon inte gjort något som gör att de förtjänar respekt och lydnad – deras makt är konstgjord; institutionell makt som kommer av positionen, inte av handlingar.

Barn med en stark integritet motsätter sig alla försök att köra över deras fria vilja. De protesterar på olika sätt; en del genom att inte lyda, hitta på bus och sätt att bryta det påtvingade tvånget. Att barnen tvingas sitta igenom lektioner med ämnen som upplevs som tråkiga skapar frustration, och för att bryta tristessen hittar de på saker som ”stör undervisningen”. Alternativt tvingas de till underkastelse och lydnad. Deras egna fria vilja bryts så sakta ned, och deras nyfikenhet och intresse för att lära sig nytt dödas sakta men effektivt.
Att två tredjedelar av eleverna som slutar nian uppger att de är ”skoltrötta” är talande. Att var femte elev inte får den godkända utbildning som samhällskontraktet föreskriver, utan att vare sig föräldrar eller elever har rätt att kräva någon kompensation för nio års frihetsberövande, visar bara hur enkelriktade skyldigheten med skolplikten är. 

”Mobbning (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp. Det kan involvera våld eller hot om våld och kan förekomma på exempelvis arbetsplatser, i skolan, inom grannskap , inom administration (av anställda på kommunen, av tjänstemän på polisstation, på domstolar, inom vården, exempelvis på psykiatriska kliniker etc.), inom militärlivet eller i andra sammanhang inom olika grupper.”
 – Wikipedia

Inte ens om ens barn blir utsatt för mobbning har föräldrar rätt att skydda sina barn genom att ta dem ur skolan. Gör de ändå det, riskerar de att komma på kant med sociala myndigheter, som ”för barnets bästa” kan ta det ifrån de beskyddande föräldrarna och placera dem i fosterhem. När någon protesterar mot myndighetsbeslut är det vanliga svaret att ”du kan ju överklaga”. Det är ett effektivt sätt att dölja den fascism, eller ondska, som präglar det svenska samhället – väl maskerat under en fasad av välvilja och omtanke om barnens bästa.

Denna välvilja förhindrar inte att det, enligt Bris, varje år är omkring 60 000 barn som vaknar på morgonen med ont i magen för att de tvingas till en miljö där de brutalt misshandlas psykiskt – en tortyr som sätter djupa spår och som får omkring tjugo barn att välja att avsluta sina liv.
Jag väljer att kalla det för tortyr, för jag kan inte finna någon lämpligare beskrivning av att barn tvingas till en miljö där de kan bli så illa behandlade.

Det här är förfärliga siffror anser jag. Men samhället tycks acceptera det år efter år, under ständiga försäkringar om att man ”arbetar med problemet”. Det är ingen tröst för de barn som utsätts för tortyren idag, att politiker säger sig jobba för att lösa problemet i morgon.
Skollagen säger att det är skolans plikt att ingripa snabbt och handlingskraftigt för att stoppa alla former av mobbning. 
Men hur är det i verkligheten?
60 000 barn som mobbas tyder inte på att skolans arbete är särskilt effektivt i den mån det alls utförs. En sökning på Google med sökfrasen ”skolan struntar i mobbning” ger 68000 träffar som, även om det inte är något bevis, ändå indikerar att problemet existerar; det finns skolor som inte gör vad som går för att stoppa tortyren.
Även om skolorna inte missköter sig så är det en miljö som upplevs som farlig; 40 % av eleverna upp till tredje klass upplever att det finns områden i skolan där de känner sig otrygga. Det är nästan hälften av alla barn – ändå är det ingen diskussion om skolplikten i vårt land.
Talande är att Hitler införde skolplikt i Nazityskland, för han insåg hur viktigt det var med en statlig indoktrinering av ”rätt värderingar”. I Sverige behövdes det ingen Hitler för att man skulle införa skolplikt – här räckte det med samma förklaring som 63 000 tvångssteriliseringar genomfördes: Det var för samhällets bästa. 
Individens bästa var aldrig någon fråga i det utbildningskomplex som Stellan Arvidsson skapade; skolan skulle forma byggstenar i samhällsbygget. Individer skulle formas efter vad samhället och företagen ville ha; inte efter deras egen vilja för då skulle antagligen allt för många välja lycka före produktivitet, om man skall spetsa till det.  

Jag har inte tagit min teori om mobbning ur tomma intet; jag är själv utbildad gymnasielärare med inriktning på media, och har sedan jag hoppade av skolan för femton år sedan, sökt efter andra, bättre skolformer.
Det som jag funnit och förespråkar är något som kallas demokratiska skolor, men som inte ens omnämndes när jag läste till lärare på Pedagogen i Göteborg. Det är en skolform som de flesta lärare förmodligen inte ens känner till, men som de med en närmast Pavlovsk reflex motsätter sig; den bygger nämligen på teorin att barn kan lära sig själva, om man bara ger dem ansvaret för sin egen utbildning.
Med andra ord har lärare spenderat åratal av att utbilda sig till ett yrke som inte alls är så viktigt för barnens vidkommande som de själva vill låta påskina.

I en demokratisk skola, har varje elev rätt att vara med på skolans alla möten där alla har en röst, elever som lärare. Barnen har också full frihet att göra vad de själva vill; det är ingen som har rätt att köra över deras demokratiska fria vilja. Däremot är de omgivna av vuxna människor som finns där för att ge dem sitt fulla stöd när de själva frågar efter det.
Det här skapar självständiga människor med en stark självkänsla; ingen har rätt att köra över dem. Och barn med stark självkänsla blir inte så lätt utsatt för mobbning; studier visar att nivån av självkänsla spelar roll för offren, men inte i samma grad för mobbaren. En mobbare kan således dölja en svag självkänsla genom att bli mobbare, medan de med stark självkänsla mer sällan kunde bli offer. Det är ytterligare något som styrker min teori.

Barnen i demokratiska skolor har full frihet att göra vad de vill, och  givetvis vill de leka eftersom det är roligt, så de leker mycket. 
Men leken är en alldeles utmärkt utbildning i socialt samspel, i konfliktlösning och i att kompromissa fram lösningar på problem.
Fri lek bygger nämligen på fritt deltagande. Så länge det är roligt fortsätter leken tills barnen tröttnar. Om något eller några barn inte tycker det är roligt så slutar de leka, och leken avstannar eller avbryts. Det ligger alltså i allas intresse att leken skall fortsätta.
Spelar de fotboll och det ena laget hela tiden vinner, så tröttnar förlorarna. För att leken skall kunna fortsätta justerar de därför lagen genom att några spelare får byta sida.

Jämför man den fria leken med den vuxenledda ”leken” blir det tydligt hur vuxenvärlden perverterar den, genom att vara prestationsinriktad istället för att se till ”det roliga”. Om ett fotbollslag i vuxenledda sammanhang åker till en bortamatch och det visar sig att motståndarna inte fått ihop ett lag, så åker laget hem igen utan att ha spelat, därför det viktiga är poängen, serien, placeringen – inte att leka.

Vår skola ser ner på leken. Hur många har inte hört; ”Var tysta nu, barn! Leka får ni göra på rasterna, här skall ni arbeta!”
Ett tydligare sätt att förknippa inlärning med något tråkigt, och förringa leken till något onyttigt, är det svårt att tänka sig. 
I demokratiska skolor ses den fria leken som en viktig del i utbildningen, och den får barnen ta hand om själva – precis som allt annat.
Lärarna – som även de anställs av barnen via skolrådet – sätter upp de kurser de kan hålla, och barnen får själva bestämma vad de vill läsa. De får sluta om de känner att det inte är något för dem – och de kan fritt diskutera sina val med sina lärare, eftersom ingen försöker tvinga dem till något.

I demokratiska skolor finns ingen institutionellt förtryck, utan barnen är fria. Barnen har själva fått utforma reglerna, och är därför mer benägna
att också efterleva dem. Denna frihet gör att det inte skapas den frustration som påtvingade uppgifter leder till, varför det inte förekommer mobbning på dessa skolor. 
Naturligtvis uppstår det konflikter, men genom att alla i skolan genast tar upp dessa på de möten som hålls varje vecka, så eskalerar det aldrig till mobbning.
Så här skriver Peter Hartkamp, Rosemary Bechler och Margarete Hentze, initiativtagare till fyra demokratiska skolor i Nederländerna:

“If you look at bullying: in schools there is a hierarchy, and there are the people with power and the people without power. In any setting, whether you look at prisons or armies or schools, you see there is bullying. Bullying is the result of the power distance and being powerless in schools. In our schools, in democratic schools, I haven’t seen any bullying at all, because children have equal power with the other people and if something happens, they can actually take action and they have a mechanism to deal with it…”

När jag först kom i kontakt med denna skolform blev jag exalterad, för det hade passat mig perfekt med den friheten, för min skolgång var ett utdraget förslösande av min tid och mina resurser, som jag ser det i backspegeln.
När jag diskuterade det med andra tyckte de flesta som jag; att dt låter fantastiskt. Men det var ständigt en grupp som kom med allehanda invändningar; lärare. I bästa fall kunde dessa gå med på att det kanske skulle vara bra för en del ”problembarn”
Jag kontaktade Skolverket för att diskutera demokratiska skolor, men de lät meddela att det inte finns några sådana i Sverige, att det inte går att starta sådana med den lagstiftning vi har idag, samt att det inte var någon som ville kommentera det ytterligare. Alla vidare frågor hänvisades till regeringen …

Jag hävdar att skolplikten är en fascistisk idé om att staten bättre vet än föräldrarna vad som är bäst för barnen – till och med om dessa blir mobbade och far illa i skolan.
I andra länder kan föräldrar välja att själva se till att barnen utbildar sig från hemmet, men det är inte tillåtet i Sverige. 

 Jag har inte påstått att barn skall lämnas vind för våg om man slopar skolplikten. att det finns regler även i länder med hemskolning?
Att du ens kan med att ifrågasätta hur många som skulle få en bra utbildning om de hemskolades, tycker jag visar hur enögd du är i frågan. 
Nu är det cirka 17 % har jag för mig, som slutar nian utan att få godkända betyg – trots att detta garanteras av samhällskontraktet. 
Du inbillar dig kanske att det skulle bli fler än så om hemskolning var tillåtet? 
I andra demokratiska länder har föräldrar rätt att ta sina barn ut skolan om den statliga skolan inte sköter sin uppgift. I Sverige kan staten ta vårdnaden ifrån föräldrar som försöker skydda sina barn. 
Är det rätt, tycker du?

Och hemskolning är inte det enda alternativet – jag vill inte stänga dagens alla skolor bara för att jag är emot skolplikten. Du vet att jag förespråkar demokratiska skolor, som ett komplement till dagens auktoritära skolor. Hemskolning passar säkert bäst för en del barn – varför skall staten sätta sig över dessa barns vilja?

Dessutom, för att punktera alla invändningar från alla besserwissseraktiga lärare: Undersökningar visar att hemskolade barn får betydligt högre betyg än andra! Och det är ingen dålig skillnad:
”Rudner’s (1999) study illustrated that those in grades 1-4 who are educated at home, on average, perform one grade level higher than their public and private school counterparts. Lest this be thought as an effect of early nurture likely to dissipate later in the child’s educational development, it is striking that the performance gap expands as the student progresses so that by 8th grade such children are performing at four grades above the national average in the US.””

Jag vill få folk att reflektera över att det är en fascistisk inställning från staten, att deras makt över barnen skall vara större än föräldrarnas – i synnerhet som samma stat till och med tillåter extremistiska religiösa stollar bedriva utbildning i vårt land – men det blir ett jävla liv om jag vill ta med mina egna barn på en resa mitt under terminen, oavsett hur väl utbildad jag själv är – för att ”barnen kan missa så mycket i skolan” …

Mitt mål för mig är att få svenska folket att inse hur extrema vi svenskar är. Extrema på ett negativt sätt, för vi har hjärntvättats att tro att staten är som en god Gud som vill allas bästa.
Att det är sunt att ifrågasätta det jag kallar ”skolans hjärntvätt, men som av välmenande men naiva lärare kallas att ”socialiseras in i samhället”, och liknande floskler. 

Men jag förstår att jag har ett kompakt motstånd från lärare – de som borde vara de första att ställa sig på barnens sida. Er välmenande, men så sorgligt ofta, illa underbyggda kunskap om alternativ till dagens förtryck, och brist på kritiskt tänkande gör att det känns närmast hopplöst.

Brasklapp: Jag säger inte att ett borttagande av skolplikten är en allena saliggörande metod för att stoppa mobbning och för att höja utbildningsnivån. Men det är åtminstone ett sätt att snabbt rädda många barn som idag far riktigt illa – såväl mobbade som ”hög- respektive lågpresterande” skulle kunna få en mycket bättre utbildning och ett bättre liv.

Kommentarer

Lite tjatigt kanske,men håller fullkomligt med dig¨I stort sett det enda en har med sig från sin skogång är hånet från lärarna. Nu hade jag vett att hålla mig från skolan väldigt mycket långa perioder. Och hade turen att gå i en försöksskola i Lund med 7 timmar konstnärligt arbete i veckan under högstadiet. Har som sagt avstått från att skaffa fler barn för jag vill inte ha dem i skolan

Ja, det som slår mig är att när jag talar om skolan med vuxna människor så är det ytterst få som har positiva bilder av skolgången – och det som är positivt är det sociala umgänget, för de flesta. Inte för dem som mobbats, förstås – för dem var det bara ett helvete.
Men trots det så menar de flesta att man måste gå i skolan, och att skolplikten är någonting bra, i grund och botten.
Visst är det märkligt?!

Lämna ett svar