Jag ska försöka hålla reda på var pengarna går den här gången, åtminstone i runda slängar.
Först var det flygbiljetten som, när den var som billigast, låg under fyra tusen – men när jag väl kom iväg hade den rusat upp till fem och sju – och då hade jag ändå en tjugotvåtimmars resa ned hit. Sedan tillkom visa – och på grund av ett misstag tvingades jag betala visum både i Tanzania och i Kenya; femtio dollar i varje stat. Lägger jag till taxiresan till Karen så gick resan totalt på omkring sju tusen kronor.

Så har jag hyran av huset, sextusen svenska för alla tre månaderna. Vatten ingår, men säkerhet, el- och sopavgift tillkommer, så mellan femhundra och tusen kronor ytterligare blir det. Sedan var jag tvungen att köpa en ny gastub och regulator till min gasspis – femhundra. En ny madrass kostade också femhundra, med hemkörning. För att köra mina grejer från Karen till Kibera kostade mig sjuhundra, inklusive lön till bärhjälpen och organisatören – Mbuthia. Och eftersom det fortfarande måste köras en vända till med ett kylskåp, bord och en stol – samt min skrivare och TV-skärm, så blir det ytterligare tre hundra kronor.

Städningen av huset blev dyr. Den första som städade fick betalt i förväg, och sånt fungerar inte här. Hon gjorde inte gjorde arbetet ordentligt. Det finns ingen stolthet över utfört arbete här, så resultatet blev därefter. Så jag fick köpa alla städgrejer själv och hyra in en annan kvinna som kunde städa. I Sverige skulle jag ha bråkat mer, men här vill jag inte ha onda ögat på mig så jag svalde förtreten den här gången. Men hon hade frågat om hon kunde få fortsätta städa för mig, berättade Brandon, så jag lät hälsa att jag inte var nöjd och därför inte ville ha hennes tjänster i framtiden.
Femhundra svenska adderar jag där.

Den nyblivna inredningsdesignern Tiana. Hennes första uppdrag blir mitt hus i slummen.

Därtill kommer de två tusen som jag investerar på Tiana’s inredningsdesign. För att göra mitt hem trevligare har jag anlitat en inredningsarkitekt för att göra mitt hus i slummen mer attraktivt! Egentligen började det med att en ung kenyansk kvinna kontaktade mig via messenger, och vi började chatta. Som vit är man högvilt bland kvinnorna här, eftersom man förutsätts ha pengar. Jag brukar snabbt förklara att jag bor i Kibera, just för att de skall förstå att jag inte är en rik man. Det behöver inte ligga något pekuniärt intresse bakom dessa förfrågningar, utan är ofta nyfikenhet över varför jag bor i Kibera.
Tiana, som hon heter, berättade att hon arbetar som servitris. Jag hade plumpheten att fråga om hon trivdes med sitt jobb, när hon surt svarade att det handlar om överlevnad. Hon är utbildad inredningsarkitekt men får inget jobb.
Så när jag skrivit kontrakt om huset frågade jag Tiana om hon vill ha ett show case; att inreda mitt hus med de ytterst begränsade medel som jag har. Jag får ett hem som inte ser ut som en ungkarlslägenhet, och hon får proffsiga bilder till sin portfolio – och betalt för ett extraknäck. Jag har inte mycket, men jag kan tänka mig att lägga en tusenlapp eller två på att få ett fint inrett hem för de här tre månaderna. Tusen kronor är ungefär elva tusen Kenyashilling, och med en marknad som Toi Market nästgårds, blir det motsvarande elva tusen svenska i Sverige, om man är kreativ. Det är en halv månadslön för en polis här i Kenya, så det är mer än det låter. Och kan det ge Tiana en bra möjlighet att få bra reklambilder så vinner alla på det.
Eftersom jag aldrig kunnat kosta på mig en sån lyx tycker jag att det är på sin plats att göra det här. Tänk er själva; ett inredningsdesignat hus i Kibera! Jag har redan satt upp en lista för de skvallertidningar som vill göra hemma-hos-reportage.
Vänner och annat löst folk har dock företräde …

Men jag hade ändå varit tvungen att köpa en massa saker, som kuddar, textilier, virke att göra möbler av etcetera, så hela den kostnaden kommer inte på ”lyxkontot”. Och även om det skulle göra det så handlar det om sju hundra kronor i månaden på välmående. Det är det väl värt – i synnerhet om det går som jag vill och jag kan få en inkomst genom fotojobb, de artiklar jag kan sälja, samt mitt bloggande. Då kommer jag att stanna för att arbeta här en tid. I Sverige finns det tydligen ingen framtid för mig; tre hundra sökta jobb utan att få komma till en enda intervju tycker jag säger allt om hur attraktiv jag är på den svenska arbetsmarknaden. Här ser de på mina kunskaper med helt andra ögon, och jag tror att det är lätt att som mzungu få fotouppdrag – om man bara har arbetstillstånd. Men ett sånt kostar runt 10 000 per år, och då ska man ha en arbetsgivare.

När det kommer till matpriser och sånt förstår jag att många är nyfikna över prisbilden. Tio kenyanska shilling är ungefär detsamma som en svensk krona. Så när jag igår köpte två stora ”apple mango” för tjugo shilling så motsvarade det cirka en krona och nittio öre. Ett grillat kycklinglår för 14 kronor, samt friterade potatisskivor för fyra kronor blev min middag, toppat med en mango. Till frukost tog jag en halv liter yoghurt för en tia, en halvliter mjölk köper man i små kvadratiska plastpåsar, för tio kronor litern. Glass – om jag hade haft en frys, är mer än dubbelt så dyr som i Sverige. Grönsaker och frukt köper man lokalt, och olika handlare har olika priser beroende på vilken kvalitet de erbjuder. Tomater, grön paprika, rödlök – allt handlar om storlek och skick; tre bra tomater för två kronor är vad jag vanligen betalar.

Kött är billigt. Här i Kibera kan jag köpa en filé för åttio kronor kilot, på varuhusen upp till det dubbla. Tar man vanligt kött så kostar det hälften. Jag tog in ett halvkilo grillat kött till mig och Mbuthia på Eddie’s, ett lokalt hak med tillhörande slakteri, och det kostade en femtiolapp – inklusive pommes frites. Och en så måltid varar i flera timmar om man ska tugga i sig allt, för det är rätt segt. Här i Kenya hängs inte kött – allt är färskt, och därmed rätt segt.
En flaska vodka kostar från sextio, sjuttio kronor och uppåt, en öl omkring en tjuga.
Så visst kan man leva billigt här – i synnerhet om man lagar maten själv. Jag föredrar det, för jag är så kräsmagad av mig, och det bästa sättet att få något jag verkligen tycker om är att lega det själv. Dessutom är det kul att kunna bjuda på mat på kvällarna, för då slipper man äta ensam. Det smakar bättre om man få dela sin måltid med andra. Så levnadskostnaderna här brukar jag uppskatta till omkring två till tre tusen i månaden, om jag vill leva bekvämt och kunna dela med mig.

När jag summerar vad det kostat att komma på plats så blir det i runda slängar 17-18000 – men då är förstås hyra och fasta kostnader inräknade för hela perioden. Räknar jag in levnadskostnaderna för tre månader så visar det sig att projektstödet räcker precis till för att betala vad det kostar att leva. För att vara säkra på att inga skattepengar används på fel sätt så har jag givetvis ett redovisningskrav på mig – förutom att visa att jag har överlevt på projektstödet så måste jag dessutom redovisa att jag haft krafter nog att genomföra projektet. Jag konstaterar att den ursprungliga budgeten om 36000 kronor som jag lämnade in var mer realistisk. Det hade inneburit att det funnits tio tusen till projektet.

Jag vill på detta sätt illustrera villkoren för skapande konstnärer. Måhända är det jag ägnar mig åt inget som staten har någon skyldighet att finansieras. Men nu har vi ett antal handläggare som har betalt för att möjliggöra konstnärligt skapande, och de har bedömt att det jag gör här har ett konstnärligt värde, så jag antar att jag är konstnär nu plötsligt. Jag gör precis samma sak som jag tidigare gjort utan stöd; utan att vara konstnär. Skillnaden är att dessa kulturhandläggare har bedömt att det är något som den svenska staten ska stödja – så att de kan ta åt sig en del av äran för det jag skapar, om det är så att det blir något att ha. Jag undrar om någon av dem alls skulle överleva i den här miljön och med de pengar jag beviljats. Men det är klart – det är ju inte lön! Det här är bara ett stöd, en uppmuntran till det konstnärliga skapandet – lönen skall ju komma någon annanstans ifrån: Stödet ska ju bara vara grädden på moset. Fast de flesta konstnärer saknar mos, och får därför byta grädden mot skulor.

Och nu ses jag väl som en otacksam jävel som har mage att klaga trots att jag nu beviljats ett bidrag. Fast hade jag stannat i Sverige som arbetslös så hade det kostat staten mer än vad det gör nu, så jag ser det som att man bara vill bli av med en bråkstake.
Kanske har de lyckats.

Tack för att du läst så här långt. Det är för dig jag skriver.

Vill du vara med och stödja riktigt fri journalistik från en journalist som du inte kan köpa – för jag skriver vare sig du stödjer mig eller inte – så får du gärna Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.

Kommentarer

Som kreativ men fattig panschis med en liten underbar med sjuklig vovve (tur att det finns försäkring!), kan jag bara skicka en liten symbolisk summa, men jag är så tacksam för dina medvetandegörande skriverier, dina kloka ord och spännande bilder!
Tack Johan !

Lämna ett svar