Jo, så är jag tillbaka i Kibera.
Äntligen.
Det är för mig en så stor skillnad att vara här, för här blir jag sedd. Människor ser varandra, talar med varandra och det är ett socialt liv som är väsensskilt från Sverige. Varje dag här är underlag för en hel bok, om jag bara kunde skriva ned allt som händer.

I måndags tog jag mig till Kibera, efter ett par sköna dagar hos Fahruq och Camilla i Karen. Jag höll ett inledande möte med M2 som bestämt, angående projektet jag arbetar med. Men om det skriver jag på projektets bloggsida: http://kenya.johnbgod.se/

Sedan träffade jag Alice och hennes barnbarn Brandon, en ung man som jag följt i drygt tio års tid nu, och som lovat att leta efter ett hus åt mig. Efter mycket gående i stekande sol hade vi sett tre olika alternativ, och till sist hittade jag ett i Ayany, Line C för 21500 Ksh/månaden. Det är ungefär tvåtusen jämnt i svenska, för ett hus med två sovrum, ett vardagsrum samt toalett/dusch och kök.
Jag hade inte brytt mig om att kolla om de prylar jag lämnade för snart två år sedan, men mitt intresse för världsliga ting är så litet att jag knappast kom ihåg vad jag hade. När jag flyttade i maj för två år sedan, var det först till en djupt religiös kvinna som skulle hyra ut lägenheten som en Airbnb. Men det fungerade illa – redan en vecka efter jag lämnat Kenya sade hon upp mig, och jag var tvungen att genom Mbuthia ordna att mina grejer flyttades, och tack vare Camilla och Fahruq som hade ett hus på sin tomt där jag kunde ställa in allting, så räddades situationen tillfälligt – trodde jag. Det tillfälliga blev inte några månader utan ett år och nio månader, och det är betydligt längre än saker normalt brukar kunna klara sig från att försvinna i Kenya.

Det visade sig att allt var kvar; Camilla och Fahruq hade tagit in skrivaren och datorskärmen till sig, och i princip allt annat var kvar. Mbuthia hade donerat mitt köksbord till Anitah, men sånt kan jag inte bli upprörd över. Jag är innerligt tacksam att så mycket fanns kvar, för det innebär att jag knappt behöver köpa något alls – förutom en ny gastub, mat och kryddor och sånt.

Och idag kom Mbuthia och Tola med den chaufför som en gång tog hit sakerna, och hämtade dem utan att jag behövde bära en enda pinal – som en mzee (- respektfyllt uttryck för ”äldre man”) har jag rätt att luta mig tillbaka och titta på när de unga männen arbetar. Det blev ett lastbilslass, men då glömde jag kylskåp, ett bord och en stol, som jag inte ens mindes att jag hade.

Tänk så lycklig jag är som bekymrar mig så lite om det materiella! Jag har genom åren investerat mellan tjugo och trettio tusen på att etablera mig och bo här i Kenya halva året. Men jag vet att allt kan försvinna rätt vad det är, för här försvinner saker lättare än strumpor i en torktumlare hemma i Sverige. Verktyg, till exempel. Jag har vid det här laget tagit med verktyg nog för att fylla ett par verktygslådor – men inget finns kvar. Förutom att folk lånat utan att någonsin haft för avsikt att lämna tillbaka, efter vad jag kan förstå, så är det många verktyg som förstörts på grund av att folk inte vet hur de skall användas. Jag hade med en utmärkt svensk fogsvans som en vän lånade – och sågade i metall med den! Men jag är själv uppvuxen på en bilverkstad så jag vet hur varenda vanligt förekommande verktyg skall användas. Här har de ofta inte ens sett en del av de verktyg jag haft med, så naturligtvis förstörs verktyg när folk inte vet bättre. Men det gör inte så mycket när det gäller saker som jag inte har någon känslomässig koppling till. Det är ändå bara materiella ting.
När det gäller värdeföremål har jag bara en tavla av Kevo som är målad på masonit, men som är en så underbar berättelse. Jag skulle ha tagit med den till Sverige, men dem är för stor för mina väskor. Kanske får den gå som specialbagage när jag återvänder till Sverige.

När jag bläddrar igenom de bilder jag redan postat från Kibera för att försöka hitta den så inser jag plötsligt att jag har fantastiskt många bra, intressanta, spännande och berättande bilder. Jag bli faktiskt lite osvenskt stolt, för ingen kommer att kunna ta ifrån mig att det är en jäkla stor kulturinsats jag gjort när jag flyttat in i Kibera och dokumenterat så mycket av en verklighet som för de flesta stannar vid en tämligen tvådimensionell bild av fattigdom och livet i slummen.
Här kan Ni se några av de bilder jag syftar på: https://www.facebook.com/Johan.B.God/media_set?set=a.10152608804172581&type=3

När jag nu sitter en lördag i mitten av februari och försöker sammanfatta vad jag gjort så långt i Kenya så är det så mycket att jag knappt minns – och det är ändå bara de senaste fem dagarna! Genomgång med M2 i måndags, sedan husletning och ett par inställda möten, för att avrunda med en flaska vodka i studion ( – ingen fara; vi var många som delade på den!) och ett samtal om skapande och kreativitet. Vi satt i rummet bakom studion, där alla samlas för att röka marijuana, som naturligtvis är förbjudet men också oerhört vanligt. Jodå, även jag tar en holk ibland och blir en hjärndöd zombie – som alla i Sverige vet att man blir av marijuana. Jag har rökt marijuana från och till under de senaste decennierna, så jag väntar bara på att zombie-effekten skall sätta in.
Fast i kreativa kretsar har man sällan samma syn på droger som gemene man och kvinna i Sverige har, så bakom M2:s studio finns ett litet rum där alla går in om de vill röka en holk. En äldre luo-man ( i min sinnevärld är det en äldre man, trots att han antagligen är i min egen ålder), Policap, kom in och började hylla min visdom för något jag sagt för flera år sedan.
Jag försökte skämtsamt säga att jag redan sagt så mycket dumt efter det, att det bra jag sagt då inte räknades längre. Policap stod på sig; jag förstod inte vad jag sagt, bara att det handlat om att man aldrig har rätt att slå barn. Det värmde att höra att de frön jag sått för flera år sedan grott.

Vi var ett helt gäng i alla åldrar som samtalade en lång stund, bland annat Sly – en ung, framåt och gåpåig tjej som satt och mjölkade mig på all möjlig kunskap, och JuBlack, en rappare som sökte min kunskap från filmområdet. När det var dags för mig att ta mig ut till Karen igen, så bytte Policap först telefonnummer och sedan följde han mig till platsen där alla motorcykel-taxi samlas, för att se till att jag skulle komma rätt. Det är en sån otrolig välvilja och omsorg bland mina vänner här. Jag satt med ett lyckligt fånflin på läpparna hela vägen till Karen – en tjugominuters resa bak på en motorcykel, helt utan skydd eller hjälm, i en trafik som är minst sagt halsbrytande.
Nå, jag var ju tvungen att ta mig hem och det var för sent för att leta alternativ. Och tar man aldrig några risker så får man heller aldrig vara med om det riktigt roliga.

Lämna ett svar