Strax före jul packade Fahruq och Camilla bilen för att åka och fira jul. När de bommade till huset var det bara jag och Isak, maasaien som vaktar geten Billy och hundarna, kvar på den stora tomten i Ngong. Det blev oerhört ensamt och tyst. Dessutom försvann min tillgång till dusch och toalett – istället var jag hänvisad till ett utedass och raggardusch i en balja.
Kontrasten när jag kom till Kibera över jul var total; plötsligt var jag omgiven bland vänner och det var ett intensivt socialt liv i tre dagar. I synnerhet som jag sov på Gombas soffa och hade sällskap hela tiden. I mellandagarna åkte jag tillbaka till Ngong för att tvätta mig och byta kläder, och då fick jag nästan lappsjuka.
Till nyåret åkte jag tillbaka till Kibera och firade in det nya året, som jag berättade om i min förra post. Efter ytterligare tre intensiva dagar åkte jag tillbaka till mitt lilla rum i Ngong. Isak var glad att se mig, men två av hundarna, Brown och Rasta, var sjuka. Isak hade ringt Fahruq och de skulle komma tillbaka dagen efter. Men när de kom nästa kväll var Brown redan bortom all räddning, och han dog ett par timmar senare. Fahruq tog Rasta till en veterinär dagen efter, men det var en dyster stämning i huset. Att förlora en hund är som att förlora en familjemedlem, så det lade sordin på stämningen. Rasta överlevde, tack och lov. Han hade blivit som en vän, eftersom han kom in och sov hos mig på nätterna, och jag brukade sticka åt honom godsaker.
Men allting sade mig att det var dags för en förändring. Att stanna i Ngong och vara så isolerad var inget för mig; det är trots allt i Kibera jag trivs bäst.

En av portarna på min gata. Jag ser det som konst i sig. Förfall gör sig bra på bild.

Jag bestämde mig för att försöka hitta ett bra ställe i Kibera och flytta tillbaka igen. Först var jag dock tvungen att kolla så att jag skulle få ett förlängt visum, så jag begav mig först till Mois gamla tortyrnäste; Nyayo House. Där hade de stilat upp sig rejält. Det som förr tog timmars väntan i kö gick nu på fem minuter, men jag fick bara förlängt fram till den 15:e mars. Jag sade att jag är författare och håller på att skriva en bok, och jag behövde tre månader till, men det gick inte. Däremot kunde jag komma tillbaka och ansöka om det han kallade ett ”förlängt visum”, då kunde jag få tre månader till.
Samtidigt är det en chansning att flytta till Kibera; jag har inte ens pengar till nästa hyra. Jag har förvisso lånat ut pengar som åtminstone täcker en hyra, men här i Kenya är alla såna ”tillgångar” ytterst osäkra. Jag har varit väldigt godtrogen många gånger, men inser att de har inte samma moral som jag är van vid från Sverige. Man vet aldrig om ens vänner ens, har för avsikt att betala tillbaka det de lånar. I synnerhet som jag är vit – de tror antagligen att jag ändå har råd. Å andra sidan har de rätt på ett sätt; jag har en betydligt högre levnadskostnad än dem. Jag kan exempelvis lyxa mig med smör, kaffe och andra varor som är rena lyxen för människor här.
Vidare har jag gjort ett jobb som jag ännu inte fått betalt för, som räcker till mat för en månad – om jag bara får in pengarna. Jag väntar fortfarande på besked om jag är lurad eller om det blir en fortsättning på det jobbet. Fortsättning följer – förhoppningsvis.
Men det kändes som om flytten var ett bra steg att ta; att nu satsa allt på ett kort och försöka finna en försörjning här i Kenya istället. Ett nytt år, nya planer, nya idéer.

Från mitt köksfönster ser jag den här porten.

Min vän Wiki kom förbi när jag var i Ngong, och han gav mig sitt fulla stöd. Han är övertygad om att han och jag kommer att kunna starta ett företag under det här året. I januari är det trögt, då har alla baksmälla efter jul- och nyårsfirandet. Men i februari kommer allt igång igen, säger Wiki. Dessutom skickade han på mig en länk till en sida för filmande ”stringers” – frilansande journalister. (Uttrycket kommer av att tidningar brukade betala per rad – string – för artiklarna av frilansare ute i världen.) Wiki menar att vi kan börja filma och göra reportage att sälja genom den sidan.
Nå, jag blev peppad av Wiki och kontaktade Richie, en vän som har massor med kontakter i Kibera. Han jobbar som tränare för rikemansbarn i Karen, där han lär dem boxas. Richie har själv vuxit upp i Kibera, men studerade på college i USA, så han har en lite vidare utblick än de flesta vänner jag har här. Richie lovade att höra runt, och redan dagen efter hörde han av sig och hade ett par ställen att titta på. Vi bestämde att jag skulle komma in och titta på dem nästa dag. Det var tre andra vänner som också hörde av sig och hade tips på lägenheter, så det känns verkligen som jag håller på att bli etablerad här nu.

Marcy bor på andra sidan Kibera, och där fanns det en lägenhet för 1300/månaden. Men för att ta sig dit måste man gå ned genom Gaza och hoppa över den stinkande bäck som är en del av Nairobi River för att komma hem. På kvällarna skulle det vara detsamma som att ropa på att bli rånad, så det var ett uteslutet läge. Likaså ”glashuset” – en byggnad gjord av flaskor nere i slummen. I det området kan man hyra ett rum för ett par hundralappar i månaden. Billigt – men ingen säkerhet, så också det var uteslutet.
Shamym, en ung kvinna som jag nyligen lärt känna, berättade att det fanns ett par lägenheter i Olympic. Det området ligger granne med Ayany, och jag har tidigare tittat på ett hus där. Men området har åtminstone tidigare varit känt för att ofta ha vattenbrist, så jag var lite skeptisk. Shamym mötte upp vid Olympic och ringde till en lägenhetsförmedlare som kom och mötte oss. Denne ville ha betalt i förväg för att ens visa oss någon lägenhet – de brukar göra så här. Åtminstone mot mig. Jag förklarade vänligt men bestämt att jag definitivt inte tänkte betala för att bara titta på lägenheter. Om han hade en som jag skrev kontrakt på, sade jag, så skulle jag gärna betala honom en tusenlapp (hundra svenska) – när jag skrivit under kontraktet. Men om han inte ville visa vad han hade så hade jag flera lägenheter att titta på i Ayany, och då gick han helt miste om chansen att tjäna den extra slanten. Min argumentation höll, så han tog oss med långt in i Olympic där det fanns två lediga lägenheter. Den ena bestod av ett rum, ett litet kök och en pytteliten toalett/dusch – utan toalettstol, det var bara fotplattor och ett hål i golvet. Inget läge för att långskita, med andra ord. Den kostade 900 i månaden, sade killen. Bredvid var det en lite större lägenhet som också var ledig. Den skulle kosta 1200, och det var två sovrum. Men läget var inte det bästa. Det var mörka lägenheter med grannar tätt inpå, och det brukar kunna leda till problem. Inte minst när mina vänner kommer över och röker en holk. Det är inte tillåtet och om någon tipsar polisen så blir det trubbel. Jag har ju redan tvingats betala mutor två gånger till dem, så även polisen känner till mig. Men priset var det rätta. En tusenlapp i månaden borde jag kunna få in, tänkte jag.
Så jag frågade om en gång till om priset. Killen gick över till en annan lägenhet, där tydligen hyresvärdinnan bor. Hon tittade ut, såg mig och började prata med killen på sheng. Plötsligt hade priserna stigit. Nu kostade den lilla lägenheten 1300, och den större 1600. Jag anade ett direkt samband mellan min hudfärg och den plötsliga hyreshöjningen. Jag tackade för titten med förklarade att lägenheterna plötsligt blivit för dyra för mig.

Några av mina nya grannar.

Så jag gick istället till studion, där jag mötte upp med Richie. Han tog med mig på en promenad runt Ayany, och vi hann titta på fyra olika ställen i olika gator. Bland annat örnnästet, den lägenhet jag hade tidigare. Den betalade jag 1500 i månaden för. Huset jag hyrde förra våren kostade 2000 i månaden, så för bara fem hundra mer kunde jag få två rum till, och plats för en egen ateljé. Så örnnästet var på tok för dyrt. Hade jag fått det för tio så hade det varit okey, men inte femton. När jag nu såg den igen förstår jag inte hur jag kunde få plats där – än mindre hur vi kunde ha en fest med säkert trettio gäster. Men då hade jag ju tillgång till takterrassen också.
Ingen av lägenheterna var riktigt bra. Antingen var det fel läge, trångt eller för nära grannar, eller så var det för dyrt. Men så tog Richie mig med till samma gata som han bor på, line Y. Askarin, vakten, ville också han ha betalt för att visa lägenheten. Men efter samma löfte om tusen shilling – om jag skriver kontrakt – så plockade han fram nycklarna och visade den. Jag tyckte om den direkt. Två sovrum och ett stort vardagsrum – tillräckligt stort för att jag skall kunna inrätta en provisorisk fotostudio. Och en riktig toalett – inte minst viktigt för mig som knappt kan sitta på huk för att jag börjar bli så stel i kroppen. (Ja, jag har börjat fundera på Tai Chi eller liknande träning för att bli lite smidigare.)
Dessutom låg lägenheten en trappa upp, utan grannar på samma plan. Lägenheten ligger längst ned mot järnvägen, så jag är återigen granne med ”järnvägshusen”; de hus som bara har dörr och fönster åt ett håll; baksidan vetter åt järnvägen. Precis där jag bor slutar den ena sidans huslängor så man kan korsa järnvägen. Men där är också en stor sophög på baksidan av huset, så när jag har fönstret öppet åt det hållet och vinden ligger på från fel håll så sprider sig den sötsura stanken av gamla sopor i lägenheten. Men lukterna är en del av livet här i Kibera. Man vänjer sig.
Ibland kan jag till och med tycka att det luktar, om inte gott, så åtminstone välbekant och tryggt.
När Gomba, Rabala och salig Ashif kom på besök till Göteborg konstaterade Gomba efter en vecka: ”Oh shit man, I miss the smells of Kibera. The piss, the shit and the garbage …”. Idag har jag blivit så mycket kiberian att jag förstår honom.

Jag bestämde mig för att ta lägenheten, även om den kostar 1800 i månaden – lite mer än jag tänkt mig. Jag hade precis tillräckligt för att betala en hyra – men de kräver en deposition också, och det är ytterligare en månadshyra. Så där försvann mina sista pengar. Askarin, jag minns inte hans namn, fick också sin tusenlapp, och han var överlycklig. Han hade berättat för Richie att mzungun verkligen betalat honom, som han lovat. Tusen shilling är mycket pengar för en vakt som tjänar sex, sju tusen i månaden.
Jag brukar säga att om jag delar med mig av det jag har, så kommer livet att betala tillbaka till mig. Hittills har det alltid funkat, även om jag varit orolig några gånger. Även den här gången var livet på min sida, för en vän i Sverige skickade tre tusen svenska. Det kom som en skänk från ovan. Jag betalade en smärre skuld, sedan begav jag mig till Prestige och köpte en ny gasspis istället för den som rostat sönder; en vattenkokare samt en vattentunna och städgrejor. Jag storhandlade och fyllde kylen, och köpte en oxfilé och ett par flaskor sprit för att kunna ha ett litet ”house warming party” för mina vänner i Maasai Mbili.
Sen var pengarna slut igen. Jag är verkligen inte bra på att hålla i pengar. När jag har delar jag friskt med mig tills jag inser att det börjar ta slut – då först börjar jag oroa mig igen.
Men min inflyttningsfest blev bra. Jag hade rökt oxfilén och kokat ris och en tomatpasta till, och det var uppskattat. Richie och gänget från Maasai Mbili kom, åt och drack. När vi ätit kom det plötsligt två för mig helt okända killar in i mitt vardagsrum. De hälsade på alla och såg ut som om de kände gänget. Det är inte ovanligt att folk tar med gäster till olika fester, men dessa var helt okända. Jag frågade den ene: ”What’s your story? This is a party for my friends in Maasai Mbili”.
”Well, I was before, in the beginning of Maasai Mbili. Before that it was Shabaab … And I’m your neighbor!”
Alla började skratta. Gomba startade Maasai Mbili och det fanns inget Shaabab innan. Jag tackade de båda för kvällens underhållning och körde dem på dörren. Men jag sade till dem att om de var grannar så var de välkomna att komma dagen efter och presentera sig, så kunde vi starta en relation därifrån och helt enkelt glömma deras visit denna kväll.
När de gått utbröt ett hejdlöst jubel.

Vaktkuren där de två gamlingar som vaktar on nätterna söker skydd när det regnar.

Jag stormtrivs emellertid i min nya lägenhet. Här har jag trevliga grannar och känner massor med folk längs gatan eftersom jag bott i gatan intill tidigare. Fast det är en kärring längs gatan som alltid ser sur ut. Jag brukar hälsa, le och vara vänlig när jag går förbi. Men hon brukar titta surt på mig och ropar ibland på mig, att jag skall komma och köpa något av henne. Jag brukar köpa en banan och en mango eller liknande, men hon ser inte gladare ut för det. Nu senast köpte jag en banan, men när jag tog den rasade tre andra ned också. Då skällde hon på mig och menade hon att jag var tvungen att köpa dem också. Jag gjorde det, men sade samtidigt att hon skulle passa på att suga på de mynten, för det var den absolut sista gången jag handlade av henne. Så nu har jag en fiende på gatan också.
Men hyresvärdinnan är bra. Hon är gift med en amerikan och har bott i USA i många år, men har nu flyttat tillbaka till Kenya på försök. Hon var mycket trevlig och såg till att de småsaker jag bad om fixades direkt. Om jag blir några dagar sen med hyran så är det okey det också, bara jag hör av mig i tid, sade hon betryggande. Jag brukar ju vara sen med det mesta.
Men jag tror att jag kommer att greja det. I värsta fall får jag sälja av skrivaren som jag köpte för fyra år sedan, när jag fått ett smärre arv. Den kostade 65000 shilling, så jag borde kunna få minst till en hyra för den. Egentligen är lägenheten för stor för mig. Men nu har jag ett extra rum om någon vill komma och hälsa på mig; ett utmärkt tillfälle för den som vill vidga sina vyer och lära sig mer om människor.

Fler grannar.

Jag märker att mina bloggar kommer att handla mycket om ekonomi – om hur det går för mig finansiellt. Men tyvärr så är det en så stor del av livet. Och så är det nog för de flesta av mina vänner här. Gomba och Kevo exempelvis, som båda lever på sitt goda rykte efter vad jag förstått. Mellan de gånger de säljer något konstverk tvingas de leva på kredit, och får det också eftersom alla vet att de betalar tillbaka när de får in pengar. När de planerar sina arbeten måste de alltid ta hänsyn till vad finansiärerna vill ha. Så på något sätt är ekonomin alltid närvarande, som en gnagande oro i bakgrunden. Några av er som läser det här känner säkert till det alltför väl, trots att ni bor i ett av världens rikaste länder. Andra kan inte alls identifiera sig med tanken på att vara helt pank; att inte ens ha till en lite mjölk ibland. Har man ett par hundra tusen på banken som man alltid kan röra om det krisar, så har man förmodligen ingen insikt i hur det är att leva för dagen. Jag beklagar mig inte – det är ett val jag själv gjort. Kanske är det därför några av er läser det här; för att läsa om någon som gör det ni önskade att ni vågade?
Jag har hoppat ur ekorrhjulet i det rika Sverige, slutat arbeta som lärare för att istället satsa på att överleva på egen hand i Kenya. Som konstnär, fotograf eller författare. Eller allt på en gång – som en livskonstnär?
Inte för att jaga status, karriär eller pengar, men för att jag helt enkelt är lyckligare här i slummen. Det sociala livet är så viktigt för oss människor, och här är det så mycket mer vitalt än i Sverige. I Sverige har människor förlorat något på jakt efter materiell välfärd och status, anser jag. Så jag har hoppat av för att bli den jag är – en konstnär som försöker fånga livet i slummen, med mina utanpå-ögon (tack Marianne Fredriksson för det talande uttrycket).

Vatten. En livnödvändighet som man inte förstår värdet av innan man saknar det.

Min bild av konstlivet i Kenya är att man aldrig haft traditionen av att hänga konst på väggarna. Bruksföremål däremot, kan vara oerhört konstfullt utsmyckade – men de används tills de inte längre går att använda. I sanningens namn vet jag inte hur vanligt förekommande de är, men jag vet att trä varit det vanligaste materialet för afrikansk konst, varför väldigt mycket av kontinentens konstskatter förstörts. Klimatet är heller inte det bästa för bevarandet av någon form av konst. Papper exempelvis, förmultnar på kort tid om det inte förvaras rätt. Annars är människor huvudmotivet i afrikansk konst, och statyetter och masker och textilier de vanligaste konstföremålen från afrikanska länder söder om Sahara.
Okunniga människor tror att afrikansk konst är ”primitiv”. Men faktum är att mycket av vår tids moderna europeiska konsthistoria påverkats av afrikansk konst. Picasso, Klee, Matisse, Bacon och Basquiat var alla starkt influerade av afrikansk konst. Kubism, fauvism och expressionism är alla influerade av afrikansk konst, med dess dissonanta färger, geometriska former och förvrängda människokroppar. Människor med stora huvuden, förlängda halsar och armar, spetsiga bröst är karaktäristiskt, liksom att mänskliga egenskaper och djurs kan vara kombinerade i exempelvis skulpturer.

En bild som jag fått av Wincent. Typisk afrikansk.

När förmögna afrikanska familjer låtit utbilda sina barn i Europa, har de fått lära sig ”det kulturella värdet” av konst på väggarna – alltså en västerländsk kulturyttring. När dessa kommit tillbaka till Kenya har de tagit med sig traditionen att hänga konst på vägarna. Från början hade dessa återvändare med sig europeisk konst, men en yngre generation medvetna afrikaner började efterfråga afrikanska motiv, så nu börjar det växa fram en konstmarknad – men den är ännu liten, och smaken ligger mer åt det mer konventionella måleriet, vill jag säga. Afrikansk hötorgskonst, skulle man lite föraktfull kunna säga. Därför är det svårt för en konstnär som Mbuthia, som målar abstrakt och är starkt influerad av cave art – grottmålningar. Han har många gånger sagt att han ska sluta måla, för ingen köper hans konst ändå. Det är naturligtvis inte sant; han har några kunder, och ägarna till Red Hill Art Gallery håller honom högt. Förutom att de har köpt många av hans verk, så lät de honom måla portarna in till deras galleri. I mina ögon är Mbuthia en av de bättre konstnärer jag sett här, men det betyder kanske inte så mycket. Konst är en smaksak. Folk får naturligtvis tycka om vad de vill – det är först när folk likt Sverigedemokraterna börjar tala om vad som är bra konst, som jag blir provocerad.

En av Mbutias tavlor som hänger hos mig.

Eftersom den kenyanska staten är mindre intresserade av kultur och det i stort sett saknas något statligt kulturstöd i någon form alls, så är det främst utländska institut som står för finansieringen av konstprojekt. Så det som British Institute East Africa (BIEA), Goethe Institut och Alliance Francaise anser är kulturprojekt värda att stödja, blir alltså det som skapas. Det är också en form av kulturimperialism som pressas fram av de ekonomiska villkoren för konstnärer. Europeiska kulturuttryck får otillbörligt stor påvekan på kenyansk konst. Eftersom det här inte är något unikt för Kenya, utan pågår i stort sett hela Afrika, så kan åtminstone inte jag låta bli att fundera på vad det får för konsekvenser i längden. Kommer genuina afrikanska konstuttryck att tyna bort för att europeiska trender betyder mer än det genuina skapandet?
Vad skulle man få se för konst om man gav tillräckligt med pengar för ett fritt skapande i under ett år, där alla afrikanska konstnärer fritt fick skapa sin konst utan direktiv?

Ju mer jag filosoferar över mitt liv, desto mer förstår jag att det hela tiden varit en frihetssträvan. Jag har aldrig försonats med de livsvillkor som dagens samhälle ställer upp för oss. Att utbilda sig i tolv år, alternativt fortsätta med en akademisk utbildning, för att sedan börja arbeta i resten av sitt vuxna liv tills man blir pensionär – och för trött och sliten för att orka leva om man haft ett tungt, lågavlönat arbete. Vad är det för sorts liv egentligen? Redan som tonåring började jag protestera mot tanken. Jag sade bland annat att jag inte trodde att jag skulle kunna ha ett arbete i mer än maximalt fem år – sedan måste man vara fullärd, och då blir det tråkigt.
Jag hade både fel och rätt. Det finns yrken där man aldrig blir fullärd, men det visade sig att fem år var en kraftig överdrift. Hittills i mitt snart 59-åriga liv har jag haft ett fyrtiotal olika ”anställningar”. Citationstecknen för att många av dem varit så kallade ”arbetsmarknadsåtgärder”. (Vilket jävla ord förresten! Låtsasjobb, är en bättre beskrivning. Inte för att arbetsuppgifterna varit på låtsas, men för att ersättningen från staten varit det. Utan den sortens ”anställningar” och ”åtgärder” hade hela kultursverige, och många andra delar av samhället också, stannat av på två veckor. Problemet är synen på kultur; att det skall behandlas som något katten släpat in, istället för det verktyg det är för frigörelse. Men den sortens frigörelse gynnar inte politikerna som sitter närmast grytorna – de vill ha fler löneslavar, inte fler fria individer.)

För min del har jag alltid sett upp till konstnärer, som om de vore visare än jag; att de hade en form av kunskap om ett språk jag alltid gillat men aldrig lärt mig annat än att känna till vissa ord. Det var först när jag kom i kontakt med Maasai Mbili som jag började förstå att konstnärskapet är så mycket mer än vad jag trott. Det handlar inte alls om utbildning. Det handlar om kreativitet och en förmåga att skapa något utöver det vanliga, av det men har tillgång till. Det handlar om att berätta en historia.
Om betraktaren gillar en verk – även om hen inte förstår det – så har man skapat en form av kommunikation. Och kommunikation i olika former är det jag ägnat mig åt i hela mitt liv. Det gör vi ju alla, mer eller mindre, eftersom vi är sociala varelser som behöver varandra.
Men när man försöker ta kommunikationen till en annan, förhoppningsvis högre nivå, kan man börja tala om konst. Så plötsligt förstod jag att jag varit en konstnär hela mitt liv. Men det är först nu som jag insett det och börjat bejaka det. När jag för ett år sedan höll en kurs i teckning insåg jag att jag har mycket mer kunskap än jag trott; att jag har något att lära ut. Jag insåg också att flera av de konstnärer som hålls i Maasai Mbili’s studio inte har en aning om exempelvis perspektivseende. Att jag kan avbilda saker bättre än de flesta av dem. Däremot började jag måla tillsammans med Mbuthia och Muthoni, och blev snabbt sågad. Mbuthia skrttade rått åt mina försök, och jag skall villigt erkänna att jag inte heller var nöjd. Att arbeta med färger är inte min grej. Tusch är snarare mitt element. Och kameran. Jag har fått enormt mycket uppskattning för mina bilder, i synnerhet mina porträtt, vilket i sin tur har givit mer större självförtroende. Så nu känner jag mig redo att hålla min första utställning. Mbuthia tjatar på mig; han vill kurera en utställning med mina Citylines. Så om jag får ihop pengar till att blåsa upp och rama in ett ett tjugotal fotografier, samt rama in tio av mina teckningar, så kan jag hålla min första soloutställning som artist.
Jag tänker också skicka mina teckningar till ett lokalt galleri som drivs av en av Nairobis mer erkända artister, Paul Onditi. Förhoppningsvis blir de antagna för en samlingsutställning.

Jag har nu bott i min nya lägenhet i ett par veckor. Precis som vanligt här i Kibera så krånglar det med vatten: Det kommer inget ur kökskranen. Efter en vecka tog också vattnet i duschen slut, så jag var tvungen att köpa vatten och ha i en hundralitersdunk i köket. Det funkar det också – det vet alla svenskar som bor i ett mer primitivt torp på sommaren. Att alltid ha vatten i kranen är en lyx. Strömmen gick också, så jag var utan ström i tre dagar – och massor med mat i kylen blev förstörd. Här är det rena hasarden att köpa frysvaror, eftersom man aldrig vet när strömmen går – eller när den kommer tillbaka. Den här gången var det bara mitt hus som drabbats; ett relä eller något sådan hade gått sönder. Men sånt är ändå små bekymmer när man har en gasspis, då klarar man sig alltid.
Men det som är läckert med livet här, är på ett sätt att man lär sig att el och vatten inte är självklarheter, som man gärna tror i ett land som Sverige eller Norge (där jag också vet att jag har några läsare. Tack.)

Men om jag fortsätter förmedla mina tankar på det här sättet blir det till sist en hel bok, men det lämpar sig inte för den här bloggen. Därför väljer jag att sätta punkt för den här gången. Det är lördag eftermiddag och nu ska jag ta mig ut och ta en lördagssup på Esther’s, eller någon annan svartkrog. Att man alltid löper risken att polisen gör en räd, gör det hela än mer intressant. Om det händer får ni läsa om det i nästa blogg.

Om ni tycker om mina skriverier, eller om ni avskyr dem men ändå läser dem för att ni har en masochistisk läggning, får ni gärna vara med och finansiera mitt liv i slummen. Om Lamotte kan tjäna flis på att åka till Trollhättan, så borde det inte vara omöjligt för mig att få in lite kulor på att rapportera från slummen i Kibera, eller hur? 😉
Om ni gillar mina fotografier eller teckningar så är även de till salu. Jag har en prissättning som bygger på hur mycket ni har och hur mycket ni gillar min konst, så priset är alltid en förhandlingssak – men har ni pengar så är jag inte billig!
Om ni bara vill ha mina berättelser så är det möjligt att Swisha en slant till 0723 680054 så gör ni mig glad och försäkrar er om att det kommer mer berättelser från mitt liv utanför ekorrhjulet.
Tack på förhand, och kom ihåg: Livet är ingenting ni kan skjuta upp; det pågår just nu.

Kommentarer

Mycket verkar handla om det pekuniära, förstår att det kan kännasstressande! Men varför inte ta skeden i vacker hand och tillfråga Svenska kyrkan där nere om hjälp eller en generös avbetalningsplan tills vidare.Eller någon annan religiös organisation som bedriver diakonal verksamhet.Kanske att du t.o m. skulle kunna få lite fart och fläkt på deras info eller församlingsblad mot rimlig ersättning!

Jo, det går ur hand i mun hela tiden.
Jag har inte kommit hit för att leva lyxliv, men jag vill gärna överleva så jag söker hela tiden nya vägar för att få en inkomst. Hittills har jag gjort två jobb som jag inte fått betalt för, sammanlagt cirka 35 000 – eller nästan två hyror. Utan arbetstillstånd är jag rätt chanslös – jag kan liksom inte driva någon process. Men det ger mig en större förståelse för hur utsatta flyktingar i Sverige är; de som försöker överleva utanför samhället. De har det inte lätt, anar jag.

Lämna ett svar