Bilden: Kibera Drive är en av de få gator jag känner till, där man nästan dagligen möter vilda djur, om än konstfullt svetsade i metallplåtar. De är skickliga, somliga av hantverkarna här.

För en tid sedan berättade jag hur plastpåsar förbjudits i Kenya. Plötsligt, över en natt blev de förbjudna och folk som ertappades med att sälja dem, eller ens bära dem på stan, straffades med en upp till en halv miljon shilling i böter, eller motsvarande 50 000 kronor i böter. Kenya är ett extremt korrumperat land, så givetvis utnyttjade polisen detta nya förbud. Det gick så långt att poliser runt om i landet stoppade bilar och genomsökte dem i jakten på plastpåsar. Antagligen var det aldrig lagstiftarens intention, men vad kan man förvänta sig i ett land med en genom-korrumperad poliskår, som av staten inte ges en tillräcklig lön för att de skall kunna leva ett drägligt liv om de inte tar mutor?

Men har man vant sig vid att det finns något att bära hem varor i när man handlat så är det naturligtvis inte lätt att bryta den vanan, och butiker måste väl kunna förse kunderna med en laglig bärkasse. Så snabbköpen var naturligtvis snabba med att ta fram ett alternativ; bärkassar i en sorts tygliknande materiel; polypropylen. Dessa har man som kund tvingats köpa om man inte tagit med sig eget bärverktyg. Men så över ännu en natt blev dessa bärkassar också förbjudna, så nu stoppar polisen alla som bär på en sån påse. Orsaken kan skyllas på ”kapitalismen”, eller det faktum att kortsiktig ekonomisk vinst går före alla miljöhänsyn. Tillverkarna av dessa alternativa bärkassar, som skulle vara återanvändbara, började fuska med kvaliteten på påsarna, så att de går sönder för lätt och måste kasseras. Om Kenya översvämmas av vanliga plastpåsar eller av usla polypropylen-påsar spelar liksom ingen roll – miljöeffekten är densamma. Så det var ett bra beslut, men som får oönskade konsekvenser.
Nu är det tillåtet med vävda påsar av polypropylen, men förvirringen är fortfarande stor hos handlare och kunder; vad är tillåtet egentligen?
Lokalbefolkningen kan tvingas betala omkring 200 shilling till polisen om de ertappas med en otillåten bärkasse, (vilket är cirka 19 kronor, men också en smärre förmögenhet för människor som lever ur hand i mun. Det kallas här för ”kito kidogo” – liten gåva – vilket naturligtvis är en förskönande omskrivning för en muta. För en mzungu som mig skulle det förmodligen bli tio, eller till och med hundra gånger den summan. Alternativet är inte att leka med; att bli arresterad och skickad till en rättegång. Det är nämligen en relativt ny, och stenhård myndighet – NEMA eller National Environment Management Authority, som hanterar såna ärenden. För att sätta exempel kan de utdöma miljonböter för överträdelser. Det är alltså hundratusentals svenska – för plastpåsebrott! Men visst är det skönt att se att det finns politiker som inser vidden av problemet och tar till krafttag. Jag frågar mig varför den svenska regeringen som trots allt bland annat består av ett så kallat ”miljöparti”, inte kan ta motsvarande drastiska åtgärder. Och det finns ett utmärkt alternativ till plast – hampa.

Usel polypropylen-påse som kan stå en dyrt om man bär den offentligt.

Jag har säkert tio förbjudna påsar i mitt hem nu, som jag inte har någon nytta av. Naturligtvis föds tanken på att använda dem i en sorts konstverk – gärna tillsammans med mina svenska bärkassar av plast. När jag frågar Mbuthia om det så berättar han att salig Ashifs konstverk nu längre får föras ur landet på grund av plastförbudet. Ashif började nämligen i slutet av sin levnad tvätta och klippa upp plastpåsar i olika färger, och sedan klippte han bitar och spikade fast dem på sina tavlor, och skapade konstverk av dem. Jag frågade honom en gång varför han började ”måla” med plastpåsar, och svaret kom självklart:
”Jag är konstnär. Jag kan inte sluta måla bara för att jag inte har råd med färg!”
Men när han väl födde idén så var det också miljöperspektivet han hade i åtanke – att i Kibera återvinner man allt som går att nyttja igen. Under de nästföljande resor till Kibera jag gjorde, såg jag alltid till att ta med plastpåsar i udda färger till Ashif. Vän av ordning kanske undrar om det inte varit bättre att köpa honom färg, men se Ashifs återvinningsgrepp blev en kultgrej, ett signum för honom. Och han har fått många efterföljare, även om det är ölburkar som gäller nu.
Nå, plastpåseproblemet blir intressant att följa, även om det är en liten fråga i det stora hela. Men har ni tänkt er till Kibera så är det bra att känna till att en enkel plastpåse kan stå er väldigt dyrt!

Annars är det i skrivande stund ännu måndagen den 8:e april och jag är som vanligt en dag försent (men som vanligt är inte tiden så viktig som vi ofta inbillar oss …), för jag hade tänkt skriva det här igår: den sjunde april var den nämligen bara en månad kvar av min vistelse här. Två månader har hittills förflutit och jag har ännu inte påbörjat mitt eget projekt. Nu är det bestämt att vi ska köra det efter påsk, och att vi skall komprimera det till sex dagar sammanlagt.
Däremot har jag fortsatt med mina måndagslektioner, och jag har en handfull ivriga studenter som dyker upp varje måndag. Igår höll jag återigen en lektion i perspektivteckning. Det är väldigt enkla lektioner, för ett par av mina adepter har aldrig fått träna sig på att se; att kopiera det ögonen ser, istället för att rita det hjärnan vet. De vet att exempelvis en dörr är rektangulär, och därför ritar de en fyrkantig form – även om dörren står i vinkel så att alla former förskjuts. Så att få dem att använda ögonen och se perspektiv är vad jag mest ägnat mig åt under mina lektioner.

Om man inte ser något annat att teckna av så kan man rita sina egna händer. Det är en bra övning, för händer är svåra att få att se naturliga ut.

Förra veckan var hektisk, minst sagt. De av Er som följt mig på Facebook har kunnat läsa om mina redigeringsäventyr – om hur jag missade två deadlines men ändå lyckades ”förhindra katastrofen”. Min film rullar nu på Goethe-Institut, Nairobi, och det är till min stora glädje faktisk den andra gången jag visar verk där. Den första gången var när några av mina bilder förstorades upp och hängdes ut under Chokora Wear-utställningen för fyra år sedan. Filmen som rullar är dock inte helt klar ännu. Eftersom min dator blir överhettad, och laddaren givit mig problem, så blev det en grovklippt version som saknar den slutgiltiga touchen. Så nu sitter jag och skriver och redigerar om vartannat, och på torsdag skall jag ner och göra ytterligare intervjuer, samt filma detaljer från utställningen. Förhoppningsvis blir filmen färdig under helgen, så att jag kan skicka in slutfakturan.
Här är en länk till M2:s sida där jag precis lagt upp trailern till utställningen:
https://web.facebook.com/Johan.B.God/videos/10155777258687581/

Det första jag gjorde när jag flyttade in här, var att köpa ett kraftigt hänglås och ge Mbuthia den ena nyckeln. Han flyttade in sitt kontor här, men snart följde en sovsäck som han förvarar hoprullad i ett hörn. Så nu kommer han och går som en katt. Han har ännu mer förvirrat förhållande till tid än vad jag har, och brukar komma vid alla tider på dygnet. Ena stunden är han här, nästa stund är han försvunnen. Men jag har inget behov av att hålla koll på honom, och detsamma gäller hans förhållande till mig.
Ibland är han full, och då förolämpar han mig å det grövsta ibland. Men dagen efter minns han inget av det, och blir alltid ångerfull. Om man minns brukar han i det tysta be om ursäkt genom att köpa frukt eller en yoghurt till mig tidigt nästa morgon, så att jag har till frukost. Dessutom brukar han vakna mitt i natten och gå upp och diska, plocka undan – eller börja på att måla. Så man kan säga att vi är som ett par som varit gifta så länge att intimitet inte är någon fråga, men där vardagslivet flyter på perfekt, för att man kompletterar varandra.
Att Mbuthia förolämpar och hånar mig du han är full, bekommer mig inte särskilt. Vi brukar munhuggas en stund innan jag avslutar med att säga ”makende” – det fulaste ord man kan säga till någon här. Bokstavligen betyder det pungkulor på en apa – oftast hänvisande till den närmaste ap-art som finns lokalt. Hur ett ord kan få en så stark laddning att man kan få en smäll på käften om man uttalar det högt, kan vara svårt för en svensk att förstå, för i svenskan finns inga så starkt laddade ord.
Nå, efter mitt ”utbrott” brukar Mbuthia gå och lägga sig, och nästa dag är allt glömt. Det är nästan lite komiskt.

Det känns verkligen tryggt att ha en så pålitlig vän, kollega, själsfrände, curator och fiende som Mbuthia. Han berättar saker om det kenyanska samhället som jag aldrig skulle få reda på genom andra, och han ger mig en bakgrundshistoria till alla mina andra vänner här. Och samtidigt med respekt; det är inget skvaller i onödan. Visst, jag är säker på att han skarvar och överdriver, exempelvis när han berättar om Soundboys, Gore’s eller Solo 7:s bedrifter, men samtidigt lämnar han inte ut någon i onödan.
Mbuthia har berättat om de blodiga scener som utspelades här under eftervalsvåldet 2008. Jag var inte här just under valet, men min vän och kollega Anders var det, och hans berättelser var dramatiska nog. Men Mbuthia har berättat betydligt mer och värre saker, bland annat att flera av de människor jag umgås med här är mördare; de drogs med i våldsspiralen och högg ned sina grannar och bekanta med ”pangas” – stora machetes – för att de kom från ”fel” folkgrupp! Mbuthia är en Kikuyu, och Kibera är till stora delar ett Luhya-dominerat område, så han kunde inte stanna kvar i området. Inte heller Kevo, som trots att han levt i Kibera i hela sitt liv, var tvungen att gömma sig för att inte bli mördad. Det ter sig helt overkligt för mig som svensk. Men allt kommer sig av hur politikerna missköter landet. En vän brukar säga att vi har det bra i Europa, för i Italien exempelvis, har de maffian som ett kriminellt nätverk. Men i Kenya är det politikerna själva som är det kriminella nätverket, och de spelar ut folkgrupper mot varandra för att kunna sitta kvar vid makten. Allt politiskt spel är regisserat av politikerna själva; ett gigantiskt bedrägeri. De hetsar folkgrupper mot varandra, för att sedan göra upp i det tysta, medan outbildade människor ger sig på varandra. Genom söndring skall de härska.
Men Mbuthia har aldrig avslöjat några namn, även om han vet vilka som mördade, brände och stal under upploppen.
”Då skulle du antagligen börja behandla dem annorlunda, och jag vill inte att du ska vara annorlunda på grund av vad jag berättar”, förklarade han. ”Döm människor efter hur du upplever dem.”

Hur förhåller man sig till den kunskapen; att man umgås med mördare?
Men det var inget nytt för mig att jag umgås med kriminella. Jag har hört från flera håll att vissa personer runt mig varit grovt kriminella, rånat och kanske till och med mördat människor för pengar. Ett par vet jag av som blivit dödshotade av polisen; ”Nästa gång är du död!”. Det har fått dem att omvändas, och de håller sig idag borta från åtminstone grov brottslighet.
Flera av mina ”vänner” har stulit från mig – förutom dem som lurat mig på pengar på olika sätt. Men saker är aldrig svart-vita. Jag har varit oerhört naiv och omedveten när det gäller många saker – främst när det gäller fattigdom.
Exempelvis, när vi gjorde ett 48-timmars filmprojekt och jag upplät min förra lägenhet till alla som var involverade. Under ett par dygn var det exempelvis ett tjugotal personer som kom och gick medan jag och Clarence satt och redigerade. Jag hade, som en vana från Sverige, en burk där jag tömde mynt ur fickorna varje dag. För människor som kan gå dagar utan mat måste det ses som oerhört provocerande, att en Mzungu flyttar in och har så mycket pengar att en burk är full av växelpengar.
Så givetvis norpades det mynt ur den burken så snart jag vände ryggen till, och lite andra småsaker försvann också.
Vid det tillfället levde jag ännu på morsarvet, och jag hade över femtio tusen kronor på ett konto.
Gissa om det sved; att veta att jag hade en sådan ”förmögenhet”, och att jag samtidigt levde bland människor som inte har någonting. Det är ett dagligt moraliskt dilemma. Samtidigt är det att sätta plåster på benbrott om jag skulle dela med mig av vad jag hade, och då skulle jag själv vara utan. Idag är jag där, men det är mycket lättare att vara ”fattig” bland fattiga, än att har ett överflöd. Jag förstår att rika människor gärna bosätter sig i rikemansreservat där de slipper möta fattiga människor, för om inte girigheten helt tagit över så ger den medfödda empatin dem dåligt samvete, även om det sker på en subliminal nivå.

Här är folk i allmänhet mer oärliga än i Sverige, och det är ett intressant fenomen.
Hur mäter man ärlighet? Jo, det finns flera metoder och ett av de enklaste sätten är att singla slant. Om en person får en summa pengar varje gång det blir ”gubbe” när man singlar slant, men ingenting om det blir krona, och det är upp till dem själva att berätta vad utfallet blev, så kan det ge en indikation.
En grupp här i Kenya arbetar med den typen av forskning, Busara Center, och de bjöd in femtio Kibera-bor att delta i just ett sånt test. De skulle singla slant och berätta vad det blev, utan att behöva visa det. Tjugo av respondenterna angav att alla tjugo slantsinglingarna blev gubbe, och därmed gav dem betalt. Chansen för det är en på en miljon, så det är ett högst osannolikt utfall. Hela experimentet var ett försök att finna metoder att göra människor mer ärliga, och om Ni är intresserade av att läsa mer om det kan ni göra det här:
https://medium.com/busara-center-blog/off-the-record-6-a-game-to-measure-honesty-9b4238596f49?fbclid=IwAR33ZR57p8w4pYI5P_VF8jdI6yirpENjewai8KHvBVuODCbYoPk42E6IPPo

När man talar om ohederlighet är det annars svårt att undvika nämna alla dessa religiösa charlataner som härjar landet. Mbuthia berättade att hans mor varje månad måste redovisa sina inkomster till prästen. Där hon bor är det den katolska tron som dominerar och det kommer sig av att det under 1800-talet var italienska missionärer som drog fram genom landet och lät uppföra kyrkor. Dessa existerar ännu och håller befolkningen i ett fast grepp. Mbuthias mor tvingas betala sitt tionde till prästen, och denne för noga bok över sina församlingsmedlemmars tillgångar. Kyrkan har förvisso byggt skolor och ett bibliotek, men står samtidigt för en extremt hård social kontroll, och det är prästen som står för rättsskipningen i byn. Vid skördetid kommer alla bönderna i området och lastar prästens lastbil full med varor, som denne sedan tar till marknaden och säljer. Inte för att ge till de fattiga, utan för att berika sig själv – samt att skicka pengar till Vatikanstaten! Någon skatt betalar de inte i Kenya. Så i fattiga länder i Afrika samlar den katolska kyrkan in pengar och skickar till pedofilparadiset i Rom …
Har man samvete – eller om man saknar sådant, så är religionen ett utmärkt sätt att skaffa sig en försörjning här. Fattiga, lågutbildade människor som inget har, och för vilka tillvaron ter sig svår, ger religionen en tröst och lindring – på falska grunder, menar jag. Hade det inte varit för att religionen håller folk i ett så hårt grepp här, skulle antagligen folk ha gjort revolution för länge sedan.

Annars är nu tiden för att börja söka jobb igen. I Sverige. Senast jag kom hem från Kenya, för två år sedan, så nekades jag försörjningsstöd för att jag inte sökt jobb medan jag fortfarande befann mig i Kenya. Naturligtvis finns det inga regler som säger det, utan det var regler som välfärdssabotörerna på Lundby Socialförvaltning hittat på, och som står i direkt strid mot grundlagen. De har nämligen möjlighet att göra såna saker utan att de straffas om det visar sig att de gjort ”en felbedömning”. Allt för att spara pengar för stadsdelsnämnden istället för att faktiskt ge service till de hjälpsökande. Som jag ser det är det ren vardagsondska, och det är högst beklagligt att vi fostrat en hel generation empatilösa byråkrater som tar betalt för att skjuta välfärden i sank. Vårt samhälle har kuppats av nyliberaler, och bland dem finns ingen empati att vänta.

Vad som ytterligare komplicerar saken är den att jag ingenstans har att bo när jag kommer hem. Å andra sidan är jag pank och fågelfri, och kan flytta varhelst i landet där jag kan erbjudas ett arbete och en bostad. Nu vet jag ju att det inte är någon mening att vända sig till någon bostadsförmedling, för de har inga bostäder att erbjuda. Och det är ingen idé att vända sig till någon arbetsförmedling, för de har inga jobb att erbjuda. Och socialtjänsten, där handläggare kan fråga en uteliggare var denne sovit under natten – inte för att ge denne hjälp, men för att kunna skjuta över problemet på någon annan; kan jag förvänta mig något stöd från såna människor?
Nej, och jag vill helst slippa möta den sortens människor mer i mitt liv. Dessutom skall ju Af läggas ned, och jag har dels blivit varnad för att jag skickat in en aktivitetsrapport för sent – att den visade att jag sökt över tjugo olika jobb den månaden spelade ingen roll. Jag blev varnad för att jag inte följde reglerna. Dels har jag blivit utsparkad ur ”jobb- och utvecklingsgarantin” där jag varit inskriven i ett halvår utan att det garanterats någonting för mig. Ska man sörja att en myndighet läggs ned, när de erbjuder en garanti som inte garanterar någonting …?

Så det här är samtidigt en högst personlig jobbansökan; kanske finns det någon därute som är beredd att hyra min penna, ser att jag är en rätt hyfsad fotograf, eller som vill ha en video producerad? Det är mina förstahandsval när det gäller hur jag skall ordna min försörjning, men jag är inte kitslig – jag kan ta vilket bullshit jobb som helst, bara det betalar hyfsat. Fast trivs jag inte med jobbet blir jag inte långvarig, förstås, för jag vill inte slösa bort mer tid än absolut nödvändigt på ett jobb jag inte trivs med. Men att slita ett par månader för att kunna återvända hit till ett riktigt liv har jag inget emot.
Kanske är det lika bra att jag flyttar till Norge? Jag är ju ändå halvnorsk som min mor kom från Kirkenes, så det är alls ingen främmande tanke. Norge har alltid varit ett favoritland, och jag har redan skrivit en bok om Hurtigruten – som dock ännu inte är utgiven. Kanske finns det någon förläggare som vill titta närmare på den?
Eller som vill att jag skriver en bok om någonting annat? Som kanske är beredd att betala ett smärre förskott på boken om mitt liv i slummen?
Eller har Du något förslag?

Men har du inte råd att anställa mig så kanske ni ändå vill stödja min okynniga penna? Just nu skulle det inte göra ont, för nu är kontot tomt, så varje tia är värdefull.
Det gör du i så fall lättast genom att Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik och berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte.

Lämna ett svar