För trettio år sedan startades Stockholms Filmfestival och jag var en av de många cineaster och journalister som var där de första åren. Det aktuella året hade jag hade bland annat biljett till en specialvisning av de två första avsnitten av TV-serien Twin Peaks, regisserad av David Lynch. Det var en lördageftermiddag i början av december vill jag minnas, och det var snöigt och kallt i Stockholm. Jag letade mig fram till biografens värme och skyddande mörker och satte mig ännu huttrande på min numrerade plats. Av en händelse hamnade jag bredvid en trevlig man som presenterade sig som Fredrik Grundel. Varken namnet eller rösten var obekant för mig – jag hade lyssnat till hans program i radio under minst femton år vid det laget. Det var alltså den radioproducent som medverkat till radioklassiker som Eldorado; På gränsen; På Tiden, och som arbetade med radiolegender som Kjell Alinge, Stefan Wermelin, Lennart Vretlind och Anders Klintevall, för att nämna några av de radioprofiler jag vuxit upp med. Radion hade en helt annan dignitet på den tiden; det var genom den som man hörde ny musik och fann nya artister.

Jag och Fredrik ”klickade” med varandra direkt, så där som man kan göra med vissa människor. Redan innan filmen hunnit börja var vi inbegripna i ett intressant samtal, som filmen avbröt när den började. När filmen slutat satt vi kvar och jämförde våra intryck ända tills vi blev utkörda för att nästa film skulle börja. När vi kom ut på gatan i decembermörkret föll det stora klibbigt våta snöflingor som fastnade på våra kläder där vi stod och samtalade. Vi hade då redan fått så god kontakt att Fredrik föreslog att vi skulle ta en öl innan nästa film. Jag hade egentligen biljett till en annan film men mötet med Fredrik var så intressant att jag hoppade över den. Istället gick vi till restaurang Prinsen där vi blev sittande inbegripna i intressanta samtal hela kvällen. Vi hade båda biljetter till varsin film till den kvällen, men vi hade ett så intressant samtal att vi blev sittande på Prinsen tills de stängde.

Fredrik berättade bland annat om oroligheter inom Sveriges Radio; att det var ett ställningskrig mellan cheferna och musikproducenterna, och orsaken var digitaliseringen. Nu skall vi minnas att det här var för mer än trettio år sedan, och den digitala revolutionen var ännu i sin linda. Internet var nästan okänt – ett oändligt blippande och pipande från ett modem som hela tiden kopplade ner sig, och det tog ofta en smärre evighet att ladda ned en enkel bild. SR hade vid den här tiden köpt in ett system för automatisk musikläggning från BBC. Det var något som upplevdes som en stor kränkning av de musikproducenter som liksom Fredrik Grundel satt och ”komponerade” nattmusiken. Fredrik förklarade hur det handlade om att skapa en stämning och sedan kunna variera tempo med olika musikval – men ändå behålla stämningen. För honom handlade det verkligen om att ”komponera” en natts musikval; att med musiken som guide få människor att associera i olika banor. Om datorer skulle sköta musikläggningen skulle deras arbete vara överflödigt – och en dator skulle aldrig kunna förmedla samma känsla som en människa, menade Fredrik.

Den nya musikläggningsdatorn skulle också hålla koll på STIM-rapporteringen. Den hade dessförinnan bestått i att manuellt fylla i listor där det skulle anges det exakta antal sekunder som spelats av varje artist och låt. Naturligtvis inser vi alla idag att det är ett ovärderligt verktyg när man automatiserar såna tidskrävande och själsdödande uppgifter. Men det var en annan tid då. Datorisering var lika lovande som skrämmande för oss som inte var så insatta i vad det skulle komma att innebära.
(Jag hade förvisso ett par vänner som läste på Chalmers i slutet av 70-talet som pratade om den digitala framtiden, men för mig lät det ännu som ren science fiction när de talade om att skapa virtuella världar: Det som senare skulle bli Entropia: En av de digitala världar där man genom en avatar kan ”leva” ett parallell-liv. Detta som en illustration över hur framsynta mina vänner var – samtidigt som jag skrev den mest pinsamt bakåtsträvande artikel jag någonsin skrivit.)

Men det som Fredrik Grundel och flera av hans kollegor var upprörda över var att datorn skulle tala om för dem när en låt skulle vara svensk (för att leva upp till avtalet med staten), eller vilka låtar som spelats ”för mycket” och liknande finesser. Det skulle döda hans kreativitet om dator skulle lägga sig i, bryta av den stämning som han försökte skapa när han satte ihop musiken till ett radioprogram, menade Fredrik. I synnerhet när det gällde nattradion.

Jag tyckte att det lät intressant: Interna strider inom radions P3. På den tiden frilansade jag som journalist för en gratisutdelad nöjestidning, CityNytt. Det var en uppstickare i Göteborgs nöjesvärld som på den tiden försökte konkurrera ut den Stockholmscentrerade Nöjesguiden. Det var också den tidning där jag startade min journalistiska karriär. Jag lovade Fredrik att försöka skriva en artikel om ”digitaliseringskriget”, men det krävde förstås att jag fick göra intervjuer med fler producenter än honom. Jodå, det gick att ordna, lovade han. Men det fick naturligtvis inte komma fram att vi kände varandra och att det var han som initierat artikeln.
Nå, efter festivalen reste jag tillbaka till Göteborg, men jag behöll kontakten med Fredrik. Han skickade till mig ett antal kassettband där han spelat in sina egna program, bland annat ett antal avsnitt av På Gränsen; en spännande erotisk programserie som han och Lotta Bromé producerade. Den serien fick många engagerade lyssnare, och Fredrik tillhörde dem som hade lyssnarkontakt långt innan internet. Han brukade besvara de brev som kom in till redaktionen

En dryg månad senare packade jag min väska för att åter resa till Stockholm. Jag hade bestämt mig för att försöka skriva en artikel ”på speck”, som det kallas när man inte har någon beställare. Jag hade bjudits in av Fredrik att sova hos hans familj; de hade ett gästrum som jag kunde ta. Jag hade ringt och bokat ett par intervjuer på SR så att jag skulle bli insläppt – och för att det inte skulle bli uppenbart att det var Fredrik som bjudit in mig. Faktum är att jag inte minns mycket från dessa dagar. Alla intervjuer som jag först spelade in på en enkel kassettbandspelare och som jag sedan omsorgsfullt skrev in på en dator – motsägelsefullt nog – är förmodligen förpassade till glömskans arkiv. Eller på sophögen. Jag minns dock att det var mycket snö i Stockholm och att jag på den tiden gick i lågskor året om. Hur jag kan minnas en så ovidkommande detalj medan det mesta annat glömts, är en gåta. En annan detalj var hur fruktansvärt trist det var att gå i SR:s korridorer. Grått och trist, och fullt med stängda dörrar. Bakom varje dörr var ett litet arbetsrum med ett skrivbord, en kontorsstol, en besöksstol och några hyllor som i de flesta fall var belamrade från golv till tak med musik lagrat på allehanda format; CD, LP, EP, kassetter och rullband. Uppspelningsmaskiner av olika slag fanns naturligtvis också. Det kändes klaustrofobiskt, helt enkelt. Och så satt alltså den tidens musikproducenter och skapade de radioprogram som vi kunde höra dygnet runt.

En annan som innerligt avskydde såväl arbetsrummen, korridorerna som ”småpåvar på alla nivåer” var radiolegenden Kjell Alinge. Honom fick jag intervjua i hans hem istället, för han undvek att komma till kontoret under dagtid. Alinge kom på kvällarna istället, för att i största möjliga mån undvika stöta på idioter, vill jag minnas att han uttryckte det. Om det var cheferna, kollegorna eller både och som åsyftades vågade jag inte fråga. Men Alinge var den enda som var positiv till datoriseringen minns jag. Han avskydde stim-rapporteringen, och såg hur mycket det skulle förenklas med det nya systemet.

Under två dagar gick jag runt i korridorerna och knackade på hos olika producenter. Natten tillbringade jag hos familjen Grundel, men jag måste tyvärr erkänna att jag inte minns något annat från den vistelsen än att Fredrik efter maten tog med mig ned i källaren där han hade sitt musikrum. Där var tusentals LP-skivor och singlar och Fredrik spelade upp lite av den senaste musiken han fått. Som musikproducent fick han varje dag musik sig tillskickat, dels från skivbolag, men också från privatpersoner och band runt om i landet, förklarade han. När han lyssnade igenom plattor kunde det vara fem, tio sekunder på varje låt innan han bytte. När han hörde något som lät annorlunda eller spännande lade han dem åt sidan för att lyssna igenom mer noggrant. Det märktes att han hade rutin på att lyssna in musik. Så rullade han en joint som vi delade på, medan han förklarade hur fattig musikvärlden hade varit om man tog bort all musik som skapats av människor som rökt på. Det är i princip allt jag minns från det besöket.

Men den producent som gjorde starkast intryck på mig, förutom Grundel, var definitivt Stefan Wermelin. Han var som ett levande uppslagsverk i såväl musik som i populärkultur i allmänhet. Jag minns att han frågade mig vilken artist som spelat in flest skivor i världen. Jag gissade att det måste vara någon internationellt känd storsäljare, exempelvis Julio Iglesias. Det var fel. Wermelin visade en stenkaka från 1912 med en artist som jag aldrig hört talas om, och vars namn jag heller inte kommer ihåg. Men denna artist hade spelat in över tolv tusen skivor i 1900-talets början, med ett genomsnitt på tre plattor om dagen.

Jag fick också göra en intervju med chefen för P3, Åke minns jag att han hette i förnamn men efternamnet har jag glömt. Från den intervjun minns jag ett svar som han gav mig; ”Den analysen är grund som en strand på Gotland.”

Frågan har jag glömt, men uttrycket fastnade i minnet. Erkännas skall att jag använt det själv någon gång, trots att jag aldrig varit på Gotland och inte har en aning om stränderna är grunda eller inte.
Jag önskar att jag kunnat komma ihåg mer av intervjuerna, men allt det är glömt. Det blev småningom en artikel som Citynytt köpte in. En artikel som var kritisk till datoriseringen, och som jag så här efteråt nästan rodnar när jag tänker tillbaka på. Precis när tidningen skulle gå i tryck kom Nöjesguiden ut, och de hade en artikel om Sveriges Radio i sitt marsnummer. Att i det läget komma med en annan artikel om SR, tyckte chefredaktören för Citynytt, skulle se ut som ett plagiat av den större nöjestidningen, så min artikel lyftes ut. Jag försökte halvhjärtat sälja den till andra tidningar också, men ingen nappade. Jag skickade dock artikeln till Fredrik och ett par andra producenter, och den cirkulerade omkring inne på SR. Fredrik gillade den långa artikeln och menade att den åtminstone bidragit till att det blev diskussion kring vissa frågor, och snart slutade chefen Åke, som var ansvarig för digitaliseringen.
Jag och Fredrik höll kontakten en tid till, men det blev allt längre mellan meddelandena. Jag har alltid varit dålig på att hålla kontakten med människor jag mött på min livets stig, och Fredrik var en av de vänner som försvann. Fast jag kunde emellanåt höra hans röst i etern. Så för ett par år sedan såg jag att Fredrik Grundel gått bort, 74 år gammal. Men jag har ännu kvar banden med hans program, så jag kan ännu höra hans röst. Frid över hans minne.

Att jag alls kom att tänka på den här tiden var för att jag såg att SR lagt upp hela den fantastiska serien ”Livet är en fest” på sin hemsida. Det är en oerhört välgjord och intressant serie om den svenska popmusikens historia, signerad Stefan Wermelin. När serien sändes första gången spelade jag in en massa avsnitt på kassettband som jag kunde lyssna till vid långkörningar; ett utmärkt sätt att underhålla sig bakom ratten.
Det här skulle egentligen bara ha blivit ett par korta rader och en länk till programserien, men så flöt minnena upp. Kanske har jag kvar en kopia på artikeln någonstans i de papper jag ännu har kvar i Sverige; det vore intressant att läsa den idag. Annars har den försvunnit med de floppydiskar som jag sparade mina artiklar på.
Å andra sidan slipper jag bli hånad för att jag en gång var så bakåtstävande.

Om du vill hjälpa till att hålla en fri journalist och berättare vid liv så får du gärna Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6. 

Lämna ett svar