Det är sorgligt att behöva sätta en sån rubrik. Men effekterna av utegångsförbudet här i landet har drabbat hårdare än vad Corona-viruset hittills gjort. Den senaste rapporten i Kenya säger att det är 179 personer som funnits bära Corona-viruset, sju av dem har tillfrisknat och sex har avlidit. Presidenten, Uhuru Kenyatta, har talat till folket och konstaterat att Nairobi är epicentrum för smittspridningen. Därför har han beordrat att Nairobi skall vara isolerat de närmaste veckorna. Endast transporter med mat från angränsande områden tillåts komma in i staden – ingen får lämna staden utan tillstånd.
En politiker, Kilifi Deputy Governor Gideon Saburi, som kom från Tyskland till Kenya utan att sätta sig i karantän, har visat sig bära på smittan. Han arresterades på order av presidenten själv, som också kommenterade det hela; ”hoppas att Saburi får tio års fängelse.”
Det lär han inte få för de nya regler som satts upp säger att man kan få upp till tre års fängelse och 50 000 KSH i böter (ca 5000 svenska) om man bryter mot karantänsreglerna. Saburi sitter idag inlåst i ett ”maximum security prison”. Åtgärden antyder, tycker jag, att maktens män är skitskraja. De vill inte bli smittade, och de i deras egna led som bryter mot reglerna och riskerar att smitta andra feta katter, blir hårt straffade.

Katten som adopterat mig har visat sig vara en gravid hona. Hon vill flytta in, men hon hårar något så gräsligt så jag tvekar.

Uhuru Kenyatta har utlovat 200 miljoner i månaden till alla artister som uppträder i medierna, ett beslut som kommer att kosta två miljarder per år. Det är väl inte den första åtgärd jag skulle ha tagit i ett land med femtio miljoner innevånare, där en majoritet lever ur hand i mun. De artister som uppträder i medierna borde få sin lön via medierna ändå – men alla de miljoner människor som idag står mer eller mindre utan inkomst säger han inget om. Fattiga människor syns inte i medierna, så det är förstås bättre att ställa sig in hos dem som syns, kan jag tänka.

I går morse var det återigen ett himla oväsen från skolgården intill mitt hus. Det brukar vara skolbarn som är ute och leker på rasterna, men det har varit väldigt tyst sedan skolorna stängdes. Igår hade de nämligen matutdelning för fattiga familjer i Kibera – Kenyas variant av socialt skyddsnät, kan man säga. Men det känns ändå skönt att det finns någon form av beredskap för att förhindra hungerkravaller. Idag var det samma oväsen, fast från järnvägslängan bakom mitt hus. Jag kunde inte se vad som skedde, och är försiktig nog att inte gå till de ställen där det samlas mycket folk.

Saviour kommer förbi med de nya tavlor han målat, i hopp om att han genom mig skall kunna finna köpare. Och det kan vara en investering – han kommer säkert att bli en bra konstnär.

Annars är det curfew – utegångsförbud som gäller efter sju på kvällen i hela landet. Det har lett till en inbrottsvåg i butiker nattetid, då kriminella gäng i skydd av mörkret kan härja ostört. Vad som är än mer otäckt är att utegångsförbudet lett till en våldtäktsvåg. Plötsligt har våldtäkter stigit till 35 % av de inrapporterade brotten, från att normalt ligga runt två, tre procent. Man hade förväntat en brottsvåg i samband med utegångsförbudet, men våldtäktsvågen var helt oväntad. Polisen påstår att det har betydligt fler patruller ute, men det hjälper tydligen inte. Det har även hörts röster som föreslår att polisen skall ha rätt att skjuta dem som bryter mot utegångsförbudet. Men vad jag vet så tar sig poliser den rätten ändå, rätt vad det är. Så jag tänker definitivt inte bryta mot utegångsförbudet.

Att hålla avstånd på en meter från varandra när gångarna i slummen bara är en meter breda är inte bara svårt, det är omöjligt.

Jag är förresten för närvarande censurerad eller vad jag skall kalla det. En av Maasai Mbili’s sponsorer blev upprörd över ett vågat skämt som jag skrev i min status för någon månad sedan; jag skrev att jag just rakat mig för att jag inte skulle riskera att riva insidan på någon kvinnas lår. Det var ett skämt, plumpt måhända? Det ligger i betraktarens öga, menar jag. (Om jag hade fortsatt och konstaterat att orsaken till att män får en ökad hårväxt på äldre dar, är att vi män blir så anskrämligt fula så att evolutionen sett till att vi åtminstone skall kunna dölja oss bakom en ymnig hårväxt för att fortfarande kunna få ett nyp ibland, så hade jag haft större förståelse. Åtminstone om det varit skäggiga damen som blev förnärmad. Men nu gjorde jag inte det.
Den skäggige presidenten i Jämtland, Evert Ljusberg, uttryckte det en gång ungefär så här: Det är märkligt att det sätt vi alla kommit till på, kan vara så känsligt att skämta om för vissa människor.)
Men kvinnan i fråga blev mycket upprörd och förklarade att hon skulle sluta följa mig. Jag svarade helt kort att det där med humor är svårt.
Jag tänkte inte mer på det – det var väl den hennes problem om hon är så ”lättkränkt”, eller vad man skall kalla det. (Egentligen tänkte jag mer på det – men vad jag tänkte vill jag inte återge.)
Men nu har den organisation som kvinnan ifråga arbetar för, skänkt 100 000 KSH (ca 10 000 svenska) till Maasai Mbili, för att vi skall kunna göra tvål och dela ut gratis i området. Men det var också tydliga instruktioner om att jag inte får fotografera några av det projekt som den organisationen sponsrar.
Jag fick veta det när jag kom till studion härom dagen, och såg att de andra handlat in alla ingredienser. Nu satt de och rörde i tre jättelika baljor; en ljusblå trögflytande sörja. Jag hade för en gångs skull inte med mig kameran, så jag tog upp min mobil och började filma. Men då ropade Kwaro, som satt och rörde i en av baljorna, att de hade fått tillsägelse att jag absolut inte fick ta några bilder av arbetet.
Jag blev helt paff. Varför skulle en person som sponsrar ett konstnärskollektiv vilja censurera en av medlemmarna? Jag trodde att människor som sponsrar kultur i största allmänhet, också är intresserade av yttrandefrihet. Dessutom var min kommentar postad i min egen privata profil, inte i Maasai Mbili’s, så borde den väl inte rendera i en bestraffning via kollektivet? (Kan man kalla det ”Kollektiv bestraffning” – av en person?!)

Förvåningen byttes först i ilska. Men ilska är sällan konstruktivt, så jag började fundera på vad som kunde ligga bakom, egentligen. När jag berättade om händelsen för en vän som också följer mina inlägg på Facebook, kom denne med teorin att kvinnan egentligen provocerats av något annat. Eftersom kvinnan enligt min informant är judinna, kan det vara förklaringen: Att personen har följt mina inlägg på Facebook där jag, med all rätt, anklagar Israel för ett utdraget folkmord på palestinierna. Det var min väns gissning och jag finner det rätt sannolikt.
Annars är det en oerhört stark reaktion på ett möjligen grovt skämt: Att samtidigt som man donerar till fritt skapande, förhindrar en medlem i kollektivet från att fritt skapa – på grund av ett inlägg på Facebook som trots allt inte bryter mot några regler eller lagar?
Men jag finner mig givetvis i det, och jag lastar absolut inte M2 för att de gick med på villkoret – det handlar ju om att kunna hjälpa innevånarna i Kibera. Men nog känns det lite surt att inte kunna visa bilder och berätta om det arbetet.

Kevo filmar Ronics.

Jag har däremot gjort andra roliga saker med Maasai Mbili. För en månad sedan var jag med Maasai Mbili på två utflykter i Rongai, till Neo Musangi, en konstnär som bor inne i nationalparken. Det var förberedelser för Kevo Steros Nairobi-projekt; en uppskalning av Kevo’s Kiberaprojekt med knivsliparen, som jag berättade om i en tidigare blogg:
http://johnbgod.se/vinter-i-paradiset/

Tidigare har Kevo, Mbuthia som är curator för projektet, och resten av gänget varit till två andra stadsdelar i Nairobi. Rongai var den tredje stadsdelen som nu skulle utforskats på samma sätt. Precis som med knivsliparen skall Kevo med sitt projekt beskriva Nairobi genom andra personers sätt att ta sig runt i stan. I Rongai var det dels genom Neo som stadsdelen skulle beskrivas, dels genom boda boda-chaufförer och deras beskrivning av sin stadsdel.
Jag har tidigare haft långa diskussioner kring emigration med Mbuthia, i samband med den film vi gjorde i våras för utställningen på Goethe Institute på temat migration. Folkförflyttningar. Bland annat konstaterade Mbuthia då att Nairobi är en helt ung immigrantstad; den grundades för bara drygt hundra år sedan och en majoritet av stadens omkring fem miljoner innevånare är inflyttade. Antingen har de föräldrar från landsbygden – ”up country” – som flyttat in till huvudstaden, eller så har själva gjort det. Det är alltså en stad bebodd av lantisar som försöker lära sig storstadsliv, konstaterade Mbuthia. Många är främlingar i sin egen stad.
Nu kommer Kevo’s projekt och anknyter till dessa diskussioner. Han vill med sitt projekt beskriva hur staden är outforskad terräng även för människor som bott i Nairobi hela sina liv. För Kevo, som bott hela sitt liv i Kibera, är det ett extra viktigt tema, anar jag. Det finns fortfarande taxichaufförer som vägrar köra till Kibera och andra slumområden, och folk har fortfarande en bild av att Kibera är ett tillhåll för kriminella. De flesta jag möter utanför Kibera höjer ett förvånat ögonbryn då jag berättar att jag bott i området till och från de senaste tolv åren.
Så Kevo har delat in Nairobi i fyra delar som han beskriver genom att låta vanliga människor berätta om hur de känner sin del av staden. Min uppgift var att dokumentera med min kamera; ofta ser folk bara slutresultatet av ett konstprojekt – inte vägen fram till utställningen. Den här gången var tanken att det skulle bli väl dokumenterat; jag tar stillbilder, Ronics filmar och Kevo har sin 360-kamera som filmar i 360 grader för VR-glasögon. Mbuthia är curator för projektet och Goethe Institute är finansiär av det.

Neo.
Neo plockar skräp på stranden av floden.

Vid det första besöket hos Neo kom vi flera timmar sent. Jag hade fått veta att vi skulle åka klockan tio. Jag var sen som vanligt när jag kom till studion en kvart i elva, men det var ingen större fara; Kwaro var fortfarande ute och handlade några saker vi behövde ha med. Jag gick till Esther’s och där satt både Gomba och Kevo i allsköns ro och drack sin frukost. Jag gjorde dem sällskap – klockan hade ändå passerat elva. En timme senare hade vi ännu inte kommit iväg, så jag gick till studion och väntade. Först en kvart över tolv kom vi iväg. African time – och en jättesur Neo mötte oss när vi väl kom fram. Hen var sur för att han missade ett läkarbesök på grund av förseningen. Men hen blev snart på gott humör igen – det är svårt att inte ryckas med i den positiva, humoristiska anda som präglar Maasai Mbili. Jag skriver medvetet hen om Neo eftersom folk inte vet om Neo är man, kvinna, eller både ock. Eller inget av det, kanske?

Neo med sin hund.

Jag anar att det inte alltid varit lätt för Neo att hantera folks reaktioner på den typen av genus-ifrågasättande i ett land som Kenya. Men hen är en egensinnig person, med en mycket stark personlighet och en androgyn röst. Jag vet inte om det finns något sådant, men det beskriver Neo’s röst. Ibland låter han som en kvinna; ibland talar han med djup röst, som en man. Jag kommer på mig själv att se på Neo som en man, om än feminin på många sätt, så jag har svårt att inte automatiskt skriva ”han”. Men hen skulle misstycka. Det är intressant att se hur djupt könstänkandet sitter i även mig, som anser mig vara öppen för att folk får vara som de vill eller vem de vill. Neo är en sann konstnär som bara genom sin uppenbarelse ifrågasätter en av de starkaste indelningen av människor som vi har; nämligen könsrollerna och behovet av att bestämma människor efter kön, inte efter vilka de/vi egentligen är.

Neo bor i ett mycket vackert hus i klassisk postkolonialistisk stil, inne i nationalparken. Huset har stilfullt inredda rum som vittnar om Neos goda smak. Han känner dessutom gräddan av Kenyas konstnärer så hans hem är fyllt av konst. Där är två stora gästrum, med ett varsitt badrum – med nedsänkta badkar. Ett rymligt vardagsrum med stora fönster vetter ut mot altanen, som i sin tur bjuder på en utsökt utsikt mot ravinen och den grönskande sluttningen på andra sidan.
Hen har egentligen inte råd med huset, säger hen, men det är samtidigt för vackert för att lämna. Så hen brukar hyra ut ett par rum för att finansiera sitt boende, främst till konstnärer och författare. Jag kan knappast tänka mig en mer exklusiv skrivarlya för den som i avskildhet vill skriva en bok.
När vi satt på altanen var det en giraff som sävligt vaggade sig fram genom buskaget på andra sidan ravinen. Det stupar brant framför husen längs ravinen, men det går att ta sig ned på sina ställen. Där nere flyter en flod som kommer från Ngong Hills och letar sig genom Karen och Rongai för att sedan rinna genom parken. Efter häftiga regn är det en strid fors och under torrperioder en bara liten bäck som letar sig fram mellan stenblocken. Granne med Neo ligger det hus där Damaris Muga bodde, Ellys syster. Jag var där flera gånger på besök när hon bodde där. Ett par gånger somnade jag ute på hennes altansoffa och sov där hela natten.

När Damaris flyttade till Kisumu så flyttade konstnären God Sudan in i hennes hus. Han berättade att det en natt hade varit två lejon i området, och de hade passerat på varsin sida om det huset – alltså där jag ett par gånger legat och sovit ute!
Jag har själv sett lejon flera gånger när jag besökt Damaris, James, Syowia eller min vän Tim, men det har alltid varit på andra sidan ravinen. Jag visste inte att de letade sig fram bland husen också. Fast jag har ju hört att det är svårt att hålla hundar i området – man måste ha rejäla staket runt tomterna om man har hundar. Annars blir de lätt en måltid för några av parkens andra djur. För människor är nog babianerna de som är farligast. Ser de en kvinna som bär på en matkasse attackerar de direkt; män är de mer försiktiga med att ge sig på. Men i det läget är det bara att kasta ifrån sig maten och retirera.

Utsikten från Neos veranda.

Vi hade en session med ”affirmativ art” hos Neo, en modell för självkännedom som konstnär, kan man säga. Med papper, pennor och kritor skulle vi illustrera våra tankar som konstnärer om dåtid, nutid och framtid, och sedan förklara våra tankar för de övriga. Det blev en intressant övning i självkännedom, samtidigt som vi också lärde känna varandra på ett djupare plan.
Egentligen skulle vi ha hunnit med två moment till i projektet, men då vi var så sena hanns det inte med. Neo beställde mat och ”Wikie Rongai”kom och levererade den. Min andra vän och boda boda-chaufför med samma namn kallas ”Wiki Karen”. Båda heter förstås egentligen Wycliffe.
Neo lagade mat till oss alla; fläskkött med sukuma wiki och ugali – som givetvis sköljdes ned med en drink. Kevo brukar alltid ha med sig en flaska changaa – den hemkörda sprit som de serverar hos Esthers. Jag insåg att jag börjar vänja mig med den kenyanska maten, det var riktigt gott. Nu börjar jag till och med uppskatta majsgröten ugali ibland.
När vi ätit, druckit och började bli klara för att återvända så hade det redan börjat bli mörkt. Ingen Uber-chaufför ville komma och hämta oss inne i parken och det tog ett par timmar innan vi fixat skjuts till Maasai Lodge, den närmaste tätorten.

Joakim Kwaro.
Tola visar sin framtidsvision.
Saviour visar sina visioner.

Det var James Muriuki som kom och hämtade oss. James bor också i parken, några hundra meter från Neo och är en mycket välkänd och skicklig fotograf som jag har haft nöjet att besöka flera gånger. Medan han körde berättade han om den senaste lejon-dramatiken i området.
För ett halvår sedan var det en man som bor i området, som i berusat tillstånd hade gått genom parken. Som jag förstod det hade mannen sjungit och skrålat där han gick, men några lejon avslutade hans sång. Nästa dag fann de hans huvud en bit därifrån han attackerats, och lite ben och klädtrasor låg utspridda i området. Det var allt som återstod av honom. James berättade också om alla gånger han nästan kört på lejon eller andra vilda djur längs den vägen. En del berättade han på sheng, så det gick mig förbi. När James släppte oss vid Maasai Lodge bad han Mbuthia översätta de historierna för mig, men det har jag ännu innestående.
Men visst ger berättelsen en extra krydda till minnet av alla gånger jag i natten gått de cirka två hundra meterna mellan husen hos Tim, småleende åt möjligheten att bli lejonmat. Jag kanske inte skall vara så kaxig …
James släppte av oss vid Maasai Lodge, där vi delade upp oss på två taxibilar och tog oss tillbaka till Kibera.

Då vi inte hunnit med vad vi skulle var vi tvungna att återvända till Rongai och Neo senare samma vecka. Men om det får jag berätta i nästa blogg, eftersom folk inte orkar läsa så långa texter nu för tiden. (När jag var ung läste man till och med hela böcker!) Och igår var jag i Karen och träffade mina nyfunna svenska vänner, Per, Susanne och Sima. Men det får också bli i nästa blogg.

Om ni tycker om att läsa om Kenya och Kibera i dessa coronatider, får ni gärna betala valfri summa för läsupplevelsen, och för glädjen att hålla mig vid liv. Det är tuffa tider och jag lever helt på vad mina läsare sponsrar mig med, och jag är innerligt tacksam för varje krona.

Ni kan också köpa mina bilder och få dem utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Priset beror på hur hungrig jag är.

Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6
Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).


Tack på förhand. Och ta hand om varandra – vi behöver det alla i tider som dessa.
Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här:
http://johnbgod.se/skrivklada/

Lämna ett svar