Onsdag. Nu är det alltså tre veckor sedan jag kom, och jag har inte hunnit med någonting ännu, känns det som. Tre månader är egentligen för kort tid för att man ska hinna landa och hinna acklimatisera sig till tidlöst land.

Bredvid skomakaren har svetsarna sitt skjul, och utanför står stålskeletten och väntar på att få kött på benen.

Idag har jag skannat av världen under ett par timmar och skrivit på bloggen ända till eftermiddagen. På förmiddagen skulle jag egentligen gå ut med Tiana på Toi Market för att köpa textilier till mitt hem, och köpa lite kläder till mig själv. Jag glömde att packa i kläder för mig själv i mina resväskor, så nu måste jag till Toi market och lyckliggöra någon säljare. Själv avskyr jag att handla annat än mat, så det kom nästan som en lättnad när det visade sig att det skitit sig med utbetalningen från Försäkringskassan; de skickade en utbetalningsavi till min adress i Sverige, istället för att sätta in pengarna på mitt konto!
Men jag är van. Så snart det handlar om pengar brukar det jävlas för mig. Jag får väl försöka ringa dem i morgon och se om de kan vara mänskliga och rätta till felet inom en överskådlig framtid.

Så ringde jag till Fahruq för att se om jag kunde hämta kylskåpet och en stol och lite annat som jag glömt, men han ordnade så att Camilla kommer hit med det i morgon – hon skall ändå till butiken i Ayany med grejor.
Arap T, den ständige hantlangaren och fixaren hos M2, kom förbi med det skrivbord som Mbuthia skall ha och arbeta vid i ett av mina rum. Han vill också ställa ut massor med plantor på min tomt, förklarade han, så det blir lite grönska.
”Stopp! jag vet inte om jag bor kvar här så länge”, invände jag. Men det viftade han bara bort;
”Jag ställer ut dem i pottor så att det blir lätt att flytta dem”, förklarade Arap.
Inte mig emot. Det är bara att tacka och ta emot. Antagligen är det något ätbart han vill sätta, för att också skörda själv, nu när han har tillgång till ”en egen tomt”. Men det bjuder jag gärna på.
I morgon ska han på en anställningsintervju, berättade han glatt, så att han kanske kan få ett jobb. Hur han överlever nu vet jag inte, men han fixar väl småsaker här och där för andra. Om han har något hem vet jag inte. Men jag stack åt honom en hundralapp och sade åt honom att fixa sig riktigt fin inför intervjun – väl medveten om att det skulle gå till mogoka. Det är en sorts blad som man tuggar på för att det ger en uppiggande effekt, som miraa eller khat. Jag vet inte om det är olika ord för samma drog eller om det är olika plantor som ger en liknande effekt, men det finns det säkert någon läsare som kan förklara.

När klockan passerat tre kände jag att det var dags att våga möta eftermiddagshettan. Mitt på dagen står solen rakt upp och lämnar en minimal skugga under en, och det känns verkligen som att man pressas mot marken av värmen. Jag undviker att gå ut under de timmarna – i studion brukar det ändå inte hända något, och det är för tidigt för mig att gå till någon av alla de svartbarer som mina vänner brukar frekventera. Men ofta får jag besök av någon som vill komma och fråga om råd eller bara tjata bort en stund. Det är extremt socialt om jag jämför med mitt liv i Sverige.

Jag låter tuppen vara den som får illustrera tolvskuggan i Nairobi.

Så jag gick ut en sväng för att hämta mina handgjorda skor och ta en sväng förbi studion för att se om det händer något. Det är alltid intressant att se vad som ska möta en där. Det kan vara allt från helt öde till vilda slagsmål, eller som en sovsal där folk ligger och sover här och där. Och däremellan arbetas det – men det går i vågor, beroende på utställningar, beställningar eller andra deadlines; men också på om någon har pengar till förbrukningsmaterial som färg, pennor, penslar med mera. Ibland kan alla vara helt panka och gå utan mat i dagar, andra dagar kan det komma förbi turister eller andra kunder och köpa – och då blir det ofta fest. Alla är skyldiga varandra pengar hit och dit, så när någon säljer något brukar det delas ut pengar till höger och vänster. Om de inte lyckas sälja något i smyg – då glömmer de ofta provisionen till studion. Den där riktiga solidariteten saknas eftersom det är ett så öppet kollektiv, med många medlemmar och ”hang arounds”.

Idag fann jag Arap – med en påse mogoka, och Blak samt några ab de nya talangerna. Jag har fortfarande svårt att minnas vem som är vem, även om namnen nu börjar sitta. I det bakre rummet satt ett helt gäng och rökte, inklusive Mbuthia. Han berättade att jag är bokad som fotograf i morgon eftermiddag, mellan tre och fem nere i Central Business District. Ett betalt uppdrag, påstod han – vilket antagligen innebär att jag slipper betala resekostnaden, i bästa fall, eftersom den lönen antagligen passerar genom flera händer. Men det är ju apkul om jag får fler uppdrag och folk ser mitt namn. Här är John B God så provocerande ännu, att jag bara kommer undan med det för att jag är en mzungu. Men det är samtidigt bra ur marknadsföringssynpunkt, för folk hajar till när de ser namnet. Tar jag bara bra bilder så kommer de att minnas namnet, hoppas jag.

Snart poppade Sly in och visade Mbuthia ett surt ansikte – han hade lämnat henne och en annan kvinna på Esthers för att gå och röka – för över en halvtimme sedan. Så Mbuthia reste sig skamset och pep iväg. Själv gick jag och köpte ett grillat kycklinglår för fjorton kronor, och panerade och friterade potatisskivor för ytterligare fyra kronor, med chilisallad till. Min dessert blev en fullmogen och mjuk mango, med en gudomlig sötma. Jag köpte också en halv flaska whisky för fyrtio kronor, och en läsk för fem. Allt inhandlat i olika butiker, och varje butik innebär en liten ordväxling med en eller flera personer, några skämt och mycket värme. Det är oerhört socialt.

Men ibland är det mindre värme. En kille ropade till sig mig idag när jag gick längs driven. What’s up, frågade jag och fick till svar att jag kunde väl ta en bild på honom och hans stånd med majs. ”Visst”, svarade jag och tog en serie bilder på honom, fick honom att le och se trevlig ut.
”Så, nu kan du väl köpe mig en soda?” sade han så.
”Nej, varför då? Det är väl snarare du som borde bjuda mig på en soda, eftersom jag tagit bilder på dig.”
Då skärpte han genast tonen och började som de antagligen gör mot många turister; bli lätt hotfull. Men jag bara skrattade åt honom och förklarade att jag bott i området i tio år, från och till, så de där kunde han bespara sig.
Att låta sig skrämmas är det sämsta man kan göra.

När jag senare gick för att hämta mina dyra (efter Kibera-förhållanden) men fina handgjorda sandaler, hos skomakaren längs driven, så var det sju åtta män som satt utanför en bar, halvt dolda bakom ett plastskynke. När jag kom gående hojtade en av dem ”mzungu!” – antagligen helt reflexmässigt. Jag överraskade dem genom att vika undan skynket och slå mig ned bland dem, efter den sedvanliga hälsningen där man krockar knytnävar med varandra. En av killarna berättade att de brukade se mig gå förbi, och undrar vad jag gör i Kibera. Jag förklarade att jag försöker dokumentera lite av de förändringar som pågår, innan Kibera har blivit ett medelklassområde.

En annan kille flyttade sig och satte sig bredvid mig för att prata närmare. Han presenterade sig som Avangi och är också fotograf, berättade han. Vi talade en del om fotografi, och jag visade några av de bilder jag tagit, samt musikvideon jag klippt ihop för George Imara:
https://www.youtube.com/watch?v=aGDP_uQR-H8
Avangi är självlärd, berättade han. Han har en bra kamera och har spelat in en musikvideo med, som han visade mig. Den var hyfsad, men med en del nybörjarfel. Såna gånger är jag glad över min bakgrund som medielärare, för jag har erfarenhet av att kritisera utan att såga – till och med när det är uselt. Men det var inte det här – mina elever i gymnasiet presterade sällan bättre, på den tiden jag ännu arbetade i skolan.
Avangi var tacksam för råden, och jag var tacksam för att jag slog mig ned – nu vet de här unga männen vem jag är, vilka gemensamma vänner vi har och att jag är här för att berätta om deras Kibera. Det gör också mig säkrare.
Avangi är arbetslös, liksom så många andra, och det blir åtskilligt med ”häng”. De sitter i grupper längs driven och låter tiden passera. Inte sällan tar de droger för att få mer stimulans i livet; många blir alkoholister i väntan på livet. Det är ett oerhört slöseri med mänskliga resurser.

En kvinna jag talade med, Mary, arbetar på en körskola i Ruiru, flera mil nordväst om Nairobi. Hon får lämna Kibera runt halv sex på morgonen för att vara på jobbet vid sju. Nu är det förvisso inte lika strikt att vara punktlig som i Sverige, för alla vet att det kan uppstå en ”traffic jam” – trafikmarmelad, ordagrant översatt – närhelst en olycka inträffar, så de kan inte vara petimetrar. Sedan jobbar hon till halv sju på kvällen – utan någon rast, måndag till lördag – fast på lördagen stänger hon ett par timmar tidigare. Sedan är det en och en halv timmes resa hem. Så hon är hemma efter åtta på kvällen.
Resekostnaden varierar beroende på tidpunkt och om det regnar eller inte, men i snitt handlar det om 110 shilling per resa, eller 220 per dag. Multiplicerat med 25 dagar i månaden blir det över 4500 shilling i månaden till transport. Hennes månadslön ligger på 8000, så mer än halva lönen går till transport. Hon försöker hitta ett billigt boende i närheten av Ruiru, för nu går det inte runt. Men hon var tvungen att ta det jobbet för att få en chans till förflyttning till ett kontor i Nairobi istället.
Så ser verkligheten ut för många människor här. Det är modernt slaveri, och ett bra exempel på vad kapitalismen tvingar människor till. Å andra sidan hinner folk inte bli deprimerade här – de har fullt upp med att överleva, men de har i allmänhet också ett starkt socialt nätverk.

Ibland berättar någon kenyan förfärat om hur de hört talas om hur man i England hittat en man som legat död i flera år i en lägenhet utan att någon märkt det. Folk skakar då på huvudet och brukar fråga mig om det kan vara sant. Jag berättar då hur det i Sverige, som är ett så rikt land, ändå är så fattigt på ett annat sätt, att det finns särskilda team i större städer, som är specialiserade på att sanera såna fall, och att de är betydligt vanligare än man tror.
Jag brukar också berätta att det varje vinter är ett antal hemlösa som fryser ihjäl i kylan. Reaktionen brukar bli förfäran: ”Men…! Finns det ingenstans där det är varmt där de kan få komma in?!”

Den frågan säger åtskilligt om vad vi har förlorat i vårt land. Och den kommer från människor som tillhör de fattigare på vår jord.

Tack för att du läst så här långt. Det är för dig jag skriver.

Vill du vara med och stödja riktigt fri journalistik från en journalist som du inte kan köpa – för jag skriver vare sig du stödjer mig eller inte – så får du gärna Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.


Lämna ett svar