Det är lördag eftermiddag och jag sitter ensam i min lägenhet. Det har varit solig halva dagen, men mörka moln har dragit ihop sig de sista timmarna. I bakgrunden mullrar åskan och har gjort så länge nu. Ett tungt regn börjar falla. Jag var ute en sväng för att köpa ”bundels” – det vill säga uppkoppling till internet – när det tveksamt började droppa. Precis när jag kommit in öppnade sig himlen och ett formidabelt hällregn startade.
Det är den första februari och short rains har ännu inte upphört. De brukar sluta i december och att ge plats åt en ungefär tre månader lång torrperiod. Men inte så detta år. Ur led är vädret, och det ställer till det för bönderna. Men så länge som det regnar så växer det också, antar jag – så länge det inte blir översvämningar. Det har varit en hel del såna här i Kenya under hösten.

Entrén till mitt hem, fast jag bor en våning upp.

Jag trivs emellertid bra i mitt nya hem. Det ligger nära skolan så på veckorna är det ett ständigt sorl av barnröster när ungarna har rast. Däremellan störs friden bara av ett par ibisar som häckar i ett träd strax utanför mitt hus. Ibland kommer någon försäljare och ropar ut vad han säljer eller kommer med för service; knivsliparen, försäljaren av plastbyttor, eller mannen som går omkring med en plåtburk fylld med glödande träkol som lagar trasiga plastkärl. Under helgerna lever området upp rejält, för då är alla barn ute och leker.

Glada grannbarn som bor i en lägenhet på abdra våningen – utan räcke.

En dag utbröt ett fantastiskt jubel bland alla barn i området; det lät som om cirkusen kommit till stan. Det visade sig vara inte så långt från sanningen, för när jag tittade ut var det en man som ledde två dromedarer förbi mitt fönster, och efter honom kom det minst ett hundratal jublande barn.
Glada skratt, skrik, tjut och emellanåt gråtande barn; det är en fantastisk ljudmiljö som jag verkligen saknar i Sverige. Eller som Janne Forsell sade när jag intervjuade honom för trettio år sedan;
”Så är det den där märkliga känslan när man landar på Arlanda och man tänker; vad är det för underligt land jag kommit till? Här går flygbussen exakt klockan tio minuter i sju på morgonen fastän det bara är jag och Lasse (Westman, fotografen som Janne arbetade med i serien Jorden Runt), och det är helt tyst! Man undrar; var är ungarna, hundarna och trummorna i kvarteret?”
Det är precis så jag känner varje gång jag åter kommer till Sverige. Och det blir svårare och svårare för varje gång att återvända till tystnaden. Det luktar ju inte ens någonting i Sverige!

Two of my young neighbours.
Ännu en granne.
Och en granne till.

Nu är klockan tio i sju på kvällen och utifrån hörs utropet från moskén. Jag har förresten en moské på varje sida om huset, på ungefär samma avstånd. Så jag hör ibland två utrop samtidigt. Men oftast börjar de inte samtidigt, av någon orsak. De kanske har olika tideräkning, eller så kanske det bara är ett utslag av ”African time”?
Jag stör mig dock inte på ljudet. Det är inte för högt och det blir som en lagom påminnelse om vilken tid på dygnet det är. Klocka behöver jag aldrig här, det räcker med utropen för att jag skall veta ungefär vad tid det är på dygnet. Det blir en mer lagom rytm fem, sex utrop om dagen, än om man stirrar på klockan stup i kvarten.
Jag har dock inga tider att passa, ännu. Tyvärr, skall jag tillägga för nu kniper det, ekonomiskt. Jag behöver en inkomst om jag ska kunna klara mig här.
De senaste veckorna sökt flera jobb här i Nairobi. Som videofotograf, redigerare, stillbildsfotograf och illustratör. Hittills är det dock ingen som återkommit, så jag får väl se om det ger något. Med tanke på allt jag kan är det väl märkligt om jag inte skall hitta någon som är villig att betala för mina tjänster? Fast å andra sidan tillhör inte jag den sort som vill vara anställd – jag vill snarare ha kortare uppdrag som jag får lösa själv. Ungefär som när jag producerade filmen för Goethe Institut förra våren.

Min gata ser inte så slummig ut. Men så bor jag i de bättre delarna av Kibera.

Om tre dagar skall jag betala hyran, men just nu har jag bara femtio shilling. Fem spänn. Problemet är att jag varken fått betalt för det jobb jag gjorde i november (20 000 shilling, och hyran är på 18 000). Inte heller har jag fått min semesterersättning från Norge, som borde ha kommit för en vecka sedan. Det borde röra sig om cirka 25 000 shilling. Eftersom jag inte har någon tillgång till internet-bank har jag inte kunnat kolla vad som har hänt, och banken har inte svarat på mitt mail. Slutligen har jag lånat ut omkring 10 000 shilling, men de pengarna anar jag är förverkade. Viljan att betala igen lån i det här landet är påfallande låg. Och jag lär mig tydligen aldrig att inte lita på folk.

Således måste jag få in pengar någon annanstans ifrån. Jag säljer därför mina teckningar som jag avsett som illustrationer till min bok om mitt liv i Kibera. Jag har tänkt mig ett pris på mellan 500 och 1000 kronor styck, för att inte vara oförskämd. Om någon har råd och vill betala mer så går det utmärkt. Bilderna kan jag skicka till er per post. Vill ni ha dem inramade så blir det naturligtvis lite dyrare, inte minst med frakten.

Mama Mandazi

Vidare säljer jag också mina fotografier. Ni kan få valfri bild som en tavla, utskriven på canvas eller papper – levererad direkt till er postlåda. Om ni kollar med vilken fotofirma som helst så ser ni de priser de tar, och sedan lägger till en rimlig summa till fotografen – priset är även där en förhandlingsfråga. Jag har aldrig varit bra på det där med affärer eller att ta betalt för mitt arbete, så ni har möjlighet att göra ett klipp.
Jag behöver verkligen en inkomst nu, så har ni tänkt på att liva upp ert hem med en vacker bild så gå igenom mina album och se om det är något som passar. Skicka i så fall ett meddelande på messenger eller till min mail;
johan@amp.nu

Järnvägshusen som skärmar av järnvägen som går genom Kibera.

Annars flyter dagarna undan förvånansvärt fort. Jag har sedan jag flyttade in mest suttit hemma och redigerat bilder, läst, skrivit. Jag skriver på en artikel om propaganda och gör all research via nätet.
Jag surfar via min telefon eftersom jag saknar fast lina till lägenheten. Här kostar det med Safaricom 100 shilling – knappt tio kronor – för 1 Gb surf – men då varar den bara ett dygn. 25 Gb kostar 3000 shilling och varar en månad. En fast lina betalade jag 5000 i månaden för ett par år sedan, men nu misstänker jag att det kan vara något billigare. Men då tillkommer en installationskostnad på 5000.

När det gäller mat så går det leva hyfsat billigt. Jag handlar det mesta av min mat hos de olika tanter som har sina stånd längs vägen utanför. Tre tomater kostar två kronor, en banan vanligen en krona och en mango brukar kosta tre, fyra kronor. Passionsfrukt, som man i Sverige får betala 8-9 kronor styck för, får man ett kilo för drygt tjugo kronor. Då är det 20 – 25 frukter.
Mejeriprodukter däremot, är dyra. En liter yoghurt kostar omkring 18-20 kronor; en cheddarost betingar ett kilopris på närmare 200 kronor. Smör kostar omkring hundra kronor kilot, mjölk ungefär tio kronor litern. Men mycket av mjölken är med lång hållbarhet, så man får kolla fetthalten. Glass är en ren lyxvara som jag aldrig tar mig råd att köpa här, eftersom den är dyr och av låg kvalitet.
Kött har jag berättat om tidigare; en kyckling kostar omkring fyrtio kronor, och en oxfile för sjuttio kronor kilot låter som rena drömmen för en svensk.
Prisbilden låter kanske inte så hög för svenska öron, men om man betänker att en vanlig lön här ligger på omkring 2000 svenska kronor i månaden, så är det lättare att förstå hur dyrt mejeriprodukter är för vanliga kenyaner. När jag söker på jobb ser jag att chefsjobb betalar cirka 4000 svenska kronor i månaden, och då förstår jag varför folk tycker att jag är rik. Jag brukar ju ha smör i kylen, och jag äter ofta kött eller kyckling. Mat är ju det jag lägger mest pengar på. Fast det syns inte, för kilona rasar när jag är här i Kenya.

Här köper jag grönsaker och frukt, handlaren har sitt stånd precis utanför grinden till min gata.

Förutom att jag inte kan hålla mig borta från meningslösa diskussioner på Facebook ens när jag är här, så söker jag information för min artikel. Det är ett brett ämne och jag har ju förmågan att fastna i alla möjliga mer eller mindre ovidkommande detaljer. Precis som med min essä om skolan, som jag arbetade på från och till under ett par års tid, har den här artikeln värkt fram under ett års tid. Det är inte direkt det tempo man skall hålla för att försörja sig som frilansjournalist. I synnerhet när ingen köper de artiklar man skriver …
Men ämnet, propaganda, är intressant och jag tror att artikeln kommer att väcka en del tankar hos många av er. Om jag får den såld är en annan sak. Det finns inte många som köper långa artiklar om känsliga ämnen. Nu väntar jag bara på lite kompletterande uppgifter och svar på några frågor, så är den redo att publiceras. Sedan är frågan om någon vill betala för den?

Nu är det ett nytt år och många konstnärer har fått nya budgetar att arbeta med, så just nu hoppas jag på fler jobb liknande det jag gjorde för Goethe Institut i våras.
En av dem som fått en ansökan beviljad av Goethe Institut är Kevo Stero. Det är en utveckling av ett spel som han presenterade på den årliga konsttävlingen i Nairobi. De flesta ansåg att Kevo borde ha vunnit, men det gjorde han tyvärr inte. Med tillstånd från Kevo kan jag emellertid presentera en knivslipares väg genom Kibera, såsom det berättats för Kevo:

”I’M A KNIFE SHARPENER IN KIBERA, I live in a part in Kibera called MAKINA which is where the famous Kibera law courts operate from, and also the home ground of Nubians in Kenya. I hear they came to Kibera while building the railway. The Nubians are really nice people and their culture is very different from the other settled cultures and tribes within Kibera.
On my daily work timetable, I usually have two customers around my area who I regularly start with on my daily routine business venture, this usually gets me a hundred shillings for both clients which is what regularly jumpstarts my day in the form of breakfast, cigarettes and a shot or two of NUBIAN GIN.
After this I walk through the ’maze’ of OLYMPIC ESTATE AREA through to the famous area known as ’bunge ya wananchi’ (people’s parliament) held at an open-air grassless field called KAMUKUNJI, I bet this ground is named after the famous Kamukunji grounds in the city.

I usually pass here for another customer called MAMA AKINYI, she owns a fried-fish restaurant near the famous OLYMPIC PRIMARY SCHOOL which is known for producing top students in our region for years, last year the top student from this school was among the top 100 students in the nation although what Mama Akinyi has to brag about that fact is that the student was an ’LUO KID’. Mama Akinyi’s ego is so big that because of the large concentration of their tribe’s population around this area she actually calls this area KISUMU NDOGO INGINE.

After I finish up with her I head up to BOMBOLULU AREA, nothing much happens around here
during the day apart from the gang of friends who play the ludo board game under the tall security light (which by the way is sort of Bombolulu’s landmark), it’s tall enough to illuminate the area on a 400-meter circumference, therefore they call their chill spot ’chini ya taa’ which means under the light. Though from my neighborhood’s perspective it’s considered a criminal blackspot during the night but that isn’t my concern, what brings me here is a long time customer who’s friendship goes way back from the ’90s, he sells roasted cow head meat, we call this meat METAMETA which means GLITTERING MEAT, this term was brought up many years ago when he used to sell opposite a pub. Every time the drunk guys would come out of the pub drunk and hungry while the meat was slowly simmering on the grill their intoxication and hunger would create the illusion that the meat was glittering and this would be a mouthwatering experience and hence the name METAMETA. Personally I find this story hysterically funny.

I spend about 30 minutes chatting with Mr. METAMETA (shockingly nobody knows his actual name) and usually have my lunch there while repeatedly reminding each other humorous, tragic and nostalgic moments from the past and solid memorial incidents from the friends we’ve lost over the decade, after which I head to TOI MARKET which is technically Kibera’s ’shopping capital’.
On my way to Toi market, I pass through Jamhuri estate which is geographically on my way to the market, It’s not easy working through an estate, I promise you; e.g dogs barking at you (obviously because you smell of roasted METAMETA meat), security guards who are always suspicious of your movement although you pass and greet them daily for a span of over a year or two and they are familiar with you and yet they still screen you thoroughly, etc.
Anyway, you can tell the house girls, housemaids and babysitters are always happy to see you. This always a chance/excuse for them to evade their casual chores and catch up with me for updates on the latest and most spicy/gossip from the slums on our sides. Some even give me to their relatives living around me back in the slum, others even give me ’prestigious takeaway meals they were supposed to throughout because of their bosses’ full fridges and cabinets. Amazingly, I’m usually amazed at how they behave like boss ladies when their actual lady bosses aren’t around, hehehe.
Jamhuri estate is actually a really symbolic location in the history of my life struggle and strife, one major location within Jamhuri estate is the not so famous and very unknown phantom OLD KIBERA RAILWAY STATION, it’s the first place I set foot on when I came to KIBERA. I came by train from western Kenya, now it’s an abandoned and cordoned off place. I wonder what happened and I hope the new proposed standard gauge railway’s path will pass through this station and give it life.
I now make my way to Toi market just a few adequate hours before sunset, this is mostly the biggest target location in my daily scheduled plan because it’s Kibera’s largest market district and third largest in Nairobi after Gikomba and Eastleigh and to my advantage, it’s a very busy trade settlement so for me, evenings are the best time of the day for my knife-sharpening skills. And by the way here the pubs and restaurants and joints are open from 5 in the morning to evening straight to late-night then over again, it’s infinite like the number 8 sign which coincidentally is identical with the 8 universal infinity sign (and is also the official Kibera matatu route number where apparently the matatu station is also coincidentally located in the city just outside the Railway Nairobi city center station).
After attending to my customers if I had a good cash profit I always pass by another friend who sells the best cheapest second-hand clothes, we usually call each other ’customer’, it’s a ’market thing’ that relates two traders who buy from each other. Usually, he understands my fashion favorites and always puts them aside for me. He knows my fashion style; I don’t like shouting colors, I love the ’mzee’ (old classic) look and that’s because I don’t want the police confusing me for the crooked boys.
After all these activities I’m off to my house in Makina which is nearby just after Toi to drop off my portable knife sharpening machine, this usually happens between 6 pm to 7 pm on the daily which gets me passing outside the DC area chief’s camp/District commissioner’s office straight through to my home ground in MAKINA through the back road.
My best friend always waits for me as usual as I park my machine as we retire off to our local NUBIAN GIN pub as fast as we can to secure a comfortable seating position before the pub is crowded and also before the bartender decides to add water to the gin concoction for last-minute profit.”

En vardagsbild från Bombolulu, det område som knivsliparen betecknade som en ”criminal blackspot”. När solen väl skiner gäller det att få tvätten torr så fort som möjligt. Allt regnande gör också att det blir mer tvätt.

I Kevo’s nya projekt blir det fyra olika personers färd genom olika delar av Nairobi som blir föremålet för utställningen. Det hela är frågan om ett multimediaprojekt där Kevo också använder sin 360-kamera för att visa olika miljöer i Nairobi.
Om jag fått siffran rätt har Kevo fått 500 000 Ksh för projektet, som visst skall presenteras om ett halvår. Mbuthia berättade att Kevo är så fullkomligt ointresserad av pengar att han lämnade hela summan till Kwaro; att förvalta, betala kostnader med och ge Kevo vad han behöver, när han behöver det. På så sätt slipper Kevo ha någonting med pengar att göra under hela projektet. Kommer någon med pengaärenden så hänvisar Kevo dem bara till Kwaro. Jag älskar den attityden till såväl pengar som till projektet. Kevo vet att han ror det iland på något sätt, även om allt skulle skita sig med teknik, pengar eller vad det är gäller.

Under de tolv år som jag känt Kevo har han ständigt förvånat mig med sitt sätt att se på saker. Han var en drop-out från skolan, men inte för att han var något dumhuvud. Snarare att skolan var bortkastad tid för en kreativ själ. Så Kevo var något av en värsting i tonåren, men fångades upp av Maasai Mbili.
Så här skriver Mbuthia Maina om Kevo (jag bryr mig inte om att översätta då jag anar att i princip alla mina läsare behärskar engelska åtminstone hyfsat. Annars finns det bra översättningsprogram):
”Kevin Irungu was born and raised in Kibera. He dropped out of school before sitting his O levels and became, for quite a while, a pickpocket. He named himself “Kevo Stero” because of his local notoriety for dreaming up impossible and hilarious adventures, what he likes to call ‘stupidity’. In 2003 he stumbled into a local art studio, Maasai Mbili, where two sign-writers, Otieno Gomba and Otieno Kota lived and worked. He then proceeded to do what every con artist worth his salt would, he changed his name to the more hip ‘Irosh’ and developed a distinct hairstyle.
He has been involved in contemporary art activity as a member of Maasai Mbili artists’ collective ever since and has participated in many artists’ forums, workshops and residences, exhibitions and conceptual projects both in Kenya and internationally.
Kevin lives and works in Kibera, Kenya and everywhere else in the world that his art might take him. He works in mediums ranging from painting and drawing, junk sculpture, printmaking, digital photography and video as well as conceptual installations.”

Kevo Stero

Och så här presenterar Kevo sig själv:
”I was born and raised in Kibera in a large and heavily populated metropolitan slum settlement, a world that was in perpetual rush. In all kinds of weather, thousands of casual workers would walk by on their way to the industrial area at six in the morning and would return at six in the evening. I would encounter hundreds of school children in the streets and alleyways of Kibera all day and sometimes even late at night. Vendors would (and still) put up their tables and stools at every little street corner and sell everything from foodstuffs, to apparel, to water, to secondhand bric- a-brac.
I was for ten years the youngest member of the artists’ collective Maasai Mbili.
Everything I know about art I learning and distilled from the more experienced artists in the group, and from the streets and from TV, Hollywood-type action video, Playstation, the cybercafé and from the numerous international artists-in-residence that Maasai Mbili art centre hosted and made collaborations with. I have attended numerous artists workshops, artist-in residence programmes and have shown my work in Nairobi art spaces and internationally.
For my work to take advantage of all the above influences, I have invented a perimeter. I make work within a circle with the words “situation, action and reaction”. I invite members of the audience to come up with a fourth word. For example, an artwork of a situation might create an action which will create a reaction and the circle moves on any ng on the fourth word. This is my revolutionary way of making something new from the old.
My conceptual work has slowly and steadily developed to encompass multiple element of art making. In a single installation piece I will include drawing and painting, sculpture, digital video and photography, music and dance as well as performance.”

– Kevin Irungu Karuga

Tola och Kevo doing Chokora Wear

Ett av Kevo’s verk är Jobless Corner Campus. Så här sammanfattades det av Mbuthia:
”The conceptual art installation was set against the backdrop of an improvised NGO called Jobless Corner Campus (JCC) that focused on global emotional sustainability targeting unemployed youth in Kibera.

When we looked into Kibera we found out that NGOs are points of sustainability. That people create NGOs to sustain themselves, and not really do anything they are set out to do,” Kevin explains.

It is on this platform where people can come together to exchange ideas and experiences, and get information about almost any subject. The project also incorporated different “bases” to get information about what the people thought about current affairs and other details. Over a period of two months, Kevin not only recruited members to the JCC but also involved legitimate NGOs to take part in the forums to discuss how they are planning to achieve sustainability. The project further involved asking members of the public to differentiate between legitimate and non legitimate NGOs, but they were unable to. Not surprisingly. …”

Kevo

Nu vet ni lite mer om Kevo, en av veteranerna i konstnärskollektivet Maasai Mbili. Jag har för avsikt att berätta mer om fler av dem i kommande bloggar, för er som är intresserade av konstvärlden.

Om du gillar mitt berättande och vill stödja ett fortsatt skrivande är du välkommen att Swisha valfri summa till mitt svenska konto: 0723 680054. Alla bidrag mottages med den största tacksamhet och respekt. Kom ihåg att jag står för verkligt fri journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du uppskattar det eller inte.
Och glöm inte: Mina bilder är alla till salu! Du kan få någon av mina bilder förstorad, utskriven på bästa fotopapper eller canvas, inramad och levererad till din dörr, färdig att sätta upp på väggen som en ständig påminnelse om hur vacker världen är – och att John B God finns därute någonstans.

Lämna ett svar