Mbuthia kom till mig i morse och berättade att han kommer att flytta in ett skrivbord hos mig. Vem är jag att säga emot – jag bor ju bara här!
Men Mbuthia är den som har tagit hand om mina grejor när jag varit i Sverige under många års tid nu, så det är en av mina trognaste trätobröder här. Trätobroder, för Mbuthia har vad som brukar kallas ”dåligt ölsinne” – när han blir full brukar han alltid förolämpa mig. Och jag ”kastar ut” honom – det vill säga ber honom att gå, vilket han också brukar göra utan några större protester. Och det är inte bara jag som drabbas; alla i hans omgivning får sin beskärda del ovett.
Men till mig brukar han komma med frukt till frukost nästa morgon, som en tyst ursäkt, kan jag ana. Och jag är inte långsint. Eller rättare sagt – jag låter mig inte bekomma av såna saker, jag är väl för flegmatisk för det.

Dundi, fotbollsspelaren som blev konstnär.

Den här gången kom han dock inte med frukt, utan med Dundi’s lillebror, vars namn jag inte minns trots att jag repeterade det högt flera gånger. Dundi var en framgångsrik fotbollsspelare i Kibera black stars fram tills i somras, när han plötsligt bestämde sig för att satsa på konst istället. Han fick sina första vattenfärger av Kota redan 2002, som försökte få honom att måla redan när han var en liten grabb. Men fotbollen har varit viktigast fram tills nu, när det plötsligt är konsten som tar över.
Lillebror, som nu kom och hälsade på, är också fotbollsspelare. Men jag tror Mbuthia tog med honom och presenterade honom ifall jag behöver en hantverkare för att anlägga en trädgård. Jag vet inte så noga – Mbuthia brukar ta med alla möjliga människor hem till mig, av någon outgrundlig anledning. Men han är tydligen intresserad av att plantera sig in i huset på något sätt.

Dundi’s jätteskor sydda i metall – samma teknik som Kota använt i många år, men här förfinad. Dundi har lagt på ett lager klarlack som ger en glansig yta och förhindrar rost.

Vid tolvsnåret skulle vi ha möte i studion, så Mbuthia tog med den kartong med serietidningar som jag haft med mig tidigare år, när det ännu var en serietecknarskola jag ville starta här. Mötet var om projektet, och allt som hör projektet till presenterar jag på en annan sida: http://kenya.johnbgod.se/mandagsmote-med-m2/

Klockan två, efter mötet, var det sagt att jag skulle hålla i en workshop i teckning. Som vanligt var det ingen som passade tiden. Vid två var det var bara Moroko och en kille till där.
”Oroa dig inte. Folk brukar droppa in lite sent, förklarade Moroko vid tretiden.

När klockan passerade tre hade jag fyra studenter, och började då workshopen genom att berätta om min uppgift som fotograf; att ta ansvar för allt som syns i bild. Fotografen jobbar med skärpedjup, exponeringstid och olika objektiv för att avbilda verkligheten i ett kort ögonblick.
Tecknaren skall ha samma blick för linjer, komposition, balans, ljus, kontrast etcetera, men kan lyfta fram ett objekt och friställa det från bakgrund och omgivning på ett helt annat sätt.

Hjärnan tenderar att förstora huvudet på människor – de flesta människor som inte är vana att teckna, gör huvudet mycket större i förhållande till kroppen än vad det är. Förmodligen, gissar jag, beroende på att vi läser av så mycket information från ansiktet i vår kommunikation med andra, att det gör att vi överdriver huvudets storlek.
Oavsett om det stämmer eller inte så ritar vi fel därför att vi ser saker fel. Att lära sig teckna är alltså att lära sig se saker som de egentligen är – och all lära sig lägga märke till detaljer.

Den övning jag gav dem var att teckna av en bild som ligger upp och ned, för att de skall se på linjer, proportioner och vinklar istället för vad det föreställer.
Sedan klippte jag ett fyrkantigt hål i mitten av några papper och gav dem som en övning i ”framing” – att beskära verkligheten genom att göra en ram som man tittar genom.
Slutligen talade jag om stilleben, hur man övar sig i att få fram djupkänsla i bilder genom skuggning. Blyerts är det ideala, men i studion finns inget teckningsmaterial. Inget av värde alls, kan tilläggas, för det är så stor genomströmning av folk att inget blir liggande många minuter. Är det obevakat ett ögonblick är det risk att det stjäls.

Slutligen kom vi överens om att vi ska gå igenom storyboard nästa måndag, då jag skall leda workshopen igen.

Kommentarer

Så intressant det här att den mänskliga hjärnan uppfattar viktiga delar som huvud och händer som extra stora. Och att för att teckna ”rätt” så måste man se på ett nytt sätt. Men Johan det är också så att det ser samtidigt mer verkligt ut när man ritar stora huvud och händer som i Knasen tex än om man ritar realistiskt. Läste detta för ett antal
år sedan i en seriebok som hette ” how to draw Comics” (har jag för mig.) Ska visa den när du kommer tillbaka om du inte redan har den. Samma om man ska illustrera ett slagsmål blir det verkligare med en spiral och blixtar och stjärnor än flera realistiska bilder av slagsmål. Visst stämmer det när man tänker efter?

Lämna ett svar