I torsdags kom Elly på besök. Vi har inte setts sedan innan jul, men det är alltid lika roligt att träffa honom. Vi blev sittande och talade om hans företag, hur jag skulle kunna hjälpa honom lansera sina produkter. Jag kom upp med ett par idéer och han blev eld och lågor, och vill att jag skall hjälpa honom producera några ”reklamfilmer” – fast efter ett annat koncept som jag kom på medan vi pratade. Ibland är det så; idéerna bara poppar upp, men jag låtsas som om det är något jag funderat över länge. Vart dessa idéer kommer från vet jag inte – de bara kommer medan jag pratar. Men visst handlar det om kreativitet och fantasi – att man har ett stort ordförråd och en stor associationsförmåga. Så Elly blev entusiastisk, lovade fundera över mina idéer och återkomma. Vi får väl se hur det går. Jag börjar bli luttrad vad det gäller storstilade planer som ska inkludera mig.

Pannkakor är underskattat till frukost, i synnerhet när man har tillgång till färsk frukt; banan, mango och passionsfrukt.

Framåt eftermiddagen kom Richie och Winnie, och sedan kom Joe också (vars hus renoverades förra helgen) och tillsammans gick vi till Esther’s för en drink. Joe lämnade snart men påminde om att jag bjudit honom och Inès, fransyskan som soffsurfade hos honom, att komma på middag senare samma kväll. Det blev både en och två drinkar, och livliga samtal. Ronics, som också är filmare och fotograf, frågade om jag ville komma med på en inspelning av en musikvideo samma natt. Jag tackade ja, det lät spännande, men i samma ögonblick ringde Joe och frågade vilken tid han skulle komma. Då mindes jag att jag bjudit honom och Inès på middag – och jag hade inte förberett någonting! Jag sade att åtta skulle maten vara klar.

Elly, eller Odour Muga, the creator of OMUGA T-shirts.

Jag bjöd över Richie och Winnie också, lämnade Esther’s och skyndade mig till bankomaten där jag kunde ta ut fem tusen shilling, tack vare några av mina trogna läsare (all heder till Er!). Jag köpte en halv kyckling, alla grönsaker jag behövde och skyndade mig hem. Jag marinerade kycklingen, skar upp grönsakerna och förberedda matlagningen innan jag sträckte ut mig på sängen ett ögonblick. Trodde jag. Jag vaknade av att telefonen ringde och jag var helt groggy. Jag visste inte om det var morgon eller kväll, och svarade sömndrucket. Det var Joe.
Klockan var tio över åtta och han ringde och berättade att de var lite sena. Då insåg jag plötsligt att jag skulle ha haft maten klar för tio minuter sedan – och jag hade inte börjat ens! Jag försäkrade Joe om att det var lugnt, att jag fortfarande höll på i köket. Jag satte igång att fixa käk i rekordfart, och snart puttrade min kycklinggryta för fullt, och en kastrull med ris puttrade ikapp med den. Tack och lov för African time! Richie kom vid halv tio, en och en halv timme efter utsatt tid. Och Joe kom som av en händelse samtidigt, men utan Inès. Hon hade blivit försenad; hon var hos några andra vänner i Kibera. Den kvinnan vet att ta hand om sig. (Wiki kom förbi igår och berättade att han givit henne några körlektioner, så nu kunde hon köra motorcykel också.)

Precis när Richie och Joe kommit började det ösregna; ett riktigt skyfall. Det är mitten på februari och short rains har ännu inte upphört. Joe bekräftade det ovanliga med vädret; det har aldrig varit så här tidigare, menade han. Så nog är det klimatförändringar på gång. Vad det kommer att innebära återstår att se, men det är klart att det påverkar bönderna i Kenya, när de inte alls vet när nederbörden skall komma. Så ni som tror att det är fruktansvärt varmt här, skulle bli förvånade. När det är mulet och blåsigt, som härom kvällen, kan det vara riktigt ruggigt. Och när det regnar mycket blir det fuktigt och lite kyligt inomhus. Det är bara när solen ligger på som det blir så där riktigt varmt under några timmar, men så snart solen börjar dala faller temperaturen snabbt. Är det molnfritt kan temperaturen falla tio – femton grader på några timmar. Så här är det alltid svårt att klä sig rätt.

Härom dagen var det Valentine’s Day; något som firas även här i Kenya. Winnie och Doris, två unga kvinnor som bor i området, frågade om de kunde komma och besöka mig. Det är inte alls ovanligt att folk tittar in; jag har gäster mer eller mindre varje dag. Mitt vanliga liv i Sverige är rena eremitlivet förhållande till det här.

Winnie.
Doris

Winnie och Doris bor i området, är båda en bit över tjugo år och de går på en hotell och restaurangskola – fast olika linjer. Doris läser Hotel Management och Winnie utbildar sig till kock och bartender. De gillar att komma och ”hänga” hos mig, småprata, lyssna på mitt orerande och bara vara. Fast de vet också att jag tar bra porträttbilder på dem, så det är en antagligen en bidragande orsak till att de kommer. Så kom Richie och Abu också, och det blev att vi blev sittande hela eftermiddagen och samtalade. Richie är boxningstränare som tränar rika barn och vuxna i Karen, men han bor i Kibera – i samma länga som jag, så vi är nästan grannar. Det var han som fixade mig den lägenhet jag bor i. Abu är en Uber-chaufför som känner igen mig sedan länge – men jag kunde först inte placera honom. Men det visade sig att han är en gammal vän till mina vänner och kollegor Ander och Unnur, som också bott här i Kibera i drygt tio år. (Abu hälsar till er!) Richie gick och köpte en flaska vodka och en läsk som vi alla delade på medan jag väntade på ett telefonsamtal från SVT som jag sett fram mot – men som aldrig kom.

Abu
Richie.

Mina gäster blev kvar till sjutiden, innan de fortsatte till studion. Jag lovade komma efter, men det tog en stund eftersom jag insåg att jag glömt äta på hela dagen. Dessutom hade jag tagit några fina porträtt som jag ville kolla närmare på, och när jag väl gör det försvinner tiden. Så jag värmde lite rester som jag åt framför redigeringen. Först vid halv tio gav jag mig ut, men då hade Richie gått vidare någonstans. Det var stilla i studion förutom Omnivore som satt och kollade film, och Mbuthia som låg och sov bakom tryckpressen. Wincent tittade in, och visade att han hade femtio shilling (fem spänn). Han undrade om jag kunde chippa in lika mycket så kunde vi få en liten flaska på Esther’s. Det hade jag och var heller inte nödbedd efter vodkan vi druckit innan, så vi gick till Esther’s. Där satt några stammisar som jag aldrig minns vad de heter, men som jag haft många och långa samtal med.

Ben. En av stamgästerna hos Esther’s. Han är advokat och väldigt vältalig – och rolig. Han har det mest smittande skratt, och ser riktigt bra ut.
Det här är ett av mina favoritporträtt.

Inte sällan kommer diskussionerna handla om religion, och jag brukar retas med de kristna. Exempelvis kan jag fråga om de tror att de skulle ha varit kristna om de fötts i Indien istället. Det är det nästan ingen som tror, men steget därifrån till att våga ifrågasätta Bibeln är långt. Det roliga är att jag möts av idel respekt, trots att jag kan vara rätt tuff i diskussionerna. En av mina vänner, Dunga, en jovialisk man med ett femkronas-glapp mellan framtänderna, blir nästan pinsam när han börjar tjata; ”John, you’re a great man! You’re so wise. You simplify everything!” Sånt kanske jag i Jantes namn inte borde nämna, men jag finner det smickrande. Jag har lovat Dunga att följa med till den skola i Westlands där han arbetar, för att leka med barnen en dag. Han ville att jag skulle komma och undervisa dem en dag, men jag sade att jag bara skulle komma ifall barnen fick leka med mig hela dagen. Det är nämligen genom lek de lär sig mest, förklarade jag. Det var inga problem, jag fick styra upp dagen som jag vill. Han lovade att han skulle försöka fixa det nästa vecka, eller veckan därpå.
(Fast efter det har jag lärt att Dunga inte alls är lärare på skolan, utan en boda boda-chaufför som brukar köra ärenden för skolan. Jag får väl se hur det blir med det besöket.)

Anthony, Ducks, Joseph och Mbuthia hos Esther’s.

När jag bestämde mig för att bryta upp – eller rättare sagt när Esther bestämde sig för att stänga vid elvatiden, var jag en aning berusad och uppe i varv efter kvällens heta diskussioner. Dunga, min glestandade vän och en kille till som jag diskuterat med under kvällen, frågade om de fick bjuda på en öl, och det tackade jag inte nej till. Så vi gick till The Barrels, en av nattklubbarna längs Kibera Drive där musiken pumpade ut genom de öppna fönstren. Det var hyfsat med gäster – men det gick antagligen tjugo killar på varje tjej. I baren låg en stor hög röda rosor – Valentine’s Day. Jag undrade i mitt stilla sinne om de någonsin skulle få rosorna sålda – om killarna skulle köpa dem till varandra?

En skylt på nattklubben The Barrels.

Medelåldern gissar jag låg på mellan 25 – 30 år, så jag var definitivt i det övre åldersspannet. Men här tänker jag aldrig på sånt. Vi satte oss ned med våra öl och innan vi avslutat den var stället plötsligt fullt av unga vackra kvinnor också. Tydligen har de sena vanor här också, för först närmare midnatt började kvinnorna komma. Det var många för mig okända unga män och kvinnor som kom fram till mig och hälsade, berättade att vi var vänner på Facebook och att de sett mina bilder. Jag börjar inse att jag är något av en lokal-kändis här. Alla känner apan, men apan känner ingen, ungefär. Men det är klart att jag som den enda vita väcker en del uppmärksamhet på ett sånt ställe, i synnerhet som jag är rätt lång och sticker upp ovanför alla andra huvuden. Min hästsvans väcker också en viss förundran – det är många som vill röra den.

En ung vacker kvinna som presenterade sig som Michelle kom och drog upp mig från stolen och bjöd upp till en dans, varunder hon försökte pressa alla upptänkliga kroppsdelar mot mig i något som måste betecknas som en parningsdans. Jag gör mig inga illusioner – det är bara min hudfärg och föreställningen om att alla vita är rika som lockar, så något självbedrägeri ägnar jag mig inte åt. Visst är det kul, både att bli uppvaktad och att dansa. Men om jag skall inleda ett förhållande med någon, så tror jag inte att det är bland nöjeslystna 25-åringar jag har störst chans att finna någon intellektuellt mogen partner. Och några one-night-stand har aldrig varit min stil.
Vid ettiden på natten drog jag mig hemåt.
Ensam, men lycklig.

På dagarna är det fullt med grejor ute på gatan till och med, men om nätterna är det stängt, tyst och öde.

Det är en speciell känsla att gå i Kibera om natten. Det är som en annan värld när denna annars så folkrika plats plötsligt ligger helt öde. Ljuset är helt annorlunda. Den höga masten med strålkastare vid Bombolulu som brukar lysa upp området, lyser alltmer sällan, trots att den innebär en ökad säkerhet. Orsaken lär vara att staden sparar pengar. Vi har hört det förr. Att det fortfarande inte är helt säkert, ger promenaden en extra krydda. Det kan ju hända något. Precis som i nationalparken i Rongai, där jag vet att det finns lejon i området när jag går genom natten, finns det också vilda djur i Kibera. Vi är alla primater.

Min skugga beträder Dubai Street mitt i natten.

Lördagen spenderade jag med att redigera bilder och gå igenom den lista med filmer som jag fått från SVT, över de filmer som sändes förra året. På eftermiddagen kom Wiki från Karen och knackade på lite försynt, just när jag värmde lite rester.
”Jag behöver din hjälp”, sade Wiki. Det visade sig att han hade fixat mig en stor våningssäng i järn som han kört på sin motorcykel, som blev bredare än en bil med den lasten. Det är rent otroligt vad det går att köra på en motorcykel. Han hade fixat den sängen ifall jag skulle få några gäster. Nu kan jag hyra ut ett rum om det kommer någon spekulant. Wiki har också försökt dra med mig till de månatliga möten de har här för couch surfers, soffsurfare, för att jag skall kunna hitta en bra hyresgäst. Vi delade min måltid innan Wiki var tvungen att sticka på ytterligare ett jobb på lördagskvällen. Han lovade att snart komma tillbaka med madrasser till sängen. Men innan han for stack han åt mig en tusenlapp (hundra kronor); ”Köp något gott ifall du får dambesök. Du måste kunna bjuda dem på något”, konstaterade han. Vad säger man? Vad har jag gjort för att få så fantastiska vänner?

Rökrutan på The Annex. Kubism i verkligheten.

Jag gick ut för att köpa internet-bundles för att kunna lägga upp mina bloggar, men passade på att gå förbi Esther’s och ta ett litet glas. Där var fullt med folk och jag möts varje gång av glada tillrop så det är rätt kul att titta in där. Jag är väl sedd och många vill prata med mig och det brukar bli vilda diskussioner. Gomba stönade skämtsamt; ”Jag satt och det var så tyst och skönt innan du kom.” Framåt kvällen kom Dunga igen och efter en stund frågade han om han kunde bjuda mig på en öl igen. Visst, svarade jag, aldrig nödbedd när det gäller en öl. Vi gick till The Annex där det var fullt med folk. Man kan tro att det är fattigt i slummen, men det finns massor med folk med pengar också, och det märks inte minst på helgerna. Jag intervjuade för ett par år sedan en barägare i Makina, en annan del av Kibera, och han berättade att han valt at öppna en bar i Kibera för att folk hade så mycket pengar där. Då tyckte jag det lät helt skruvat, men han visste bättre. Många väljer att bo kvar i Kibera även om de fått ett bra jobb någonstans, eftersom hyrorna är så låga, förklarade barägaren. Det gör att folk har mer att spendera på krogen, förklarade han.
Nå, det var fullt ös på The Annex, och jag blev ivrigt uppvaktad av flera kvinnor. Kenzy, en av servitriserna som jag flörtat med någon gång tidigare, bjöd mig på en öl – något som måste anses vara rätt unikt. Annars är det alltid tvärt om, att gästerna bjuder servitriserna. Jag dansade och hade kul i ett par timmar innan jag bestämde mig för att göra natt. Återigen hade jag fått mig en helkväll, nästan helt gratis. Under dessa två helkvällar hade jag spenderat mindre än trettio kronor, blivit uppvaktad av vackra kvinnor och bjuden på öl av goda vänner.
Mitt liv i fattigdom är allt annat än fattigt vad det gäller upplevelser.

Och nu har jag en extra säng i ett eget rum om det skulle vara så att någon av mina läsare får lust att dela min verklighet ett tag. Jag har dessutom goda vänner såväl längs kusten som bland safari-guider, så Ni kan få en riktigt omväxlande semester om ni vill.

För övrigt är den här bloggen är helt fri från annonser. Det är mitt val. Jag har valt bort annonsering för att visa att jag är en fri journalist som inte är till salu.
Om du vill hjälpa till att hålla sidan reklamfri även i fortsättningen, och samtidigt vill stödja fri journalistik så är mitt Swishnummer: 0723 68 00 54.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish). Ditt stöd behövs, eftersom det inte är någon efterfrågan i kommersiella medier för den typ av journalistik jag står för.

Naturligtvis går det också att köpa mina fotografier och teckningar, skicka ett p.m. om ni är intresserade. Om jag har norska läsare som vill vara med och bidra med en slant så går det utmärkt att skicka den till mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Tack till alla er som hjälper till att hålla mig och min blogg vid liv!

Kommentarer

Lämna ett svar till Karin Östergren Avbryt svar