Måndag morgon.
Regnet smattrar mot plåttaket och har gjort så hela natten. Ett lika intensivt som ihållande regn. Det var som om det var startskottet för regnsäsongen i början av veckan, med ovädret som slog ut elen för ett drygt dygn. Sedan dess har det regnat varje dygn – och mer kommer det. Nu har Kenyas ”vinter” börjat och här i Nairobi känns det verkligen kyligt om mornarna. Höjden över havet gör att temperaturen sjunker snabbt så snart solen inte är framme,
När det regnar så hårt går jag inte ut. Jag stannar hemma och skriver, redigerar eller bara läser. Det kan vara riktigt skönt att ligga på sängen och slöläsa till smattret av regnet mot taket. Det är sövande och då och då vandrar jag in i sömnens rike. Morfeus kallar?

Just nu läser jag Långsamhetens Lov av Owe Wikström, professor i religionspsykologi. Det är en läsvärd lite bok, som handlar om hur vi disponerar våra liv. Att vi stressar för mycket, och sällan ger oss tid att blicka in i oss själva. Och jag känner hur lycklig jag är, som aldrig fallit för den höga arbetsmoral som finns i Sverige. Människor blir sjuka av stress för att de arbetar för mycket. Men ändå är det såna som mig som beskylls för att vara parasiter, för att vi hoppat av det ekorrhjul som gör så många människor sjuka.

Just såna här dagar är det en riktigt passande litteratur för mig. Jag har ingen stress. När jag läser Långsamhetens Lov ser jag en felstavning som väcker ett tidigt minne. ”Cigarrrökarna” står det, och jag minns hur jag en gång kom hem från skolan och visade min mor och syster en historia jag skrivit. Jag gick antagligen i tvåan eller trean.
Min syster skrattade åt mig för att jag skrivit ett sammansatt ord med tre konsonanter; tre ”s” på raken, och hon förklarade att man aldrig skriver så. Jag blev arg för jag hade just läst i en bok hur de skrivit så och jag hade reagerat på det, men min mor och syster trodde inte på mig.
Jag tillbringade sedan en hel eftermiddag med att bläddra igenom den bok där jag trodde mig ha sett ordet, men jag återfann det aldrig. Men minnet berättar att jag redan som barn avskydde att ha fel.

Annars är boken full av klokheter, och det passar mig perfekt att läsa den en dag som denna när det hällregnar och är strömavbrott. Samtidigt är det lite plågsamt. Boken ger mig så många associationer och nya tankespår att jag har så svårt att koncentrera mig på läsandet. Jag vill ju skriva ned allt jag kommer att tänka på – på datorn, medan jag har tankarna färskt i huvudet! Jag skriver så långsamt och illa för hand, och blir trött i handen nästan direkt. Men strömavbrottet tvingar mig till långsamhetens lov.
”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” citeras Tomas Tranströmer i boken, och det är trösterikt för mig som alltid har ett antal oavslutade projekt på gång.

Jag gjorde en spännande walkabout i Kibera i veckan, och fyllde på med över tusen nya bilder.

”Marknadens syfte är att ökad tingomsättning”, är en annan intressant formulering som jag läser i boken. Vi lever i ett av världens ”tingtätaste” länder, och ändå fortsätter vi överkonsumera i Sverige. Att den mentala ohälsan ökar i samma takt som ”tingen” är tydligen inget som folk drar några paralleller mellan?
Annars skulle jag säga att bristen på ting är kanske en av orsakerna att människor förefaller vara lyckligare här i Kibera än i Sverige? Här har folk aldrig haft pengar nog för att bli shop-a-holics, så de har aldrig torskat på den endorfin-kick som man får av att nedlägga ett byte – eller köpa nya ting.
Mitt hems tingtäthet är klart begränsat; de saker jag sätter mest värde på (förutom mina arbetsverktyg – dator, recorder och kamera, med tillbehör) är min stekpanna och gryta, båda i gediget gjutjärn och medförda från Sverige. Men även det är bara ting som går att ersätta om de förstörs eller stjäls.

Kinesen Lin Yutang kom 1937 ut med boken ”Konsten att njuta av livet” och han citeras friskt i Owe Wikströms bok. I vårt stressfyllda samhälle kan det vara bra att stanna upp och reflektera över tankar som; ”Visst kan det vara bra att få saker uträttade men många gånger kan det vara lika bra att lämna dem ogjorda.
Vad har du själv gjort i ditt liv, som inte varit mödan värd? Eller, om man skall spetsa till det; är det arbete du utför i ditt liv verkligen värt det?
Vi lever bara nu, åtminstone vad vi vet med säkerhet. Men lever vi på ett sätt som ger oss tillfredsställelse, eller ägnar vi våra liv åt att jaga luft?

Bara några dagar gammal är den här lilla flickan.
Hur ser hennes framtid ut?

En njutningsmänniska – är det något negativt eller positivt?
I vårt av Luther hårt präglade arbetssamhälle tror jag att det mest har en negativ innebörd: Att en njutningsmänniska är en egoist som sätter sitt eget välbefinnande före andra människors behov.
Men det finns andra sätt att se det också. Är inte njutningsmänniskan avundsvärd egentligen? En människa som behärskar konsten att slappna av och kan njuta livet, när andra stressar runt som yra höns? En människa som struntar att gå till jobbet utan stannar kvar i sängen och läser en god bok för att det hällregnar och är grått och kallt ute, fördöms i vårt samhälle. Det är en opålitlig, lat och osolidarisk människa, enligt arbetsnormen.
Men handen på hjärtat – har du aldrig känt för att göra så? Om du har ett jobb där du vet att de ändå klarar sig utan dig (det kan vara svårt för en hjärtkirurg exempelvis), och du inte är piskad att arbeta varje dag av ekonomiska skäl; är det då inte en beundransvärd inställning, egentligen, att ta hand om sig själv så bra? Att sätta sin egen hälsa före arbetet – är inte det en i grunden sund och bra inställning? Om inte annat så är det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv mycket billigare med såna människor jämfört med dem som plikttroget arbetar sig sjuka.
Synvändor är nyttiga.

Lin Yutang citeras vidare; ”Kulturen sådan som jag uppfattar den är först och främst en produkt av fritid. Kulturens konst är därför först och främst konsten att lata sig. Ur kinesisk synpunkt är den människa den mest kultiverade som bäst förstår att slå dank.
Min hjärna, där eventuellt jaget befinner sig, är min mest värdefulla tillgång. Det är främst med skallen, inte med händerna, som jag har en chans att uträtta något gott i världen. Det är bara att erkänna – min kropp har aldrig varit gjord för hårt kroppsarbete. Visst har jag haft såna jobb också i mitt liv; en orolig själ som min nöjer sig inte med rutiner, så jag har haft över trettiofem olika anställningar i mitt liv. Men min erfarenhet från dem säger mig att jag bör hålla mig borta från tungt fysiskt arbete. Det är helt enkelt inte värt att utsätta sig kropp för stora belastningar hela dagarna – man tvingas betala för det när man blir gammal. Men sånt törs man knappt säga högt i Sverige utan att beskyllas för att vara lat.
Det finns människor som är liksom ämnade att arbeta. De kräver sin dagliga fysiska belastning för att verkligen må bra. Själv har jag alltid hyllat lättjan.
Jag vet; det är som att svära i kyrkan, om man är svensk.

Hundar. Överallt finns det strykrädda hundar som vilar i skuggan.

Jag får rätt ofta frågan om hur jag hamnat här i Kibera – det är väl inte den första plats man tänker på om man vill emigrera från Sverige. Det korta svaret lyder; det är lättjan som fört mig hit.
Förutom min till synes medfödda förmåga att alltid ifrågasätta även det självklara – att göra synvändor – har lättjan alltid varit en av mina starkaste drivkrafter. Jag har under första halvan av mitt liv arbetat hårt för att komma på den idé som skulle kunna göra mig så rik att jag skulle kunna lata mig resten av mitt liv. När jag väl förstått att det är närmast omöjligt att arbeta sig rik; att spel och dobbel bara är ett alternativ till religion; samt att jag totalt saknar sinne för affärer, så slutade jag arbeta för att få pengar.
Jag slutade lönearbeta alls, om jag kunde. (Arbetat har jag alltid gjort, men det är sällan jag fått betalt för mitt arbete.)

Istället gick jag på olika arbetslöshetsprojekt för olika föreningar, men som alla hade det gemensamt att jag själv fick styra mina tider och projekt. Det var under den perioden som jag var med och startade Öppna Kanalen i Göteborg, och jag producerade över hundra timmar lokal-TV för FilmCentrum Väst. Det var alltså en oerhört produktiv tid i mitt liv, och jag trivdes eftersom jag fick sköta mig själv. Men officiellt ”parasiterade” jag på samhället eftersom jag var arbetslös och inte alls sökte några jobb. Varför skulle jag – jag hade en inkomst och jag fick göra det jag trivdes bäst med?
Å andra sidan så var jag med och byggde upp den TV-kanal som var den enda som kunde ge information till invandrare i Göteborg vid den stora diskoteksbranden, så visst var det en god samhällsinsats att bygga upp Öppna Kanalen. Hade det varit ett privat företag som gjort det hade min arbetsinsats värderats med en marknadsmässig lön. Men nu var det istället ett privat initiativ från den informella sektorn, så det värderades inte efter vikt.
Det var mycket lärorika år, men jag passerade 35 år och insåg att jag kanske ”skulle bli något”.

Vid tiden i mitt liv träffade jag en kvinna som fick mig att ta tag i mitt liv och söka mig till Universitetet. Jag läste filmvetenskap och massmedie- och kommunikationskunskap, psykologi och blev småningom utbildad medielärare.
Jag arbetade i sammanlagt nio år som lärare på olika skolor – halva den tiden som outbildad lärare.
Och aldrig har jag varit med om att en rektor, den pedagogiska ledaren på en skola, har kommit in och studerat min undervisning. Inte en enda gång ens under mina fyra första år, då jag ännu var ”obehörig” har alltså någon kollat om jag verkligen gjort mitt jobb som lärare.
Säger inte det en hel del om vad som är viktigt med skolan? Att det egentligen i första hand handlar om förvaring?

Lärarutbildningen på Pedagogen i Göteborg är den i särklass sämsta utbildning jag gått, så jag har inget förtroende för de som säger att det måste vara behöriga lärare i skolan. Det handlar inte om behörighet, säger min erfarenhet.
Jag började arbeta som lärare på FilmCentrum Väst, trots att jag själv just lärt mig att filma och redigera. Men det gick bra eftersom jag alltid gillat att dela med mig av mina erfarenheter, och alla mina studenter var där frivilligt för att de ville lära sig producera TV, så funkade jag som lärare där. Men gymnasieskolan var rena motsatsen. Massor med pengar och utrustning – men inga intresserade elever! Varför? Jag undervisade ju i världens roligaste ämne, tyckte jag själv.
Svaret var att eleverna var tvungna att gå i gymnasiet. Det heter att det är frivilligt, men det är bara en retorisk omskrivning; alla får ju veta att man måste ha en utbildning. Efter nio års grundskola var de flesta av eleverna helt berövade sin nyfikenhet och lust att lära. Att tonåringar dessutom är trötta av naturen och egentligen behöver sova mycket mer än de gör, men att skolan ändå tvingar upp dem i ottan för att de skall sitta av lektioner som de inte finner roliga, gör det inte lättare att vara lärare.

Jo. Så här anspråkslös kan en affär vara.

Småningom blev det för mycket för mig. Jag gick in i den berömda väggen och blev sjukskriven i ett halvår. Jag fick antidepressiva men eftersom jag alltid varit skeptisk mot medicin så åt jag dem bara i någon månad innan jag slutade med dem.
Men då hade jag kommit till den punkt i livet då jag insåg att jag måste arbeta med någonting meningsfullt. Jag kan inte fortsätta springa i ekorrhjulet när jag blir sjuk av det. Jag kan inte fortsätta arbeta som lärare när jag ser att skolan är direkt skadlig för så många barn.
Min utbrändhet resulterade i skilsmässa och att jag sade upp mig för att försöka ”rädda världen”. Jag och min kollega Anders började resa på Kenya och hade stora planer på att hjälpa till att bygga upp en TV-station i Somalia, som då var härjat av femton års inbördeskrig – för att USA/CIA stödde olika krigsherrar att kriga mot varandra.
Vi arbetade med Samme, en somalier som bott i Sverige länge och som känner båda kulturerna, och genom honom fick vi träffa det somaliska ledarskiktet vid den tiden. Vi skrev avtal med dem tre gånger – men varje gång upplöstes regeringen och det formades en ny.
Vi försökte arbeta mot FN, USAID och andra organisationer, men upptäckte snart att vi inte spelar i samma division – och att det är frågan om mutor på högsta nivå för att få del av några biståndspengar.
Jag har här snabbt sammanfattat fler års slit, som resulterade i ingenting.
Visst kan det vara bra att få saker uträttade men många gånger kan det vara lika bra att lämna dem ogjorda.

De här pojkarna ville att jag skulle ta en bild på dem.
Och jag fastnade för ögonen.

Å andra sidan är det alla dessa års slit med helt andra saker än vad jag gör idag, som fört mig hit till Kibera. Främst har jag här funnit så många vänner, som uppskattar mig för den jag är. Jag behöver aldrig förställa mig här.
Annars så hör det till i vårt västerländska samhälle, att man går in i olika roller beroende på i vilket sammanhang man befinner sig. Jag har aldrig gillat det där. Sätter jag på mig en kostym så känns det som om jag skall krypa up skinnet, även om jag kan få väl så fina komplimanger.
Men det är inte jag.
Här i Kibera kan jag vara mig själv fullt ut. Jag är till och med friare än kenyanerna omkring mig, för de är i sin vanliga miljö med alla dess sociala och kulturella regler. Som mzungu förväntas ingenting av mig – alla vet att vita är lite galna, eller att de åtminstone beter sig lite konstigt. Så här är jag friare än de flesta kan vara.
När jag håller min teckningskurs får jag uppskattning för kunskaper som jag inte ens visste om att jag har. Likaså när jag fotograferar och postar bilder härifrån – det är mycket uppskattat, och jag får dagliga bevis för det när folk stannar mig på gatan och vill att jag ska ta bilder på dem och posta på Facebook.

Men det är inte helt lätt alla gånger. Jag har varit så pank under några dagar förra veckan, så att det antagligen är få av er, kära läsare, som kan föreställa sig det. Att inte ens ha råd att köpa några ägg, som kostar en krona styck, utan tvingas leva på vad som finns i köket. Ris och potatis i mitt fall, i tre dagar. Men det går det också – och jag är ändå rik i förhållande till flera av mina vänner. De kan gå helt utan mat i dagar i sträck. Här är det ingen idé att beklaga sig för vännerna att man är pank; ”välkommen till vår verklighet”, säger de bara. Det blir som en påminnelse om att man skall vara tacksam över det man har, och det vore förmodligen rätt välgörande för många bortskämda svenskar att leva så här ett tag. För deras egen skull, menar jag: Då skulle de ha lättare att uppskatta sitt liv och den ”tingtäthet” de har i Sverige.
Jag fick emellertid in en slant i fredags, och genast skiner solen igen. I mitt sinne alltså, för ute är det molnigt och regn för det mesta. Men det är faktiskt en god sak att prova på det här livet också.
Och på tal om det.
När jag gick hem i går kväll (nu blir kronologin helt förryckt igen, eftersom jag började skriva det här i måndags, och i skrivande stund är det söndag eftermiddag. Det tar tid att skriva ett inlägg …) satt det en tjej bakpå en motorcykeltaxi som stod på Dubai Street. Klockan var efter nio så det var ovanligt sent för en mzungu, och reflexmässigt hälsade jag som folk här brukar säga till mig:
– Mzungu!
Hon tittade överraskat upp på mig och svarade:
– Hej!
Det klingade så svenskt att jag stannade upp i steget och frågade:
– Är du svenska?
– Jaaa! Så roligt!
Det visade sig vara Sabine från Göteborg som studerat Internationella Relationer, och som under en studieresa i Östafrika blivit kär i sin lärare och nu plötsligt bor i ett pyttelitet rum i slummen tillsammans med sin nye pojkvän, Mike.
Det var ett kul möte, och jag blir verkligen imponerad över att en ung kvinna från Sverige plötsligt kan och vågar befinna sig i den här miljön – och hon bor betydligt mer sparsamt än mig, som har ett helt hus.

Gaza – ett av de tuffare områdena i Kibera.

Nå. Det där med att jaga pengar är ingenting för mig, och jag vet idag att det är nyfikenheten som alltid drivit mig. Jag vet inte varför, men jag inser allt mer att min nyfikenhet är exceptionell. Den driver mig att ständigt söka ny kunskap, och också att ifrågasätta den kunskap jag tidigare fått.
Ett av mina tidigare minnen är när jag och min kusin Mats var i fem, sex-årsåldern, och vi hade lekt i den bilverkstad där jag växte upp. Vi stod och tvättade händerna i verkstadens lunchrum, för vi skulle äta. Jag såg att han bara vred på kallvattenskranen medan jag tvättade bort oljan med tvål och varmvatten. Jag frågade; ”Varför tar du inte varmt vatten? Oljan går bort lättare då.”
”Struntprat! Du är ju dum! Vatten som vatten, begriper du väl!” svarade Mats trotsigt.
Jag visste att jag hade rätt, men jag kunde inte förklara varför, och det gjorde mig så arg – i synnerhet som han kallade mig dum. Men Mats var den starkare av oss två – rent fysiskt – och han drog sig inte för att övertyga mig med muskelkraft.
Efteråt frågade jag min far om varför varmt vatten var bättre, och han förklarade då hur molekylerna i varmvattnen rör sig snabbare än i kallt vatten, vilket antagligen var en så bra förklaring man kan ge till en liten grabb. Det här är ett av mina tidigare minnen, och att jag kommer ihåg det så väl, är antagligen för att jag blev så orättvist behandlad fastän jag hade rätt.
Nyfikenhet och ett starkt rättvisepatos har alltid varit framträdande egenskaper hos mig, och båda dessa triggades av den händelsen. Kanske är det så små ”obetydliga” händelser som kommer att forma oss som vuxna?

Den berömda järnvägen som går genom Kibera.

I morse tog jag en grogg till frukost. Bara för att jag kan. Och för att jag somnade ifrån den i går kväll. Men det är skönt att kunna bryta mot alla vaneföreställningar som vi alla tutats i. Det här med missbruk, till exempel.
Genom skolutbildningen och den massmediala rapporteringen fick jag som ung en bild av att missbrukare var farliga, oberäkneliga människor som man skall göra sitt bästa för att undvika. Det var inget som sade rakt ut; det var mer underförstått. Och som jag inte under mitt liv direkt umgåtts i missbrukarkretsar, även om jag stött på en och annan narkoman, så har jag aldrig haft orsak att ifrågasätta den bilden.

De senare halvan av mitt liv har jag dock träffat åtskilliga ”missbrukare”, ”a-lagare” och ”knarkare” och det har helt förändrat min syn på såväl droger som människor. Jag är inte ”missbrukartypen” själv, och har aldrig haft några problem att hantera droger. När jag är i Sverige kan jag ha en flaska whisky i månader, och jag går sällan på krogen – även om det är mer av ekonomiska skäl.
Röker en holk gör jag däremot ibland, men jag har inte varit särskilt ”experimentell” när det gäller droger, eftersom jag är så rädd om min hjärna. ”Den lilla röken” är dock inte skadlig i måttliga mängder. Tvärt om kan en holk göra att ”kreativiteten lossnar” när jag skriver eller redigerar.
Tiden, som alltid fascinerat och gäckat mig, har en tendens att tappa sin form när man har rökt på. Plötsligt blir tiden så lång; man hinner tänka långa komplicerade tankebanor som man tror varar en lång stund, men sedan upptäcker man att det bara gått ett ögonblick. Men samtidigt kan timmarna bara försvinna. Den här tidsparadoxen var nog orsaken till att jag fastnade för marijuana som rekreationsdrog framför alkohol, eftersom jag alltid varit ”torsk på tid”. Alkohol gör en avslappnad i början, men om man inte håller upp så blir man bara full och dum. Några starkare droger har jag dock aldrig testat; antagligen för att 70-talets antidrogpropaganda satte sig så hårt i mig.
Men jag följer ständigt forskningen kring droger och dess effekter. Jag tror inte att det är en slump att schamaner i alla tider och kulturer har använt droger som ett sätt att kommunicera med andra världar. Kanske har vi mycket att lära av dem?

Baharini betyder hav, så det här är väl baren för lokala hajar?

Det är förresten mycket trevligare att gå på lokal här än i Sverige. De lokaler jag oftast frekventerar är changáa-ställen; lokala svartkrogar som alla känner till och som regelbundet betalar mutor till polisen för att kunna fortsätta med sin verksamhet. När jag kommer in på exempelvis Esthers brukar jag vanligtvis mötas av bekanta ansikten, men ibland är det idel obekanta där, och då brukar det höjas ett och annat ögonbryn; en mzungu som världsvant kommer in, hälsar på alla med den sedvanliga ”gotha-hälsningen”; att knacka knytnägarna mot varandra.
Alla som kommer in på dessa lokaler brukar göra så. Förvisso är dessa barer inte stora, men det kan sitta femton, tjugo personer där, och man hälsar på alla. Det händer att någon ibland vägrar hälsa på mig, men det är ovanligt. Jag gör ingen sak av det utan hoppar bara över dem. Jag antar att det är rasism som gör att de inte vill hälsa på mig?
Å andra sidan har den vite mannen en stor del av skulden till att det ser ut som det gör i Afrika. När Gordon Brown runt sekelskiftet talade om skuldavskrivningar för länder i Afrika, så sade den indiska författaren och samhällskritikern Arundhati Roy;
– Jag har en bättre idé. Låt de afrikanska länderna behålla vinsterna från de råvaror som kontinenten har. Då blir Afrika skuldfritt inom några år.

Annars är det en trevlig vana att hälsa på alla. Alla blir sedda. Jag jämför alltså med svenska förhållanden, där många människor förtvinar i sin ensamhet. Och ännu värre är det tydligen i Japan, läste jag nyligen. Där är många äldre så ensamma att det finns de som begår brott bara för att hamna i fängelse – där vet de att de får sällskap. Som ett mått på vår civilisation kan man knappast kalla det annat än ett stort misslyckande. Vi människor är sociala djur som är djupt beroende av varandra. Alla har väl hört talas om hur ett spädbarn som bara får mat, men ingen mänsklig beröring, snart skulle dö?
Jag har själv återberättat det som en sanning många gånger – men jag vet inte om det stämmer eller om det är en modern myt, eller hur man tagit reda på det, om det stämmer. Det låter inte som någon forskning som kan ha godkänts i ett civiliserat land. Men kanske var det doktor Mengele eller liknande som gjorde såna experiment?
Här i Kibera förfasas människor vid en sådan tanke. När jag berättar att det finns människor i Sverige som arbetar med att sanera efter döda människor som legat döda i dager, veckor eller till och med månader, ryggar de och tror knappt att det är sant. Det skulle helt enkelt vara omöjligt här i Kibera, för här lever människor så tätt inpå varandra.

Det lokala matstället jag brukar käka lunch på ibland.
Chapati och beef stew brukar jag ta. Men jag lagar bättre käk själv.

Annars är det lite kul att sticka ut. Ibland. Inte alltid.
Jag är bland de få vita i området, och överallt där jag går får jag fortfarande, efter alla dessa år, höra ”Mzungu!”, eller barn som ropar; ”How are you?! How are you?!”. Jag möter så många människor i olika situationer att jag har svårt att minnas var jag sett dem – i den mån jag alls känner igen utseendet, och tyvärr är jag urusel på att komma ihåg namn, så jag känner mig ofta som apan i ordstävet; ”Alla känner apan, men apan känner ingen”.
När jag härom kvällen dök in på Esthers var det en höggradigt berusad man som kom in och hyllade mig: ”Mister Johan! I’m so happy to see you! I read all your posts on Facebook! You’re so wise – you are like Jesus!” Jag värjde mig givetvis; ”Hey, you’re talking to the father, not the son! John B God!” Men Esther skällde ut honom, och sade till mig – på sheng – att jag inte fick underhålla sånt nonsens. Mbuthia satt bredvid mig och översatte skrattande medan Esther slängde ut mannen. Jag skämdes lite, för här är det inte helt okey att skämta om religion. Men det är kul att se vilken pondus kvinnorna kan ha på såna ställen. Nåväl, en timme senare kom mannen tillbaka, smög sig in och satte sig tyst och beskedligt i ett hörn, så det var ingen långvarig, men väl så effektiv bestraffning.
En stund senare kom det två soldater och tittade in. De bar båda kamuflagefärgade jackor och maskingevär, så de såg respektingivande ut. Jag blev ett ögonblick skärrad, för det händer att de kan arrestera alla besökare och avkräva dem mutor för att de inte skall skickas till fängelset. Men den här gången var det inget sådant. De tittade in som hastigast, log och skämtade om att en mzungu hade letat sig in i lokalen, innan de vände och lämnade oss ifred.

Nu är det söndag och ett regnväder tycks närma sig. Jag ska packa mina saker och ta en Uber till Tim i Rongai; ut i vildmarken igen. I morgon ska vi nämligen ha ett ”rädda världen-möte” med ett par personer som vi vill bygga ett nätverk med.
Jag är verkligen inte uttråkad här.
Men på tisdag kväll går planet hem, tyvärr. Och där väntar – vadå?
Håll tummarna.

Om du gillar mina berättelser från Kenya så kanske du vill stödja min okynniga penna?
Det gör du i så fall lättast genom att Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik och berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte.

Kommentarer

Din text sätter igång så otroligt mycket minnen och tankar om mitt liv som verkligen också är rikt och omväxlande. Väldigt roligt att läsa.. Du slutar naturligtvis inte skriva bara för att du åker ”hem” till Sverige igen så jag ser fram emot fortsatta funderingar från dig.Jag var med i en förening som hette Långsamhetsföreningen en gång i världen.Jag har verkligen funderat mycket över vårt hysteriska arbetande. Att det är ”finare” att tillverka fullkomligt onödiga prylar än att inte arbeta! För mig har alltid ledig tid varit viktigare än pengar.Tid att leka på olika sätt, att få tänka färdigt,som om något dylikt finns? Vi är mer avancerade än de samhällen vi stängts in i.Du gillar nog mitt lilla motto eller vad jag ska kalla det: Dagens osäkra situation är full av möjliga oordningar.Den meningen,med små bokstäver, har jag instoppad i en liten ficka med plastfönster bakpå en väst för att människor som står bakom mig i en eventuell kö ska få något att fundera lite på medan de står där. En gör så gott en kan.

Tack Karin, för din respons på mina funderingar. Själv känns det som om jag famlar i den fantastiska verklighet jag befinner mig i, och inte lyckas sätta ord på ens en bråkdel av allt jag vill berätta. Att det beara blir osammanhängande svammel.
Kul med ditt motto. Jag blev en gång tillfrågad om mitt motto, och det kom ur min mun, men jag har ingen aning om var det kom ifrån;
”Love is sharing, sharing is love. That’s my motto!”
Efteråt har jag förstått att det verkligen stämmer, och jag försöker leva efter det.
Och tro mig; det ger så mycket mer än att samla på hög.

Lämna ett svar till John B God Avbryt svar